Senaste kommentarerna i forumet

...över det där jag skrev precis om att jag inte räknar dagar för att jag liksom räknar de dagar jag har framför mig istället. Det är alltså min egen reflektion kring mig själv vill jag förtydliga och ingen värdering i av hur andra gör. Jag har ju själv tidigare räknat dagar så det stod härliga till.

Andrahalvlek - jag har fyllt i hela veckan i loggen i förväg och det känns helt rätt. Förstår dig precis.
Jag VILL hålla reda på lite veckor och månader för att kunna fira mig själv på olika sätt.
Tre månader är ju superbra ju...en hel trimester vetja! :-D

jag är inne på Andrahalvleks spår, att faktiskt ta upp detta med honom. Tänker på det du skrev om när det blev övermäktigt med allt hushållsmeck. Att du då kunde få honom att komma hem genom att skriva "Det här triggar mig". Att detta också är en sak som du känner triggar dig.

Kan du prata med tonåringarna enskilt? Honom enskilt?
"Hur tycker ni det fungerar, hur ÖNSKAR ni att det ska fungera". Ett litet familjeråd där ni kommer fram till vissa guidelinjer för hur ni ska förhålla er när det blir konflikt?

Tänker också på hushållsysslor. Vet inte om du känner att det är skönt att ha något att pyssla med, något som får tankarna att gå, eller om det känns betungande ibland.
Vi har familjeråd här hemma med tonåringarna och då är "städschemat" en punkt. Där har vi gemensamt skrivit upp vad som bör göras när och av vem.
T.ex. så gör dottern och jag middag mån-ons, maken och sonen tor-fre...
Den som inte lagat maten gör rent efteråt. Ungdomarna tvättar varsin gång i veckan...den som tvättar, hänger tvätten. Den som inte tvättade viker och lägger tillbaka. Jag och maken tvättar det som behövs utöver det. Jag har alltid med mig någon av tonåringarna när jag åker och handlar för att de ska få insyn i kostnader, ta egna initiativ, bära etc. Det brukar vara så mysigt att göra det tillsammans. Mina barn är så "tätt födda" att de kan hjälpa varandra med läxläsning också (osäker på hur gamla dina barn är tyvärr).
Dotter är ett år yngre än sonen. Han förhör henne på tyskaläxan (=repetition för hans del). Hon förhör honom på hans tyskaläxa (=förförståelse inför det som komma skall). Likadant med många av de andra läxorna eller inlämningsuppgifterna - att de kan ta stöd ifrån varandra då ungefär samma områden kommer år efter år och de får till fina diskussioner (och får en möjlighet att faktiskt få skratta lite tillsammans och umgås, trots att de är tonåringar och har "sitt" på olika håll annars).

Allt är liksom små "projekt" i livet, men så även ett fungerande hushållsarbete (det här man ju på namnet om inte annat...hushållsARBETE...suck och pust om man är själv om det...det skulle ta knäcken på mig i alla fall.)

Nu har jag skrivit på för fullt här...dina inlägg väcker en hel massa tankar.

Hoppas du är i färd med att tanka full tank med endorfiner just nu! :-)

Kram

- - ?

Jag har noterat antal veckor på min väggkalender för hela maj. Det gjorde jag för två veckor sedan. Kändes lite obekvämt att liksom ”ta ut det i förskott”, men det kändes samtidigt helt rätt. Min nykterhet känns stabil - och jag har ingen bortre gräns. Jag FÅR dricka, men jag VILL inte.

Jag håller därför ordning på antal veckor och månader. På lördag blir det tre månader, tjoho!

Du beskriver dilemmat väldigt klarsynt! Tror du att du skulle kunna prata med din man om detta när det inte är ”stridens hetta”? Berätta för honom hur du upplever det, att du mår väldigt dåligt av konflikterna.

Och sen kan du prata med dina barn om samma sak under lugnare former. Barn vill vara sina föräldrar till lags egentligen, de vet bara inte hur de ska göra och de har inget konsekvenstänk. Den förmågan är färdig först vid 20-21 års ålder.

