Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker det är så sjukt gott ändå att jag har kommit så långt i livet att jag inte ser "ta hjälp" som en svaghet, utan som en styrka. Att våga lägga sig platt och be om att få ett handtag av någon.

Har suttit och läst i timmar på nätet och mailat ut högvis med förfrågningar för att se om jag kan pricka rätt. Det sjuka är att det känns nästan som att det enda som skulle krävas just nu, är att jag fick prata med en person, prata av mig om typ allt och sedan bara att man bestämmer sig för ett uppföljningsmöte om en vecka för att se hur det har gått. Det triggar min prestationshjärna och är det något jag är så är det prestationsinriktad där jag vill göra bra ifrån mig och inte misslyckas. Intressant bara att det är så svårt att vara sin egen "coach".

Jag skulle kunna köra igenom hela 12-stegsprogrammet själv, igen t.ex. men det skulle vara så skönt att kunna få rapportera progress till någon bara. Kanske någon som också ger beröm och bekräftelse? Apropå att jag kämpar med ensamhet.

Jag vägrar ge upp, jag måste bara hitta nya angreppssätt för att ta mig runt de hinder jag ser.

Så bra att du fått nog och hittat hit!

Jag instämmer med Se klart, tråkigt är ok ibland.
Med nykter tid återfår man förmågan att finna glädje i nya, eller nygamla, saker.
Jag är också på dag 6, precis som du :-).
Men det är inte första vändan jag är här på forumet, så jag vet att man får massor av tips och stöd och värme här. Men framför allt: Jag har fått så många härliga skratt och roliga stunder här som lättar upp när det är svårt.

Häng kvar, läs och skriv.
Livet blir inte tråkigt, även om man fortsatt får stå ut med tråkiga stunder.

Kram

Snälla Mother, du har ingen aning om vad du pratar om. En Narcissist kan spela charader så det står härliga till, om jag inte kan visa på hennes beteende hemma kommer hon aldrig visa det för någon annan. Hon är speciallist på att få folk att tro att hon är guds bästa barn, hon kommer dra vilka rövarhistorier som helst. Hon är utom all hjälp, jag har försökt i så många år så att du kommer och skriver att hon kommer förstå är en grov förolämpning. Jag förstår att du vill väl, men snälla läs på om ämnet innan du uttrycker dig för just nu gör du bara mer skada än du hjälper.

Nej det är inte aktuellt, iallafall inte nu. Jag tror många av mina problem med att jag fastnade med en person som min fru är min uppväxt. Jag har inte förstått det förrens väldigt nyligen, jag hade inte en dålig uppväxt men jag blev aldrig sedd. Jag var aldrig bra nog och fick aldrig beröm, på senare år har jag också insett att mina föräldrar och syskon går rakt emot mina önskemål och de kan ljuga mig rakt upp i ansiktet för att sedan göra tvärtom. Skulle jag flytta tillbaks skulle det absolut inte bli till någonstans i närheten av var de bor. Men jag trivs väldigt bra där jag bor, förutom att det är skit med min fru. Jag har många vänner, inte just där vi bor, men som jag normalt träffar men inte just nu. Jag har även väldigt bra kontakt med många vänner i sverige och normalt besöker jag dem flera ggr varje år, men nu har det inte kunnat bli av på länge.

Tack för att du bryr dig Andrahalvlek, det betyder mycket för mig.

Min integritet är stor, den har varit min styrka såväl privat som i arbetet.
Men just nu vet jag inte... min integritet leder till att jag inte har förmågan att släppa in nån annan människa. Och att jag saknar förmågan att visa mig som jag är. Jag har aldrig övat på det. Så jag har aldrig riktigt ens själv undersökt vem jag egentligen är. Vet bara vem jag utger mig för att vara, vem jag tror att andra tycker att jag borde vara.
Har aldrig visat min sårbarhet, ens för gubben min, som jag levt med i flera decennier.
Terapeuten har bett mig reflektera över mina önskningar, mina drivkrafter. Men min hjärna är stängd. Bara efter några glas vin kan jag drömma, längta, känna lust. Som vinfri lyckas jag bara slå på mig själv, hitta fel, ge min bestraffningar. Hittar inget hos mig själv värt att belöna, förstärka, utveckla.
Jag kan inte vara snäll mot mig själv, jag vågar inte låta nån annan vara snäll mot mig. Jag behöver lite snällhet, men den står inte att finna.

