Senaste kommentarerna i forumet

hej, jag är en kille på snart 20 år. ända sedan jag började dricka har jag druckit mycket. jag hade alltid med mig starksprit till fester även om det fanns öl att dricka eller annat, Jag började dricka vid 13-14 års åldern, men då var det varken ofta eller mycket. kanske 1-2 gånger i månaden att man tog några öl med sina kompisar eller delade en flaska vodka att grogga på. vi var då rätt många som delade. sen blev man lite äldre och festerna började ducka upp. då blev det allt oftare att man drack mer, men bara på helgerna. och jag var ofta den som drack mest. jag var inte den som blev fullast och fick minnes luckor utan jag drack bara mycket. som jag sa innan så hade jag alltid med starksprit, jag hade också alltid med öl men de började jag spätsa men sprit vid tidig ålder runt 14-15 åldern. men jag hade ¨problemet'' att jag inte kände mig berusad. så det blev att man drack mer och mer men det hände inget och tillslut så började alla gå hem. och då hade man druckit 10-15 ''spätsade öl. och det var tidigt jag började med att ta en återställare dagen efter. även om jag inte kände mig bakis. och detta pågick i några år samma varje helg. sen vid 16-17 års åldern blev det att man ibland tog en öl på vardagen eller en grogg. men det var inte ofta men det hände. sen började man gymnasiet och då blev det längre dagar i skolan och jag har alltid hart det svårt i skolan så det blev oftare att man tog en grogg eller öl efter skolan.
under gymnasiet blev det också mer fester. vissa helger både fredag och lördag och det var samma veva varje gång bara att jag drack mer och mer får att känna mig berusad.
det blev som sagt mer och mer drickande varje helg och lite oftare på vardagarna och jag började känna redan då att jag kanske hade ett problem. jag försökte dra ner på drickandet och lyckades ganska bra. jag drack inte lika mycket på festerna och knappt inget på vardagarna.

detta nu hör kanske inte till denna tråden men det en av anledningarna till att det är som det är.

under gymnasiet blev jag riktiga bra kompisar men 2 personer och vi umgicks väldigt ofta. det var riktigt roligt.
men de båda bodde rätt långt ifrån mig så det blev att man var hos någon av dem nästan varje helg. tiden gick och jag lyckades få ögon en av mina nära kompisars syster. den delen gick bra och vi blev ett par och allt kändes bra. det jag inte märkte var att jag inte längre träffade mina kompisar jag hade i min hemstad samt att jag umgicks mindre och mindre med mina 2 nära kompisar från gymnasiet. tiden gick och tjejen jag var tillsammans med gjorde slut med mig då var jag 17 år. det tog väldigt hårt och jag insåg då att jag inte längre hade några kompisar kvar. försökte då få tillbaka kontakten men det var ingen som ville svara eller höra av sig.

efter att tjejen gjorde slut började jag dricka igen för att dämpa smärtan. det funkade till en början men det blev bara värre med tiden. jag har alltid varit en över tänkare och det har inte gjort saken bättre. till en början drack jag mycket men bara på helgerna. sedan blev det at man drack mer på veckorna med. tiden gick och man kom över det som tyngde ner än men ändå känner jag mig nere och man fortsatte dricka.

jag började att inte gilla mig själv mer och mer och drack på grund av det. tillslut växte det till självskadebeteende och självmords tankar. detta pågick ett tag men lyckades ta mig ur det när jag började på mitt nuvarande jobb.
jag klarade mig bra i 0,3-1 år men nu har det gått nerför igen de senaste månaderna har jag svårt att räkna de dagarna jag inte har druckit. jag dricker stora mängder på helgerna men mindre på veckorna, men det är för mycket för att vara okej.
än så länge på denna månaden har jag druckit upp 5,5 liter starksprit och 2 flak med stark öl och min mentala hälsa blir inte riktigt bättre av detta.

jag vet väl egentligen att jag behöver ta hjälp men jag vet inte vart jag ska börja.

