Senaste kommentarerna i forumet

Hej kära varafrisk!
Jag jobbar ju med urtråkiga strategidokument. På jobbet alltså. Men jag har nytta av dem på alla möjliga sätt.
Att skriva ner. Steg för steg. Då kommer man liksom nära- istället för helikopterperspektiv över hela livet. Eller hela företagets framtid. Jag tror verkligen på små myrsteg och har aldrig varit visionär. En dag i taget är det enda som funkat för mig. Ibland får dagarna brytas i små kvartar. Här och nu. Denna lilla kvart, dag eller timme. Kram från hjärtat till dig. ❣️
Ps. Ska vi dra igång ett frö-projekt?

Du möter mig där jag är❤️

Kan inte du skicka länk/berätta om studien igen?

Jag fattar och förstår vad som skrivs och sägs men oavsett strategier så är det jag endast jag som kan ändra mitt liv.

Jag förstår även att många här inne kämpar. Nu har jag endast läst en bråkdel men det är inte den bilden jag får. För den bild jag får är att om man inte klarar av att vara nykter så är det så lätt att tystna...kanske dyker man upp efter ett tag och är så självkritisk...eller så lyckas man och då är det ganska fantastiskt...och inte mycket sug.

Kram?

Ett av de bästa inläggen i världsklass. Sylvasst, skarpt och ärligt som berör.
?
/Mrx

Först och främst: Grattis till ett år, wow! ??

Jag förstår hur du menar, samtidigt tyckte jag att det kändes bra med 30 dagar när jag började. Det kändes inte helt överväldigande att ta sig an och just då behövde jag sätta en tidsgräns för att kunna hantera det.

Att ta en månad i taget låter bra men blir det inte lite samma? Men istället för att tänka att om x dagar är jag klar så tänker man att då ska jag utvärdera? Det tar iofs bort lite att det är förbjudet ?

Jag är lite emot att totalförbjuda saker i mitt liv, det brukar sällan bli bra, oavsett vad det gäller. Jag vill kunna vara nykter utan förbud, känna att jag kan dricka om jag vill men inte känna tvånget. Och för det är nog 30 dagar för kort tid. Om jag någonsin når dit.

Tomen, Torsdagar är luriga. Mitt jobb går i cykler vad det gäller arbetsbelastning. Jag har precis gjort klart leveransen i alla system. De senaste två veckorna har jag jobbat väldigt mycket och även övertid. Tidigare tog jag till alkohol för att orka igenom dessa perioder. Det är slut med sådana dumheter. Jag har hittat en bättre form av belöning. När jag jobbar hemifrån kan jag ta pauser och vandra omkring i naturen här hemma. Andas lugnt och känna in. Tänka igenom allt jag ska göra och kunna planera mitt arbete. Det är livskvalitet på hög nivå. Målet med min dag är att arbeta inte att åka till mitt arbete. Resa kommunalt 1 timme för att utföra mitt arbete känns som en dålig investering i min livskvalitet med tanke på att resan hem också tar 1 timme. Det blev många tankar som kom på pränt. Jag vill egentligen bara säga grattis till ditt super fina resultat 18-1. Jag ligger sämre till med mina 16-3. Kämpa ???

Torsdagar är min förrädiska dag. Vet inte varför det blivit så. Kanske för att helgen är nära och man tyckt man är värd ngn form av belöning. Tror iaf så har varit fallet för mig. Velat utöka helgen. Bättre att kröka 3 dagar i stället för två. Men inte idag. 17-1 och kommer vakna till 18-1 i morgon.. Kämpa !!!

Tack alla! Jag blir verkligen jätteglad av era gratulationer och kommentarer ??!

I övrigt har i princip allt gått galet och fel både igår och idag och det får mig att må skit, både psykiskt och fysiskt.
Orkar inte skriva allt nu, men...
Jag började planera redan före elva på fm idag att jag skulle dricka nu ikväll, var så trött, arg, frustrerad, uppgiven, ont i huvudet och magen. Jag behöver en timeout! Det var ett beslut tom, som snurrat i huvudet hela dagen sedan dess.
På vägen hem från jobbet har jag tre möjligheter att göra endast små avstickare för att komma till olika Systembolag. Jag vet egentligen inte hur det gick till men på något vis lyckades jag skjuta upp handlandet "jag kan svänga av vid nästa"...

