Senaste kommentarerna i forumet

Jag sover liksom du Fialotta88 mycket bättre nu när jag inte dricker, men jag känner mig ändå trött om dagarna. Kan det bero på att det tar en del energi att jobba med sig själv, att ta in alla intryck här i forumet och alla tankar som börjar falla på plats? Jag tror det. Jag vill gärna lägga mig vid 22-tiden och vaknar oftast innan klockan ringer och det känns gott att vara pigg och redo för en hel jobbvecka :).
Det känns som att nykterheten är mitt största fokus nu och allt annat är underordnat. Skönt att känna så. Skulle vilja ha ännu mer tid att lägga på mitt "tillfrisknande", men samtidigt så känner jag mig så osocial när jag sitter med datorn hela tiden. Min man vet att jag vill och måste lägga mycket tid här - speciellt nu i början - och accepterar det, men jag vill inte själv att det ska bli för mycket. Ungefär som när någon sitter med sin mobil hela tiden och är frånvarande - det känns ju inte så kul.
Det har varit en bra dag med jobb, havsbad och nu middag och lite tv-tittande. Jag älskar verkligen livet som nykter - känns så skönt att känna och vara fullt ut. Är jag trött eller pigg så beror det inte på alkoholen, utan det är riktiga känslor och signaler från min hjärna och kropp. Är jag glad eller ledsen så är det riktiga känslor och beror inte på alkoholens inverkan. Jag känner mig mer stabil och liksom lugnare. Hoppas det håller i sig<3.

Idag har varit en riktig ledsen dag, jag känner liksom ingen glädje alla, ingen lycka ingen stolthet! Typ lite apatisk, sålt smöret och tappat pengarna. TOM! Jag läste lite om postakut abstinens, och det beskriver ju mig. Det förklarar ju att man matat hjärnan med alkoholen så länge att när man slutar så måste den läka. En läkande process av hjärnan! Det låter som att det kan bli bra tillslut! Men man tänker ju och undrar varför man utsätter sig för detta? Är det värt det? Ja jag vet att det är det och jag kommer vata stark! Men jag känner mig så ensam, som om ingen förstår mig..... jag har funderat på AA möten, någon som går som kan berätta? Jag känner att jag behöver nån att prata med, när man känner sig som mest ensam. Som går igenom samma.... tack för att ni finns! ❤️

Inför varje återfall så har jag känt DET komma smygande ett par veckor innan bomben slår ner. Oftast sker det efter en vecka med gott flyt i en period med allt för mycket tankar och uppgifter som ska lösas. Salta och peppra detta med några kommande händelser och situationer som jag gått och oroat mig för i onödan också.
Som så ofta löser de sig, eller rättare sagt, JAG löser dem alldeles utmärkt och det blir ytterligare en positiv trigger under veckan.
Som jag nu sagt så var förra veckan "full" av allt för mycket i fråga om känslor, tankar, uppgifter och arbete. Lägg därtill det jag inte hunnit med men som jag så gärna vill sätta igång med.
Jag förstår och ser alla varningar som kommer men har som ni vet svårt som f-n att värja mig.
Hur och varför jag ser det som en belöning att dricka är helt enkelt det som är så ofattbart för mig att förstå.
Vad jag inser är ju att min hjärna spelar mig spratt, den som blivit så väl marinerad i oändligt mycket alkohol genom tid och rum. Hur ska just den delen av hjärnan fatta att jag inte vill ha mer?
Lurigt och knepigt är bara förnamnet.
I takt med att nykterheten fortsätter så kommer detta dämpas, det vet jag.
Oavsett om jag håller uppe flera veckor i sträck och sedan faller så upplever jag varje fall som värre för varje gång. Inte bara psykiskt utan även fysiskt och mängderna jag dricker blir inte heller lagom om jag säger så.
I lördags hade jag fått nog vid klockan 17:30 och stod inte ut med mig själv längre. Tog två sömntabletter och led mig igenom en rastlös natt för att nätt och jämnt vakna dagen efter, stå ut med mig själv och lyckas ta mig igenom söndagen.
Som vanligt vet jag och mina kära att detta är ytterligare ett hack nedåt i min utvecklingskurva, men det totala är ändå en stadig kurva uppåt och som jag alltid sagt, (Det kan Mic intyga)...........Jag ger aldrig upp!
Inte denna gången heller.
Frågan är när och om den gränsen någonsin kommer, att jag ger upp?
Vad händer då?
Det är ju som så att man måste ge upp inför spriten, kapitulera. Det har jag gjort för länge sedan och att jag är alkoholist är inga problem för mig att säga eller acceptera.

