Senaste kommentarerna i forumet

Just nu är du rädd... men du har kommit långt, Snusen. Vet du vad som hände i fredags? Får du strategier för att stoppa dina ångesttankar i tid? Förstår att det inte är lätt alls eller ens görligt, men en strategi är att fokusera på kroppen. Olika kroppsdelar. När tankarna rusar på det där sättet och du har mycket obearbetat så är det kanske inte så konstigt att det går överstyr. Men du stoppar, du återvänder, du börjar på nytt. Kanske kan du testa att fokusera på din kropp nu istället för att få lite ro från dina tankar. Hur mår din stortå?
Jag tror att du kan komma ur det hör och komma ut hel på andra sidan.

Ja, det är nog kanske ofta inte värre än så att det är vila och mat man behöver (och kanske lite lakrits ?).
Tänker att medicinen är bra eftersom det inte går att agera direkt på känslan. Du måste planera lite mer i förväg och hinner sansa dig. Du har så många veckor nu och jag tänker att det är vanligt att det kommer mycket positivt runt 2 månader. Lugnet, glädjen, euforin men det är ju olika.
Och nu får du istället glädjas över att du passerar 6 v. Precis såna känslor som du beskriver kan jag uppleva att jag får sug på nu. När natten har varit dålig, när jag har jobbat väldigt intensivt med något med full fokus, när vilan har uteblivit för att jag ständigt blir avbruten av nåt som måste åtgärdas eller fixas. Då swishar tanken förbi. Men oftast är det så skönt att landa i att jag inte dricker, och så tänker jag på allt jobb med drickandet. Nä, jag orkar inte dricka, jag vill vila.
Var stolt över dig nu, Sattva! Det är en seger att börja förstå vad som händer.

Hur jag än tänker efter så får jag inte fram något svar. Om jag inte hade haft ett så allvarligt beroende hade kanske svaret blivit...för att det är mysigt...gott t viss sorts mat...avslappnade. MEN nu...finns inget svar ...för jag ska inte dricka alkohol.

Jag blir väldigt berörd av era inlägg AndraHalvlek och Torn?

Mina barn är vuxna men bara i början av sitt vuxna liv och jag vill finnas med i deras liv.

Jag vill gärna uppleva barnbarn men tror inte på det pga min dotters sjukdom (och att hon inte vill ha barn) samt att min svärdotter har sin tarmsjukdom och väntar på levertransplantation. Eftersom jag har adopterade barn så är det där med barn och barnbarn ingen självklarhet för mig. Men att ha två barn och en svärdotter kan vara gott nog??

MEN.....

Jag vill åldras med min man. Jag vill inte förlora honom.

Jag vill ha en kropp som orkar.

Jag vill kunna hålla koncentrationen.

Jag vill läsa böcker, gå på konserter, dansa och sjunga.

Jag vill skratta.

Jag vill uppleva nyanser.

Jag vill orka odla i min trädgård.

Jag vill kunna köpa kläder som jag tycker om inte endast för att de finns i vissa storlekar.

Jag vill spara pengar.

Jag vill ha tillbaka mitt liv och jag vill också leva länge??

Jag är 58 år. Min syster dog när hon var 58 i äggstockscancer och min bror dog när han var 47 i lunginflammation/blodförgiftning. Har en bror kvar som är 67 år. Vi har inte mycket kontakt men han finns. Jag vill leva länge??

Kram??