Hemma nu. Utan något alkoholhaltigt inhandlat.

Tekannan väntar vid soffan.
Måtte jag få sova i natt.

Jag tror att tre månader är ett bra första kbrervall, men vi är olika. Men då hinner man upptäcka lite mer av vad nykterheten innebär.
Jag ska ju vara nykter hela livet, men det tog tid att komma fram till. 3 månader + 3 månader till att börja med. Men alltid en dag i taget!

jag har sagt flera gånger att det känns tufft att göra denna resan själv när jag behöver familjen som mest. <3

angående mannens belägg:
Han ser det större och längre bak i tiden än jag.
Jag ser förra året som någon slags bottenpunkt Jag har aldrig druckit i smyg förut utan helt öppet fredag lördag kväll, middagar, tjejträffar osv osv. Men när han förbjöd mig blev det så. Jag kan ff inte förklara varför för jag känner aldrig nåt SUG som många här beskriver... Han väver in fester 20 år bakåt där jag druckit för mkt (vilket absolut har hänt men låååångt ifrån varje gång lixåm... jag var 20 när vi träffades kan tilläggas och mitt ex var mkt kontrollerande och förjudande så jag missade mkt i ungdomen pga honom, så kanske någon slags revansch på det?!)
Det största problemet är nog att jag en gång för 13 årsen var otrogen. Och att han förknippar alkohol med otrohet säger han. Troligen en grund till hans ultimatum. Men i det ligger det så mkt mer tänker jag.

Han har gått på lite anhörig-möten och då känns det som att han fått kraften till detta ultimatum hur mkt han än egentligen vill dela livet med mig.

Jag känner att jag läst så mkt om nervgiftet alkohol och de negativa inverkningar på stress, ångest och mående det har men ÄNDÅ känns det otäckt att skriva på ett långtidskontrakt. Jag kan bara börja här och vilja må bra. Jag behöver ta tag i allt trassligt inuti mig.
Jag har dragit ett tungt lass ensam i vår relation många år och alltid känt mig ensam.
Det lagas lika lite på en dag som alkholproblemet..

I all denna stress och press är jag rädd att mina känslor kvävs för honom.
För en vecka sedan hade jag fullständig panik för att vi skulle gå isär.
Idag känner jag någon slags tomhet inför framtiden då det känns som vi enbart drar ner varandra just nu.
Svårt att veta hur lång tid man ska fundera.
En separation behöver ju inte heller vara definitiv. Det kan vara en chans att andas.
Det jag är rädd för är bara att vi sedan kommer stå på två olika håll känslomässigt.

Jag behöver nog framförallt samtalshjälp. Jag mår inte bra och sista året har jag tagit hand om min ångest med rödvin.
Just nu befinner jag mig i ett svart, tomt töcken. Vi diskuterar skilsmässa, jag ska prestera en C-uppsats, har tonåringar med allt det innebär. Förra rået gick vi på parrådgivning och nu är varenda sten vänd på och allt jag tidigare stoppat undan ligger och skvalpar.
Jag har nog EGENTLIGEN inga problem att helt enkelt bara sluta dricka. Jag har aldrig haft nåt "sug" utan det har bara blivit som en dålig vana.. slentrian.. för att få ner axlarna.
Men det som förut tog ner axlarna hjälper inte längre. Ångesten och stressen försvinner aldrig längre. Så jag har tröttnat. Bestämde mig för 3-4 veckor sen och känner numera ett annat lugn. MEN jag behöver ju fortfarande ta tag i mitt grundproblem!! ....annars finns det ju risk för att man tar till den där ångestdämparen igen.

Ringde alkohollinjen häromdan och hon var jättebra att prata med men vet inte vad jag ska "göra med det" lixåm...
Det känns som jag behöver gå till någon som en gång för alla tar hand om mitt inre o lägger mig komma fram till vad som är så trasigt i mig.
Ska man ringa VC? Vad ska man säga?
Har sökt för så många olika saker innan men alltid hamnat mellan stolarna, eller hamnat fel så jag DRAR mig för det.