Ta hand om er, tankar från er erfarna och oerfarna är givetvis välkommet.

Hej. ?
Nu är jag kanske "fel" person som besvarar din fråga, men kände att jag ville ... och kanske det inte gör dig så mycket klokare. ?
Hoppas dock det kommer fram rätt, det jag vill säga.
Nu talar jag för mig själv som anhörig (kanske även andra anhöriga känner igen sig).

Jag minns vad min anhörig med beroende sagt och gjort onykter. Det har varit frågan om rätt galna saker minsann som hänt, vill dock påpeka att jag alltid känt mig trygg. Samtidigt inser jag att det inte är han, min pojkvän som sagt och gjort saker. Min pojkvän med gott hjärta, som vill alla väl. Den personen försvann vid alkoholintag, och i stället kom bland annat en fräck och cynisk person.

Då jag nu fått umgås med honom då han varit nykter, känner jag sådan värme. Jag minns det som varit och det som sagts, men inser nu vad som gjorde att jag föll för denna person. ❤️ Han är ju en helt annan än den person han blir då han dricker. Som nykter är han en fantastisk människa. Ett gott hjärta - det har han. ?

Grymt bra jobbat med så många nyktra dagar nu. Jag känner igen mig i det du skriver om att sömnen blir så mycket bättre. Jag är väldigt morgontrött och senaste åren har jag snoozat alldeles för länge och behövt kämpa för att ta mig upp. Sen blir det ju superstressigt på morgonen för att jag snoozat så länge och då har jag känt mig ur balans varje dag. Nu vaknar jag när klockan ringer och känner inte alls att jag är lika trött på morgonen. Helt fantastisk känsla!

Jag har också drömt en del om alkohol. Häromdagen drömde jag att jag körde rattfull och inte mindes hur bilresan gått eller om jag varit med om en olycka eller så. Det var fruktansvärt! Jag vaknade med sån extrem ångest. Jag har aldrig kört rattfull och skulle nog aldrig kunna förlåta mig själv om jag någon gång gjorde det.

Grattis t dina åtta månader?

Kram?

Tack så mycket för pepp Rule74! Heja oss och alla andra här som kämpar så hårt. Jag ska absolut gå in på din tråd och följa dig ? Ha en fortsatt fin måndag och bra start på veckan!

Du kan börja med att lyssna på ljudboken ”30 day och alcohol experiment” med Annie Grace.

Där lär du dig massor om hur alkoholen påverkar oss negativt.

Efter några nyktra månader kommer du att både tänka och känna annorlunda. Om allt.

Kram ?

Känns som trötthet är ett återkommande tema..men så är det verkligen. Efter att jag har skrivit detta inlägget ska jag lägga mig och sova/vila lite grann. Det är svårt att urskilja vad som är vad i tröttheten givetvis bidrar mitt långa missbruk av alkohol till min trötthet...den skapar ju även oro i kroppen. Men oron för min dotter känns som om den river i mig..river isär mig. Det har inte gått så bra i mitt försök till att få nyktra dagar efter besöket på Rådgivningscentrum...jag har tänkt ..jag går inte dit igen vill inte visa mitt misslyckande samtidigt har jag även tänkt att jag kommer att gå tillbaka...jag tänker inte skämmas..jag har skämts tillräckligt i mitt liv. Så jag kommer gå tillbaka på torsdag för att se vad kan jag göra annorlunda för det är som sagt var GÖRA det är vad jag måste göra.