Vaknade trött, irriterad, ur balans igår. Lång dag på jobbet. Fick mitt värsta sug hittills. Planerade på allvar ett återfall till helgen. Ungdomarna går till sin pappa fredag, så det skulle vara fritt fram. Att då skulle jag inte ta min medicin torsdag o fredag morgon.
Påväg hem från jobbet mådde jag riktigt dåligt psykiskt. Var redan besviken på mig själv att jag druckit på min 6- veckorsdag.... Så kom jag på att inget har ju hänt än, jag har inte gjort nåt än. Nu ska jag bara ta kvällen som den är och inte låtsas om för någon vad som pågår inom mig. Så vi åt mat, jag hjälpte dottern med en skolgrej. Unnade mig choklad o lakrits, kollade tv. Plötsligt var suget o tankarna på att dricka till helgen borta. Jag har sovit ok inatt, och tagit min medicin. Mår mycket bättre. Är så glad att jag inte pratade med maken. Han hade troligtvis gladeligen hängt på vintåget. Nu vet han inte att jag vacklade igår, och det är bättre så. Vill inte sätta något i rullning.
För mig är gårdagen en seger. Jag kände ju igen känslan. Den där när autopiloten slår på och inga argument hjälper, för autopiloten har redan tagit över rodret. Men jsg lyckades kapa tillbaka rodret. Nu vet jag att jag kan. Igår behövde jag vila och äta. Det var inte värre än så...

Har testat typ allt. Antabus imorse och vidare mot ljusare framtid. Allt det här med kontroll, appar etc är bara jobbigt. Tackar min kära vän alkohol för resan med nu e det dags att skiljas.

Förkylning är inte kul, hoppas du mår bättre!

Kram!

Jag blir så glad att du mår fint, att det går bra :-).

Ramösa Citrus - det är ingen dålig grej det! ;-)

Det var en jobbig dag igår.
Mycket riktigt, som jag "visste" redan på morgonen, beskedet om omorganisation har rört om i grytan ordentligt. Mycket oro, mycket prat, många frågeställningar, "är det någon mening med att göra det här..."?
Tänk om jag är en av dem som får sluta?
På toppen av det hade jag fått Tjatmoster som följeslagare. Hon som dök upp redan i ottan med sitt "I eftermiddag passerar du Systemet", det Systembolag som jag bara besöker några gånger per år, där "ingen vet", där jag kan handla mycket utan att skämmas...
Tjat, tjat. Där finns avkoppling på flaska...
Tjat brukar göra mig riktigt tvär, ännu mera bestämd att: Nej, tjatar du så blir det verkligen inget.
Nu bet inget nej.
Tur att jag var ensam i bilen.
Jag var tvungen att säga högt flera gånger: "Ja, ja, JA, jag hör vad du säger! Jag kommer att passera Systemet, där finns avkoppling på flaska. Jag ska göra precis som du säger, jag kommer att PASSERA Systemet." (Jo, jag vet, det är fult att märka ord, men ibland får jag göra det..)
Det funkade, bilen svängde inte in på parkeringen.

Väl hemma på kvällen kunde jag andas ut. Dricka te. Men... Tänk om jag inte får ha jobbet kvar?
Ja, tänk om jag måste söka nytt jobb.
Vilken tur att jag redan börjat min resa mot nykterhet!
Hemsk tanke: Skriva ansökningar och gå på intervju bakfull och liten som en muslort...
Nej, jag kan istället skriva ansökningar och gå på intervjuer rakryggad och stolt, nykter och pigg. -Om det behövs, om jag förlorar jobbet. Det är ju inte alls säkert.
Men jag ska ge mig själv den gåvan, jag ska vara nykter och stark igenom det här.

Jag är okej som jag är.
Jag gör så gott jag kan - det räcker bra.

Ett djupt andetag.
Så, nu kan den här dagen starta.

Helgen var en ända lång kamp bröt ihop totalt i fredags men lyckades hålla mig här tills i tisdags då orkade jag inte längre. Åkte hem och söp till men de blev bara kaos bröt ihop och hade långt samtal med min terapeut mitt upp i allt. Så tillslut blev de orosanmälan till min soc. Men tillslut hamnade jag hemma hos min vän och sov där. Så tillbaka nu på boendet. Och nu vet jag inte om jag vill mer, så många tankar just nu som bara snurrar runt i huvudet. Rädd för sabba allt, rädd för att folk ska ge upp på mig mm mm.

Att ge upp hoppet alltså. Men så slog det mig att:

Jag ville se mina barn bli stora.
Jag ville få uppleva barnbarn.
Jag ville ha min fru kvar.
Jag ville ha tillbaka mitt fiskeintresse.
Jag ville inte ha ont i kroppen.
Jag ville leva länge.