så vem är jag att kritisera kan man tycka.I FÖRSTA hand tänker jag på barnen.
Man får väl förmoda att de som ska hantera en vårdnadstvist vet vad din hustrus sjukdom medför.
Man behöver ju inte leva med sjukdommen själv för att förstå smärtan, sorgen och det ohållbara.
Och man behöver inte bara någon som tycker synd om en eller håller med i allt.
Ibland behöver man väckas för att se klart.
För många år sedan hände detta mej, en vän sa till mej (en sanning) om hur jag jag levde mitt liv vad jag gjorde fel.
Det gjorde så ont, men jag visste att hon hade rätt, så jag gjorde förändringar i mitt liv.Jag har aldrig ångrat det,tänker på henne med tacksamhet.

Jag vill dej inget ont naturligtvis bara att du/ ni och era barn får ett liv som är värt att vakna till varje morgon.

ps jag har läst din tråd och det var ju det som fick mej att reagera jag kände nästan som fysisk smärta av att läsa din berättelse. Men alla vuxna har ett ansvar i sitt förhållande genemot varandra och mot livet man lever självt.
Kanske behöver man påminnas om det, jag behövde det.

Gillar det tänket! Det kan man verkligen upprepa och fira dagligen ?

Kram ?

Är det en tanke du umgås med ibland? Det handlar förstås om jobb också, men ibland kan drömmar göra att man tar flyktiga chanser i hampan när man ser dem. Jag tänker att det skulle vara enklare för dig att bryta helt med frun då. Du kanske kan börja med att återuppta kontakt med släkt och vänner i Sverige? Videosamtal är trevligt.

Kram ?

Hej igen, efter att ha lugnat mig lite vill jag svara lite mer utförligt på ditt inlägg. Till att börja med så har du ju i sak helt rätt, men allt är inte så lätt som det ser ut.

För det första, jag har försökt och försökt få min fru att söka hjälp. Jag har hotat att jag kommer lämna henne om hon inte söker hjälp. Hon vägrar, så det ger mig inget annat val än att lämna. Men, jag kan inte bara ta väskan och gå och lämna barnen med en instabil person som jag inte har en aning om vad hon skulle ta sig till i ett så stort nederlag som att bli lämnad. Jag kan inte heller bara ta barnen och gå, dels förstår de inte innebörden av hennes mående och är själva så pass traumatiserade att jag inte tror att båda skulle följa med mig frivilligt (tvinga dem kan jag ju inte för då lär det gå illa).

För det andra, mitt eget drickande är nog inte ett jätteproblem för någon annan än mig själv. När kvällen kommer så stänger sig min fru in sig i vardagsrummet där hon äter och tittar på skräptv helt själv, ingen får störa henne. Ena barnet är kvällstrött och går och lägger sig och läser och andra barnet sätter sig och spelar dator. Kvar blir jag, vad finns för mig att göra? Jo jag gör min egen mat och äter själv när lugnet kommit i huset. När jag druckit har jag druckit lite under denna tiden, inte blivit full. Går in och ut till barnen och de går in och ut till mig och vi pratar och skojar. Lite senare på kvällen går andra barnet och lägger sig och kvar blir jag, har nu att välja på att sitta i köket eller på mitt kontor. Dricker jag påverkas ingen annan än jag.

För det tredje, jag är redo, så redo det bara går att lämna. Men, nu har vi hamnat i en pandemi och landet jag bor i är helt nedstängt. Det finns ingenstans för mig att ta vägen, hotell stängda, läkarmottagningar i stort sett bara telefontider och i övrigt får vi inte lämna huset annat än för specifika anledningar. Detta betyder att jag planerar, jag måste planera, jag måste vänta hur lite jag än vill. Jag försöker hålla lugnet i huset, jag tar ingen fight med henne men jag går in på barnens sida så fort det behövs och jag är där och tröstar dom. Mer kan jag inte göra.

