Senaste kommentarerna i forumet

Dina ord betyder så mycket. Och det hjälper att veta att du inte klandrar din mamma. Jag beklagar hennes bortgång ❤️

Jag hoppas så innerligt att du har rätt och att tiden ska läka såren. Men min dotter säger att hon aldrig kommer förlåta mig och att hon inte tycker det spelar någon roll att jag slutar ”för du kommer ändå börja igen”. Hon är bara 12. Tänk att hon redan får känna så. Att jag fått henne att känna så.

Kanske längre fram att jag inte kommer känna skuld och klandra mig själv, men just nu är det i princip allt jag känner. Men ska försöka tänka på dina ord ❤️

Såg du att jag ska få några sömntabletter! Snacka om skam igen. Men jag kan inte låta bli att känna mig lättad samtidigt ??

50 dagar utan alkohol! Jag är väldigt stolt över det och kan inte fatta att det bara är 10 dagar till 2 månader (men en dag i taget). Tiden går faktiskt rätt fort just nu.

Samtidigt så har lite tvivel och sånt börjat nästla sig in i hjärnan. Mest om framtiden och framtida scenarion där jag måste välja att dricka eller inte att dricka. Jag vet, helt onödigt och destruktivt att tänka på men ändå. Mitt beroende vill inte bränna alla broar (typ vänner och familj), min man vet ju att jag inte dricker men ingen annan. Oroar mig lite för ett bröllop som kommer upp i sommar... och när allting öppnar upp och jag måste jobba igen. Det ger mig ångesten och ångesten gör att jag vill dricka. Fin balansgång mellan att leva i nuet och planera inför framtiden.

Ha det bra! Idag är jag självklart nykter ?

Nu har livet vänt tillfälligt. Jag vill tacka en Gud jag inte tror på för jag är så tacksam.

Min moster som är 76 kommer över med några sömntabletter! Hon tyckte så synd om mig.

Hon bor nära, nästan runt hörnet, men går inte ut i vanliga fall och får hjälp med handling. Jag skäms att jag kanske utsätter henne för risk och får en gammal dam att hjälpa mig - förvisso är hon mer som en 60-åring.

Men önskan om sömn och att slippa ångest är tyvärr större än skammen. Skäms! Konstigt hur sömn kan betyda allt när man inte får den.

Får jag sömntabletter (3 tror jag det var så det räcker några dygn) har jag inte så svårt att stå emot suget. Eller det är inte sant, men lättare iaf.

Underbara, underbara människa. Började gråta igen.

fina du... GRÅT. Jag kan tycka att gråta rejält.. typ BÖLA... har en läkande effekt... det är inget fel i alla reaktioner du får nu.. låt dom komma... SKRIK om du behöver... det måste ut... ut ur din kropp och din själ...
En mycket viktig sak dock.... SLUTA KLANDRA DIG SJÄLV.... Du är inte en dålig mamma för att du hamnat här... du är en fantastisk mamma som kämpar så jävla hårt för att ta dig ur detta... OK du har sårat människor... det är många som gjort och mycket går att laga.. en sak i taget nu... viktigast är att du inte lägger energi på att klandra dig själv... jag vet att det e svårt tro mig jag vet... min egen mamma... var mycket sjuk på fler än ett sätt.... hon var djupt deprimerad och drack för mycket och gjorde en himla massa dumt och knäppt... tillslut åkte hon till himlen på eget bevåg.... en sådan enorm förlust och så tragiskt i hennes ålder.... hon sårade mig djupt och ofta.. men vet du... jag klandrar inte henne för EN SEKUND... hon älskade mig väldigt mycket... det var inte hennes fel att hon var sjuk... och det är inte DITT FEL att du är där du är nu... visst du har ett ansvar gentemot dig själv,,, men jag tycker att du visar på ett enormt ansvarstagande nu som med näbbar och klor kämpar och sliter för att ta dig över på andra sidan.. och så får du inte ens hjälp med sömnen... man är inte missbrukare för att man behöver hjälp att sova .. inte enligt min doktor i alla fall. Du behöver ju en krycka för att få sova så att du blir stark och kan stå emot att dricka till exempel... jag tycker du ska kolla runt lite i Stockholmsområdet för jag vet att det finns bra vård att få... nu vet jag att du inte orkar gå ut just nu.. men en sak som har fått mig att somna av ren utmattning när jag inte sovit på länge... är faktiskt ren fysisk utmattning... jag har gått och sprungit en mil på löpbandet tills jag e så slut att kroppen bara somnat efteråt.. kanske låter extremt och inte nån hjälp för dig nu.. men det e ett sätt i alla fall . Vännen jag förstår din desperation .. sömnen är livsviktig.. tror du kolla nån serie kan hjälpa? ett annat tips.. ät inte för mycket socker... det gör kroppen stressad... ät hellre nått annat gott i så fall .. och det bästa av allt ... andningsövningar... 4 sekunder in med näsan... 7 sekunder ut med munnen... så djupa andetag att det blir jobbigt... om du inte prövat så pröva nu... andningsövningar har räddat mig otaliga gånger.. när paniken kommit.. pröva.. och var stolt över dig själv nu... jag kikar in om en stund igen.. du är INTE ensam vännen. Varm kram och styrka / Odette

