Senaste kommentarerna i forumet

Jag har själv suttit där med vin i glaset och känt att det var det enda som kunde hjälpa mig. Jag blev grundlurad. Istället ökade min tolerans, jag behövde mer och mer vin för att få samma effekt, och jag gick över fler och fler gränser.

Så jag satte stopp. Jag vill inte traska i min pappas fotspår mer. Han dog pga leversvikt vid 61 års ålder. Jag fyllde 51 år nu i höst. Det är nog nu. Kan jag så kan du! Läs min tråd ”Behöver all hjälp jag kan få”. Där finns en massa tips på böcker, poddar, Youtube-klipp. Du måste hjärntvätta dig med nyktra argument.

Men sluta slå på dig själv är du snäll, du behöver krama dig själv snarare ❤️

Kram ?

Inget sug alls idag. Otroligt trött istället. Tror att man kan känna sig utmattad av suget och stressen den medför? Tröttheten går ju att hantera. Glad att det gick bra denna helg.

Sisyfos...tror att du har skrivit om detta någon gång tidigare eller annars är det någon annan. Jag håller med dig om det här när andra lanserar sin lösning som sanning...jag har så svårt för det. Jag tänker att man kan berätta hur man själv gick tillväga för att bli nykter men att tänka att det är den enda sanningen och lösningen tar jag inte så lätt till mig. Men, din tanke om järnbrist kanske vore något att testa även om jag inte tror att det är lösningen för jag tänker att det sitter så i mina tankar. Äter sedan länge B-vitamin och tar D-vitamin under det mörka halvåret vet inte om det gör skillnad fast å andra sidan har jag ju inte testat att vara utan. Äter även Omega-3. Fast även om mycket sitter i tankarna så tänker jag att är alla värden så bra de kan vara, man äter en bra kost och försöker att motionera då har man bättre förutsättningar för att klara att bli nykter.

Jag har vid många tillfällen tidigare skrivit att jag behöver hejarop i motvind men vet att det är många som tycker att det är svårt att heja då. Och...vi alla tänker och känner olika...och var och en gör som den vill...det är ju frivilligt om och när man vill skriva här. Men vad du skrev Charlie70 var ändå..."Häng kvar, Varafrisk" och det är ett slags hejarop för mig. Visst, jag skulle kunna testa att skriva före men jag tänker att när jag väl har bestämt mig för att dricka alkohol är det svårt för att få någon att få mig på rätt bana...utan det handlar mycket om mig själv där. Fast jag kanske tänker fel eftersom jag inte har testat att skriva före.

När jag skriver att jag behöver hejarop när det blåser motvind så tänker jag lite på hur det var när jag arbetade i skolan eller på mina barn. Det är kanske inte jämförbart men elever/barn som misslyckas med sina uppgifter behöver väldigt mycket uppmuntran för att fortsätta med det som är svårt för att inte ge upp ...kanske börja skolka osv. De behöver ju lika mycket uppmuntran om inte mer än de elever som redan lyckas. Fast de som lyckas behöver givetvis uppmuntran för att gå vidare på sin stig.

Hur som helst jag är glad för varje inlägg jag får och det betyder oerhört mycket. Jag har inte lyckats med att få mer än fyra nyktra dagar i rad men har iaf av Novembers dagar hittills lyckats vara nykter 10 dagar av 22 och mitt mål är att de ska bli fler. Det är svårare att vara nykter på ett vis för jag känner inte riktigt yippee-känslan som jag har gjort tidigare men jag tänker att det får väl vara som det är. Även om det inte blir yippee så är det bättre att vara lite låg/avtrubbad än att vara onykter. Tiden vi lever i just nu påverkar mig också väldigt mycket....om man visste om och när det blir ett slut på den här pandemin skulle det kanske vara lättare att stå ut men nu känns det väldigt gränslöst. Så är det...

Hur som helst...inte läggdags ännu......men kommer att somna nykter!