Och om jag fortsatte att dricka, så
skulle allt detta gå förlorat, så jag slutade dricka och jag är enormt stolt och tacksam för att jag gjorde det, innan det var försent.

Du har ett val Varafrisk, ännu så länge. Det kan gå fort utför, mycket fortare än man tror.

Gör det för din skull, det är ditt enda liv. ❤️

Oj vad dystert det blev sist.. Era ord värmer, nu ser vi framåt ☀️ Jag har ägnat tillräcklig tid åt att blicka bakåt.

Tidigare när jag haft uppehåll så har jag inte reflekterat nämvärt, låtsats som att alkoholen egentligen aldrig var ett problem, ljugit för mig själv och till slut hamnat tillbaka på ruta ett. Jag hoppas och vill att det ska bli annorlunda denna gång ?

Det finns verkligen inget att skämmas för. Skam gör bara mer skada än nytta. Men jag tror att du måste hiva upp lite saker i vågskålarna nu snart. Vad väger tyngst? Vad är viktigast? Vad är oviktigt?

Det kommer inte att gå över av sig själv - det kommer bara att bli värre och värre och värre. Sådan är alkoholismens naturliga gång. Det är ingen vacker syn, tro mig, jag har tyvärr sett det på nära håll eftersom min pappa dog pga sin alkoholism vid 61 års ålder.

Det går till en viss gräns, sen är det nästan omöjligt att bryta. För att man ger upp hoppet helt, man tror sig inte vara förmögen att fixa det. Du vill inte komma till den gränsen.

Kram ?

Vet inte om jag har något vettigt att säga...vet mycket och kan mycket...men gör inga större förändringar?Vet dock att forumets betydelse för mig är stor...att tillhöra??❣️

Har varit ledig idag...pratat med min terapeut...tagit upp kontakten igen och inbokade samtal tom Midsommar??Pratat m min fd kollega❣️Pratat m min couch på Viktväktarna❣️

Tror på framtiden...tror på förändring...men tänker mycket på vad AndraHalvlek och Torn skrev...och jag tänker vilka konsekvenser behövs?och varför ska jag dricka alkohol?

Nu har jag ju vare sig träffat läkare el rådgivningscentrum på ett tag och ingen ställer frågor så att jag skäms?

Jag är inte där nu att läsa böcker, poddar el kolla youtube men jag tar till mig vad ni skriver som gör att jag får mig en tankeställare utan behöver skämmas....alltså att skämmas är en av de jobbigaste känslorna?

Stor kram ❣️❣️

Vi har gått den långa vägen och kommit fram till ett sätt som funkar för oss. Jag fattar att alla människor måste göra sin egen resa och komma fram till vad som passar dem bäst. Jag har aldrig velat bli nykterist på heltid. Jag ville bara hitta ett sätt att dricka mindre. Jag är tacksam för att jag fick kontakt med dig här för nått år sedan. Vi verkar leva livet i typ liknande cirklar. En dag i taget ?
/Mrx

kanske om man enbart ser till AA-möten men där är av naturliga orsaker väldigt svårt att mäta iom anonymiteten.
Men hos oss som gått på riktiga Minnesotabehandlingar så finns det flera studier, bla Lunds universitet har gjort en, som är väldigt lika varandra vad gäller nykterheten i tid . ( Jag har varit med i en när det hade gått 3 år :-)) Anonymiteten är viktig men jag gav tillåtelse till att de skulle få kontakta mig. Så motiverad var jag :-)) ) Ca 30% klarar sig direkt (och där finns vissa morötter : betalar du själv, eller betalar arbetsgivaren och ställer krav via kontrakt, eller om du söker själv och är väldigt motiverad och så om du är villig att betala en del av kostnaden själv så har du bäst möjlighet), ca 30% tar ett återfall men återvänder och fortsätter så den nyktra vägen när de övertygat sig själva att det inte fungerar att dricka. Och den sista tredjedelen försvinner helt ut i dimman.
Hos de som vill testa kommer återfallet ca 3, 6 och 9 månader in i nykterheten. Jag vet inte om det finns undersökningar på det men det är lätt att konstatera under efterbehandlingen.

