Senaste kommentarerna i forumet

jag drack min sista alkohol på påskafton och har sedan dess gått ner 5 kilo! Det beror nog inte bara på alkoholen utan också på att jag nu tänker mer på hur jag äter. Förr var det väldigt lätt att ta lite ost och kex tillsammans med en box vin, men nu blir det på ett annat sätt!

Hela du utstrålar just det. Är så glad för att du verkar ha hittat ett lugn. Det är du så värd, Femina. ?

Tack snälla Vinäger! Dagen har börjat fiint!

Kram Saskij ?

Känner igen mig så mycket i att vilja vara ett stöd för andra. Blir alldeles varm i hjärtat över ditt engagemang för att hjälpa vilsna tjejer.

Är imponerad över att du verkar ha hittat en balans. Jag är livrädd numera för att gå över min.

Hela livet har jag varit engagerad i massor. Allt från det klassiska som klassförälder (för alla barn) och ordförande i idrottsklubbar till nattvandring och amningsjour. Detta utöver allt jag gör lite extra på min arbetsplats. Mina barn har alltid påmint mig om att jag inte ensam behöver rädda världen.

Men jag tror att om man har det i sig, detta med att vilja hjälpa andra så gott man kan, så går det inte att låta bli. Jag trivs också med det. Ibland undrar jag om det är ett bekräftelsebehov, trots att jag känner uppriktig glädje av att hjälpa.

Egentligen spelar det väl mindre roll. Orsaken, alltså. Huvudsaken är att någon känner sig sedd, får hjälp.

Du är otrolig, Andrahalvlek. Tack för att du gör skillnad.

Kram

De allra flesta verkar ju tycka att de första tre är jobbigast, så nu är du igenom dem med råge. Grattis!

Önskar dig en fin dag.

Kram

Vilka jättefina berättelser om era mammor Se Klart och Kaveldun ❤️

Min berättelse befinner sig någonstans mitt emellan era. Min mamma lever, men är trots sin ringa ålder 73 år väldigt skröplig.

Hon behöver mig på ett sätt som jag har haft svårt att förhålla mig till, och jag är ensambarn dessutom.

Hon var också den allra smartaste i familjen när jag var barn och handlingskraftig som få. En riktig överlevare. Dock var hon helt galet medberoende och en urusel mamma på många sätt.

Men jag börjar tänka mer och mer att så urusel kan hon inte ha varit. Trots min pappas missbruk så kände jag mig alltid älskad. Av båda mina föräldrar.

Jag har en god självkänsla i grunden. Jag vet att jag duger som jag är och det har gått bra för mig på många sätt.

Under många år (1991-2015) hade vi knappt kontakt alls. Träffades några gånger per år, ringde var 14:e dag i bästa fall.

Jag flyttade 30 mil och skapade mitt eget liv. (Typiskt alkoholistbarn.) Hon fanns inte till för mig när jag behövde henne, varken praktiskt eller känslomässigt.

Jag skulle aldrig få för mig att ringa henne när jag mådde som sämst. I bästa fall hade hon bara sagt ”Åh, vad tråkigt att höra och jag hoppas att du snart mår bättre.”

Det är 19 år sedan min pappa dog och för 5 år sedan flyttade jag ner min mamma hit till min hemort. Hon bor numer fyra hyreshus från min bostad. Och det var i grevens tid minst sagt.

Sen dess har hon verkligen behövt mig. I höstas trodde jag att hon skulle dö innan jul, men hon har repat sig fantastiskt.

Från att ha haft otroligt mycket omsorg över henne hela hösten (läkarbesök, apotek, handla mat, sköta kontakter med hemtjänst och hemsjukvård osv) så har vi båda landat i en ny vardag.

Jag ringer henne varje kväll kl 19 och varje söndag går vi en långpromenad (i slowmotion pga rullator) och pratar om ditt och datt.

Jag har accepterat att vi har en väder-och-vind-relation. Vi snackar aldrig på djupet. Vi snackar väder, tv-program, vad som stått i tidningen och sagts på tv-nyheterna, och förstås om hennes senaste besök av hemtjänsten och annat lättsmält.

Men det är bra så. Hon är otroligt nöjd med det. Jag hör på hennes röst att hon kvittrar när jag ringer upp. Hennes avigsidor (tex generell oro för typ allting) får jag lära mig att förhålla mig till. Det går bättre och bättre. Numer blir jag bara irriterad på henne ibland.

