Senaste kommentarerna i forumet

Jag läste igenom mina gamla trådar (äntligen vågade jag det)
Att jag brottats med detta många år råder det absolut ingen tvekan om.
Vad hände då för drygt ett år sedan som slängde mig in i WARP-speed i missbruket?
Några dagar efter mitt senaste inlägg så hade jag tre nattpass på mitt jobb. Vi hade sovande jour. Just denna kväll när jag kom till jobbet hade brukaren mått väldigt illa under dagen. Jag stannade uppe extra länge innan jag bedömde läget som okej. Gick upp för koll ett par timmar senare. Somnade om och vaknade precis som vanligt vid 6-tiden.
Det var som vanligt tyst och lugnt. Satte på kaffe och messade min kollega som skulle börja kl 8. Vid strax före 7 fick jag en väldigt obehaglig känsla och gick in för koll. Hittade vår brukare livlös i sängen och fick panik. Ringde 112 och påbörjade HLR med telefonstöd i väntan på ambulansen. När de kom jobbade de i ca 20 minuter innan de konstaterade att det inte fanns något liv att rädda. Jag och kollegan blev lämnade ensamma i väntan på läkare som skulle konstatera dödsfallet. Under tiden fick vi sällskap av en Verksamhetschef som egentligen inte hade hand om vår brukare. Jag ringde vårdcentralen och fick en akuttid så jag åkte direkt från arbetsplatsen och upp till VC där jag fick lugnande utskrivet. Hämtade ut det och vände kosan till Systembolaget där jag köpte en BiB. Mina döttrar mötte upp hemma med mat, men såklart kunde jag inte äta, utan drack glas efter glas av vin, varvat med lugnande. Efter en och en halv timme körde jag iväg döttrarna och gick upp i sovrummet där jag gjorde slut på både tabletter och vin.
Där tror jag att min riktiga urspårning började. Det senaste året har varit ett rent helvete. Inte klarat av att sköta jobbet mer än några få veckor i taget, sen sjukskriven några dagar, druckit all ledig tid, åkt till jobbet så bakfull att det har varit svårt att avgöra om jag verkligen var bakfull eller full.

@Onkel F
Ja, jag ser att vi postade samma minut🙃
Dessa fruktansvärda epitet är några av de tankar som kretsat i min hjärna och jag blir bedrövad av att se vad de har gjort med mina relationer. Det är ingen annan än jag som sagt detta till mig, inte undra på att jag sprang naken och blottad rakt in i armarna på alkoholen.

Whoaa!
Det där skrev du medans jag skrev mitt inlägg! Tänk bort allt det där! Du är en människa som försöker förändra ditt liv till det bättre, det är en god och beundransvärd egenskap! Vad är det som får dig att tänka i de banorna? Andra människor? Skit i vad andra människor tycker och tänker, den du är och vad du gör är vad som räknas! Om andra inte tycker om vad de ser så finns det tre andra väderstreck att rikta blicken mot!
Tanken på att vara en dålig mamma finns nog hos alla mammor, strävan efter att vara perfekt finns nog hos alla. Jag kan garantera att ditt/dina barn ser dig som sin mor oavsett. De vill inte vara utan dig.

@Onkel F
Det är verkligen som du skriver "ack så svårt" och jag har inga illusioner om att det kommer att bli som att åka på en räkmacka in i den gyllene framtiden. Bara denna känsla av "nääe, jag tänker inte slåss"
Alkoholen kanske tänker försöka tränga sig in, men om den gör det så får den stå där ensam i sin ringhörna och fightas.
Motståndaren har lämnat ringen och lämnat walk-over.