Egentligen tror jag att skulle jag hitta en balans i livet och en bra samtalshjälp så skulle mkt ramla på plats.
Men där hetsar mannen. Han ser alkoholen som vårt ENDA problem och inte att det är en del i något större som jag. Jag ser det som att det var där det landade efter många års slitande.. Kunde lika gärna blivit en ätstörning eller någon form av träningsmissbruk men hjärnan är ju ganska lat och bekväm av sig ;)
Det känns som att han mer vill att vi ska gå till någon form av beroendeenhet....
Vi bor i en liten stad och jag känner många.
Det känns jobbigt.
Men jag vill heller inte hamna hos en allmänläkare (som sist) som skriver ut antidepresseiva när jag äntligen tagit modet till mig o sitter där med mitt hjärta i knät och tårar på kinderna och BER om hjälp.

Min man har ställt ultimatumet -aldrig alkohol mer i resten av livet om vi ska fortsätta.
En enorm stress. Press. Ångest.
Jag kan bara börja i ena änden.

Kan bara bekräfta Se klarts både sylvasst ärliga men knivskarpa svar. Tänkte också på början av en bok, en riktig storsäljare. Titeln är kort och gott "17:40".
Ja, vi kan stötta varandra starkt här inne och finner trösten att vi inte är ensamma i detta, men trösten kan aldrig göra jobbet.
Man har dagar där motivationen kommer, dagar när den inte finns alls. Att vänta till den dagen kommer nästa gång behöver inte vara helt fel. För det gör den nog för alla med jämna mellanrum, när man fått nog igen och den lilla knutna näven kommer. Den som ger dig en första push framåt för att starta. Men motivation kan inte fortsätta göra jobbet utan precis som Se klart skriver så måste den snabbt flätas ihop med en plan och det är dags att "get dirt on your hands"

"no muscle can replace the power of the human mind"

Tack Soffi.

Jag behöver dra ner på drickandet ytterliggare, det är jag väl medveten om. Men nu har jag iallafall slutat med starksprit, det är ett första steg. Nästa steg tror jag inte jag klarar ordentligt förrens jag är fri, jag är inte där än men jag närmar mig.

Fantastiskt bra inlägg av Se klart!???
Bättre än så kan det inte skrivas, det går rakt in i mig och känns så sant!
Läs det om och om igen Varafrisk,
Nöt in det! Jag tror på dig och din vilja som bara måste sätta sig och fästa ordentligt.

Kram ???

Ja denna platsen är så mäktig på det sättet, man hittar många själsfränder. <3

Vården är knepig att få rätt hjälp av i dessa fall. Jag fick 3:dje gången gillt kan man säga. Efter en total krasch skrev jag till sist ett desperat rop på hjälp till min VC och fick träffa en vanlig allmänläkare som kanske räddade mitt liv. Efter det har en kedja av händelser lett mig till där jag är idag och t.ex den diagnos jag fått.

Låter som ett hårt ultimatum av din man men kanske har han sina belägg, jag vet inte hur länge du har haft problemen och oftast har man väl lovat en förbättring en gång för mycket?

Det är en väldigt bra inställning du har där tycker jag att jobba vidare på; man kan bara se där man är nu som början på ett nytt liv. Släppa det bakom sig och se positivt på framtiden. Du har ju onekligen mycket som står på spel nu.
Har du någon gång sagt till mannen din att ni behöver göra detta tillsammans? Om han vill att du ska klara detta och kriga för er kanske han också behöver göra vissa uppoffringar. Inte dricka själv i ditt sällskap. Stötta dig på tillställningar som kalas och fest. Om du visar sårbarheten för honom kanske han kan förstå din kamp mer. Nog inte alla partners som går att nå på det sättet, vet inte om min fru hade det. Tänker i alla fall att om kärleken finns borde partnern då kunna känna en annan vilja, av omhändertagande och stöd. I den bästa värld.

Inte så konstigt. Min totala krasch skedde just strax efter en 30 dagars nykterhet. Provat det förr också och det känns som att just efter de där 4-5 veckorna kommer ett extra skov av sug också. De första två veckorna brukade vara ganska lätta, lite stundens förtjusning av sin framgång och de första fördelarna börjar kännas. Sen börjar precis de där tankarna du upplever nu. "Herregud, detta var ju inte så svårt. Bara 30 dagar, sen kan jag leva normal igen"
Nä, antingen kortare mål, kanske vecka för vecka. Eller längre. Tror personligen inte så mycket på nått av det utan istället börja nysta i orsaken varför man dricker för mycket. Att bara blunda och bita ihop för att vara nykter kallas för att vara "nykter på vita knogar". Brukar inte vara mycket framgång.