Åh tack snälla du!

Just de orden behövde jag höra just nu.
Nu har tydligen något slags gråt-anfall börjat också. Det är över sveket mot barnen. Och då är det fint att höra att någon tycker man kämpar. Tycker inte det själv - förutom att jag inte tagit livet av mig vilket legat nära många gånger när jag varit onykter - det berättade jag också för läkaren, och jag tycker det var rent av farligt att ”släppa” mig därifrån. Nu har jag inga tankar på att skada mig, men jag hade det på sjukhuset när han skrev ut mig, och det visste han.
Men förutom att jag inte gjort slut på allt känner jag mig bara som ett stort misslyckande. Jag har sårat alla jag känner. Jag vet att depression och alkoholism är sjukdomar, men jag borde försökt hårdare! Vad för mamma gör så här!?

Privat läkarklinik kanske vore någonting. Men det känns som om alla behandlar en som en missbrukade. Eller så var det ju iaf på sjukhuset. Han sa att vi tycker inte om att skriva ut benso pga missbrukar-risken. Men jag tycker var och varannan person här inne får det om de har abstinens. Och just då handlade det ju inte om att få någon kick utan att inte få mot kramper osv. Det var ju i rent medicinskt syfte.

Det känns som om jag aldrig kommer få sova igen, men jag vet ju av erfarenhet att ju länge tid utan alkohol desto bättre sömn. Frågan är bara hur man står ut tills dess. Känner att jag håller på att bli knäpp av sömnbristen. Och sömnbrist ökar ju även ångest och panikångest.

Jag skriver här så mycket just för att det känns som att jag håller på att förlora förståndet.

Hej Spegel , jag snubblade in på din tråd för en stund sedan och har läst igenom allt... vilken KAMP du går igenom och jag blir SÅ arg att du inte får den hjälp du behöver... detta är inte klokt. Om inte annat så borde du få hjälp med sömnen... det gör ont i mitt hjärta när jag läser dina rader.. och jag känner igen en hel del.. det där med depression som funnits innan alkoholen och att allt är meningslös både med och utan Alkohol... känner jag också igen.. åh jag önskar så jag bara kunde plocka upp dig från där du bor och dra ut dig på en lång promenad.. låta dig prata och stötta dig på alla sätt jag kan... jag hoppas innerligt att du vet att du inte är ensam... vi finns här... för dig..
Tycker ändå du hanterar detta otroligt bra även om jag verkligen förstår din panik... behöver du över-äta.. gör det.. behöver du dricka läsk.. gör det.. skit i alla måsten nu... klandra inte dig själv... du är en kämpe utan dess like! Fundering: Har du funderat på att hitta en privat läkarmottagning ? . Kan det vara ett alternativ för dig? Jag säger INTE att det inte finns bra läkarvård icke privat.. men på det du skriver blir jag mörkrädd..... Jag hoppas innerligt att du ska finna styrkan att fortsätta kämpa nu. Vill och orkar du så fortsätt skriva.. jag kommer titta regelbundet idag.. vill så att du ska få må lite bättre :( !! STOR VARM KRAM till dig från mig / Odette ( ps : ät magnesium brustabletter... dom är verkligen bra i dessa lägen tycker jag.)

Beundrar alla de som slutar för sin egen skull. Det skulle jag aldrig klara. Då skulle jag supa ihjäl mig i dagsläget. Det är bara tanken på barnen som gör att jag inte går till Systemet.