Tänkte på det här med olika beroenden...i den krissituation som jag befinner mig i så hade jag tex inte försökt banta, sluta snusa...men jag försöker med något som är ännu svårare... att sluta dricka alkohol ...det beroende som efter ett glas vin minskar oron lite grann och efter ytterligare ett glas dämpar oron ännu mer. Så det är oerhört svårt när jag mår så som jag gör just nu. MEN det innebär inte att jag har gett upp, att jag inte ska fortsätta att jobba på nyktra dagar för det är precis det jag ska....för jag behöver en klar hjärna och behöver en fysiskt stark kropp. När jag säger till min dotter att hon inte ska dricka alkohol i det tillståndet som hon befinner sig...jag då får jag ju det tillbaka direkt i ansiktet ...för ska inte jag vara rädd om mig då?!?! Så jag vill ju stå där och möta henne och visa att jag har tagit mitt beroende på allvar.

Tack för ditt inlägg Li-Lo och jag ska försöka svara på dina frågor. Min dotters situation kan bidra på så vis att som jag skrev så vill jag möta henne rakryggad, ärlig och visa att jag respekterar henne genom att ta hand om mig själv. Att vara den mamman och förebilden som hon behöver och som jag vill vara. Dricker jag inte alkohol så reagerar jag mer rationellt och farorna kanske inte blir lika stora faror om jag är nykter och jag blir en bättre lyssnare. De skäl som är starkare nu är att min dotter behöver mycket trygghet där hon befinner sig nu...och ett hopp om att kunna må bättre..och där är vi föräldrar oerhört betydelsefulla.

Idag vet jag att jag kommer att vara nykter...jag behöver inte ens vänta tills systembolaget har stängt. Jag har varit på sömnmedicin idag och inatt ska jag ha lite olika saker över bröstet, i näsan och långfingret. Dessa saker ska mäta puls, andningsuppehåll mm. Imorgon ska jag lämna tillbaka allt och därefter vänta ca en månad innan jag får svar. Känns lite pirrigt men nu är jag på G i alla fall med det.

Ha det gott!
Kram :)

Mycket oro för dig nu. Jag stannade till lite vid ditt tidigare inlägg där du skriver "att det enda som ger mig ngn form av ögonblicksro är alkoholen även om jag vet att det är inte lösningen". Du ramar verkligen in den negativa spiral som alkohol bidrar med.

Du vill vara ett stöd för din dotter och samtidigt fortsätt göra bra val för dig. Frågor som kan bli hjälpsamma att ställa sig själv kan vara: Hur kan din dotters situation just nu bidra till att du håller i din önskan om att förändra dina alkoholvanor? Hänger det ihop på något sätt? Vilka skäl blir starkare nu?

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag kan säkert klara det själv, jag kan stå emot alkohol.. men när jag tar första glaset som jag alltid gör för att jag tror att ”nu har jag ju lärt mig”.
Borde jag ändå göra ett tolvstegsprogram för inre lugn och lycka också? Jag tänker att dem som gör de har vardagliga problem... vill man erkänna att man är en av dem. Jag känner mig så liten men vill klara allt här i världen! Det finns ingen utväg om jag går dit...

Ja 3 månader borde man väl klara av tycker man.
Själv åkte jag in till akuten igår eftermiddag pga min yrsel, ostadig, ont i skallen och att jag har dimm seende.
Hemma kl 04 i morse men inget klokare.
Dom röntgade skallen och halsen.
Men inga fel.

Börjar bli påtagligt jobbigt så får väl se vad jag ska göra nu liksom.
Fick dessutom restlest legs i mars mån detta året, den jobbiga sorten som sitter i 24 h om dygnet på det har jag konstant illa mående.

Nej men vilket klago meddelande detta blev....

Men som jag skrev innan kroppen börjar väl ta stryk rent nevrologiskt också.

Sen undrar jag över en sak. Om man slutar dricka i typ 5 dagar men sen dricker en 5 öl på en lördag, är man tillbaka på ruta ett då.

Just nu känner jag mig fruktansvärt nedstämmd, har en massa måsten här hemma som måste göras men orkar liksom inte. Blir bara irreterad när jag tänker på det.
Barnen vill hitta på saker men jag orkar bara inte.....
Känner mig fruktansvärt värdelös just nu, vem fn vill inte göra sina barn glada liksom .....
Man skulle kunna säga att jag inte känner någon lycka i något just nu.
Vill bara sova och vara själv.