Nu har jag varit nykter hela 2021, det tycker jag iallafall är ett steg i rätt riktning. Vill inte bli kallad dum i huvudet och får en anledning att bara säga "fuck it" och dricka igen.

Tack för ditt svar miss lyckad! Det känns värmande att få respons på det man skriver. Det är första gången jag vågat göra det och det kanske är ett steg i rätt riktning.

Värdefullt också att ta del av andras berättelser i forumet. Hoppas verkligen att det här kan leda till en förändring... Men svårt är det.

Kram till dig med!

Ursäkta denna lakoniska ingång, men då vi har att göra med en ofta dödlig, progressiv sjukdom. Så är det ett större omtag- vilket visar sig med tiden. Tråkigt går att ha. Om livet bygger på att se fram emot att berusa sig, då får en börja med livet. Hitta nya rutiner och kanske intressen. Träna, pyssla, baka, så frön, snickeriprojekt. En dag i taget!

Ursäkta denna lakoniska ingång, men då vi har att göra med en ofta dödlig, progressiv sjukdom. Så är det ett större omtag- vilket visar sig med tiden. Tråkigt går att ha. Om livet bygger på att se fram emot att berusa sig, då får en börja med livet. Hitta nya rutiner och kanske intressen. Träna, pyssla, baka, så frön, snickeriprojekt. En dag i taget!

Tack för din kommentar! Den ända strategin jag har är att träna. Då brukar suget avta för ett par timmar iallafall. Idag är suget stort. Jag är inte nedstämd som igår men mitt sug är rejält. Jag känner att jag kan stå ut men det är lurigt. Har jag väl bestämt mig för att dricka så blir det så, därför försöker jag att inte ta nåt beslut utan bara låta det bero. Jag försöker påminna mig om att känslor är tillfälliga. Om en timme kanske jag känner annorlunda.

Tack snälla för alla fina svar. Det enkla är väl att ha en strategi och sen hålla sig till den som ni säger. Det har jag också tänkt ut många gånger. Problemet är väl egentligen då att jag glömmer bort att jag måste tänka på det och inte bara kan slappna av helt. Eftersom det ofta gått ett tag sen jag haft en sån där dunderfylla när jag dricker igen så tänker jag inte på det eller tänker att ikväll är det lugnt och så blir det samma sak igen. Så är fallet idag. Träffade några vänner igår, tänkte på det ändå i början av kvällen men sen träffade vi lite folk som jag inte känner så bra och så körde vi lite drickspel typ och då spårade det ut för mig igen. Minns inte sista timmarna av kvällen eller hur jag kom hem och det känns så jävla illa igen? Är inte så nära med den kompisen heller, vi har inte känt varandra så länge och då känns det typ ännu jobbigare, vet inte vad jag ska säga till henne liksom. Fy fan. Vet inte vad jag ska göra.

Jättebra insikter, och rakt på sak inställning till alkoholstopp..Läs intressanta trådar om hur andra har gjort och tänkt när dom slutade..Sen gäller det att ta en dag i taget..Ett tips kan vara att inte ha alkohol hemma..Våra hjärnor som är beroende, vill få oss att inta substansen..Kram på dig..???

Kikar runt och läser trådar från fler i "2021-gänget", har inte orkat läsa så många än, men man kan väl ta en i taget precis som en dag i taget?
Vi är på samma dag och det gör mig glad att det går bra för dig och att du hittat några strategier redan för att hålla dig nykter.

Hejja dig, imorgon firar vi en vecka!

Vet att jag dricker för mycket, men behöver hitta motivationen att verkligen sluta. Har barn som jag inte vill ska bli lidande av mitt beteende. Vet aldrig när jag börjar dricka om det ska bli för mycket. Men oftare och oftare blir det mer än jag tänkt med minnesluckor som följd. Jag tror inte jag är kapabel att "dricka måttligt", utan måste nog upphöra helt.