Ja, jag försöker verkligen tänka framåt nu. Påverkar genom att rensa bort bilder på henne på min telefon och ta bort allt annat som påminner om henne. Måste försöka släppa och gå vidare nu, det finns inget alternativ. Men det är fruktansvärt jobbigt att gå igenom alla bilder jag har på oss tillsammans, jag ser ju att kärleken fanns där förr. Att det är det sista året som det verkligen inte fanns något kvar. När jag var i dåligt fysiskt skick och inte kunde träna så blev det inte ens bra för oss över sommaren i år, det var nog verkligen det som avgjorde allt.

Att man inte inser att man är mitt i en depression förrän efteråt gör mig väldigt ledsen. Jag hade 70 dagar nykter förra hösten, sen gjorde jag illa mig och sket i det. Det gjorde det värre än någonsin tidigare, jag tappade det helt med alkoholen och mina prioriteringar. Usch fy fan vad jag ångrar mig ibland. Men det är som det är, inget att göra åt nu. Måste gå vidare och ett steg i det är att rensa ut allt som påminner om henne. Sen behöver jag träffa någon och kramas lite.

Bullret

Du har så mycket gott i livet, och man märker att du själv ser problemet, bra utgångsläge för förändring. Och vardagen blir så mycket skönare. Visst kan man sakna ett gott glas, men det finns så mycket annat man kan äta och dricka och göra, saker som inte riskerar att förstöra hela en tillvaro. Kör på nu, släpp sargen, du kommer bli förvånad över hur skönt det är att slippa dricka..

Så bra du är, Illaute, som har klarat att vara nykter så här länge! Jag själv har inte gjort det men jag kan känna igen den känslan du beskriver...att det är liksom inte toppen...men jag tror att det kommer att bli bättre!

Heja heja dig!!

Det är alltid en bra början om du tycker att du dricker för mycket i stort. Man måste börja någonstans. Gå in och läs och skriv här när det blir tufft, kan hjälpa lite i rätt riktning.

Har beslutat att inte dricka på vardagar, steg ett

Det verkar som att insikten finns där Tretorn! Mitt problem var länge, länge likadant. Vägrade helt enkelt acceptera det jag innerst inne visste sedan länge tillbaks. Nämligen att det i princip aldrig längre stannade vid en mysig whiskeypinne och 1-2 glas vin. Risken för ännu en morgondag i ånger, bakfylla och orkeslöshet var, ja typ 100%. Ändå, med en dåres envishet, hittade jag en ny förklaring framåt fredag att denna helg blir annorlunda.

Värdelöst alltså och det blir värre, tro mig. Jag var funktionell alkoholist under många, många år, bra jobb, fint hus och fin familj. Men för varje år snäppade jag upp min dysfunktionalitet lite grann i taget. Tillräckligt lite för att att kunna hitta en ny modell som lyckades förklara mitt drickande och varför det fortsatt nog var en bra ide´ att mysa på med min fredagswhiskeypinne. Tillräckligt lite för att på nåt magiskt sätt trolla kvar jobb och familj. Tills en dag, när allt rasade och jobb, familj och hus bara puts väck försvann.

Nu inträffade en ny fas i min drinkarkarrär. En mer destruktiv fas, utan något riktigt bra värt kvar att fajtas för. Ja, förutom den enda kärlek som alltid fanns kvar, fredagens whiskeypinne, som nu bytt skepnad från pinne till helrör och dessutom såg till att vi träffades nästan varje dag. Till slut gärna 3-10 dagar i sträck, mer än så orkade inte ens jag.

Till slut träffade till och med en såpass envis själ som jag på mitt vägskäl, där alkoholen fortsatte åt ena hållet men jag till slut svängde åt det andra hållet. Det jag har att säga om detta vägval är att det var synd att jag inte gjorde detta val 15 år tidigare, men för mig krävdes att jag hittat botten och hundra procent kapitulerade. Det visade ju sig också att all den rädsla och ångest jag hade inför ett tomt och spänningslöst alkoholfritt liv var totalt obefogad, det visade sig i mångt och mycket faktiskt vara tvärtom. Kikar jag i backspegeln så var ju en väldigt stor del av även min funktionella period som alkis väldigt tråkig och förutsägbar, med många gråa och tunga lördags- och söndagsförmiddagar. Det enda som förändrades under den tiden var att konsekvenserna blev fler och ångesten blev större.

