Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen till nästa platsen om/när man vill förändra sitt förhållande till alkohol, vilket oftast innebär att sluta helt. De flesta väljer att ta en dag i taget: "I dag är jag nykter, oavsett vad som händer. I morgon tar jag ett nytt beslut."Ibland behöver man ta en minut i taget.

Svårt att råda andra medicinskt, men själv har jag slutat tvärt flera gånger utan att ha fått alltför jobbiga fysiska besvär. Men det är förstås individuellt. Jag tror att de flesta får det betydligt mera jobbigt psykiskt.

Hoppas att du får en hyfsad start på din nya resa. Nu kan allt bara bli bättre.

Och du, kom ihåg att man ångrar aldrig en nykter kväll.

Kram

Härligt att komma igång med löpningen igen. Tänk nu bara på att börja försiktigt, tyvärr kan man inte leva på gamla meriter.

Jag har försökt få till löpning i många år. Det är enkel och effektiv träningsform. Nu senast satte värk i hälsenorna stopp, så nu fokuserar jag på cykling istället.

Den bästa träningen är den som blir av!

Kram ?

Tycker att du personifierar det ordet. Lugnt och tryggt. Du blir mer och mer övertygad om vad du vill. Ändrar riktning efter nya insikter.

Ha en fin helg.

Kram

Det önskar jag dig. Du kämpar så bra, får nya insikter hela tiden. Märker att viljan till förändring finns och den är viktigast av allt.

Ta hand om dig nu så kommer du att fixa det här.

Kryakram

Heja dig Se klart!

Jag känner nu små energifyllda stunder och sätter då igång med diverse projekt som att möblera om eller röja i förrådet. Men... Sen tar energin slut och jag sitter där och flämtar i mitt kaos av ofärdiga projekt...

Så.. Nu drömmer jag om att kunna göra klart det jag håller på med innan jag påbörjar något nytt...

Sen är jag ju ganska upptagen med att vara nykter, hantera rastlöshet, trötthet och det där suget.

Men... En minut i taget. Och vad spelar det för roll att leva i ett konstruktivt kaos?

Jag är ju nykter nu och har inte baksmällans ångest.... Kaffet smakar gott på morgonen och jag njuter av våren och fågelkvitter...

Kram Saskij

Har också dubbla känslor vad gäller pandemin. Både jag och mannen sitter säkert både vad gäller jobb och ekonomi så då är det förstås lättare att kunna ha desssa lite förbjudna känslor.

Att ha en o(m)planerad sommar framför sig hände inte i går. Vi älskar att resa och upptäcka nya saker/länder, men det kan finnas en lätt stress i det, vilken förstås vägs upp av upplevelserna. Men nu är det som det är och just att inte kunna ha kontroll är förvånansvärt lugnt. Lite underligt, då jag är en av många här inne som vill ha full kontroll i vanliga fall.

Säger som du, hoppas att alla förstår hur vi menar. Självklart vill jag också att allt det otäcka snart ska ta slut. Men när vi ändå är mitt uppe i det och inte kan göra något åt det, kan vi hitta de små fördelarna istället för att bli ännu mer deprimerade.

Ha en fin helg. Jag tror på dig, stenhårt.