När jag åkte hem därifrån så ringde en som skrivits ut en vecka före mig och talade om att han stod med vatten upp till midjan och en halvfull(tom??) whiskyflaska i handen och sa att han skulle supa tills han drunknade.
Jag kunde ju inget göra utan var bara glad att jag då fattade, på det hårda sättet, att jag lärt mig sätt gränser. Första gången jag använde det. Han hade inte betalat själv ! Han levde iaf minst en månad till innan jag tappade kontakten med honom.

Ja, utan den månaden hade jag inte levt idag. Lätt att konstatera !!

.

Fint att det gått lätt hittills. Du skriver att du troligtvis börjar överkonsumera igen när du börjar dricka. Vill du inte försöka hitta en lösning för att inte hamna där igen? Om jag förstått rätt av dina tidigare inlägg så har du noterat en förändring på senare tid, att du tål mer men ibland blir full på oväntat lite. Kanske värt att ta de varningstecknen på allvar, det kan ju bli så att du blir lite mer beroende för varje gång och att det blir svårare och svårare att sluta.Tar du tag i det nu kan du kanske på sikt dricka som du vill, men går beroendet för långt blir det svårare att dricka lagom vad jag förstår.

Du har helt rätt . Detta är vårt sätt som funkar för oss. Hoppas ingen tror att vi romantiserar alkoholen. Vi vet mer än väl alla dess baksidor och finns ingen rak väg ur det som funkar för alla. Så den lite vingliga vägen tar oss sakta framåt. Låter härligt med bastukväll. Självklart funkar bastu och bubbelvatten ;-)
10-1 efter första perioden i Februari.. Kämpa på !!

.

.. jag skriver på. Som för så många andra för min egen skull.

Tack Miss Mary för kloka ord ☘️
Jag är ärligt talat väldigt nöjd och stolt hittills. Vet att det gått yttepytte kort tid men från att vanedricka ett par glas vin varje kväll till detta känns heeelt amazing! Och jag känner redan massa fördelar. Mycket piggare, gladare, skojigare med barnen, mer tålamod, bättre färg i ansiktet och smalare runt midjan. Redan ?? . Och jag är ärligt talat inte ens ett dugg sugen (just nu, vet att det väldigt fort kan ändras) på att vardagsdricka eller känslodricka. Det känns nästan motbjudande.
Däremot så vill jag kunna dricka när det är planerat från min sida. Det handlar om kontroll. Och om att jag vill.

Återigen, jag vet att det är långt i från säkert att det här kommer fungera, men så länge det går och känns så här bra så kommer jag fortsätta på den här linjen.

Jag var helt nykter i nästan 2 månader förra sommaren. Fast då var det annorlunda. Jag ville testa att jag kunde och att jag skulle klara av det. Vilket jag gjorde, och oj oj oj vad jag kunde belöna mig själv efter det (med alkohol såklart). För jag hade ju varit sååå duktig.
Det konstiga är att jag minns inte alls att jag mådde så särskilt bra under den perioden. Då kände jag mig mest tråkig och sur för att jag inte drack.
Och kanske är det för att jag har den där dörren öppen som gör att jag inte känner mig så sur alls. Jag hatar ju förbud. Blir mest obstinat och ifrågasätter allt i stället.

Just nu känns det här bra för mig. I morgon? Ingen aning. En dag i taget och idag är jag nykter ?

Det är verkligen en månad som du förvarar nära ditt hjärta. Otroligt fint beskrivet. Hur du sitter där i samlingsrummet och inte vill åka hem, och o. återseendets glädje på återträffarna. Väldigt sorgligt att skaran blivit mindre med åren.

Jag har läst att uppklarningsprocenten hos AA tex är 5-7 procent. Så många lyckas hålla sig nyktra en längre tid. Det är en otroligt låg siffra. Sorgligt ?

Kram ?

veckan på min behandling var nu klar.
Jag hade lärt mig så mycket om mig själv och hur jag skulle handskas med livet ute i den nya, sköna, värld jag var på väg ut i. MEN...teori och praktik är ju som bekant 2 olika saker....