Nu säger jag inte att ifall du fortsätter så kommer det att bli så här även för dig. Men utifrån din historia så tror jag att det finns en risk här som inte alls är försumbar utan högst påtaglig. Är du villig att ta den risken för att få fortsätta hänga med din whiskeypinne över helgen? Även om det så bara handlar om den minsta procents risk så skulle jag idag om jag kunnat få vara i ditt ställe, lätt välja bort den samvaron. Du har ju fortfarande det bästa hänget mitt framför näsan på dig, som make och pappa. Lycka till!

Andrahalvlek För ditt svar. Tackar alla som svarat såklart men detta berörde mig verkligen ur samvetskvaltänket?
Ja, jag är så medveten om att alla här hemma är medvetna om det egentligen.
Jag har en väldigt nära relation med mina barn och de tre stora har en annan pappa än de tre små. Två av de ”stora” 12 och 13 åringen har autism och adhd. Plus några till diagnoser ( avskyr det ordet) på 12 åringen, adhd gånger mer.
Det finns inget jag gör förutom att försöka få de att må bra. De bor heltid hos mig, varannan helg hos sin far som försöker göra allt för att fortfarande visa sitt har mot mig efter att jag lämnat honom.
Min 13 åring med Aspbergers ( jo jag kallar ff autism1 det för det är precis vad det är) mår sämst av mitt beteende. Mina små... är tre små som jag vill Inte ska se detta i framtiden och jag önskar att jag kan göra detta. Så mycket.
Mina barn är min främsta källa till självförakt och helt ärligt sån besvikelse över mig själv.
Jag som lovade mig själv när jag stod som 7 åring och sa till mig själv att det här ska INTE mina egna barn behöva gå igenom....
Jag höll många punkter. Ett hem, kärlek kärlek kärlek, respekt och inte ha dåligt samvete. Våga vara den du är. Tillit och trygghet. Vi älskar verkligen i våran familj, iaf mina stora och jag. Min sambo har aldrig haft förhållande förr och inga barn och förmodligen med diagnos han med. För han förstår inte.
Men där brister jag ju nu... De är ff trygga men min ena son kan inte ens med att jag tar ett glas vin. Det är för mkt för honom även om jag inte ens är påverkad. Jag gömmer och smyger.
Det är så mkt här hemma och så mycket från mitt förflutna kommer ikapp dagligen.
Jag trodde jag var stark men jag är en skit.
Skitmänniska som inte kan fixa det jag vill och egentligen kan. Jag vill fly.
Jag vill svara er andra också men kan inte just nu. Kram på er?

Era ord är som en varm hand på min panna..
Vill verkligen lyckas den här gången.
Orkar inte falla tillbaka ner i alkoholträsket ännu en gång.
Just nu vet jag att där är det ännu värre än den känsla jag har nu. Är rädd att börja glömma bara. Ska göra som Torn skriver, hålla mig kvar här för att bli påmind..

Din hjärnkemi har fullt upp med att formera om styrkorna efter ditt alkoholstopp. Alkohol ger skyhöga nivåer, baksmälla bottennivåer. Nu får inte hjärnan sina toppar via alkohol längre och då måste hela systemet kalibreras om. Håll i och håll ut! Förr eller senare vänder det. Pulshöjande motion hjälper för då får du lite lindring i form av endorfiner.

Kram ?

Drickandet har gjort att dina signalsubstanser bivit hejkon bejkon. Nu när du inte dricker ska de omformera sina trupper och det är därför du känner dig låg. Många är otroligt trötta och energilösa i början. Efter hand blir det bättre. Lovar!