@DL Hallå där. Här är du bland vänner som varit där du är eller som kämpar vidare.
Du började skriva något, berätta gärna mer.
Det kan kännas bättre om du skriver ner vad du känner.
❤️🙏🏻❤️

Hej,
Visst är det många som kan känna igen sig i det du skriver. Att alkoholen mer och mer känns som det enda roliga är en del av beroendet. Den känslan försvinner när man blir av med beroendet. Första nyktra tiden kan kännas extra deppig, antagligen för att man undermedvetet försöker hitta ursäkter för att börja dricka igen. Men det blir bättre, och man lär sig njuta av livet utan alkohol. Och mår mycket bättre både fysiskt och psykiskt på kuppen. Testa att börja med tre nyktra månader. Läs och skriv mycket här, läs fakta om beroende. Sen väljer du efter tre månader hur du går vidare.

Som rubriken lyder- jag har fastnat i festen. Sedan 3 år tillbaka druckit mig berusad varje helg (bortsett från under covid-tiden). På sista tid känt att det enda jag ser fram emot är att få dricka mig berusad. Insåg nyligen att detta är ett problem då jag går runt på veckodagarna och är riktigt deprimerad och det enda jag kan tänka på är att få dricka mig full. Den enda gången jag verkligen är glad är då jag sitter med en öl i handen. Andra saker spelar ingen roll längre- har prioriterat bort viktiga grejer så som familj. Har nu bestämt mig för att sluta dricka och tanken på att inte få dricka har gjort att jag blivit ännu mer deprimerad. Börjat med antidepressiva igen. Vet inte vad jag vill komma fram till… måste jag vara helt nykter eller kan jag festa ibland? Det har blivit en så stor del av min identitet. Någon som känner igen sig? Vad gör man istället för att festa bort hela helgerna? Känner att tristessen kommer att knäcka mig totalt. Dricker aldrig på vardagar utan enbart på fest- dvs stora mängder en gång i veckan- men det är inte hållbart längre. Festen har bara varit en flykt från mitt eget dåliga mående. Minnesluckor har blivit en självklarhet. Har jag alkoholproblem?

@ärdetförmycket Jag har druckit utan botten, men oftare och bara en kväll. Hursom det är ju ett beroende som vi skaffat oss. Jag anar att det funkar som en slags flykt för dig? Ångestdämning?Berätta gärna mer om hur du har det annars?🙏🏻❤️

@asterisco Det kallas kontrollförlust och är en form av alkoholberoende. Jag hade samma sak. Du kan läsa början av min tråd.
Jag känner också igen allt det där om hur skamligt det skulle vara att folk fattar att jag inte klarar att dricka, hur svårt det är att säga nej tack, för då kommer folk att fatta eller undra. Många, många här har tänkt samma sak.
Det är så skamligt att dricka för mycket, men också skamligt att inte dricka alls. 😱😞
Men om du bestämmer dig för att sluta dricka kommer du att upptäcka att båda sakerna är ett övergående problem. De flesta bryr sig inte alls om vad man dricker och du kan säga vad du känner för i början: jag har lite huvudvärk, ska träna, ska upp tidigt etc
Men det viktigaste är att du tar tag i ditt drickande nu, för ofta eskalerar det och värre saker kan hända.
Varför inte följa alkoholprogrammet under Stöd här? Där får du många bra tips. Jag har också läst mkt i trådarna här. Här finns många erfarenheter. Jag har nu varit nykter sex månader. Har inga problem med att säga att jag inte dricker och har ändå kul på fester… Men slipper också en massa ångest, bakfylla, oro. Så som det blir när drickandet gått överstyr och det ofta slutar med minnesluckor.
Läs i början på trådarna under Vara alkoholfri så ser du att du inte är ensam. Många har mått som du, och tänkt som du.
Välkommen❤️🙏🏻❤️

Hej Sim00n!

