Senaste kommentarerna i forumet

Minns inte exakta ordalydelsen men ungefär så här skrev någon klok person: ”Alkoholen tar ifrån oss möjligheten att känna oss nöjda med det vardagliga”.

Och det tror jag är sant. Efter tio veckor är jag generellt mycket nöjdare med mitt liv, även i dessa coronatider. Förvånar mig själv oerhört mycket.

Och jag vet att du snart kommer att känna en liknande nöjdhet med ditt liv, inklusive ups and downs.

Ha tillit för att det blir så ?

Ligger i solen o lyssnar "Skål ta mig fan" ....förstår vad ni läst ur mina tidigare inlägg om ni lyssnat på den!
Mkt igenkänning. Särskilt i att jag inte vill ha etiketten alkoholist. För jag ser mig verkligen inte så.
Just nu brottas jag mest med hur jag ska lägga fram det i sociala sammanhang... min plan från början, för att få ordning på mig själv och allt var ju att hitta tillbaka till träning o bra kost och att då stryks både onyttigheter och alkohol ur agendan under bestämt tid automatiskt! ...Men så kom ju mannen "emellan" och här är vi nu..

Jag vill fortfarande hitta tillbaka till min ursprungliga plan.. som även känns lättare "officiellt".. jag skulle heller inte ha problem att säga i sociala sammanhang att "nej tack. Det här blivit för mkt för ofta så jag startar om kroppen" OM det inte var för att mannen står bakom och hetsar och vill skrika ut till hela världen att "MIN FRU ÄR ALKOHOLIST!! SÄG DET!! SÄG DET TILL DOM!!"

Han vill att jag ska kontakta alla runt om oss och berätta om vårt problem!
Nej tack. Jag har tillräcklig skam och stress just nu ändå!

Tack för att du delar med dig. Det är tufft med ensamhet och det kan vara tufft med gemenskap... Beroende på omständigheter... Så.. Det måste få ta tid, måste ta hjälp, måste vara ärlig mot mig själv. Det är alltid en bra början att inse att man har ett problem...

Så hejja hejja oss! Kram!

Hej fina du. Visst är det kämpigt, men nog ska vi klara det. Vinet hjälper i stunden, men sen... Får man betala dyrt... Konstigt att man glömmer mellan varven...
Kram på dig

.

Skönt att höra att det kan vara tufft för er andra också. Det är svårt att kämpa på egen hand. Men nu är jag på dag två igen. Känns bättre nu efter en lång cykeltur köpt hem lite plantor till balkongen mm
Försöker få andra saker att fundera på. Och så imponerad av att du klarat över 100 dagar!
Heja oss!

Vita lögner är alltid okej om man inte vill utsätta sin sköra nykterhet för frestelse. Sjuk kan man alltid bli, så där diffust lite lagom sjuk.

Skönt att katten är hemma igen, hyfsat okej ?

Med alla dina dagar i ryggsäcken så hade jag stärkt mig själv med att det är mååånnnggaaa dagar som du skonat din kropp också. Jag hade mycket ångest över alla skador jag åsamkade mina organ genom all a, nu känner jag mig renare. Du har så många erfarenheter med dig i din nykterhet som jag tror du kommer ha nytta av nu. Tack för att du berättar, det stärker också oss i att "risken" att inte kunna hålla det till ett glas då och då är stor...kram!

Precis Andrahalvlek. Så skönt att ha befälet! Småäter istället men det får jag hantera längre fram

Veterinären konstaterar att han har ont och kan ha ramlat från ett träd. Inget verkar trasigt, ingen förgiftning eller bett. Nu vilar vi och han får smärtlindring

Hej!
Idag är det dag 39 för mig. Dagarna är kanske inte det viktigaste men det är skönt att dom byggs på. Igår hade jag en riktigt bra dag - kände att jag presterade något på jobbet under mina 2 timmar. Tog ut utemöblerna för säsongen och fixade lite på gården. Va på NA igår igen, jag är så kluven till hela programmet vilket jag dum nog som jag är delade om där. Det kändes inte bättre efter att jag varit där, och idag så sitter jag redan här i soffan och tycker synd om mig själv... har hittat fler fel på jobbet också redan efter 1 timmes jobb, hela kroppen känns spänd och det är inte alls bra. Jag har påbörjat en förändringsresa som betyder att jag måste jobba med min stress, deppighet och alkoholproblematik (ej i inbördes ordning). Jag är övertygad om att om jag inte dricker så blir det lättare att ta itu med stress och deppighet, samt att min antidepp medicin kan få verka som den ska.
Det är svårt det där med att släppa på jobbet, även fast jag borde och just nu inte mår bra av jobbet så vill jag så gärna att det här projektet ska få landa. Jag vet inte om jag brinner för mitt jobb längre - jag har trivts bra för det mesta och jag trivs med kollegorna och för det mesta med arbetsuppgifterna, men ibland känns det så ovärt på nåt sätt.
Hur hanterar ni jobbet när det är stressigt?

hade jag mycket den första månaden. Visst, det kan flyga över mig nu med men inte på samma sätt. Jag kan nästan känna att jag hånflinar lite åt den där lille djävulen som försöker attackera min hjärna. Jag hade från början satt ett mål på 3 månader, mer än så var inte greppbart för mig. Nu tänker jag...jag kommer falla tillbaka till samma mönster om jag släpper "stoppet". Samtidigt kan jag absolut inte säga: aldrig mer..