Hon har några få sista år kvar på jorden och jag ska stå vid hennes sida både praktiskt och känslomässigt till slutet.

Ibland gör man inte saker i första hand för sin egen skull utan för andras skull. Det är paybacktime.

Kram ?

Tror att det är en förutsättning för att lyckas. Att vara/bli medveten om bakomliggande orsaker till att vi valt alkoholen. Du är både medveten och insiktsfull, det kanske alltid hör ihop?

Bra att du tagit kontakt med skyddsombudet,som och verkar vara rätt person för sitt jobb. Tänker att det ändå blir stor skillnad när hon är med på mötet. Hon är på din sida och förhoppningsvis förstår chefen allvaret nu. Önskar av hela mitt hjärta att allt kommer att ordna sig på bästa sätt.

Kram

Jag ska:
Duscha
Plocka ur diskmaskinen
Glo
Ha möte med min terapeut (förhoppningsvis över telefon)

Sedan får det räcka. I kväll äter vi rester som går bra att värma i micron.

Kram!

Så fint berättat om din mamma. Verkligen.

Jag har ett komplicerat förhållande till min. Hon är snäll, försöker allt. Har pratat om sin otillräcklighet under min uppväxt, bett om förlåtelse. Hon är/var absolut den smarta med många utbildningar inom olika yrken. Duktig på att tala inför andra. Jobbar fortfarande en del. Dock otroligt präglad av sin fruktansvärda uppväxt. Men jag kan inte förmå mig till allt det där fina. Jag vet inte varför.

Förlåt, det var inte meningen att klampa in i din tråd med mitt negativa. Men jag är genuint intresserad av hur du lyckades vända dina känslor från att vara trött på din mamma till att visa en sådan omtanke. Jag älskar nog min innerst inne, men allt låser sig när jag träffar henne. Känner att det är orättvist, men kommer inte ur det.

Din berättelse gav mig i alla fall nödvändiga funderingar. Tack!

Kram

Så fint, att du kan känna så som du gör. Och välja att göra något fint av de starka känslorna. Visst är det så, att våra undertryckta känslor faktiskt börjar flöda mer fritt och naturligt, ut från vårt inre, knutar löses upp. Starka känslor som vi tryckt ner kan vi börja ta hand om. Njuta av. Det är så mycket känslor. Jag grät också igår. För att jag inte ska ha fler barn. Och gärna ändå skulle vilja ha ett. Men tänker istället njuta av de tre jag har. Ge dem allt jag inte kunnat förr när jag var känslomässigt avstängd. Visst är det skönt att känna.?

Tack vad snälla alla är ??

Dag 17
- -

Det kändes så bra igår att ta kontakt med ett skyddsombud för att diskutera arbetsmiljön på arbetsplatsen, den som gör att jag nu är sjukskriven. Hon var drivande, sade precis det jag så länge velat uttrycka själv inför chefen, men inte orkat. Hon fixade ett möte med chefen senare i veckan. Det kändes så bra att "få det gjort", men nu känns det så oerhört jobbigt. Vet liksom inte vad jag ska få ut av mötet? Chefen blir ju överglad över mötet, hon vill ju få svar på hur fort hon kan ersätta mig med någon annan. Jag? Jag känner att jag sagt allt det som jag känt redan tidigare, inte fått gehör och därför sitter i den sits jag sitter. Sjuksriven för oro och ångest vid tankar på arbetet och känsla av stort utanförskap på arbetsplatsen. Och dit ska jag alltså imorgon. Knyter sig i magen på mig.

Går som i limbo här hemma, i en lång väntan. Huvudvärk och oro i hela mig. Känner mig oförmögen att egentligen göra något alls, men då tar tankarna mig ännu mer i besittning.