Kram

Fredagförmiddag och solen skiner...snart blir det en promenad med min hund längs stranden igen...där hämtar jag kraft..ibland sätter jag mig ner på en bänk och sänker axlarna..ser till att jag sitter på hela rumpan inte i luften...å det är ljuvligt oavsett väder!
På fredagar brukar det vara svårt att inte dricka alkohol eftersom då kommer "längtan-efter-fredagsmyskänslan" som är så förknippad med lite bubbel, lite vin...den känslan är på något vis nästan lika självklar som alla de där vanorna man har och gör rutinmässigt. Det är bara det att denna känsla har jag brottats med under så många år...så det blir ju aldrig det där myset..det är ju liksom kört för länge sedan. När jag dricker alkohol har jag alltid en begränsad mängd hemma för att jag ska kunna köra bil och arbeta dagen efteråt..när det är fredag och lördag brukar det finnas lite mer men ändå begränsat för då ska jag inte jobba dagen efter eller köra bil så tidigt. Förra fredagen drack jag ingen alkohol då var det även lättare eftersom systembolaget var stängt. Fast det var en himla go känsla att kunna se Let's dance och komma ihåg hela programmet efteråt..att kunna sitta och sticka ...och vara klar i knoppen. Jag ska köra på den banan även idag men det går inte utan ansträngning...måste fylla dagen med positiva saker. Är hemma från jobbet idag också..ska åka till handelsträdgården och köpa lite tomatplantor, ngn annan planta, fröer och blommor att sätta på bordet. Längtar tills vårt kök blir klart för nu är altanen fylld med skåp så jag kan inte göra den vårfin men tids nog så kommer jag kunna göra även det.

Jag tänker att det är olika vägar som har bidragit till att vi som är här på forumet har hamnat i ett missbruk/beroende och det är även olika faktorer som bidrar till att vi kommer ur det här.
Som jag har skrivit tidigare har jag gått i terapi under flera år...och först vid 57 års ålder har jag kunnat säga högt att jag har aldrig haft en grundtrygghet inom mig...jag har varit medveten om det under flera år men att säga det högt...alldeles för tufft för då är det liksom sanningen. Jag har haft en massa samtalskontakter under åren och jag förstår ju nu varför...en otroligt sökande på bekräftelse...att duga. Jag förstår också att jag genom åren haft kortare anställningar, inte hittat rätt...det har funnits och finns en stor rädsla för ensamheten. Men vid nästan 39 år började jag på socionomprogrammet..mina barn var tre och sju år..jag pendlade två, tre dagar i veckan till högskolan. Det tog drygt fyra timmar sammanlagt..först åkte jag buss en halvtimma för att byta till nästa buss en halv timma och sedan tåget 45 minuter. Jag slutade motionera och jag slutade sjunga i kör. Jag prioriterade först familjen och därefter studierna. Satt varenda helg och pluggade. När jag var 42 år var jag färdig socionom och jag var väldigt stolt över mig själv! Att jag vågade satsa på utbildningen berodde på en fantastisk studievägledare på Komvux där jag hade läst under några år för att få upp betygen. Det var han som pushade mig för jag hade aldrig trott att jag skulle klara det. Flera i bekantskapskretsen sa "kvinnor i medelåldern som utbildar sig och lämnar sina män", "ska du bli akademiker nu?"...min syster tyckte att jag svek mina barn men faktum var att jag var nog hemma mer med barnen när jag pluggade än om jag hade arbetat. Och jag hade ett fantastiskt stöd av min man.

Jag har aldrig satt mig särskilt högt..aldrig trott att jag är förmer än någon annan men jag är mycket insiktsfull när det gäller mitt alkoholmissbruk. Jag tänker att hade jag haft en grundtrygghet inom mig och en tro på mig själv...så hade jag kanske klarat de tuffa åren (dryga tio år) utan att ta till alkohol...men man vet inte och det är ingen idé att spekulera i det. Då fanns det ångest före alkoholen hade blivit ett problem men jag lärde mig dämpa ångesten med alkohol. Idag ser situationen helt annorlunda ut och jag vet att det är alkoholen som står bakom de jobbiga känslorna, bakom ångesten...men likväl är det en kamp kring det här med att sluta...för jag har ju utvecklat ett starkt beroende...men jag har inte gett upp och jag kommer att klara det!