Man kan ha ”husregler” för hur man pratar med varandra. Att man alltid utgår från ”jag vill/gör/känner...” när man diskuterar och att man inte får kalla varandra idiot tex.

Alla i familjen vill förstås helst ha lugn och ro. Men din man har ett större ansvar än dina barn har för situationen som accelererar, och det måste han förstå. Han är vuxen.

Kram ?

Så fruktansvärt jobbigt för dig, men så befriande att ni kunde ha det samtalet. Att du blottade ditt innersta och sa att du önskar att du kunde radera allt historiskt.

Men det kan du förstås inte. Och du har ingen anledning att skämmas i efterskott. Tvärtom ska du vara enbart stolt över att du har gjort något åt grundproblemet, dvs slutat dricka.

Precis det som din kloka tonåring sa. Var glad att han vågade ta upp det, öppna upp för det svåra samtalet.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och genom att först gå i försvar och sen bryta ihop visade du honom att det är helt okej. Mer än okej, det är till och med önskvärt.

Nästa gång är det kanske ombytta roller, fast i en helt annan fråga. Om vi visar våra tonåringar att vi är sårbara vågar de förhoppningsvis vara detsamma mot oss.

Kram ?

Känner samma klump i min magen...fasen va ont det gör när man hör "kommer du ihåg". Jag vill inte komma ihåg, jag vill inte påminnas, jag vill inte att någon annan heller ska komma ihåg..
Lägg det bakom dig nu JoYo, släpp och begrav det. Vi får blicka framåt men med vetskap om det som nu är begravt! Kram på dig!/Rosa

Bra jobbat, behåll den känslan du har nu på morgonen, nu blir det bättre! När det flyger på känslor av att vilja dricka, släng på en serie på tv, skingra dina tankar! Kram!!

Igår frågade min tonåring ”minns du förra sommaren då mina kompisar var här och du svor typ fuck you”...

Skam.

Först blev jag generad. Sen arg. Försökte lägga känslan på honom och hans kompisar ”va, varför har ni pratat om det? Är ni så dramatiska av er? Dina vänners mammor har betett sig värre...”

Sen kom den råa sorgen fram. Jag grät. Erkände min skam. Över hur jag varit.
Tonåringen blev chockad...sa att ”det inte var negativt menat, att han bara undrade om jag var full då...”
Jag kom så nära mina inre känslor, det kändes overkligt, att så öppet och sårbart berätta att jag önskar bort allt drickande jag orsakat mina barn. Att jag inte är perfekt. Att jag går hos terapeut och jobbar med mina egna knutar från min barndom. Att jag är ledsen för allt drickande. Att jag skäms.

Han sa att det inte var så farligt. Att jag inte ska vara ledsen eftersom jag är en som valt att vara nykter nu och framöver. Att folk dricker utan att skämmas och utan en tanke på att sluta.

Denna skam. Den är tung att bära. Mycket lättare att ta fram i ljuset.

?

Tack för ditt fina inlägg i min tråd igår.... VÄNNEN... jag lider med dig.... jag riktigt känner hur ont du har i själen.. och jag förstår dig.. önskar så jag kunde fånga upp dig och hjälp dig på nått sätt.... vad som helst... har du nån som kan stötta dig på nått sätt i din närhet? Jag vet också hur lockande det blir med det där glaset.. som initialt släcker den brinnande facklan i ens huvud.... det är ju just det... de första klunkarna gör detta mirakel.. men det är också tändstickan som nuddar tomteblosset... första minuterna e fina.. men sen som du vet går det rätt utför.... jag önskar så innerligt att du inte tänder den stickan... Finns det något vi / jag kan göra för att lätta på ångesten för dig? Vill så att du ska få må bra :( .STOR STOR KRAM från Odette.

Jag är väldigt medveten om att varför jag började dricka, mycket diskussioner hemma. Mina barn, hans barn, vårt barn. Jag hatar konflikter (det gör väl förvisso alla), jag blir väldigt stressad när röster höjs. Det går inte att sticka under stol med att det har varit mycket konflikter mellan min man och mina tonåringar. Då hamnar mamman i mitten, barnen tycker att jag ska backa upp dom och mannen förväntar sig att jag stöttar honom....