@Vill Bara Sluta skrev:" Så länge jag hade den känslan att jag var tvungen att sluta så gick tankarna ständigt runt hur jag skulle undvika att dricka, strategier, planer, motmedel osv kretsade ständigt i huvudet. Det var en kamp på liv och död där jag och alkoholen hade ett dödsgrepp om varandra. Så även om jag inte drack någon alkohol så var den ständigt närvarande i och med kampen."
Jag tror att jag förstår vad du menar. Jag har också (länge) haft den känslan. Det blir något slags besatthet detta med att "jag måste sluta". Någonting osunt. Att bara sluta fokusera på alkoholens vara eller inte vara är väl det bästa, men ack så svårt.
Jag tar mig friheten att sno lite inspiration från dig och ditt sätt att tänka! Och ja, även den längsta resan börjar med det första steget.

Kan det bli mer än fel?
Några av de ord jag sagt till mig själv de senaste åren:
*Värdelös
*Dålig mamma
*Skunk
*Alkis
*Skitstövel
*Lortig
*Ovärdig
*Oönskad
*Oansvarig
*Fet
*Ful
*Övertalig
*Bedrövlig
*Ohälsosam
*Fattig
*Belastning
*Passé
*Bortkastad
*Bluff
*Snuskig
*Skit
*Äcklig
*Otillräcklig
*Parasit
*Kräk
*Patetisk
Ja, det finns nog tiotals negativa omnämnanden, men detta är några i alla fall...

@Se klart
Tack🙏❤️ Jag ska kolla in den tråden. Det vore otroligt värdefullt att förstå VARFÖR det här fungerar även om jag i nuet är väldigt tacksam över ATT det fungerar.
Man kan inte vara så naiv att man tror att "hips vips" så är jag botad 🙂 Det här är bara första stegen på en resa som säkert innehåller miljoner steg.
Kram 🤗

Vill också rekommendera @axiennes tråd i Alkoholfri-delen. Hon skriver delvis om detta. Du beskriver det bra @villbarasluta.
Tunga steg bort- men utom räckhåll. Det är bra!

@Onkel F
Det är som en känsla som har sänkt sig i mig, svårt att förklara, men jag ska försöka.
Så länge jag hade den känslan att jag var tvungen att sluta så gick tankarna ständigt runt hur jag skulle undvika att dricka, strategier, planer, motmedel osv kretsade ständigt i huvudet. Det var en kamp på liv och död där jag och alkoholen hade ett dödsgrepp om varandra. Så även om jag inte drack någon alkohol så var den ständigt närvarande i och med kampen.
Häromdagen så gick luften ur mig, krafterna att utkämpa kampen tog slut och jag bara backade undan mentalt från alla krav jag hade på mig själv. Att fortsätta vara låst i det här dödsgreppet med alkoholen kommer aldrig att vara en kamp jag kommer att vinna. Lösningen stog plötsligt klar för mig. Jag lämnar alkoholen.
Visst har jag fått små sug och påminnelser om den de senaste dagarna men jag och alkoholen har gjort slut.
Kampen är slut, alkoholen är så stark att jag är maktlös, det enda jag kan göra är att lämna den och försöka läka mina sår.
Kanske inte bästa förklaringen och ganska rörigt, men hoppas du förstår lite av känslan i alla fall.
Kram🤗

@Vill Bara Sluta OK, du verkar ha läget under kontroll, men jag förstår inte riktigt vad du menar med att ta dig själv ur ekvationen/ fighten. Har du bara bestämt dig för att alkohol =No More? Orsaken till att jag frågar är att jag själv står inträngd i en ringhörna och sluggar för mitt liv. Jag vill lämna matchen men jag vet inte riktigt hur / vad jag skall göra.

@Onkel F och @Se Klart
Det här är den mest befriande känsla jag haft i relationen med alkoholen.
Känslan är inte att ge upp önskan om att vara nykter utan snarare att ta mig själv ur ekvationen, dvs fighten. Jag lämnade matchen med Tyson och nu står han där och svingar nävarna i tomma luften istället för att ge mig snyting efter snyting. Och helt ärligt, han ser jävligt dum ut såhär från åskådarplatsen.