Pratade med en sköterska på sömnmedicin och jag berättade om allt vad jag håller på med kring tandläkarbesök, läkarebesök och internetbehandling...Hon sa..."var inte hård mot dig själv...se dig i spegeln och säg fasen vad jag är bra". Jag tänker inte på att jag är hård mot mig själv, att jag dömer mig själv men det är många som säger till mig att inte vara hård mot mig själv...så jag får väl se till att var lite mer varsam. Om jag inte hade velat bli nykter så hade jag inte blottat mig för så många som jag gör då tänker jag på professionella kontakter..att ta blodprover...prover som visar vilken alkoholkonsumtion man har, fylla i dessa formulär. Man känner sig väldigt liten när man gör detta...fast egentligen är man ju så stark...ska försöka behålla den känslan inom mig!

Till er alla så önskar jag en fin fredag:)

Blir så glad varje gång du skriver om bättre mående och nyktra dagar - vilka hör ihop förstås. Trots att din hemsituation är allt annat än på topp. Ju flera dagar/veckor/månader du får ihop, desto lättare att bryta upp (om inte allt förändras) och ha alla fördelar på sin sida. Tänkte på detta med barnen.

I övrigt spelar det mindre roll vem som gjort vad i ett destruktivt förhållande, så länge man vet sin egen roll. Kan man undvika pajkastning är det förstås det bästa, inte minst för barnens skull.
Om man inte gillar varandra som partners längre är en sak, men att kunna fortsätta vara fungerande föräldrar trots osämja är viktigt. Därmed inte sagt att det är enkelt.

Ha en fin helg!

Kram

Bra jobbat!

Just nu mår jag väldigt bra som sagt, tänker mindre och mindre på att dricka. Vet som sagt inte vilken relation jag kommer ha till alkohol i framtiden, men det är oväsentligt just nu. Min fru pendlar ju från toppar och dalar inom minutrar, men jag försöker hålla mig undan dom och om hon inte vill ta tag i hennes problem så är det upp till henne och hon får ta konsekvenserna när tiden väl är inne. Jag fortsätter att lägga nyktra dagar i banken iallafall.

Har också en fantastiskt husläkare, men har förstått att inte alla har haft samma tur.

Att mötas med respekt för sina känslor och få förståelse för en i längden ohållbar (arbets)situation är mycket värt.

Tycker att du gör det bra som våga ta tag i saker. Nödvändigt, javisst, men det är ändå ett stort steg att ta.

Håller med Se klart om att det är din arbetsgivare, chef och kollegor som ska nära skammen. Bedrövligt är bara förnamnet.

Önskar dig en fin helg och hoppas att allt detta leder fram till ett välförtjänt bättre mående - alla kategorier.

Kram

Ja du Sisyfos, om man inte kan motivera sig nu i tider med social distansiering när ska man göra det? Det finns liksom inga ursäkter när man bara sitter hemma, finns inga fester, sociala möten eller resor osv. Visst de flesta av oss här dricker mest själva hemma, men det är bara en sak att ta tag i - inga fler ursäkter.

Jag tror på dig!

Jag får dricka, men vill inte. Väljer självmant att avstå. Det är en sådan skillnad i det tankesättet mot att tvinga sig att låta bli. Så långt du har kommit. Flexa och bara göra saker som man vill låter underbart. Det ska jag också göra. Inget uträknat utan ta dagen/helgen som den kommer.

Ha det gott och hoppas att helgen blir precis som du önskar.

Kram

Skam är den klurigaste känsla vi har inom oss och den tar såna märkliga vägar.
För mig som läser ditt inlägg är det din chef och arbetsledare som ska bära skammen.
Under metoo upplevde jag att just det att placera skammen där den hör hemma- var det viktigaste.
Att berätta är ett sätt att börja.
Lite i taget kan du flytta den från dig.
Vi som dricker, tänker jag, är som skam-magneter, vi suger åt oss skam av bara farten för att vi dricker på skamligt vis.
Den skammen är över nu.
Så det är fritt fram att börja förlägga annan skam i rätt låda. Bra att din läkare sett och förstått. Det är gott nog som vittne. Kram.

Tack för tips. Har några förslag till som jag skriver ned innan jag glömmer bort dem ??:

Det mesta med Enya, men Orinoco Flow (Sail away sail away) är en favorit.