Så står man där i mitten och det är nästan alltid så att mannen har rätt i sak, när det blir en konflikt. Han har rätt när han säger i från första gången men det som sker sen eskalerar. Trotsiga tonåringar som kanske då inte svarar: "Ja, jag ska tänka på det nästa gång" eller "Ok, det var fel av mig" utan det kanske snarare bara mumlar något och himlar med ögonen och vänder in på sitt rum.

Det är då diskussionen spårar ur...mannen börjar skälla, svordomar flyger ur munnen, ska ta tillbaka tonåringen ut i rummet, de ska titta på honom när han pratar och svara som han vill..
De respekterar inte honom, det beror dels på att barnens pappa alltid har pratat illa om honom inför barnen men det beror också på honom själv, han tar alla diskussioner, han har kort stubin och blir ungefär lika gammal som tonåringarna när det blir bråk.

Å där står jag mittemellan allt liv, jag kan inte backa upp mannen när orden som kommer ur hans mun är lika omogna som en tonårings. Det är för låg nivå. Jag backar eller kritiserar jag tillslut mannens ordval i bråket.
Flykten till en rejäl vodka-cola, svepa den och känna lugnet infinna sig är inte långt borta då...

Detta är inte vardagen, detta är undantagen från vardagen, de flesta dagar är det bra och vi skrattar tillsammans och har glada roliga pratstunder vid middagsbordet. Barnen tycker om honom, det vet både han och jag. Han har funnits där sedan de var små men för mig slutade det med att jag drack redan innan något bråk överhuvudtaget uppstått. Jag drack i förebyggande syfte. Sedan drack jag när barnen var hos sin pappa för då kunde jag koppla av..Hemskt men sant...
Oj, så lyfte jag då på en av stenarna, blottade en del av mitt liv. Fingrarna skriver snabbt på tangenterna, jag behöver få ur mig detta samtidigt knyter det sig i magen och jag blir ledsen. Ledsen över att jag skulle vilja spela tillbaka bandet, kanske skulle jag kunnat göra något annorlunda. Då hade jag kanske inte hamnat i det här a-träsket..
Samtidigt...det kunde kanske varit ännu värre, det kunde gått ännu längre..
Nä, nu måste jag ut och hämta in endorfiner, det går åt mycket energi att lyfta på stenar.
Kram Rosa

Jag är ny-nykter, men har redan börjat glömma bort vilken dag jag är på.

Tidigare har jag lagt så mycket värde i varje 24-timmars pass. En dag till, en dag till. Varit stolt för varje ny siffra jag kunnat lägga till min nykterhet.

Nu blev jag "dagvill" redan kring dag fem eller så. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det inte är viktigt.
Att jag inte ser det som viktigt att räkna hur många dagar jag har BAKOM mig, utan hur många dagar jag har framför mig. RESTEN AV MITT HELNYKTRA LIV!

(Fast...häromdagen sade jag till maken att jag tycker att det på ett sätt är synd att jag inte är med i AA eller så, så att jag får de där fina mynten. Tänk att t.ex. lite malligt få hålla ett tvåårsmynt i sin hand! ?)

Och pssst....jag har precis räknat efter att det visst var 11 dagar sedan jag bestämde mig för att bryta kontakten med mitt missbruk.

- - ?

Tjenare Berra!

Jag följde din tråd slaviskt när du startade den. Hade liknande problem som du och skulle sluta med alkohol. Men då var lockelsen för stor och hela min sociala värld var byggd på den (trodde jag) så jag skulle ”dra ner” på alkoholen.

Flera dyngraka kvällar som alltid ballar ur är jag här igen med en bättre känsla.

Jag HATAR krogen som jag ÄLSKADE i 17-30 års åldern. Jag dricker inte på middagar som var ”sjääälvklart att ta lite bärs på” för att jag VÄGRAR att vara bakfull en minut till!

Det går ok nu för mig och jag vill säga tack till dig och din ärliga tråd som tar upp känslor och tankar som ofta är grundproblematiken ibland.

Tack!