Jag vet inte om det är bra att sluta för andras skull dock. Man ska väl helst i första hand göra det för sig själv. Men jag kommer nog inte dit. Eller det vet jag såklart inte.

Men jag ser ju också här att många slutar för sina familjers skull...så det är ju vanligt. Min poäng var väl bara att jag tycker det är starkt att göra det utav självkärlek.

Tack ??

Jag inhandlade vitaminer innan jag slutade så jag tar dem. Dricker mycket, men nog för mycket läsk. Klart vatten är mycket bättre, men har svårare för det just nu.

Äter också som en häst, vilket jag ser här på forumet är ovanligt. De flesta tappar aptiten när de går igenom abstinens. Jag gör inget annat än att äta. Jag står liksom inte ut annars. Det blir min andra snuttefilt ist för vinet.
Tjock kommer jag bli, men det får bli ett senare problem.

Känns som om jag aldrig kommer kunna ta en promenad eller motionera, men det är ju bara knäppa tankar.

Tänker mer på benso än alkohol, men har accepterat att någon sådan får jag inte tag i, och eg är väl det bra. Jag har ju lite beroendeproblematik där också som jag gärna skulle bli av med. Ville bara inte göra allt på en gång...

Tack, men jag har lidit av depression i över 20 år, så jag är inte längre hoppfull. Den har också blivit mycket värre med åren. (Långt innan alkoholen kom in i bilden.) Men igen tack för orden!

Glömde nämna att förra året höll jag upp 3 1/2 månad. Det var så konstigt för det var knappt ett beslut - det ”bara blev så”... Jag kan inte förklara det bättre. Och det var inte speciellt svårt, ingen abstinens, väldigt lite fokus på alkohol, inget konstant surfande på forum som detta...

Och sedan tänkte jag då det klassiska en dag...jag kan ju det här med att inte dricka och så bara köpte jag en box, och från den dagen (oktober 2019) började jag dricka något helt kopiöst. Absolut redlös. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Min mamma upplevde det som om jag gick in i en psykos.

Och sedan dess har jag slutat flera gånger, men nu handlar allt om alkohol och jag har hållit upp som längst i 33 dagar...Abstinensen blir starkare för var gång jag slutar (vilket jag läst är vanligt.)

Jag inser ju att något måste hänt och att jag är bra mycket djupare i beroendet. Och jag är så ledsen för det.

Jag vet inte om det handlar om att jag började dricka så smått för snart fyra år sedan, men det blev inte ett ”problem” förrän för två år sedan skulle jag säga och det är först nu jag blivit alkoholist...

Ja, jag förstår det inte. Jag vet bara att mellan den korta tiden mellan oktober förra året och nu i maj har jag sårat mina barn något otroligt, förstört relationer, blivit elak mot de som älskar mig och hamnat på sjukhus för abstinens.
Det gick så fort allting. Måste haft något latent liggandes...min mamma dricker ju som sagt för mycket, men mycket mindre nu för tiden. Normalt skulle jag säga, så det finns hopp ?

Men jag förstår det som sagt inte för jag har aldrig haft smak för alkohol (innan flytten till Spanien för fyra år sedan), och inte haft några problem att stanna vid 1-2 glas vin de få gånger jag har druckit, vilket ofta kunnat vara en gång per år och bara vid högtidliga tillfällen. Och det har inte varit medvetet som jag inte druckit, jag har bara inte varit intresserad.

Ursäkta uppsatsen. Mycket tankar.

Idag var jag på middagsbön i en kyrka. (Ena kyrkan kallar det lunchbön och den andra middagsbön trots samma tid..?)

Då fick jag höra att just idag är en global bönedag där alla världens troende, oavsett religion, förenas i bön för mänskligheten pga corona-pandemin. ?

Viktigaste om du inte ska få medicinsk hjälp är att fylla på ordentligt med vatten. Jag har haft en sjuhelvetes "avtändning" en gång efter fem dagars hårt supande på 1.5 liter starksprit om dagen typ. Jag drack enorma mängder vatten. var nog på toa minst 20 gånger om dagen. Sen fyllde jag på ordentligt med c-vitamin och olika b-vitaminer, de viktigaste b1, b3, b6 och b9 men jag personligen föredrar även b12. Det tror jag kan mildra det hela lite om än inte som benso så klart. Och ut och rör dig så fort du kan orkar så hjälper det också. Samt ät och få i dig så mycket näring du kan så kommer kroppen balansera till sig så fort den kan!