Känner igen mig i dig. Jag dricker sparsamt men senaste tiden på festerna som varit, några fåtal under sommaren: konferens med jobbet, en utekväll med en vän & nu senast en konsert har jag druckit så jag inte minns något sista timmarna, tur nog har inte så många mer än någon vän sett mig. Men jag har skadat mig själv eftersom jag ramlat & inte kunna stå upp. Ont i kroppen, sår & gud vet allt. Jag berättar inget för någon, inte ens min sambo som stöttar mig så fint i allt jämt. För jag skäms!! Varför känner jag inte när det blir för mycket?
Usch vilken ångest jag har. Senast i lördags låg jag själv i en buske & fatta inte vad jag gjorde där eller vart jag skulle. Usch usch..!

Har barn (men de har aldrig sett mig full) & mår skit dagen efter & sitter i hela veckan sen med skam & ångest, så bestämmer jag mig att nu får det räcka - så håller jag upp & kanske dricker Max 1 glas vin på helgen. Men sen kommer det någon galej & då är det kört!

Vet inte hur jag ska lösa det här? I lördags hade jag bestämt mig för att dricka alkoholfritt varannan drink, men nej, det blev det inte.

Att vara helt nykter känns som att alla kommer fatta då att jag inte klarar alkohol men jag har ändå gett skenet av att det inte är några problem eftersom jag ingen vet hur klapp jag blir & alla skador som skett har jag ju ljugit att jag slagit mig i stallet eller annat.

Nu ihelgen ska vi iväg med mina föräldrar & jag vet att de kommer bjuda på vin osv. Men jag vill helst inte ha ett glas alls. Men om jag säger att jag vill bromsa så kommer de fatta & skammen blir offentlig.

Förlåt, nu kom detta & handla om mig.

Jag ville bara säga heja dig, du är inte ensam.
Berätta gärna hur det går för dig, så kan jag prova samma.

Har sån ångest i hela kroppen, vad sa jag? Gjorde jag? Vem såg mig? Träffa jag någon?

Burr….

@mario1987 Det är svårt att ge den här typen av medicinska råd på distans så här, men om du annars inte har problem med ångest eller social fobi så låter det rimligt att det kan vara en konsekvens av att du druckit. Oavsett låter det väldigt tufft. Hur mår och tänker du nu så här några dagar senare?

@mario1987 Jag tycker du ska prat med Alkohollinjen som du hittar under Stöd. Du kan vara anonym.
Kanske kan de hjälpa dig framöver även om det lättar som Lonely man skrev. Du behöver hjälp att ta tag i ditt mående. 🙏🏻❤️🙏🏻

Hej.
Det låter som svår ångest som man får när man druckit mycket ett kort tag. Ångesten går dock över efter några få dagar när man minskat eller slutat.
Ta hand om dig✌️

@Petervanlig Hur pass hårt krökar du och hur ofta?
Hur går dina tankegångar precis innan du väljer att dricka?
Jag var själv väldigt djupt nere och söp hårt (motsvarande 70-100cl starksprit) varje dag under en väldigt lång period (år).
Numera har jag god kontroll på det hela och kan dricka två öl en lördag utan problem. Det var hit jag strävade och nådde men det tog lång tid.

Hej, så spännande att läsa denna tråd, jag känner tyvärr igen mig och börjar få en del pikar från vänner, eller kanske snart f.d. vänner.
Ser fram mot att följa er andras resa, själv är jag helt ny här

Hej @hejpodej och välkommen till Alkoholhjälpen!
Du undrar över senaste kvällen du drack och om du fick en minneslucka då. Det beror lite på olika saker hur bra vårt minne är av olika händelser, så det är lite svårt att svara på om det var en minneslucka kopplad till alkohol som du fick. Det kanske väckte en del oro hos dig att inte minnes allt som hade hänt?