Även The Cranberries är fantastiska, främst kanske Zombie. Gillar skarpt Dolores O'Riordans speciella röst. Tyvärr avled hon för ett par år sedan.

Gladlåt är en av våra största one-hit-wonder "Born to be Alive" med Patrick Hernandez, från en svunnen tid. Passande titel dessutom. Break my Stride med Blue Lagoon tillhör också uppåtlåtarna.

Om man gillar stilen är Return to Innocence med Enigma en härlig låt.

Ha en fin dag.

God förmiddag!
Har betat av denna morgon med full fart (inte full då, men det fattar ni ju) och med en jäkla energi. Igår låg och så genomtrött av att jobba med förändringsprocesser på distans.
Men det gör vi ju allihop, med oss själva.
Förändring 1: värdet av att ha ett nytt intresse. I mitt fall mina jäkla frön och tusen byttor som ska ses till varje dag, vattnas och både glädjas och oroa mig över lite lagom.
Det betyder MYCKET för min känsla av att se fram emot viktiga saker som inte inkluderar alkohol.
Förändring 2: Helt skippat alkoholfria substitut denna vecka, skönt. Det finns något i det där (fina) glaset etc som triggar mina tankar i onödan- och hör inte vardagen till. Ikväll ska jag äta lite chips, ta ett glas a-fritt bubbel för att det signaler helg och ledigt. Det är okej.
Förändring 3: sker i helgen med att komma igång också springa. Förlåt att jag tjatar. Jag har i många många år sprungit varannan dag, 6 kilometer. I ur och skur. Mitt senaste år, med för mycket av allt, skapade ett djupt avbrott i många goda rutiner och släppte fram de dåliga.
Tanke för dagen; läste en artikel om nya rön kring att/om det går att dricka ”lagom” svar ja om motivationen är hög och man genomgår program och medicinerar.
Min egen motivation att dricka lagom är noll procent och noll promille. Jag har stängt dörren om alkoholen. Lagom låter som en pina för livet. Och allt jag upplever, helt nykter, skulle gå förlorat i en lagom dimma. Idag är jag nykter. Tacksam för den möjligheten att upptäcka så mycket nytt i livet, inte minst detta forum.
Kram och fin fredag tillönskas er!

Tack Andrahalvlek, honungsblomma och Vinis, jag bär med mig era kloka tankar, vi måste prata när det inte är irriterat, så är det bara!

Tänk att man nu kan se fram emot helg och ledighet utan att tänka -stackars mig, det är så synd om mig som inte FÅR dricka.....
Nä, jag vill inte dricka!! Jag älskar mina lediga dagar, mina nyktra morgnar och min närvaro på kvällarna. Ikväll ska vi grilla och jag har en kall a-fri öl på kylning, det passar mig perfekt!
I eftermiddag ska jag flexa och bara göra saker jag vill, har hittat en loppis i närheten som definitivt ska besökas.. Ha en fin helg! Kram Rosa

Förstår att du är nervös, jag blev nästan sjuk av oro när jag slutade dricka a. Allt gick bra, du kan hitta mycket här att läsa om hur vi haft det. Det kan verka svårt att sluta men det finns så många positiva sidor..och du....livet blir inte grått och tråkigt utan alkohol!! Skriv, skriv skriv!
Kram Rosa!

Vill börja med att tacka för dina fina inlägg på min tråd och jag hoppas att jag inte drar ner er när jag "älter" runt i mina känslor. Jag tänker som du, mycket skriver jag för att också kunna påminna mig om hur det var och vad som måste förändras. Dina anteckningar "så farligt var det inte" kan jag bocka av nästan rätt upp och ner..Ska klura på den och lägga in en dag. Jag mår faktiskt bra av att läsa det du beskrev, då förstår jag att vi är många som delar detta mönster...