Se klarts inlägg 17:40 är ett av de bästa (bland många) inlägg som skrivits här på forumet.

Jag har inget ytterligare klokt att säga mer än det som sägs av andra här Varafrisk. Du vet att jag tror på dig och vet att du kan bli nykter.

Kram!

Hej!
Har läst till och från i din tråd men inte skrivit. Jag tycker "Se klart" beskriver väldigt väl hur det är. Jag är ett exempel på hur svårt det är. Blev medlem 2015. Försökt till och från sedan dess. I höstas kände jag att "nu går det bara inte längre". Det tog ändå flera veckor innan jag slutade. Och inget har varit lätt. Det ÄR verkligen ett hårt arbete. Men, det blir lättare med tiden. Min krycka är medicin (naltrexon), som jag tror har varit stor del i att det inte finns något 17.40 längre.
Ibland får jag en hisnande känsla "vad har jag gjort???!!!", i den bemärkelsen att ju längre tid jag har varit nykter, desto mer stänger jag dörren till att någonsin dricka igen. Så visst är det läskigt att sluta. Men det är värt det.
All styrka till dig!

Just därför är det vanskligt att sätta ett så tydligt tidsmål. Då bidar alkoholdjävulen sin tid och slår till med full kraft på dag 30. ”Nu har du ju varit så duktig”. Generellt brukar man säga att 30 dagar är för kort tid för att på riktigt märka av fördelarna med nykterheten. Själv har jag bestämt en månad i taget och ”inom överskådlig framtid”. Varje månadsdag tänker jag ”Hmm, hur känns det? Bra. Okej, jag kör en månad till.” Passerat ett år nu som nykter, tjoho!

Kram ?

Om någon här får för sig att skriva en bok om hur man kan bli nykter, och förbli nykter, med hjälp av ett digitalt forum så röstar jag för att Se Klarts inlägg ”17.40” ovan får bli ett förord i boken. Det inlägget är så spot on!

Kram ?

Det som jag tycker skaver så extra mycket när man läser dina inlägg är just det där. Känslan av ledsenhet, ensamhet, en stukad självbild. Usch vad alkohol hjälper till att förstärka just de där känslorna. Därför skaver det nåt fruktansvärt att lösningen på detta är att dricka. Jag har experimenterat så mycket fram och tillbaka med alkohol och för mig blir de där känslorna så mycket värre om jag dricker. Det är oftast då ältandet sätter igång om allt jag inte är. Därför skaver det extra mycket när du dricker som en lösning på de känslorna. Du kanske behöver stöd i att komma ur en depression? Sömnen kanske kommer att göra underverk. Men alkoholen förstör så jäkla mycket med ens självbild och mående, så du måste komma ur det. Det blir en så ond spiral. Drick A-fritt, gå med i studien jag tipsade om. Jag fick mina peppande sms kl 17:00 eller 18:00 nån dag, vilket kunde vara för sent. Du både vill och kan, VaraFrisk! Hitta lösningarna nu, inte hindren.
Jag är rätt övertygad om att det ganska snart känns bättre med ledsenheten.

Sisyfos, Se klart och Soffi...tack för era tänkvärda fina inlägg❣️

Ska iväg till jobbet och vill bara skriva lite kort...om jag kan?

Hälsohem vore verkligen något...kollade upp ett en gång ..har tappat bort namnet men en helg kostade ca 8000 kr. Så jag har inte råd.

Ganska tidigt när jag började skriva här i forumet så insåg jag att jag trodde inte forumet skulle hjälpa mig på min väg att bli nykter. Men forumet blev en form av bekräftelse och då menar jag inte att bli bekräftad i att ha en nykter dag utan mer att jag finns. För jag känner mig väldigt ensam fastän jag hae familj och ett arbete. Jag saknar kontakter med vänner. Har släkt men ingen kontakt. Jag har varit den som tagit kontakterna m vännerna ...man kan inte kräva vänskap då kvävs den. Behoven ser olika ut.

Jag vet att det är jag och endast jag som kan hjälpa mig själv att bli nykter. Även om det kan kännas som om jag väntar på en universallösning för vad väntar jag på?? Jag kan få hur många råd som helst men till syvende och sist är det endast jag och ingen annan som kan hjälpa mig på vägen t nykterhet.