Så bra i alla fall att du har varit helt nykter de senaste 7 månader, och verkligen klokt att du gör det nu när du är gravid! Skriv gärna mer här om hur det går för dig!

@L6HJS Tänker att det är viktigt att kunna känna sig trygg i en grupp, annars kan det kanske bli svårt att öppna upp sig. Men det kan också bli tvärtom, de kanske tycker att det är så bra att du tagit tag i alkoholproblemet, innan det gått alldeles för långt?😁

@Amanda L Det förstår jag :)
Allt detta är så himla nytt och okänt för mig så det är väl därför mina tankar snurrar så himla mycket och att ja inte har koll på hur allt funkar.

Jag är nog bara rädd för att om jag väljer att fortsätta gå på AA möten och öppnar upp mig för de medlemmar där att de ska tycka att mitt problem och beroende inte ska va tillräckligt problematisk eller tillräckligt stort just för att det inte han gå så långt som för vissa andra och att jag nog insåg ganska tidigt jag har har ett beroende och stort problem A som jag inte längre kunde kontrollera.

@L6HJS Alla här har eller har haft olika sorters risk- eller missbruk. Det finns liksom inte en mall som kan passa alla eller ett mått att mäta mot. Det viktigaste är att du upptäckt att alkoholen styr ditt liv och att du inte kunnat kontrollera den. Det är anledning nog att ta itu med det.😀❤️❤️

@L6HJS, förstår att det är massor av tankar som snurrar runt. Tänker att det är bra att ha en diagnos så där svart på vitt och att det är otroligt starkt av dig att du sökte läkare. Och du har redan påbörjat resan. Starkt och modigt!

@Eirene Tackar! :)
Ja men det är jag och det stämmer, då jag kände att jag inte kunde låta bli alkoholen i slutet vad jag än gjorde.
I min journal står det "Skadligt bruk av alkohol, sannolikt beroende" och det är samma som jag får på alla de tester jag har gjort.
Så det är väl därför dessa tankar som jag beskrev tidigare snurrar i mitt huvud.

Hej @L6HJS!
Stort grattis till 22 dagar! 🥳Starkt jobbat! Jag tänker att du ju redan är medveten om dina problem och att du redan börjat ta tag i dem. Alkoholism, eller alkoholberoende som jag tror är den mer vedertagna termen idag, är ju en medicinsk diagnos som en läkare ställer. Eftersom du var hos en läkare borde det finnas en diagnos i din journal. Andra termer som används är riskbruk eller skadligt bruk; det finns alltså grader i riskabelt alkoholbruk där "beroende" är den värsta. Det finns ett litet snabbtest man kan göra på Alkoholprofilen som Systembolaget tagit fram. Men jag tror att det viktigaste är att du själv insett dina problem och tagit tag i dem. Heja dig! 😄

@L6HJS Hej och välkommen hit! Grattis till 22 dagar!🥳 Strongt! Så otroligt bra gjort av dig att ta tag i ditt alkoholberoende, för helt klart är du beroende. Så klokt av dig att ta hjälp av vården och modigt att du berättat för dina nära och vänner. Att ta stöd från dem är så värdefullt. Kan känna igen mig i det mesta och just det där att när man börjar ta återställaren på morgonen så har det verkligen gått för långt! Man är så tydligt alkoholiserad och beroende. Extra glad är jag för att du tar tag i detta i dina 30 år och inte låter det gå ytterligare år helt i spillo, det kommer inget som helst gott ur att vara fast i alkoholens klor. Det är lätt att luras av alkoholdjävulen i hjärnan att man inte har problem, inte är alkoholberoende, bara för att man kan hålla upp några veckor eller för att man inte supit bort sitt liv totalt. Vi är så otroligt många med en fasad utåt, klarar av jobb, hem, barn mm, men vi super i smyg och vaknar med skuld, skam och ångest varje morgon. Jag är 55+ och har varit nykter i drygt 1 år och 9 månader och mitt liv har förändrats totalt till ett bra liv som jag trivs med. Jag trodde inte att man kunde ha kul och njuta av livet utan att dricka, men det är bra mycket roligare och mer harmoniskt att att njuta av det som nykter.