Jag tänker mycket på att mitt stopp infann sig inte som det gör hos många andra. Absolut ETT glas öl hade varit gott men jag vet att sen börjar min hjärna jobba, en till, en till, en till, vad ska jag dricka nu, vad har jag hemma som jag kan snylta på....och sen blir det here we go again...
Nykter idag (dag 48) kram!

inbjudan till spontan grillkväll... hos just ett av dessa par jag nämnde i förra inlägget... solen skiner=roséväder! Jahaja. Vad svarar man nu då? Vad gör man nu då? vädret är fantastiskt och dom bor på cykelavstånd.. dåligt med ursäkter.. o andra sidan. MÅSTE man förklara? kan man inte bara få säga nej tack?

Jag är tacksam att jag inte lever själv för då hade jag med största säkerhet "råkat mer illa ut än jag gjort"... Då hade jag oxå somnat i soffan skulle jag tro.. Några gånger i veckan.. Innan jag hamnade här! =) Nu har jag "bara" vaknat lördagar och söndagar och funderat över vad som hände igår.. -blev vi osams? -hade vi sex? -märkte han då HUR full jag var? och så ångesten.. gå igenom insta o facebook.. (RADERA ibland tom)..

Det jag skulle komma till är att jag tror att det handlar om att hitta alternativet. Och dom rätta tankarna. Det är en process!
Hejja Hejja!! <3

Vi kan alla hamna lite snett och nästa gång när känslan flyger på, att vinet hjälper..så tror jag att man tänker -Nä, det hjälpte inte förra gången och jag hatar känslorna som infinner sig dagen efter! Ny dag och nya tag! Kram

väldigt ofta har jag märkt.
Just när man själv slutat/tagit en paus/börjar reflektera håller jag verkligen med dig om hur stort fokus det är i flödet på a... tror att det blev sån vardag för mig var just att i mitt flöde var det "ok"... "alla andra" la ju upp fredagsvinet.. (eller ska man kalla det vardagsvinet??) och särskilt mkt några av de vi umgås (numera umgicks -vi träffar aldrig någon av flera anledningar sen länge) med mest! ..där känner jag en oro inför framtiden.. inte så mkt (eller egentligen inte alls) för "att jag ska trilla dit" eller så utan mest ångesten att man ska säga nej/måste förklara sig.. blä..

intressanta tankar Flora!!

Hejsan! Gött att se att du har hittat hit och har bestämt dig för att vinna över alkoholdjävulen!??
Det är tufft i början, men med rätt inställning så går det, det gäller att inte ge upp och stå emot.
För egen del så tyckte jag alltid att dag 3 var den absolut värsta, sedan släppte det mer och mer.
Efter en vecka mådde jag prima och tyckte, assh, det här gick ju lätt, jag tar bara någon öl nu ,så
lägger jag av en annan gång. Men tji fick jag, ju fler sådana "veckouppehåll" ju mer började jag dricka
efter dem. Till slut blev det så illa att jag hade fått nog en gång för alla, och de nyktra dagarna rullade på.
Är uppe på 108 st i dag och mår bättre än någonsin faktiskt.

Med detta sagt så önskar jag dig lycka till, och kämpa! Du kommer inte ångra dig, jag lovar dig.

Kram

just det där men om jag gör rätt och det ändå blir fel.... vad spelar det då för roll?? då kan vi väl lika gärna göra ingenting åt det?
Men nä. jag kommer inte dricka nåt... nu heller... jag har ju långsiktigare mål om mitt liv och mående!
skulle bara vilja ha en liten lucka som han kunde öppna o kolla in i mitt huvud genom..
har era anhöriga (om ni vet??) kontakt med anhörigstödet här på sidan? kanske vore det något för honom..

Vaknavacker - ja, jag försöker vara vaksam och inte försköna alkoholen vilket är så svårt ibland! Jag vet ju vilket gift den är men ändå kan en snabb tanke om ”ett kallt glas öl på terassen” glida över näthinnan så är man där och dividerar med sig själv. Jag tror aldrig att jag har druckit EN öl - inte av vilje i alla fall. Nu äcklas jag av smaken när jag tänker på det.