Jag känner mig som om jag befinner mig i en bubbla ..på jobbet är inget sig likt...och är jag inte där så är jag hemma och dagarna ser väldigt likadana ut.

Idag behöver jag komma över den där linjen som gör att jag fastnar i känslan av ensamhet, ledsenhet....

Har mycket att göra på jobbet...ska försöka stänga ute slkoholtankarna...och bara tänka på jobbet när jag är där..

???

Jag är en "återkomling", jag har varit här några gånger, forumet är viktigt för mig, jag söker bekräftelse, vill ha hejjarrop när det går bra för att de lyfter mig, då går det "lätt".
Så snubblar jag, tar återfall och skäms så mycket att jag försvinner härifrån.
Kämpar på egen hand. Kommer tillbaka hit när jag tror på att jag kan "få flyt".
Gång på gång.
Det ÄR inte lätt att jobba sig mot nykterhet. För precis som Se klart skriver, det krävs att man gör något, nykter är inget man blir. Tur ändå att de allra flesta av oss får många chanser att börja om och prova på ett nytt sätt innan hela livet totalkraschar.
Det gäller "bara" att inte ge upp!! Att ta lärdom av vad som gick fel, undvika det i fortsättningen. Nu går det ju inte att undvika att klockan blir 17:40 och att humöret är "fel" som att man är ledsen eller arg eller stressad eller .... och "inget" finns att göra. I början fick jag acceptera att ibland är det bästa jag kan göra att lägga mig i fosterställning och störtgråta, det är bättre än att åka till Systemet.
Jag tror också att jag kommit till en punkt att jag gör det här för MIN skull. Jag vill fortfarande ha bekräftelse från forumet, men det är inte för forumets, eller för någon annans, skull som jag kämpar.
Jag har börjat tillåta mig att räkna alla nyktra dagar, de behöver inte vara i sträck, de räknas ändå. Skulle aldrig ha fallit mig in för ett år sedan. Men nu tänker jag att alla nyktra dagar är bättre än onyktra dagar. Den rent kemiska påverkan på min hjärna som alkoholen har, den som gör att hjärnan känns kidnappad, minskar för varje nykter dag. Visst läkningen backar en aning varje gång jag dricker, men den backar INTE till ruta ett efter en dryckeskväll, så varför ska jag straffa mig med att backa till ruta ett? Det är alltså inte "skit samma, jag drack igår alltså kan jag lika gärna dricka idag också.."!
När jag jobbar mot nykterhet för min egen skull, för att kroppen och hjärnan ska få läka, när alla dagar räknas, då kan jag sakta men säkert fösa bort kidnapparen i hjärnan.

Jag har inte läst hela din tråd, jag har ju varit borta periodvis (:-S), men har du läst/tittat något på Annie Grace?
Hon är faktiskt till hjälp för mig.
Okej, jag erkänner, tidigare har jag tänkt "det var ett himla tjat om Annie G". Men efter senaste återfallet så tänkte jag "okej, ge det en chans".
Och nu: Pay it forward.

Traska på nu mot nykterheten, för DIN egen skull. För att DU är värd det!
(Tillåter mig att förekomma din eventuella invändning om att du "inte känner dig värd..". Fake it till you make it!! Jag lovar att du kommer att känna dig värd ett bra liv så snart du kommit en bit)

Kram!

Jag är ju på dag 25 nu ?

Och dumma tankar börjar dyka upp som att nu är det minsann bara 5 dagar kvar! Varför tänker jag så? Precis som att jag längtar till dag 30 för då är jag klar och allt kan bli som vanligt igen. Jag vill inte tillbaka till där jag var för 25 dagar sen. Men ändå dyker tankarna upp att efter dag 30 FÅR jag dricka igen. Ibland tänker jag t.o.m. att den dagen förtjänar jag minsann ett glas vin när jag varit så duktig. Slår bort dessa tankar men har börjat bli lite rädd för den dagen, att jag omedvetet ska gå till systemet igen.

Precis så var jag första två veckorna sen bara slog sötsuget till som från klar himmel ? men jag börjar tro att det beror på annat. Jag har sovit dåligt senaste veckan och det bidrar säkert ? Blir lätt att man överanalyserar minsta känsla och kopplar allt till alkoholen.