Kram!

Jag tror på det jag kallar faktametoden. Nöta fakta, fakta, fakta och sen repetera, repetera, repetera. Hjärntvätta sig med nyktra fakta. Tills man inte längre vill dricka alkohol, lika lite som man vill dricka bensin.

Kram ?

Osvuret är bäst. Både vad det gäller alkoholstopp för evigt och om det blir ni två igen. I båda fallen jobbar tiden för dig.

Bra att du trivs bättre i ditt eget sällskap. Du känner väl till den gamla klyschan ”Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan.”

Jag är fatalist och tror på ödet. I kombination med varje individs inneboende kraft. Är det meningen att något ska ske så sker det, annars öppnas andra möjligheter. Det gör att jag sparar mycket energi både på att slippa älta det som har varit och att grubbla på framtiden.

Kram ?

Nu har helgen i stort sett passerat och jag har inte druckit något, men däremot tänkt väldigt mkt på alkohol. Helgen har varit avkopplande men väldigt grå och tråkig. Känner mig låg hela tiden. Orkar inte uppbåda någon som helst lust eller kraft till något. Såg framför mig hur mitt nya nyktra liv skulle vara fullt med energi och ork till att göra saker och ta tag i sånt som inte tidigare blivit gjort. Vill tro och hoppas att det är en formsvacka. På onsdag är det en månad sen jag drack och det är nog ungefär så länge som jag tidigare har lyckat hålla mig vit. Vid den här tiden så börjar jag vackla och glömma. Måste hålla i nu...

Ja, man får upp ögonen för hur alkoholen normaliseras hela tiden... Och det är både lätt och svårt att sluta tidigt i missbruket. Lätt för att man inte hunnit bli särskilt fysiskt beroende, svårt för att man inte har så många negativa effekter av att dricka, det är lätt att börja ifrågasätta sitt beslut . Men jag vet att det var på väg utför, och precis som att ett djur inte måste springa mot brandröken för att kolla om det verkligen brinner, så följer jag min instinkt som säger mig att jag bör hålla mig borta från alkohol... Och angående julen så ska jag unna mig lite extra godsaker istället för alkohol. Glöggkalorierna byter jag mot fudge och knäck. Och till julmaten är julmust väldigt gott!

Är helt utbränd och utmattad, hon har hållt låda hela morgonen och allt är mitt fel. Precis allt. Jag har splittrat familjen, jag betedde mig som en skurk igår, hon berättade återigen att jag inte har någon rätt att vara i vardagsrummet eftersom det är hennes rum. Jag får vara i mitt arbetsrum, köket, toaletten samt det extra sovrummet. Det värsta är att hon anser sig ha den rätten. Jag har inte inte ork att bråka, har inte ens ork att vara där för barnen. Jag har ingenting kvar att ge, Scapegoat pratar och pratar men jag kan inte ta in vad hen säger, jag ser bara att läpparna rör sig. Nu ska jag iallafall försöka ta barnen till lekparken, få se hur det går.

Ja det är där jag hela tiden vacklar, varje nykter dag känner jag att det är så jag vill leva och må. Men när jag tänker på noll konsumtion på lång sikt uppstår genast en saknad och jag börjar ”förmysa” alla drycker i alla sammanhang.. Jag har provat uppehåll i flera år och hoppas på måttligt bruk men det har aldrig funkat som tänkt hittills. Jag vill men nånstans vill min hjärna inte köra linan ut, jag måste bearbeta min hjärna..

Dricker vin vår dag dockor inte starksprit, behöver råd och stöd för att minska drickandet

Tack

Ja det är det många som gör och gjort härinne. Välkommen

Välkommen hit. Jag säger som övriga och bästa tid att börja är nu. Kram

Hej igen. Helgen har varit väldigt ensam, jag har suttit inne med lite halsont och det stoppar ju alla former av socialt liv i dessa tider. Men jag börjar känna mig ok med att vara själv. Jag känner mig inte så stressad av det längre. Det är okej att saker är som de är. Jag vet mitt värde och jag tror på min förmåga.