Andrahalvlek - Det är där jag blir lite handfallen. Jag vet att man inte ska försöka undvika suget, men samtidigt inte börja underhålla det (såklart!), det blir en liten balansgång ibland men jag jobbar på det. Jag får lite panik när jag börjar sukta efter ett gift som jag inte vill ha. Ibland måste man bara fokusera på något annat än tankarna även om jag vet att det är bättre att sitta med det för tanken går ju oftast över av sig själv. Du (och kloka Annie) har så rätt. Det är bara tankar. Jag bestämmer om jag plockar upp flaskan/glaset eller inte. Tankarna får vara där men det är bara tankar.

Tack vänner ?

Klockan är 4 på morgonen där jag bor och jag har varit vaken en timme. Jag har en liten hund som inte känns så liten när hon ligger i sängen och trycker sig mot en hela natten. Hoppas på en dag utan ångest och att få känna mig lite lycklig över nykterheten.

?

Jag vet hur det är att bli påkommen utan att man ens gjort något. Så tänker man, FAN!!! jag kan ju lika gärna dricka för han tror inte på mig ändå. Jag är ändå dömd. Jag tror precis som du, att det stora problemet just nu är att "han" har beslutat åt dig, han har tagit makten på ett sätt som är svårt att acceptera och det motiverar inte. Det blir istället en maktkamp och tyvärr vinner ingen...
Så hur går man vidare nu...Du måste hitta din motivation till att inte dricka, där tror jag kärnan ligger...Nu läggs fokus på att han bestämt det.

Att bli konfronterad, misstänkt, sedd som pestsmittad har jag upplevt. Jag hade kanske inte den bästa strategin att möta detta...jag gav igen..Jag spottade upp mig och skällde ut honom och talade om för honom att HANS humör gav mig goda anledningar till att dricka. Han har aldrig varit våldsam men han kan snabbt bli arg och irriterad när saker inte går hans väg och den irritationen skvätter på alla i familjen.
Min inställning var: Attack är bästa försvar

Det är det inte pytteliten.o.trasig men just då var jag tvungen att köpa mig tid genom att också "trycka på hans ömma punkter". Det gav mig tid att reflektera över att jag faktiskt inte heller var nöjd med min relation till a. Skriv, skriv, skriv, vi finns här! Kram Rosa76

Jag vill nog inte kalla mig alkoholist. Hellre problemdrickare - för det är vi ju uppenbarligen. Vi har alla problem med alkohol. Har jag ett beroende av alkohol? Inte fysiskt just nu men om jag skulle börja dricka igen så lovar jag att jag skulle hamna på ruta ett igen. Ryser vid tanken... vill inte hamna där.
Önskar också dig en fin dag. Min emoji är en liten klick wasabi i form av ett hjärta.
?

Hej Kaveldun! Det är inte fel med lite sena mornar då och då, huvudsaken är att man inte vaknar bakfull. Jag tänkte faktiskt på dig en dag häromveckan när jag var ute och fiskade vid en å. Strandkanten var full med stora fina kaveldun, blev ett par perfekta foton på dem.

Skönt att du är på rätt spår igen, jag tror att det kommer gå bra nu. Har förstått att du haft det väldigt tufft på jobbet, inte minst nu med det extra tuffa läget som råder pga coronan. Tror att du skulle må väldigt bra av lite ledighet. Få tid att tänka igenom saker och ting i lugn och ro. Även att göra saker som du tycker är kul som inte innefattar jobbet skulle nog göra susen. Det kan säkert vara lite svårt att hitta den rätta motivationen nu, men med tiden så släpper det och du kommer få saker att se fram emot, att längta till. Jag vet att jag har tjatat om det där förut i andras trådar, men har tyckt mig se att det har hjälpt för vissa.(Eller hur Se Klart?) Och för egen del så är det A och O.

P.S Tack för kommentar i min tråd?

Ha en fin dag du med!

Kram

Jag lyssnade på alkispodden igår (är bara i början) men jag blir förstummad över hur lika vi tänker. Jag har ju kunnat sitta och reta mig på folk i festsammanhang som sitter där och är så nöjda och glada och samtidigt säger: Nä, jag kör ikväll! Eller när någon säger -Åh, ett glas räcker för mig, det är bara det första glaset som är gott! Folk som lämnar halva ölen kvar i glaset när man är på restaurang.
Herregud vilket fokus jag haft, skrattretande!
Nu ska vi njuta av våren utan bakfylla och ångest :) Kram Rosa76

Hej... Ramlat tillbaka till pytteliten och trasig-känslan igen.. med en stor extra puff av ensamhet och ångest..
Så är ni där så svara med era kloka tankar.. <3