Hej,
Jag tänker att det finns något väldigt ”rätt och riktig” med den där- uppgivenheten.
Det är som om; när vi håller på med jävlar anamma och listor och allt vad vi gör (och som också kan funka utmärkt för många) är att betrakta motståndaren som någon som går att överlista med kluriga medel.
Jag tycker det du beskriver är att förstå att motståndaren pratar baklängesspråk. Motståndaren är oberäknelig och skoningslös i ryckiga attacker.
Det GÅR inte att slåss emot en sån motståndare och jag tror- att vända ryggen till- är en mycket bra bild för vad som krävs.
Jag brukar ibland likna alkoholen vid osunda kärleksrelationer- läs beroenden.
Det FINNS liksom inget sätt att komma överens om att ”nu gör vi såhär” utan hen kommer alltid att göra på något annat sätt som sliter sönder ens liv och skydd och sinnesro. Då måste man bara gå.
Önskar dig en massa styrka och tro inte att du är svag, du är urstark! kram.

@Vill Bara Sluta skrev: "Nu har jag gett upp!" Tyvärr! DET ÄR INTE TILLÅTET!!! Du vet vart du ska och du vet att du vill. Det som får dig att tveka och misströsta är abstinensen. Den kommer att gå över om några dagar om du bara härdar ut. Tro mig, jag har varit där du är, har druckit mer och längre än du (ingen tävling, inget jag är stolt över). Dag 4 - 5 är väl de djävligaste när man slutar dricka, har varit för mig iallafall.

Om du fortfarande är nykter ( "jag bara vände på ryggen och gick därifrån") så försök hålla ut. Tag en dag i taget, det blir snart bättre. Om en dag känns för mycket, tag en timme eller en kvart i taget, se bara till att inte ta det första glaset. Om du klarar dig genom helgen så kommer det att bli lättare.
Försök sysselsätta dig med något som tar tankarna från alkohol. Måla, läs eller gräv ett dike, vad som helst. Vila, vatten och B-vitamin ( B-vitamin Forte) är bra för oss fyllskallar när vi skall nyktra till.

Se till att hitta gnista igen så kommer du att slå knock out på Tyson. Inbilla dig inte att det kommer att bli lätt, men med hårt arbete och beslutsamhet kan du göra det. Ta fighten och gör den din. Du kan om du vill. Jag tror på dig!

Keep us posted!

Det känns som om luften har gått ur mig fullständigt. Fjärde dagen utan alkohol utan egentligen ingen önskan om att vara nykter, ingen större lust att dricka heller.
Det känns som om jag har varit inblandad i en boxningsmatch med Mike Tyson (alkoholen) i flera år och slagits tillbaka med all kraft hela tiden utan att någon har vunnit. Nu har jag gett upp! Jag orkar inte slåss mer så jag bara vände på ryggen och gick därifrån. Jag vet inte vart jag ska, eller hur, eller om jag ens vill. Det enda jag vet är att jag inte orkar lägga energin på att slåss länge.
Det är som att ha tagit ett steg ut i tomma intet. Jag har varit så rädd för det förut, att tappa kontrollen men just nu är det som "skitsamma vad som händer" bara jag slipper den där fighten. Inte arg, inte glad, inte ledsen, inte motiverad, inte rädd, ingenting... Bara trött på att slåss.

Skönt att höra, och vad bra att du stod emot! En kamp i taget, tänker jag funkar bäst när det är tufft, och att tänka på att det inte är jobbigt så länge. Att kasta sig ut på en promenad kan hjälpa tycker jag. Eller ett glas iskallt mineralvatten och lite snacks, ibland kan ju sug bero på hunger. Och som sagt, en positiv målbild, något så enkelt som morgonkaffet har hjälpt mig välja rätt många kvällar.