Ang din arbetssituation så har du ju helt klart blivit bortmanövrerad av chef och medarbetare. Svagt ledarskap att inte följa "linjen" och låta medarbetarna få gå runt dig, bedrövligt!!

Jag hade för många år sedan en väldigt stark medarbetargrupp, alla hade jobbat där alltid (typ) och många av dem umgicks även privat. Du vet, mindre stad, där alla känner alla..Jag gick från medarbetare till chef, inget att rekommendera...

Gruppen var stark och det pågick mycket tissel och tassel, under en period undvek jag fikarummet och lunchade aldrig på jobbet för jag blev uppäten..
Det är inte lätt hålla sig stark när förutsättningarna inte finns, min erfarenhet säger bara -LÄMNA... Läkaren som du träffade, det finns inte så många av den sorten! Grattis till mötet!
Fortsätt vårda dig själv så kämpar vi vidare tillsammans! Kram Rosa!

Blir så otroligt inspirerad av dig. Känner igen mig i så mycket i det du skriver. Tack

Dag 12

Behöver skriva några rader om det jag skäms för...fast jag inte borde.

I måndags träffade jag min husläkare angående att jag haft ont i halsen och hosta. Coronaprovet visade negativt och han frågade hur jag mådde. Jag berättade om oron och ångesten jag har över mitt jobb. Över utanförskapet och missförstånden över mina arbetsuppgifter, att jag är anställd utifrån en viss sorts tjänst, men att tjänsten mer och mer kommit att utformas med något helt annat utifrån påtryckningar av medarbetare till chefen under två års tid. Att fler och fler drar sig undan mig, att man inte sätter sig bredvid mig i personalrummet. Att chefen nu inte längre är på min sida, ser inte på mig längre, att jag är luft. Att man haft möten utan mig där man beslutat om mina arbetsuppgifter - att de medarbetare jag är utbildad och anställd att coacha och handleda på organisationsnivå nu sitter i möten med chefen utan mig och går in och lägger in uppgifter i mitt schema. När jag ska göra saker, var, med vilka och på vilket sätt. När det egentligen ingår i den typen av tjänst som jag egentligen har - att vara den som ser över det för alla andra. I höstas blev jag otroligt kränkt, psykiskt och nästan fysiskt (stod för dörren när jag ville avlägsna mig från mitt rum då situationen var ohållbar) på min arbetsplats av en kollega. Det bevittnades av flera medarbetare och utreddes tillsammans med HR-supporten. Det resulterade i en skriftlig varning till den medarbetaren, men chefen tycker att det varit jobbigt med konflikthantering och nu har fler i denna kollegas arbetsgrupper alltså gått samman tillsammans med henne och utövar påtryckningar på chefen. Det har känts så otroligt jobbigt, men jag har velat lösa det.

"Kan vi ha gemensamma planeringsmöten på onsdagarna". "Absolut"
= resulterar i att de åtta medarbetarna har haft ett "förmöte" och kommer med en färdig önskelista över de arbetsuppgifter de anser att jag ska utföra nästa vecka.

"Kan vi mötas upp för kommunikation tillsammans med Personalavdelningen". "Javisst"
= jag får boka in mötet då chefen drog på det och som sedan resulterade i ett enda möte.

"Kan vi ha enskilda möten, medarbetaren och jag, så att vi får till en löpande kommunikation kring behov och blir mer gemensamt lösningsfokuserade". "Ja, svarar chefen"
= bokar upp mig på andra typer av random möten tillsammans med henne på de tider hon vet jag öronmärkt till dessa.

Alla på min arbetsplats bemöter mig inte som luft, jag har också fina och medkännande kollegor, men de arbetar jag inte närmast.
Det senaste året har det varit oerhört psykiskt påfrestande att gå till jobbet. Fast jag försöker att hålla huvudet högt, så TÄR det att inte bli hälsade på, bli behandlad som luft på möten där chefen inte ser på mig en endaste gång, tilltalar mig eller svarar. De gånger jag har sagt ifrån uppgifter som absolut inte är mina arbetsuppgfter, som mina medarbetare velat att jag ska ta på mig, så har jag kallats för oflexibel, så jag har börjat att foga mig i precis allt och det har börjat bli helt ohållbart då så många medarbetare alltid vill ha mer och mer förstås.