Jag var oerhört medveten om att jag måste göra en genomgripande förändring av mitt liv annars skulle jag halka tillbaka. Jag måste lära mig att leva ett egoistiskt liv där jag alltid kommer i främsta rummet och det är en otrolig skillnad mot det egoistiska liv jag levde som aktiv där min tillgång till alkohol alltid var prio ett.

Jag hade fått grunderna till att lära mig att älska den mest viktiga personen i mitt liv, dvs mig själv. Jag hade ju i många år slagit på mig själv för dumheterna under fylleslagen och effekterna av dem under lång tid efter. Jag var ju inte värd att ha det bra, nertryckt långt ner i skorna. Det var ett mäktigt projekt att börja se mig själv som en vanlig människa med mina fel och brister och börja bygga upp min självkänsla.

Min sista dag på behandlingen var en sorgens dag. Jag var med på sista morgonsamlingen, fick min minnesmedalj, och sen skulle jag åka hem. Men medan mina behandlingskompisar försvann till sina aktiviteter så blev jag sittandes ensam kvar i allrummet på vår avdelning och bara njöt av atmosfären. Jag ville inte åka hem !!

Dagen före hade min fru anlänt för att vara med på sin familjevecka och vi kunde prata lite med varandra. Att komma hem till ett tomt hus var inte heller lockande men jag var trött när jag kom hem så jag packade bara upp och gick och la mig och sov som en stock. Första natten hemma efter 4 veckors behandling var verkligen speciell. Jag hade ju åkt hemifrån gravt bakfull och kom hem nykter och skulle nu välja ett nyktert liv med nya vanor. Jag letade efter en AA-grupp där jag skulle söka stöd och som skulle få mig att lära mig om det verkliga livet utanför behandlingshemmets väggar. Dagen efter åkte jag dit.

Som de allra flesta så smög jag in genom porten efter att ha tittat så ingen spanade på mig och jag parkerade naturligtvis 2 kvarter därifrån. Och tänk om det var nån jag kände igen på AA-mötet :-O Hu, så hemskt !

Ett år efter grundbehandlingen så var det efterbehandling på samma ställe en gång i månaden. Under den månaden var vi ålagda att gå minst en gång i veckan på möten vilket inte var ett problem för mig. Jag gick varenda dag och ibland tom 2 ggr per dag bara för att jag kände ett behov av att lära av de som gått före mig och för att kände att jag blev starkare i min nykterhet. Att lära sig av en som kom tillbaka efter ett återfall, och som i vissa fall stank av gammal fylla, var nog den bästa skolan av alla. Dit ville inte jag !!! Jag åkte ner dagen före efterbehandlingsdagen och sov över ovanför garaget där det fanns övernattningsrum i storlek av en garderob..
Ofta tog jag tåget (för att sen åka buss och slutligen taxi) och det var en oändligt skön känsla att få slå sig ner i sätet och bara njuta av att detta var helt och hållet min tid där jag bara kunde pyssla om mig själv !! Den känslan av egen lyx har jag inte upplevt nån mer gång i livet. Tyvärr.

Att återse efterbehandlingsvänner var en sann lycka ! En del försvann och sågs aldrig mer, nån plockade polisen in eftersom han misshandlat sin fästmö, några åkte dit och skulle sova över men hade sprit med sig och söp sig fulla...jag kan tänka mig många fler ställen att supa på än på ett behandlingshem.

De sista orden min terapeut sa till mig är de som jag tjatar om här : Om du varje morgon bestämmer att du just idag inte ska dricka så kommer du att somna nykter ! Tack vare den enkla regeln om att bara ta en dag i taget så ramlar dagarna på och jag har snart en vecka, en månad, ett år......

Den månaden på behandlingshemmet är min bästa månad alla kategorier ! Och min bästa investering i mig själv !

Må gott och ta inte första glaset !