Gårdagen var överjävlig😭😭 impulserna att åka och köpa vin avlöste varandra i timtal, det gick inte att fokusera på något annat, trodde jag skulle bli galen på riktigt 😵
Tankarna var totalt osammanhängande och hjärnan kändes som den var full av glassplitter. Låg vaken hur länge som helst innan jag lyckades somna. Tänkte att detta kommer jag aldrig att klara av!!
Idag har det varit bättre, några få impulser bara som tätnade fram emot kvällen. Känner mig hyfsat normal trots några svettattacker. @kennie tack för pepp och morgonkaffet smakade faktiskt lite godare idag😊🌺

Det är svårt, men det går över, det där tjattret. Hjärnan lär sig nya mönster. Det är som att trampa upp en ny stig. För varje gång du står emot blir nästa sug lite lättare att parera. Så häng i, tänk att just nu klarar du. Och det kommer aldrig ett bättre tillfälle att försöka, som man lätt vill lura sig med... Hitta en målbild att fokusera på, tex morgonkaffe utan bakfylla- dit ska du nu...

@Sisyfos
Jag tycker jag har provat så mycket, nu känner jag mig helt på botten. Det är som en pendel som har svängt i större och vidare cirklar under många år tills jag är ute över kanten emellanåt. Nu är jag verkligen RÄDD.
Har anmält mig till självhjälpsprogrammet här på sidan och plöjt genom trådar i flera dagar nu.
Tyvärr köpte jag vin i lördags som jag förstås drack ur, känner mig värdelös och utan hud nästan. Igår var det förstås lätt att låta bli att dricka, systemet var ju stängt. Idag är det värre...
Måste härda ut tjatet från hjärnan om att köpa vin!
Svårt, svårt, svårt 😭😭😭

Välkommen hit! Bra beslut att starta tråd här. Det finns många olika berättelser härinne om hur man kommer till brytpunkten. Men att som du få nog en dag är förekommande.
Kanske är det värt gör dig att ta hjälp ur det. Många har positiva erfarenheter av beroendevård och har fått medicin till hjälp för att sluta. Beer t.ex. tog hjälp eftermogna år med försök att sluta på egen hand. Han är nöjd.
Jag har haft en lite svajig resa och slutat vid ett par tillfällen. Jag har också gått till en beroendeklinik. Har positiv erfarenhet av det.
Om du läser i det vidare livet får du läsa om människors positiva upplevelser av att sluta med alkoholen.
Så fortsätt att läsa och skriva här så är du en bit på väg.

@Stressad Det tycker jag låter bra. Såklart är det så att feber och magvärk i de allra flesta fall handlar om något övergående och åtminstone förhållandevis lättbotat, men det är bra att du går och kollar upp det ändå. En första helvit månad oavsett är ett bra mål.

En annan sak jag funderade på redan nu är ett återkommande ämne här på forumet. Det handlar ju om att välja mellan helvitt och måttlighet. Där är man ju fri att göra sina egna val och det som passar en själv bäst. Med det sagt så kan det ändå vara bra att ha lite realistiska förväntningar.

Vid en överkonsumtion kan man tänkas ha tre scenarion framför sig.

1. Man slutar dricka helt.
2. Man fortsätter att dricka med en förtidig död och ovärdigt slut.
3. Man fortsätter på ett måttligt spår med försumbar effekt på livslängd.

Har man druckit nästan varje dag i 5 år så är det alternativ 1 och 2 som är realistiska. Alternativ 3 är inte omöjligt på något vis, men sannolikheten att alternativ 3 ofrivilligen övergår till alternativ 2 vågar jag påstå är väldigt hög, även om jag inte har någon officiell statistik på detta. Jag har personligen ingen erfarenhet av en enda person som klarat av alternativ 3 efter en konsumtion motsvarande din eller högre, men det är förstås möjligt att de finns.

Det kan låtas som att jag säger detta för att skrämmas, men det är faktiskt bara det att jag vill ge dig lite realistiska förväntningar. Jag förstår att tanken kan kännas skrämmande, men det är det egentligen inte.

Det här kommer nog gå bra, tror jag.