Har senaste dagarna funderat på vad jag ska göra/kan göra/borde göra osv och övervägt olika alternativ samt fortsatt grotta i varför jag har ett så starkt sug på alkohol kopplat till hemmet. Jag gräver vidare inom mig själv lite som om jag söker en hemlig kod eller något. Det är ju ett kemiskt beroende som uppstår till alkoholen, där min hjärna är så pass invand att den ser alkohol som en lika nödvändig del av livet så som sömn, näring, toabesök osv. Det beroende har jag respekt för, samtidigt som jag tycker det ändå är märkligt att det är så starkt kopplat till hemmet.

Som exempel; under förra året hade jag stora träningsevenemang och tillställningar, på perfekta klockslag på kvällen efter jobbet osv. Vilket borde vara alldeles lysande, få träna, få endorfiner, umgås med folk osv och det borde blocka alkoholsuget. Sedan likväl står jag på bolaget 2 minuter innan stängning, andas ut över att "precis ha hunnit dit" och sedan åker hem och avslutar min kväll i total dimma. Det sjuka är att med min tolerans, så hinner jag ju knappt gå in i dimman förrän precis innan läggdags en sådan gång, så "belöningen" typ nästan uteblir. För mig som är en logisk person och som gillar att förhålla mig till fakta, så blir det så märkligt. Verkligen en "wtf are you doing?"-grej.

Jag har kollat runt lite och funderar över vilken typ av hjälp jag ska försöka ta till. Jag har hela tiden en känsla av att det inte behövs så mycket. Jag kanske bara behöver ha en till medspelare i min laguppställning? När jag gick 12-stegsprogrammet så var det ju mycket det som hela programmet handlade om. Att man stod som ett lag, tillsammans. Kanske därav jag föll tillbaka i klorna på A, när jag sedan efter några helnyktra år upptäckte att jag var ensam på spelplanen igen. Kanske är det det som allt handlar om, att jag aldrig får se till att hamna ensam mot A-laget igen?

Jag känner dock inte för att börja om och genomföra en sådan 12-stegsomgång till. Mest bara för att det kommer att kännas repetitivt på ett sätt, även om det blir nya människor, men också för att det slog rätt hårt mot mitt jobb sist. Jag har heller ingen lust att dra igång något med arbetsgivaren igen. Det blev sådant hejhallåblås där sist med ökad närvarokontroll och massa annat som jag inte gillade alls. Typ känslan av att hela tiden vara misstänkt fast man är oskyldig. Den typen av kontroll fungerar otroligt dåligt på min personlighet och sänker mig snarare. Jag behöver uppföljning på ett annat, mer empatiskt, stöttande sätt.

Det är nästan så jag känner att det jag skulle vilja ha är en "personlig tränare" för nykterhet. Jag har hjälpt andra människor ändra sina liv till det bättre genom åren, nu skulle jag vilja ha det stödet från någon. Drömmen vore en slags terapeut som också kunde skriva ut medicin, för just nu så är jag villig att testa lite allt möjligt bara för att få mer hjälp första veckorna/månaden. Jag fortsätter att kika runt lite.

Jag har i varje fall lyssnat på självhypnos ett par svängar, men tyckte att det blev lite för generellt. Har också kontaktat ett företag som jobbar med hypnos, men vet inte om jag fick så proffsigt intryck direkt. Kändes mer som något mumbojumbo. Ska nog ringa till en alkoholklinik och bara prata lite med dem, men jag skulle typ vilja få bestämma ett upplägg själv, där jag bestämmer vad som ska göras - men får hjälpen/stöttningen.

Fortsättning följer, jag ger inte upp, men insikten är glasklar. Det räcker inte att jag skriver här på forumet att "nu får det vara nog", jag måste tydligare bryta rutinerna med A och kopplingen till "ensamhet hemma".