Har läst din tråd nu och tror att vi (och många fler) funkar rätt lika när det gäller a.
Min upplevelse är att det är lättare att sluta helt även om självbilden får omprövas :)
Kanske blir du den där energetiska, glada och vackra personen som alla önskar att de vore om du ger upp det här giftet? Du klarade ju galant en månad så upp i sadeln igen och kriga på! Jag tror som många härinne säger att håller man bara ut en längre tid så blir det hela en normalitet - och en mycket positiv sådan!
Lycka till!

Jo tänkt på att grilla lite finare kött
Å alkohol fri öl mm ?
Tror inte jag är redo för öl smaken ännu

Tack Mary! Ja, vi är värda att lyckas! Nu har jag druckit dagens första "reskaffe", undrar vart det här dagen bär?

Sisyfos: Nu är det färre dagar kvar som du måste upp tidigt till jobbet :-). Och igår började dagen med ett skratt :-), en bra vecka !(?)

Mic: Tråkigt att du inte hade någon bra dag igår. Det gör mig glad att jag ändå kunde bjuda på ett leende med mina tokigheter :-). Så sant att vi kan vaska fram guldkornen i livet även om det är öken och mest sand (öh... det där gick inte riktigt ihop... hur vaskar man i öknen utan vatten... skit samma, vi gör det ändå...Jo! Vi kan vindsikta fram guldkornen!! :-) )
Jag lyssnade på Lundell till kaffet. Ja, våren måste vara på väg. Vi har viljan och vi ska hitta vägen! Tänk att det finns en Lundellåt för varje tillfälle...
Jag har inte lyssnat på Lundell på säkert 15 år... Det fanns en man, han lyssnade mycket på Lundell, spelade låtar för mig, hittade alltid någon som passade, vi var på konserter: sommar, livespelning, liv. Nej, vi var inget par. Han var min finaste, mest omtänksamma vän som hjälpte mig genom en mycket svår tid...
Nu: livet är inte lätt. Men det finns en man som ger mig Lundell... Tack!
....
Tankarna snurrar, minnen, framtid, jag kom av mig. Vad var det jag tänkte när jag vaknade att jag skulle skriva?
Jo.
Igår var en bra dag. Det gör sådan oerhörd skillnad när jag sovit lite bättre. Jag kände mig handlingskraftig på jobbet, tog beslut och fick mycket gjort. Det kändes så bra!
Men, ja det finns tydligen alltid ett men. På eftermiddagen fick jag veta. Omorganisation, neddragningar. Jag har kort anställningstid...
Bra att dricka på, eller hur?
Men, nej. På något vis har jag väl "tappat allt". Jag fick inte ens tanken!! Lyckades väl på något sätt hoppa över den och landa i: Det blir som det blir, jag kan inte påverka utgången av förhandlingarna, vem/vilka som får lämna. Ingen mening att oroa sig. Det här är kanske inte rätt jobb för mig (bara där en vändning från i höstas när jag tänkte att jag inte var rätt för jobbet). Ligg lågt, avvakta, ha tålamod. Blir jag kvar så kan jag jobba på att göra det till mitt jobb, lite mer som jag vill ha det. Om jag inte blir kvar så är det meningen att jag ska hitta något annat "runt hörnet".
Jag kände mig faktiskt märkligt lugn hela kvällen och drack mitt te.

I natt har jag sovit betydligt sämre igen.
Satte på morgonkaffe typ vid tre. Tankar: I eftermiddag ska jag ju dit... då passerar jag ju "sällan-Systemet" där jag kan handla mycket utan att skämmas, så brukar jag ju göra...
Sedär ja... Sprittankar redan i ottan.
-Tack för tanken, den är ju smart. Men det behövs inte, jag har både vin och öl hemma (tyst, skvallra inte, det är 0,0%).
Jag känner obehag, jag är orolig. Det kommer att vara som att ge sig in i ett getingbo att åka till jobbet idag. Surr och snack, spekulationer och oro.
-Det är okej, låt dem surra....

Jag tänker fortsätta gå "Mot ljusare tider".

Jag är okej som jag är.
Jag gör så gott jag kan - det räcker bra.

Kram!