Lästips är ”Tänka klart” av Annie Grace. Den ger en bra bild av hur hjärnan blir påverkad av alkohol och hur ett beroende fungerar. Att få kunskap om hjärnans påverkan av alkohol är viktigt för att förstå hur alkoholdjävulen jobbar, tex att man får tankar om att man inte är beroende och kan unna sig lite alkohol. Sen finns Alkispodden, och boken ”skål tamejfan”. På youtube kan du söka på Craig Beck, han är också väldigt bra.

Vad fint att du delade med dig av ditt liv. Fortsätt skrivhär och berättar hur det går. Detta forum är verkligen ett bra stöd och med en fin anda. Sen finns också ett självhjälpsprogram här som du kan använda för att får en bra plan med bra strategier i din nykterhetsprocess.

Ha det gott och fortsätt som du gör, för du gör det så bra!💪❤️

@Amanda L Tack! Det ska jag verkligen göra.

@L6HJS Jo, du har ett allvarligt alkoholproblem och är beroende. De du träffat på AA har bara kommit en bit längre. Låt det inte gå dit. Det räcker som du hamnat nu! Ta hjäl här också, i trdarna under Vara alkoholfri kan du läsa om många andras olika resor. Välkommen! ❤️🙏🏻❤️

Hej,

Jag är 30 år och har nyligen insett att jag har problem med alkoholen som jag inte längre kan kontrollera och som jag precis har börjat tagit tag i.
Detta är något som är väldigt nytt och första gången för mig då jag aldrig vågat insett att mitt drickande har varit ett riktigt problem. Så det är väldigt många tankar som snurrar i mitt huvud för tillfället.
Jag ska dra min story och försöka beskriva den så bra ja kan. Jag är kanske missar några detaljer eller inte är så bra på menings uppbyggnader och så vidare. men det får ni ha lite överseende med.

Jag har väl alltid haft en osund och en dålig relation till alkohol ändå sen jag började dricka vid 16-17 års åldern. Jag ha väl aldrig sett alkoholen som något konstigt eller farligt.
Jag märkte väl tidigt att jag inte kunde dricka på samma sätt som mina kompisar kunde utan jag var nästan alltid den som blev för full, drack mest eller vart fullast. Jag var även oftast den som vaknade upp dagen efter med minnesluckor från kvällen innan.
Jag kände att spärren av att sluta dricka vid 2-3 öl aldrig riktigt fanns där för mig eller inte riktigt existerade hos mig som den gjorde för mina kompisar. Utan jag fick bara ett större sug efter en öl till och en öl till och sedan kunde ja inte sluta dricka.
Detta är något som bara har fortsatt för mig genom livet och som bara har blivit oftare och värre med åren som gått.

Jag började även ganska tidigt med att dricka alkohol på veckodagarna. Redan vid 20 åldern. Om det t.ex hade vart stressigt eller mycket på jobbet, om det hade varit en dålig dag och ja var nerstämd, om jag var sjuk i feber eller om ja kände bara för att få koppla av lite extra. Alkoholen blev lite som en tillflykt för vad som helst för mig.
Drickandet på veckorna skedde inte lika ofta de första åren, men det var något som blev vanligare och vanligare för mig ju mer åren gick. Sista 2-3 åren blev det varje vecka att jag tog några glas utöver helgdrickandet, sista året blev flera gånger i veckan utöver helgdrickande och sista månad blev det mer eller mindre varje dag.
Det var dock aldrig samma mängder jag drack på veckodagarna som jag gjorde på helgerna utan jag höll mig oftast till 4-5 öl eller 2-3 glas whiskey. Det var lite min sweetspot för att inte bli för full men ändå känna mig berusad. Jag visste att jag inte kunde dricka samma mängder på veckodagarna då jag behövde kunna ta mig upp till jobbet dagen efter och jag behövde kunna köra bil i mitt yrke. Sen var jag även väldigt rädd att någon på jobbet skulle märka av något.