... en sån där gammal, som legat i vatten och är alldeles grå. Så ser alkohol ut när man lägger den över livet.
När man lyfter på den vaknar känslor, tankar, du vet ju.
Att vara ledsen är inte farligt, ofta medicinera vi ”på förhand” med a, för att vi är rädda för vad som kommer: men som en klok terapeut sa till mig en gång: Det värsta har redan hänt.
Nu är nu. Ta dagen i små tuggor. Kram!

Glad för din skull, du verkar verkligen ha funnit din väg framåt.

Viljan att bli nykter kommer såklart från mig själv, primärt, det är bara det att den räcker inte till. I sådana fall hade jag bestämt mig för att vara spiknykter och sedan bara varit det rakt av. Beroendet är så pass kraftigt att jag förmår inte att komma ur det med enbart viljestyrka. Därav försöker jag hitta fler verktyg till verktygslådan.

Ponera att du har en fotbollsmatch. På andra sidan står det 11st spelare i A-laget (göteborgshumor). På min sida står jag själv. Hur duktig jag än är på att spela och hur mycket jag än vill vinna matchen, kvittar om jag hela tiden blir utspelad. Därav vill jag hitta fler verktyg, få till "min" laguppställning så jag inte bara kan ge A-laget en match - utan sopa mattan med dem.

Jag hade hoppats att rädslan för att förlora kärleken skulle kunna vara det där avgörande. När min hjärna säger "NEJ du VILL inte dricka idag" och andra delen säger "Du måste dricka idag, du behöver det", så hade jag hoppats på att konsekvensanalysen kopplat till kärleken hade varit det som hade puttat över beslutet till nykterhet.

Om du är luttrad av relationer, så är jag inte det. Jag har varit ensam/singel i 42 av 43 år. Därför är detta större än någonsin innan för min del. Jag är på ett sätt mer rädd för ensamhet än för cancer, mer rädd för att förlora denna chans till kärlek, än att förlora jobbet/bli svårt sjuk/eller vad som, som alkoholen orsakar. Det här är inget jag förväntar mig att någon annan av er ska förstå. Möjligen den/dem av er som har varit utan kärlek i över 40 år kanske kan relatera.

Nykterheten vill jag såklart ha för min egen skull, men hävstången upp ur och bort från alkoholen är den jag söker just nu. Uppenbarligen räcker det inte att jag skriver "hej ska vara nykter i 30 dagar" här på detta forum.

Skam den som ger sig och slutar kämpa. Det kommer inte hända i mitt fall iaf. :)

Du är superduktig! Tänk tillbaka på hur mycket ditt tänk har förändrats på dessa 70 dagar!? Ytterligare 30 dagar kommer att förändra ditt tänk ännu mer.

Kram ?

Tankar är bara tankar och känslor är bara känslor, och de går alltid över. Och de lyfter inte glaset till munnen.

Du borde väl kunna få lämna ett blodprov på vårdcentralen (VC) så att de kan kolla järn, sköldkörtelhormon, och b-nivåer åtminstone? Ring till VC och fråga. Hos oss kan man beställa tid för att lämna blodprov på labbet, men först behöver du prata med en distriktssköterska eller läkare på telefon för de måste skriva remiss till labbet.

Jag har också haft rätt svår järnbrist, mycket pga riklig mens i klimakteriet under några år. Mitt hb var riktigt bra, över 130, men mina järndepåer var urusla. Det räcker inte att de kollar hb, de måste kolla ferritin som visar hur järndepåerna mår. Andfådd, muskelvärk, trötthet är vanliga symtom, men trötthet är också helt normalt vid alkoholstopp. Det är din kropp som säger åt dig att vila. Så länge du drack kände du inte tröttheten på samma sätt, nu kommer tröttheten som en flodvåg. Sov, sov, sov ?

Kram ?

Min I am sober-app visar 70 nyktra dagar idag! Yey!
Ska lyssna på er AH och Torn och tänka att dessa 70 dagar är bara början på en evighet!
Nu satsar jag på 100, då jäklar ska det firas!!