Vilket fint namn du har! Säger godmorgon i lite hast, älskar att börja dagen här, får näring.
Tyst panik, när jag skrev det hade jag aldrig tänkt det men så var det. Fint att du känner igen dig, det är en av de goda sakerna vi gör för varandra allihop. Möjligheten att inte vara ensamma i det här, nu.
Tyst panik är det ensammaste jag kan komma på. Där är vi inte nu.
Kram, önskar dig en fin dag!

Ja, dagen ser ut att bli lite bättre, vaknat på rätt sida om utvilad, spejar runt bland mina ärtskott och dahliaknölar som börjar vakna nu. Men 8:15 börjar min arbetsdag så nu är jag igång, tack, och vet du jag tror också jag fixar det här nu, känns som jag är på andra sidan helvetergapet, om du kan din Ronja! Nu kör vi denna dag inte in i nåt kakel men på lagom hastighet. Kram!

Bra fråga. Jag är nog lite av expert på att se till så att alla andra har det bra. Jag skulle inte säga att jag curlar, det är inte så..Mina barn var bara 3 och 4 år gamla när pappan och jag delade på oss, han är en jättebra pappa för barnen men han arbetar otroligt mycket. Därav har det alltid varit jag som tar ansvar för allt som är runt barnen, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, klassmöten, handla kläder, fixa frisörtid, you name it...

Jag har alltid upplevt att de vill "hämta in" tiden när de kommer till mig, de ska ta igen veckan som de varit hos pappa. Det är naturligt det förstår jag men ibland känns det som man äts upp. Låter ju sjukt när jag beskriver det men det kunde stressa mig. Ungdomar är smarta och jag kommer väl också ihåg, vilken förälder jag skulle vända mig till när jag ville få något gjort eller köpt (ha,ha)...

Jag har gjort en tvärvändning i mitt liv nu. Jag satsar på mig själv! Min man (som inte är insatt i hur illa det var) tycker nog att jag håller på att "pinka revir överallt nu". Jag tar mig tid att träna en stund varje dag. Det behöver bara vara en rask promenad på 30 min eller en joggingrunda MEN jag tar mig tiden. Innan började jag ungefär dricka vid samma tid som jag nu ger mig ut. Jag står inte ensam i köket längre, jag kräver att mannen är delaktig. Jag sitter inte upp sent på kvällarna, för att han tycker det är så viktigt att vi får tid tillsammans när alla har gått och lagt sig. Jag går och lägger mig och njuter av att slippa känna att det små-snurrar eller tänka "imorgon, imorgon SKA jag inte dricka"...
Jag har också hittat en hobby (hejja mig!!) jag åker på någon loppis på helgen och letar fynd!
Känns skönt när vi kan stärka varandra i allt detta! Dagarna går och ibland skulle jag bara vilja skrika ut:
-Fattar ni hur duktig jag är!!!! Jag har tagit kontroll över mitt liv!!!
Men ingen visste ju, ingen kände till min situation, ingen!
Kram på dig honungsblomma! Rosa

Behåll känslan. Släpp inte på något annat. Det är en bra dag idag och vi är vackra idag. Heja dig!???

liknelsen var bra ! Tack Andrahalvlek !

Otroligt bra gjort av dig. *klapp på axeln* Vad har känts annorlunda den här gången jämfört med tidigare nykterhetsresor?

Kram ?

Håller med Torn, du måste lita på att du fixar detta ? Tänk på alla fördelar nykterheten ger - om och om igen.

Till slut landar du i övertygelsen ”jag vill inte dricka” och det är förutsättningen för att klara av det i längden. Tror jag.

Kram ?

De två första veckorna är verkligen värst. Inte så mycket för sugets skull för min del, men alla vanor kring drickandet behövde ju förändras.

Oron var alltid stor inför att varje ”vana” skulle förändras, men det gick utan problem. Det var faktiskt bara att förbereda sig och sen göra det.

Minns tex första jobbmiddagen som nynykter. Som jag våndades. Helt i onödan. Nästa jobbmiddag blir plättlätt i jämförelse.

Den erfarenheten bär jag med mig. Det är inte så svårt att bryta vanor, jag klarar det.