Jag har dock haft perioder i mitt liv där jag har försökt att sluta dricka alkohol, trappa ner eller haft vita månader.
Det har ibland funkat i 2-3 veckor och även någon månad, men på ett eller annat sätt så har jag alltid fallit tillbaka och börjat dricka igen. Delvis tror jag det är för att jag aldrig riktigt ville sluta dricka så gav det aldrig en ärligt chans.
Jag har även haft tillfällen och kortare perioder där ja har kunnat dricka utan att blivit för full med. Men det har inte alls vart lika vanliga men de har hänt. Då har det delvis berott på att jag inte haft med tillräckligt med alkohol eller att det inte har funnits tillräckligt med alkohol att tillgå.
Jag har även i omgångar försökt att få kontroll över mitt drickande genom att bara dricka öl eller bara dricka cider men även detta är aldrig något som funkat för mig.

Det är nu de senaste 3-4 åren som jag har känt att alkoholen har börjat tagit större och större plats i mitt liv.
Jag började tänka mer på alkoholen.
Jag började längta mer till helgerna där jag kunde få dricka mig riktigt berusad.
Det var oftare att jag drack någon mer dag på veckorna.
Jag blev bara vanligare och vanligare att jag vart för full när vi festade på helgerna.
Jag drack oftare själv hemma på helgerna.

Men det är nu sista året som jag verkligen har märkt att mitt drickande och förhållande till alkoholen gick över styr helt och hållet.
Jag började festa betydligt oftare, det blev både fredag och lördagar.
Jag hittade nya kompisar för att kunna festa oftare.
Var det ingen utav mina kompisar som kunde festa så drack jag mig själv ordentligt berusad själv hemma istället.
Jag började dricka oftare och oftare på veckodagarna.
Suget efter alkoholen blev bara större och större.
Jag hittade oftare på ursäkter för att få dricka på veckodagarna.
Jag märkte att min toleransnivå bara ökade och blev högre.
Jag kunde börja dricka tidigare på veckorna för att jag ville att min tolerans skulle bli högre så ja kunde dricka mer på helgerna.
Jag blev sällan lika bakfull som jag vart blev tidigare.
Jag började jobba in luncherna på jobbet för att kunna komma hem tidigare och knäppa första ölen.
Jag började välja att dricka öl istället för att äta middag på kvällarna, tänkte ju att det är ju kalorier i ölen med som mättar.
Jag slutade nästan helt att umgås med mina kompisar som inte festade eller drack.
Jag prioriterade mer eller mindre helt bort mina intressen för att få dricka eller festa istället.
Jag började ljuga mer och mer om mitt drickande på vardagarna för familjen och vännerna.
Mitt drickande började sakta men säkert gå ut över mitt jobb då jag vart mer trött och seg på jobbet samt inte lika fokuserad.
Jag kände hur mitt välmående och psyke bara blev sämre och sämre.
Jag började se personlighetsförändringar hos mig och slutade mer och mer känna igen mig själv som person.
Mina nyktra vänner började ana en oro för mig och tyckte inte jag var mig likt längre.
Så alkoholen tog bara större och större roll i mitt liv. Så mycket att jag tillslut kände att den började ta över helt för mig och att jag mer eller mindre blev beroende av den.