Är detta normalt ?

Slutade som sagt dricka förra mån efter 17 år, drack några bärs i helgen.

Vad gör jag

Vad fantastiska ni är! Jag ska vända denna dippen till något positivt! Och sant man kan inte ändra det som varit! Utan nu får man blicka framåt och försöka hitta lyckan på annat sätt! Som idag, jag ska börja träna, jag ska göra något för mig själv! ❤️
Ni alla är fantastiska!
Stor kram och tack! ?

Idag är det dag tolv och jag känner mig stolt och känner att mitt självförtroende också blivit bättre.
Känner fortfarande dock en lite gnolande/malande känsloklump i mellangärdet. Vet inte om det är stress eller ångest. Men det är ändå inget större besvär. Har varit med om så mycket värre.
Tror min medicinering hjälper, men kanske att dosen ska höjas en aning... Ska diskutera det med läkaren på mitt återbesök.

Vill även påminna mig själv om att mitt fysiska mående är så mycket bättre. Balans, styrka och koordination har förbättrats markant. Vet inte om det beror på att jag inte druckit alkohol (hittar inget på nätet om att detta skulle hända) eller om det beror på att mitt psykiska mående blivit bättre.
Hur som haver... Känner ändå att min kropp är så mer alert på typ alla plan.

Bra dag hittills :-)

Ha en fin dag ni som läser
Kram

sätta gränser är ofta väldigt bra ! För ens egen skull !!

Jag tänker så här. Väldigt många dricker mer än de borde, blir apfulla flera gånger per vecka.

Att ta ansvar för det och sluta dricka är värt all respekt i världen. Den respekten, från andra och för dig själv, kommer att få skammen att blekna.

Den allra värsta skammen är egentligen abstinens efter alkohol, din kropp vill att du dricker mer, och det försvinner när alkoholen lämnar kroppen helt. Alla spår av alkohol är borta efter två veckor.

Kram ?

Nej det här går inte, har tappat fotfästet helt och druckit alldeles för mycket. Ju mer jag står emot min frus elakheter desto elakare blir hon, nu tar hon ut ilskan på ena barnet och rakt av mobbar. Det bevisar iallafall för mig att jag inte kan lämna utan barnen, men jag vet inte hur. Hon kör samtidigt en rejäl golden child på andra barnet vilket gör mig riktigt orolig för barnet ser ju inte vad som pågår. Kanske det bästa vore att kontakta en advokat för att se hur jag borde gå tillväga. Funderar samtidigt på att gå till läkaren och be om samtalshjälp, men jag vet inte om jag törs. Hur som helst så slutar jag med alkoholen nu, den hjälper inte ett dugg och försämrar bara omdömet.

Så lite sent Sisyfos men jag hakar på dig, jag hoppas du fortfarande är nykter.

Era barn borde på riktigt bli vuxna nu tycker jag. De går över gränsen på många sätt. Förstår verkligen din irritation!

Social samvaro med familjen är givetvis mysigt, men för mycket och för lite skämmer allt.

Älskar verkligen din sista mening: ”Alkohol är ett lösningsmedel, men det löser ingenting”. Det tar jag med mig.

Kram ?

Tack fina @andrahalvlek. Stödet här och gemenskapen är så viktig, hade inte fixat detta utan er, det vet du.
Jag vaknar med huvudvärk pga svårt att somna. Tänkte inatt på hur jag då och då gick upp mitt i natten och svepte två glas vin eller en sömntablett för att få ro.
Nu lever jag mitt liv utan åtminstone vinet och har sträng hållning till sömntabletterna numera. Till sist kommer sömnen. Tålamod står fortfarande på schemat.
Och apropå det så står möten tätt idag så det blir en intensiv dag i min fabrik. Men jag väljer att vara nykter, det är en förutsättning för att jag ska ha det bra min stund på jorden. Kram ?