Jag räcker inte till och har ingen att återkoppla till. De senaste månaderna har jag undvikit att gå ut till personalrummet på rasterna. Jag har börjat att sova så troligt dåligt, jag har gråtit, haft ont i magen och druckit mer och mer för att döva alla tankar och känslor kring jobbet när jag kommit hem. Mitt hjärta har farit dåligt av detta, fått högt blodtryck, blodfetterna har barkat iväg, hjärtarytmi som resulterat i en ambulansfärd och två långtidsregistreringar som mäter mitt EKG under tre dagar i taget. (Och det har jag inte kopplat ihop med arbetssituationen förrän precis den senaste tiden).

I måndags lyssnade läkaren på mig. "Vad vill du att jag ska hjälpa dig med, sjukskrivning, eller ska vi hjälpa dig att finna andra arbetsuppgifter?". Han skrev direkt ut ett grymt ärligt sjukintyg och sjukskrev mig fram till sommaren. "Du ska inte arbeta kvar där. Och gällande kommunikationen har du försökt få till dialog länge nog nu. Om jag vore du så skulle jag skicka det här sjukintyget per post med en post-it lapp på med orden "Gäller tills vidare".

Jag meddelade chefen att jag var sjukskriven för ångest, oro och känsla av utanförskap på arbetsplatsen. Att jag kommer att ta bort jobbmailen från min privata mobil. I förrgår och igår så SMS-ade hon. Hon vill ha överlämning av mina arbetsuppgifter och veta om jag kommer vara kvar i höst eller inte.

Jag pallar inte att prata med henne, men jag måste. Min läkare ringde igår och meddelade mig igen ett provsvar och frågade hur det var med mig. "Tog det hus i helvete?" "Ja-a.." Han tycker att jag idag ska kontakta facket och berätta för dem hur det ligger till med allt.

Så det borde jag göra. Känner mig bara så "liten" i detta. Jag som brukade känna mig så "kompetent" och "stark"...liksom lösningsfokuserad och flexibel. Nu går jag här hemma och grejjar och fokuserar på min nykterhet, men befinner mig liksom i min egen lilla bubbla.

Vet inte vad jag vill med detta...jag behövde nog bara glänta på locket till detta jobbiga som inte så många vet om mer än maken.
Idag är det en tuff dag mentalt känner jag.

- - ?

Ta din tid till vila, den gör gott för själen! Kram på Dig! Rosa

Tack Berra för dina fina inlägg och kloka tankar. Funderar också mycket kring att allt hårt arbete, allt man känner att man gjort bra alltid leder tankarna till att "nu är jag värd ett glas"...Vad är det för felprogrammering man har i huvudet egentligen??
Jag gör som du, arbetar på att känna njutning i annat än a, det är en nyttig skola det med!
Ha en fin helg! Rosa

Vissa dagar är jag såå utmattad.. Detta p g a att i princip hela dagarna går åt till att fundera kring detta med alkohol! Jag tänker i princip inte på något annat än det här jäkla giftet och det gör mig helt slut i både kropp och knopp! Och speciellt om jag har druckit dagen innan, då slår jag rätt hårt på sig själv..

Vi kämpar på tillsammans Saskij! Jag tänker som du, en minut, en timme, en dag i taget..

Nu ska jag ta en långpromenad och sätta på ljudboken "Skål ta mej fan".

Kram Emmy

Ska sluta dricka idag. Har förstått att jag är en slav under alkoholen. Är rätt nervös inte att inte dricka idag. Har druckit varje dag under ett par år, senaste året typ 6 starköl per dag. Kan det hände något farligt när man slutar.