Jag fick ett uppvaknade när jag vaknade upp en söndag efter att jag hade varit ute festat. Jag hade i vanlig ordning druckit för mycket och hade svagt minne av vad som hände kvällen innan.
Det första jag gjorde var att kliva upp ifrån sängen, gå direkt till kylskåpet och ta mig en återställer som det vore på ren rutin. Även fast jag knappt var bakfull på morgonen.
Detta är aldrig något som har hänt mig tidigare utan jag har alltid tyckt att dricker man en återställare så är det stora alkoholist varningar. Så det är något som jag alltid har avstått ifrån och det har varit lite tabu för mig.
Men då kände jag att nu är det något som inte står rätt till och detta är något som har gått överstyr.
Jag insåg även när jag tänkte till att jag nästan hade druckit varje dag i över en månads tid. tror det hade varit 4-5 dagar som ja inte hade druckit någon alkohol den månaden.
Jag fick se att jag hade druckit ca 55 öl den veckan när jag tittade i kylskåpet igen. Jag kollade även mitt lönekonto och insåg jag hade väldigt dåligt med pengar kvar och knappt halva månaden hade gått.
Då förstod jag på riktigt att detta är något som gått överstyr och jag måste få hjälp med detta. Annars kommer det bara gå åt skogen om jag fortsätter på samma bana.
Så jag åkte bort till min familj, öppnade upp mig helt och berättade allt om hur det låg till.
Jag bokade även en tid hos en läkare som jag fick komma till veckan efter. Jag berättade för hen hur det var och efter hens undersökning och samtal fick jag Antabus tabletter utskrivna som jag nu ska ta i 8 månaders tid.
Jag öppnade upp mig och berättade hur det var för mina närmaste vänner. Då jag kommer behöva deras stöd för att kunna bli nykter och komma bort från alkoholen.

Jag började ta Antabus tabletterna samma vecka som jag var hos läkaren, jag har nu varit nykter i 22 dagar. Jag känner att antabus tabletterna har varit en bra morot för mig för att inte våga ta ett återfall då jag läst att effekterna av antabusen inte ska vara trevlig alls.

Jag var på mitt första AA möte igår, men det är fortfarande många tankar som snurrar för mig då det kändes som att alla på mötet hade haft det så mycket värre än vad jag har haft det och att det hade gått så mycket längre för dem än vad det har gjort för mig. Då jag nog har insett mitt problem mycket tidigare och inte behövt vara in och ut på behandlingshem osv.
Så de tankar som snurrar just nu är, är verkligen mitt problem så stort? övertänker jag bara detta? är det verkligen ett beroende jag har? är mitt problem verkligen så stort att AA skulle kunna hjälpa? Jag kan väl inte vara alkoholist? mm.

Tack på förhand.

@June76 Hittade en riktigt gammal tråd från en Santorini på förändra sitt drickande. Nu firade hon tio år som nykter! Men så berörande att läsa lite längre bak i tråden, med hälsningar och inlägg sen lång tid tillbaka. Folk som gått före…❤️

@Liv2 Ja, Liv2.0 är ju hur bra som helst. Var nog meningen att det skulle bli så 😍 Skönt att du ändå känner att det är så pass bra, inte ”bara” hyfsat 🙃 Vi var iväg igen en sväng över natten på hotell, hör hemma i Sverige dock, för att fira en annan släktings födelsedag. Det gick strålande att dricka smarrig lemonad till middagen igår, helt lätt att bara säga att jag kör såhär nu. Men idag efter att ha kommit hem, varvat ner lite så tänkte jag för första gången att -hmm nu skulle det vara gott med ett glas rött vin! Men väldigt snabbt återhämtade jag mig och gå hade upp den tanken och tänkte att fasen vad skönt att ändå bara kunna avstå. Hoppas innerligt att det fortsätter vara såhär ”enkelt”. Jag tycker att jag mest märker av att magen är mindre svullen, har stört mig så på svullen mage innan eftersom jag som sagt tränar regelbundet och inte fattar att det ska vara SÅ mycket. Mentalt tycker jag att jag är mycket mer hoppfull över lag och mindre irriterad. Har otroligt mycket bättre tålamod med tex om min dotter surar eller blir upprörd över någonting. Hoppas att fin första dag tillbaka på jobbet blev bra ändå ❤️