Ska skriva en "checklista" att bocka av så att jag har något att utgå ifrån: (uppdaterad)
☑️- ta på mig kläder och borsta tänderna
☑️ bädda sängen
☑️ köra en tvättmaskin (dottern och jag samlade ihop från husets alla hörn)
☑️ plocka i diskmaskinen
☑️ ta en huvudvärkstablett (redan gjort i skrivande stund, men skönt att redan "bocka av" något. Snuvig och snörvlig på ett onödigt sätt)
- sätta en surdeg
- söka på hur man kan anlägga en rabatt
- spela Fortnite med dottern (som är hemma och hostig fortfarande) (ska vi starta nu och spela en stund innan det är dags för lunch. Vi är grymma ihop och kommer nästan alltid topp 3...haha)
☑️ sortera upp "skänka" och "slänga" från garderobsrensningen (gick snabbt när dottern hjälpte till)
☑️ plocka i ordning lite på skrivbordet här (var inte så mycket, men nu är det härligt tomt igen)

Det får bli dagen idag helt enkelt.
- - ?

Det låter verkligen som du får helt rätt hjälp hos terapeuten. Skriv här också dagligen så ska vi agera som dagligt bollplank!

Kram ?

....om din mamma. Och att hon gav dig en lampa. Ger dig ett litet ljus som brinner. Och att du kan få kontakt med känslorna - nu.
Är det ngt jag ångrar så är det att jag drack under min mammas sista tid ( knappt två år sedan). Att jag inte var där - helt och fullt. Det gjorde att jag inte riktigt fick tag i sorgen, känslorna....
De kommer istället över mig - ofta överraskande - och golvar mig. Minns hur jag började storgråta på Coop i julas när ngn banal jullåt strömmade ut över hyllorna...och jag förstod att jag aldrig ska fira jul med henne igen.
Ta vara på tiden med din mamma ( ja, det hör jag ju att du gör!)
Min mamma var smartast! Utan tvekan:-) Pappa nådde aldrig upp i hennes liga ( och det var problematiskt i sig). Han dog tidigt ( tror att alkoholen spelade roll) och mamma fick en ny, lång och underbar kärlek. Och hon reste och bodde på olika ställen i världen..
Hon hade många vänner ....överallt och var en fantastisk människa på många plan.
Men en ibland komplicerad mamma och en mamma som var frånvarande i perioder och som ( säkert omedvetet) hade höga krav.
De sista åren släppte hon alla krav....katten fick äta på bordet ( hon hade ett vackert hem ...var intresserad av antikviteter) och hon sa att jag var ’bra och fin’ på ett sätt som jag aldrig fick höra som barn. På ngt plan blev hon mer sig själv ...tror jag ( hon hade i sin tur en krävande mor). Så vi fick - på det sättet - några fina år. Men om hon varit frånvarande när jag var barn...så var jag nu frånvarande på slutet ..genom mitt drickande.
Den tiden kommer aldrig tillbaka.
Blir glad av att läsa om dig och din mamma!

..
Andrahalvlek - aaahhh...kul liknelse med förlossningen. Min förlossning med sonen tog 70 timmar och dottern tog också sin tid med sina 5,1 kilo födslovikt, men det är ju kanske precis så mödosamt med "värt" det jag får se detta..haha...

Pianisten - har läst lite i din tråd nu och ser väldigt många likheter jag med med dig. Det var bara ett par år sedan som jag förstod att jag är högkänslig, HSP. Det gav många ledtrådar till mig själv om vilka situationer som tar energi och hur jag då kan behöva "schemalägga" mina aktiviteter smart.
Kloka ord där. Försöker att "bara vara" i stunden, även om det är svårt. Där hjälper trädgården en del, att rensa en ogräsrabatt samtidigt som man lyssnar på en underhållande podd. Klurigare när det är sånt här regnoväder som det är nu och det är lite gråtrist och kallt även inne. Då försöker jag baka matbröd eller annat, men just nu har det inte gått. Tack för att du tog dig tid att svara.