@TappadIgen
Tack för ditt fina och välformulerade svar.
Jag tar till mig alla råd och tips jag kan få. Och jag är mycket tacksam för sanna berättelser från verkligheten om alla positiva hälsofördelar andra upplevt genom att sluta dricka alkohol. Men även berättelser som visar vad som händer om man återupptar drickandet.
Ska se till att göra en ordentlig läkarundersökning för att få svart på vitt vad som orsakat min feber och magvärk. Men oavsett vad läkaren kommer fram till har jag beslutat mig för en första helvit månad fr o m nu. Förhoppningsvis kommer fördelarna med att inte dricka vara så stora att jag fortsätter med ett helnyktert liv……

@Stressad Välkommen hit. Det är väldigt vanligt att man efter en tids drickande börjar få funderingar på hur det kan ha påverkat hälsan. Speciellt om man har börjat märka av en del symptom. Med jämna mellanrum dyker det upp med funderingar liknande dina här på forumet och min egen start här är inte helt olik din. Jag har många gånger svarat just på dessa funderingar, kanske för att jag har förståelse och empati för den rädslan och de funderingarna. När jag svarar så vill jag ju gärna still rädslan. Tyvärr, har jag upptäckt har det ofta helt fel effekt, så jag tänkte att jag denna gången öppnar med att berätta om det för att se om det gör en skillnad.

Det är ju nämligen så att när man har en onormal alkoholkonsumtion så är det egentligen bara en tidsfråga innan kroppen börjar att säga ifrån. Hur lång tid det tar går inte att säga så mycket om då det finns så många faktorer. Det beror på genetik, hur stor överkonsumtionen ser ut och hur man har de i övrigt när det kommer till hälsofaktorer som kosthållning, övervikt och motion. Sedan varierar det, förmodligen till stor del på genetiken, var det börjar krångla först. Är det levern som säger ifrån, eller bukspottskörteln eller kanske nervsystemet? Levern är tyvärr inte så bra på att säga ifrån i god tid utan den brukar ofta vänta tills det är ganska långt gånget. Lite liknande är det väl med bukspottskörteln, som man ofta har akut pankreatit i innan man märker något. Med det sagt, så är det fortfarande nästan aldrig försent att göra något. Jag har lagt ohemuligt mycket tid på att studera alkoholrelaterade sjukdomar, framförallt när det kommer till levern. Det jag kan säga om det är att google inte gör mycket mer än att skrämma upp. Det är mycket bättre att titta på anekdotiska självupplevda berättelser, vilket väl är vad du efterfrågar här.

Från det kan jag väl ändå ge något lugnande besked. De allra flesta kan vid avhållsamhet från alkohol vända på det innan det är försent och jag har ganska många sådana berättelser direkt från människor som själva alltså har upplevt det. Den mest extrema är en man som för 10 år sedan låg på sjukhus och inte troddes kunna överleva till transplantation men som långsamt blev bättre och efter ett antal år togs han till och med bort från transplantationslistan då han bedöms inte behöva en. Idag lever han förhållandevis normalt, men behöver ju vara något försiktigare med hur han lever och såklart hålla sig borta från alkohol. Med det sagt ska man såklart inte vänta tills man ligger döende på sjukhus innan man vänder på det, för alla kommer såklart inte kunna återhämta sig lika bra.

Det alla historierna har gemensamt är att alla har upphört med alkoholbruket. Tyvärr finns det också en hel del historier om de som föll tillbaka och därför inte lyckades lika bra. Häri ligger kruxet, för det är väldigt många som har varit i din situation men sen blivit lugnade av att det går att vända och sen efter ett tag blivit lite väl lugna och tänkt "Men då kanske jag kan dricka ett tag till i alla fall" och en del tänker sig också kanske att de ska dricka lite måttligare denna gången, vilket såklart inte går. Det som händer är alltså att man är i en situation där man är rädd för vad som har hänt, när man i själva verket kan vända på det, och där man sedan blir för lugn och fortsätter dricka tills det inte går att vända på det längre.