Kram ?

Skönt att du mår bra, blev lite orolig. Du gör helt rätt som fokuserar på fördelarna med nykterheten. Då hamnar du i läget ”jag vill inte dricka” och det ger bäst förutsättningar att klara av det i längden. Tror jag.

Kram ?

Har du en fin morgon?
(Ja, det blev ju som en första fråga..haha...)

Du skriver vid flera tillfällen att du har varit nykter flera veckor, men sedan fallit tillbaka. Kan du minnas vad som fick dig att ta det där glaset som bröt uppehållet? (Högtid? Tillsammans med andra? I samband med någon ensamhet? etc.) Kan du ringa in dessa kanske du kan känna dig mer "förberedd" inför de situationerna och kunna slappna av lite mer.

Har du kikat på programmet här inne på Alkoholhjälpen? Den hjälper också till att ringa in vanorna och förhållandet till alkoholen. Jag trodde allt var triggers, men det visade sig att i de situationer jag drack som mest var när jag var låg och ensam. Då vet jag att det är min största utmaning.

Har du alkohol hemma just nu? Ta bort det, på en gång. Visst finns det sätt att få tag på alkohol om man verkligen vill, men det blir ytterligare en branddörr att ta sig igenom liksom.

Är din familj medveten om ditt missbruk? Jag har försökt att fixa flera vändor helt själv, men inte förrän nu, när jag verkligen berättade för maken, så känner jag att detta kommer att gå. Ensam är inte stark du vet (yaadayaada...floskeliflosk...men det är ju sant).

Kram

- - ?
Honungsblomman
Dag 11

...den beskrev du så bra. Hur dagarna liksom virade omkring sig i varandra till en enda trasselsudd och man inte hittade ens en ände att börja nysta i. Näe...så ska vi ju inte ha det nåe mer!

Och SOM jag tycker det är intressant att läsa om vatten och cola. För mig är det mitt nyfunna intresse, vad man egentligen dricker när man inte dricker alkholhaltidga drycker hela dagarna...haha.
Själv har jag snöat in på att smaka mig igenom Sodastreams sortimentet och har förbokat kombuchasvamp för att göra egen kombucha.

Sååå....att läsa om den "vanliga vardagen" känns så otroligt tryggt på något sätt. Nästan lite "exotiskt" om man betänker varifrån vi alla kommer ifrån för "vardag innan.

Nu förstår jag precis hur du menar att du visar din nyktherhet genom handlingar.
Känner så igen det där med att vara lite irriterad, inte alltid utåt, men inuti. Vid några skamsna tillfällen har jag kört "undanmanövrar".
"Du, kan du gå ut och känna på förrådsdörren, jag tror inte att jag låste den".
eller
"Kan du gå ut med komposten och ta med dig posten in sedan"
Och det har de gjort, de fina, älskade barnen. Medan mamman deras snabbt hällt i sig ett glas rött från lådvinet och sköljt munnen och sprayat på sig lite parfym.
Det är slut med det nu. Nu är 100% närvaro.
En annan sak är ju just det där med de långa, varma kramarna. Att jag är på plats i dem också.
Inte oroa mig för att tandborstningen, minttabletten och den milda parfymen ska förvilla bort ev. vindoft.
Nu HELT trygg och närvarande i kramarna.

Jag blir så otroligt varm av att läsa hur du närvarande pysslar och underlättar för familjen.
Vad gör du i närvaron för DIN skull? Gör du något för dig själv som du inte gjorde innan du blev nykter?

Ha en underbar torsdag, fina du!

Kram

- - ?

Godmorgon, hoppas din dag blir mindre tråkig eller rent av bra!☀️
Vi gubbar är rätt dåliga på det här med blomsterbuketter har jag fått höra, så en påminnelse till din man skadar säkert inte.? Ja då kör vidare mot sjätte juni och håller tummarna för att det går vägen.
Men jag tror faktiskt att det gör det.
Du är så stabil nu, det vill mycket till för att du ska vingla av vägen.

Tack för dina fina kommentarer i min tråd!❤️

Kram