Igår träffade jag min mamma, vi pratar ofta, ibland är jag trött på henne, såklart allt mindre nu i dessa tider då hon verkligen kämpar med att sysselsätta sig, och hålla sig på gott humör. Hur konstigt det än låter så tror jag hon gör det för vår skull, att vi ska tycka att hon klarar av detta med karantän och få/nästan inga kontakter på ett bra sätt. I vilket fall fick jag en liten present av henne, en fin liten lampa, som gjorde mig väldigt rörd. Kom hem och satte iordning den i fönstret och tänkte på henne och hur självklar hon är och hur jag inte kan tänka mig livet utan att hon finns. Att hon stundtals faktiskt varit en rent oduglig förälder men att hon också kämpat så otroligt för att vara duglig och stark nog.
Sen grät jag en lång stund över det och pratade m min man om hur vi ska klara oss när hon inte finns, att hon är rolig och smart, mycket smartare än vad jag trott som ung.
(Pappa var den ”smarta” känns detta igen?)
Iallafall var det väldigt skönt att gråta, för det är så sällsynt nuförtiden. Och att känna så mycket, på en gång.
Jag tänker också att min nykterhet kommer att göra att vi får fina år ihop nu. Att jag kommer kunna visa henne vilken betydelse hon har; och prata om hur jag ska klara mig utan henne som den stora livspulsåder hon är. Att hon får hjälpa mig med det, Att jag kan se att det kommer att bli bra jag kommer orka och leva mig igenom vad som än händer och när hon dör kommer jag aldrig behöva känna att hon inte visste hur viktig hon varit.
Det snöar hos mig, nu gråter jag lite igen för att jag kan.
Nykter idag. Ingen tvekan.
Kram från arbetsmyran som har en lång dag framför sig.

Andrahalvlek tack för ditt stöd. Det låter hoppfullt. Jag övar mig på att älska mig själv och njuta av mitt eget sällskap. Vissa dagar går det riktigt bra. Så visst ser jag redan skillnad tots att jag bara har 9 nyktra dagar på rad idag.

Jag har också varit i dejtkngträsket, men faktiskt utan alkohol oftast... Jag har i regel druckit i min ensamhet. När ingen ser. När ingen kan avslöja mig. Typ.

Men du Andrahalvlek ger mig hopp om att det blir bättre för varje dag!

Och detta forum har hittills hjälpt mig så mycket. Jag blir också hjälpt av att själv skriva om min resa.

Kram Saskij, klok som en ? ibland...

Andrahalvlek och Torn för värdefulla inspel.
Det där med att tänka nykterhet 24/7 ....initialt - är nog inte dumt.
För man är ju ganska mycket annat än någon som dricker problematiskt. Jag har ett yrke som jag utövar, jag har vänner ( som inte känner till min problematik..tror faktiskt att få anar ngt ö h) jag har vuxna barn, jag har en särbo ( som vet...och som jag är öppen med....tack och lov för det - men som också bor i en annan stad så vi ses inte hela tiden).
Det är så lätt ( för mig) att efter många timmars arbete eller i vänners lag ..glömma. Eller tänka ’ inte är jag alkoholist egentligen ...jag har druckit lite för mkt men nog kan jag ta ett glas just i detta sammanhang som bara är trevligt och där övriga tar just ett eller två glas’
Klipp till ....jag lämnar middagen efter just två glas och styr stegen med ngt ställa ( diskret ...typ lounge där man kan sitta ensam i en fåtölj och kan ’läsa’ och dricka tre glas till....eller så går jag hem ... om det mot förmodan finns ngt vin där...och fortsätter dricka.
Och känslan nästa morgon ..den ofta trevliga middagen ( utom på slutet när vinet var slut eller ingen annan fortsatte att dricka ...och jag blev rastlös) är avlägsen och glädjen över samvaron med vänner är grumlad. Men det ensamma fortsatta drickandet finns i huvudet och kroppen...den kemiska oron och nedstämdheten och den dova till tonen av förlust, skam, upprepning och förlust av kontroll.
Hur många gånger har jag inte varit där?

Jag vill inte mera.
Därför måste jag tänka nykterhet hela tiden nu...så att jag inte glömmer, inte förtränger ....inte tror att jag är en människa som kan dricka lite lagom och ha trevligt.
Jag kan inte det. Jo....jag kan det ibland men jag vet aldrig riktigt när.
Jag ska helt enkelt inte ta det första glaset.
Och sedan - har jag börjat förstå - att det handlar om mkt mer än att inte dricka. Nykterheten är också en ( ibland smärtsam...ibland härlig) konfrontation, uppgörelse och även acceptans ...av /kring en mängd områden i livet.
Nykter i dag - tack för det.
Kaffe i min fina blå kopp.
Fin dröm i natt som är svår att komma ihåg...men som i grunden handlade om att livet är stort och vidunderligt. Tacksam över min stund på jorden.