Först:
Jag tror att en sak som gnager i mig något vansinnigt är att jag HADE en plan.. Att jag kände själv att det var på väg åt fel håll. Att alkohol höll på att få en del i livet som jag inte önskade, att jag inte längre hade kontroll när jag väl drack, att jag inte kände igen min kropp längre och kände gränserna. Jag var så taggad på att lägga om mitt liv och läste böcker och gjorde långsiktiga planer. På något sätt rycktes hela den mattan bort när mannen ställde ner foten och sa att nu får det vara nog eller så går vi isär. Att det lixåm blev HANS beslut.. Och inte på mina egna villkor. När jag försöker berätta detta för honom blir han "trotsig". När jag säger t.ex att "egna val känns lättare än förbud och hot" så tolkar han det på ett annat sätt än så jag menar.. Han snäser "jamen du kanske bara ska få hålla på då?" eller liknande.. vilket gör ont i mig.

Häromkvällen brakade alltihop här igen. Den box han hittade som jag gömt när allt detta drog igång.. (då han sagt stopp och jag av någon anledning fick panik av att inte bestämma själv och gömde vin i källaren -vilket jag aaaaldrig gjort tidigare, vilket var det som triggade hans tankar och googlande om detta och ledde till alla hans "etiketter på mig").. den hittade jag rätt omgående av en slump. Och tog ur den.. dumt.. det var innan programmet och alla trådar började dras i.. då var då. nu är nu. Den fick han fram i söndags. Då hade jag tagit en cykeltur i solen till affären.. Och när jag ringde hem för att stämma av mot kylskåpet fick jag en kall ton och fick höra "jag fattar varför du cyklar".. Min värld rasade. Jag ljög. (panik! självförsvar!) skitdumt. "att jag inte alls hade hittat den" ..det hade jag ju.. men inte NU. Och det är där vi står nu.. att jag känner det så oerhört orättvist... att jag HAR gjort detta så bra... men eftersom han inget förtroende har för mig spelar det ju ingen roll vad jag säger.. tillslut tror jag han trodde på mig om att då var då och nu är nu... för han kände ju att jag inte luktade! eller var påverkad! men han har inte pratat med mig sen dess... han hade panikångestattacker på kvällen...hans hjärna hittade på saker som inte ens hände.. han rotade igenom min telefon mitt i natten för att se vad jag hade i den.. ALLA gamla troll från senaste 15 åren grävde han fram.

Jag FATTAR hans misstänksamhet. Jag FATTAR att han inte litar på mig. Men ändå blir jag så ledsen när jag gör allt jag kan och det ändå bara känns hopplöst om och om igen.. Det känns som att det inte finns någon väg ut just nu.. Jag tappar motivationen till allt. Jag känner inte att jag vill dricka.. för att döva.. Men jag vill bara inte göra nånting. ingenting.

Han har vart hemma från jobbet i 2 dagar nu.. så vi har gått om varandra som 2 zombies... det kändes som att vi var på samma väg alldeles nyss. framåt. uppåt. han tog efter flera år på sig sin vigselring igen.. även om vi inte har samma slutmål med detta så var vi överens om att det kanske är för tidigt att prata om det redan. här och nu och framåt var tanken.. sen i söndags känns det som jag står kvar.. inte gått en meter på den här vägen.. tittar mig över axeln.. men han är på en annan väg och går nu.. och har inte sagt vart den går eller hur den ser ut.

frustrationen när jag känner att "jag inte gjort nåt den här gången FAKTISKT" (jo det har jag. jag ljög ju...)
förvirringen över att jag inte vet vart vi står plötsligt..
ledsamheten över att det tar bort ALL min motivation till att både träna, göra roliga saker, laga mat, se på mina barn, njuta av solen... INGET känns lockande.

Det är så jobbigt när "processen" blir avbruten hela tiden.. och. jag har ju bara mig själv att skylla. och då blir det ju ÄNDÅ jobbigare såklart..

Mannen har sagt att "jag har förstört en hel familj" ..det äter upp mig inifrån kan man säga.. jag sätter därmed både mannens och dotterns mående helt och hållet på mig själv. Vad ÄR jag för en människa som gör så mot människor som jag älskar?

Som ni märker är mina tankar just nu inte lika framåtsträvande.. mest mörka o tunga.. mitt i detta ska jag försöka reda ut mina egna studier och familjelivet.. och just dessa dagar vet jag inte riktigt vart jag ska börja dra i trådarna..

känns som jag ständigt upprättar planer.. som bara faller.

Jag har frågat honom igen. vilka han har pratat med.. och han vill inte svara!! det gör mig också galen. när han pratar så mycket om öppenhet och ärlighet.

soligt och fint ute idag.. jag lägger mig under täcket jag. kanske kan man vakna ur mardrömmen då? ..för det känns som en mardröm när man gör alla rätt men det blir fel ändå.. och varje dag som går är livet..