Jag är 22 år och har vetat sen jag var 20 att jag har problem. Försökt dölja det och klarat perioder där jag inte blir ett fyllesvin.
Jag skäms så mycket för vad jag har gjort och hur jag är när jag är full, vilket är så extrem skillnad från när jag är nykter så man hade nog inte kunnat tro att den tjejen har alkoholproblem.
Nu har min pojkvän som också är ambitiös framgångsrik tankemänniska börjat förstå att jag inte kan dricka och de går inte lita på att ”jag tar de lugnt ikväll”. Jag har gråtit mig till söms så många gånger nu och vill bara få ett slut och bli nykter vilket jag ska nu. Men de jobbigaste är inte att bli nykter, de är skammen som alla de gånger jag varit full medfört och nu vet jag att jag inte kan glömma de med en ny fylla nästa helg som jag ska ha roligare på.

Kram till alla er starka där ute, hade velat skriva 24/7 med någon av er för att få sätta ord och förstå mina känslor jag bär på.

Jag vet inte om människor glömmer det som skett men jag kan lova dig att de kommer att se på dig annorlunda om du arbetar med din nykterhet och håller dig nykter!
Och DU kommer att känna att det är så - inte tvivla.
Alkoholism är en sjukdom - du har inte valt den.
Men du har ett val nu.
Skammen lättar med tiden ...,den inre skammen.
Och en dag kan man se på dig själv med lite kärlek också .... hur jobbigt är det inte att dricka! Och hur starkt är det inte att ta sig vidare.
Styrkekram!

Kommer man nånsin ifrån skuldkänslorna och skammen man gjort i sitt liv då man drack?
Just nu känns det som att alla ser ner på mig och jag är i ett underläge hela tiden i relationer... jag vill att min pojkvän ska se på mig som han gjorde före han fick se att jag hade alkoholproblem. Blir det så när man är nykter? Jag är rädd för vad de nyktra livet ska ge.. kommer alla se mig som den svaga personen som inte kan dricka alkohol? Att jag varit den äckliga som trillat och inte kunnat tala för mig. Jag vet att jag är stark i allt annat än den förbannande alkoholen.. jag är inte van att folk kan trycka ner mig
/ rädd och ensam 22 åring som vill ta tillbaka sitt liv.

Får skicka en kram till dig och frugan, jag hade nog rymt ??Men låter som en helg borta ifrån allt skulle behövas.
Hoppas din vecka blir lugnare och bättre// Strulan

Hej,
Känner igen min man o mig i din historia. Vi båda har under många år bestämt oss att nu får det vara nog... Men sen tar något över och man finner tusen anledningar att det inte spelar någon roll att vi dricker "lite" (läs delar en box rödvin).
För 3 veckor sen ringde vi beroendecentret. Det var skämmigt och tufft men för oss nödvändigt. Vi var på djupt inne i vår onda spiral att det var svårt att bryta.
Har inte druckit på över 3 veckor nu... Jag vet att faran inte är över men en dag i taget.
Vill nog egentligen bara säga att jag tror på er... Kan vi så kan ni.
Kram Alex

..i det att han säger "ok" när jag säger att jag inte vill dricka.
Men jag måste, och jag får bestämma själv.
Så han tar inte fighten och han säger inte emot.
Så om jag bestämt en vit månad och efter en vecka säger äh skit i det kan du köpa hem vin till ikväll så frågar han "är du säker på det, du skulle ju ha paus" och säger jag då "jadå absolut" så köper han hem.
Han vill inte bråka med mig och tycker att det bara är jag som kan bestämma hur jag vill ha det och där ger jag honom rätt.
Sen har han aldrig tagit mina problem på allvar. Han har ofta ursäkter till mig.
"Nej du var inte så full"
"Äsch det var ingen som såg"
"Alla dricker för mycket ibland"
Själv dricker han öl nästan varje kväll, en eller två.
Han dricker dem långsamt för det mesta, medans jag slukar dem.

Jag begär inte att han ska styra över mitt drickande men jag skulle önska att han någon gång insåg vilken enorm ångest mitt drickande leder till, för det mesta.
Tyvärr verkar jag inte nå fram till honom när det gäller det.