Jag tycker inte det låter alls särskilt konstigt att dricka öl innan man går till terapeuten första gången. Det ÄR ett stort beslut att inte dricka alkohol något mer. Det är inte du som är dum i huvudet eller något liknande. Sedan är ju det fantastiska att det inte tar jättemånga månader innan man ofta känner att alkoholen inte är särskilt viktig i ens liv längre. Jättestarkt av dig att gå ditt i alla fall! DET tyder på att du har en mycket stark vilja. Heja dig!

Hej! Besöket hos terapeuten gick bra. Han hade tydligen själv också druckit första gången han träffade sin terapeut. Hade ett långt samtal med honom på 1,20 min, skönt för han verkar genuint intresserad av att lyssna. Har fått lite uppgifter köpa en anteckningsbok skriva ner mina känslor i den, om sug och annat. Sen skulle jag se filmen flight med Denzel w, tydligen skulle jag fatta bara några min in i filmen varför jag ska se den. Han nämnde också antabus. Jag ska inte dricka tills vi ses nästa onsdag. Fixar jag inte det så får jag köra på antabus.. Hoppar på den nyktra hästen idag igen. Gode gud hjälp mig, behöver själv ”bara” inte ta det första glaset ??

Jag är också 50 år och singel. Separerad från barnens pappa sen hösten 2013. Haft ett förhållande på 1,5 år efter det och därefter singel igen.

Jag hamnade i dejtingträsket, givetvis oftast på fyllan. För att hitta någon som kunde dämpa min känsla av ensamhet.

Jag säger bara, fy fan vilket träsk det faktiskt är ? Som jag har förnedrat mig själv och andra på fyllan. Det kan jag verkligen skämmas massor över!

Jag tackar mina skyddsänglar för att jag tog mig ur den destruktiva livsstilen ??

Jag slutade med dejtingsajter i samma veva som jag blev nykter. Tänker inte återuppta det.

Nu vid tre månaders nykterhet känns inte ensamheten lika svår längre. Jag trivs så ofantligt mycket bättre i mitt eget sällskap helt enkelt.

Jag känner ett inre lugn som jag har saknat i hela mitt liv tror jag. När jag är helt själv med mig själv så är det endast mina egna behov som jag behöver lyssna till.

Jag behöver inte göra någonting för att behaga någon annan. Jag behöver bara lyssna inåt. Men det är ovant, så det krävs träning.

Sen tror jag på ödet. När tiden är mogen så står Han med stort H på min tröskel. Tålamod och öppet sinne för nya möjligheter är det enda som krävs.

Kram ?

Igår kom jag på en oväntad fördel med videomöten. Mötet pågick kl 9.30-12.00. Jag hade en punkt på dagordningen, och en massa annat skulle avhandlas först.

De andra punkterna var viktiga, men det påverkar inte mitt dagliga arbete. Diskussionerna gick höga stundtals, men det var rätt lätt för en gångs skull att inte lägga sig i när man satt på distans. (Att ha en åsikt om allt är annars min allra bästa gren ?)

Efter en stund började jag att sortera min pappershög på skrivbordet/köksbordet och skriva nya att-göra-listor. (Skärmen var ändå delad med ett dokument så min bild var pytteliten, och jag försvann aldrig ur bild.)

Jag kunde höra de andra tugga och älta hit och dit. Min chef försökte styra upp diskussionen, men det är tveksamt om hon lyckades. Jag hängde med i diskussionen med ett halvt öra.

Plötsligt kl 11.45 hör jag mitt namn: ”Vad säger du NN?” Finner mig snabbt och sätter på min mikrofon: ”Ja, vad vill ni veta?” Då förtydligades frågan och jag var med på banan igen. Sista kvarten på mötet var ”min”.

Säger en del om mötesstrukturen på många av våra arbetsplatser, och ett praktiskt tips för alla er som deltar på videomöten hemifrån.

Se till att ha en konkret, inte alltför avancerad, arbetsuppgift riggad på skrivbordet bredvid datorn att jobba lite med vid sidan om.

Kram ?

Benny Haag måste jag också se i dag.
Kram!

Med mina nya nyktra mått mätt så har jag sovit som en kratta i natt. Sist jag kollade på klockan var den 00.57.

Ändå vaknar jag blixtepigg kl 6.30. Mer än redo att hugga mig an dagens jobbuppgifter. Fascinerande.

Kram ?

Vi är varandra hack i häl och jag delar glädjen med dig!
Kram!