Idag har jag pratat med mitt ex i telefon i tre timmar. Varken hon eller jag ville lägga på, men till slut så går det inte att prata längre hur mycket man än vill det. Hon var väldigt mycket inne på att vi inte har något förtroende för varandra. Jag är beredd att hålla med. Jag pratade mycket om hur mycket alkoholen har förstört mitt liv och att vårt förhållande var dödsdömt redan innan vi blev tillsammans. Jag hade redan supit ner mig i 6-7 år när vi träffades. Självmedicinerat för min ilska. Bearbetat jobbiga händelser genom att dricka mig stupfull. FY fan. Jag mår så mycket bättre på bara dessa tre månader sedan jag slutade dricka och vi gjorde slut.

Jag tror verkligen att exet insåg att jag är en förändrad människa och att jag aldrig kommer gå tillbaka till att dricka. Att det är på riktigt och att jag gjort det för min egen skull, inte för hennes eller någon annans. Det jag ser framför mig är min fru och mina barn. Det är det som driver mig framåt i livet just nu. Jag sjabblade bort det här, men jag ska aldrig göra om samma misstag igen.

Jag är ju bar 27. Jag har hela livet framför mig. Men vilken befrielse det var att prata med henne. Jag saknar henne fortfarande så jävla mycket. Hon är rolig, kvicktänkt, snabb i replikerna. Har alltid svar på tal. Har alltid stöttat mig i allt jag gjort, inklusive att flytta till en annan stad för jobb. Vi gillar samma saker. Att vara ute i naturen, vara på landet, träna ihop. Problemet är att jag har försakat det, framförallt det senaste året när hon jobbade och jag pluggade.

I grunden tror jag att vi har samma prioriteringar i livet. Att vi skulle kunna älska varandra i resten av våra liv så länge alkoholen inte är en del av mitt liv.

Men.

Hon sa att hon behöver träffa andra för att veta att hon är fri att göra som hon vill. Jag kommer också behöva göra det snart, det vet jag. Blir galen av att inte få någon fysisk kontakt.

Vi älskar varandra, det är jag helt övertygad om. Men vi kan inte vara med varandra just nu, vi får se framöver. Men nu går det inte. Jag tror att det är viktigt att jag också träffar andra, kan inte leva på hoppet. Hon sa ju uttryckligen till mig att hon vill ha det såhär. Och att hon försöker komma över mig samtidigt. Usch, detta är det jobbigaste jag varit med om.

Jag försöker att inte gå ner mig alltför mycket och bli påverkad, men jag vet att det är mitt fel. Hon vill inte att jag ska be henne om ursäkt. Hon tycker om mig precis som jag är, trots alla mina fel.

Men jag kan inte sluta tänka på att det är mitt fel. Det hade kunnat vara mitt livs kärlek, men nu känns allt bara uppgivet.

Fy fan för detta.

Jag tar det viktigaste först, att vara nykter. Jag rör ALDRIG skiten igen.

Bullret

Nu har jag ägnat nästan hela veckan åt att lära mig om narcissism. Det har varit lärorikt men nu får det räcka.?

Jag känner en viss sorg men också tacksamhet. Utan min vän, som väckte så mycket känslor i mig, hade jag nog inte varit där jag är idag. Förälskelsen motiverade mig att fortsätta vara nykter, gå på möten, lyssna och lära. Min sponsor fick jag med hans hjälp. Och många fina stunder av gemenskap.

Jag tycker synd om honom. Jag vet att han lider av svår ångest, dagligen. Men det ursäktar inte beteendet. Jag ska be för honom. Det är bara Gud som kan hela honom. Inte mitt jobb.

Nu har jag varit på högmässa. Jättefint. Kyrkan har lovat hålla öppet för gudstjänst framöver, på ett eller annat sätt. De får direktiv från biskopen varje vecka.

Sköt om er! ? ?