En sak jag funderar på är varför du tror att det är just pankreatit du har? Har du googlat på ont i magen och feber och alkohol? Det är såklart ingen som ge dig en diagnos här online, speciellt inte baserad på diffusa symptom. Sannolikt är det åtminstone inte i närheten så farligt som du tror dock, men det är såklart bara läkarvården som kan svara på det. Väldigt troligt, rent statistiskt sett, så kan du om du bara slutar med alkoholen nu klara dig bra. Självklart ska du uppsöka sjukvård om dina symptom inte går över eller förvärras dock. Jag förstår att det kan kännas pinsamt med att uppsöka sjukvård för något självförvållat, men det är ingenting att vara orolig för. Ta och gå in och se till att du får ett blodprov så att du vet hur det står till. Ta tjuren i hornen och ta så mycket kontroll över situationen som du kan. Det här kommer säkert att gå bra och jag tycker att du inte ska behöva vara orolig, men ta samtidigt din rädsla på allvar och gör något åt din situation innan det är försent.

@Stressad skrev:"Jag har hört att om bukspottkörteln blir skadad av alkohol så är det jätteallvarligt och man kan aldrig mer dricka alkohol."

Det kan såklart vara allvarligt om den blir skadad men om den enda konsekvensen är att du aldrig mer kan dricka alkohol så är det ju inte särskilt farligt. För de flesta är det nog en gudagåva om man bara tar det på allvar.

Är 56 år och har druckit mycket och ofta (nästan varje dag) i 5 år för att ”bota” min ångest och stress. Livrädd för att jag nu har allvarligt skadat både lever och bukspottkörteln.
I går fick jag feber 38,5 C och jätteont mitt i magen. Något som aldrig hänt förr.
Febern nästan borta idag, men har fortfarande mycket ont mitt i magen och mår illa. Så rädd att jag fått akut inflammation av bukspottkörteln - som även kan leda till obotlig cancer.
Antar att detta är den väckarklocka jag behöver för att helt sluta med alkohol. Vilket känns som jag både måste och kan klara av.
Men är det helt kört nu vad gäller min lever och bukspottkörtel? Måste jag söka sjukhusvård? Så rädd att få veta att jag har skrumplever och/eller bukspottskörtelcancer…..
Antar att alla mina blod- och levervärden kommer vara katastrofalt höga pga min alkoholkonsumtion. Tycker det skulle vara så pinsamt att åka in på sjukhuset idag och få bekräftat att jag har problem med bukspottkörteln och levern pga alkohol…..
Jag lever i övrigt ett fungerande liv med jobb och familj och bara några få i min närhet känner till - eller snarare misstänker - mina alkoholproblem.
Har någon av er fått bukspottkörtel inflammation eller skrumplever efter 5 års alkoholmissbruk???
Kan kroppen överhuvudtaget läka om jag fr o m nu slutar med alkohol? Jag har hört att om bukspottkörteln blir skadad av alkohol så är det jätteallvarligt och man kan aldrig mer dricka alkohol. Den kan heller inte läka sig själv - stämmer det? Och hur är det med levern?
Jag är SÅ orolig att det är helt kört för mig nu - även om jag sent om sidor nu väljer att sluta med alkohol.
Tacksam om ni vill dela med er av era erfarenheter av följdsjukdomar pga alkoholmissbruk - och om ni lyckats bli friska när ni slutat dricka!

@Hallåhallå jag känner precis samma. Jag vill komma in i en värld som jag ej vill ska ta slut. Men dagen efter är med galen ångest men ändå gör man samma veckan efter.

Hej . Jag är ny här och känner mig precis lika gällande tristess. Vill bara få tyst på allt surr i huvudet. Fly iväg med musik och helst va själv. Men det sliter av all ångest fet ger. Som i fredags blir packad på krogen. Ramlar utanför hemmet och slår upp ansiktet så nu får man ljuga för jobbet att man är sjuk. Blir tokig snart och måste låta bli alkohol