Jag hade smått förhöjda levervärden i höstas men i januari var de helt perfekta igen. Kroppen är fantastisk på att återhämta sig på alla sätt men man måste låta den få chansen och sen inte bara bryta ner den igen så fort den "läkt ihop". Vad gäller Peth-värden så sjunker de till normala efter en månad ungefär utan alkohol. Några vita månader skadar aldrig och ofta mår man bättre av det dessutom. Sen kan ju en annan väg vara att bara lägga ner alkoholen också!

Exakt så kände jag också i det läget som du är i nu, men det går över. Det gäller att få tiden att gå.Gör saker även om det känns meningslöst,härda ut.Tänk inte på framtiden nu utan ta en timme i taget. Efter ett tag tog jag en halvdag i taget, sedan en dag. Efter två veckor märker du en enorm skillnad.

Nu mår jag bättre än någonsin, har absolut noll sug, vill aldrig börja dricka igen, inte ens kontrollerat.
Din depression kommer säkert försvinna också, men du måste ge det tid.

?Kram

Tack för din kommentar. Du har rätt, men det är inte enklare att genomföra för det tyvärr.

Dag 7 eller nått idag, ångest ligger som en tjockt moln över mig idag. Igår var det så mycket bättre. Kommer och går antar jag. Försöka stå ut? Känns svårt, nära omöjligt. Gråter, skakar och vill helst bara ta sömnmedel och sova minst 36h.

Övriga absintensbesvär verkar vara borta. Tror att den ångesten jag försökt dämpa kommer fram, den som jag dämpat nästan dagligen i snart tre år.

Tack, det värmer med era ”hejarop”.

Men idag är den tuffaste dagen för mig hittills. Dag 1-4 var jag så sjuk så jag tänkte ”aldrig att jag dricker alkohol igen”. Idag har det börjat lätta (tufft imorse, men gradvis mycket bättre, fysiskt iaf) och då kommer genast tankarna ”att lite kan jag nog dricka” fast jag VET vid det här laget att jag inte klarar det. Jag har försökt flera gånger.

Min andra enormt starka tanke är att livet känns så tråkigt utan alkohol - som att jag inte har något att se fram emot. Inte hjälper det att familjen är i Spanien heller!
Jag ser att många känner samma sak, speciellt i början, men att det oftast blir bättre med tiden. Och att man hittar andra saker som gör livet värt att leva. Frågan är bara hur man kommer dit. Jo, jag vet en dag i taget osv...Men varje timme känns som en hel dag och jag kan bara inte förstå hur det ska gå.

Att jag har en djup depression som gör att jag inte ville göra något ens innan mina problem med alkohol började gör inte saken bättre. För jag känner att ”alla andra” här kan finna glädje i annat så småningom, men jag har ändå ingen glädje att se fram emot, bara en fortsatt depression, med eller utan alkohol.

Jag ber om ursäkt för mina virriga inlägg, hjärnan är inte med ännu.

Ber till den högre makten att hjälpa mig ytterligare en dag att vara nykter. Så skönt att inte känna sig seg av alkoholen, känns som min livsenergi ganska snabbt kommer tillbaka. Slippa bruset som jag får numera när jag dricker, det är ju inte ens kul!
Läser runt här, får massa inspiration och tankar. Tack ??

Hej! Jag hade rätt tuff abstinens när jag lade av för drygt 4 månader sedan. Känner igen mycket i det du skriver.
Jag var också bla yr och väldigt darrig den första tiden. Jag "överlevde" genom att ta jättelånga promenader i skogen. Kunde absolut inte sitt hemma inomhus och kolla på tv osv. Märkte också att det hjälpte mot yrseln att dricka massor av coca-cola. Tror det var en kombination av vätskebrist och sockerbrist som orsakade yrseln.
Efter 5 dagar klarade jag att knappa in koden på kortautomater utan att darra.?

Kämpa på! Kram /Torn

Och grattis till tre månader, vilken bedrift! ??

Jag håller också tummarna att allt ska gå väl. Tycker du är enormt stark som tar tag i allt. Sänder stora kramar din väg.

Tack!

Har läst mycket här av och till hela det här året (men skrev först idag) och märkt att här finns så många fina och inkännande människor.

Det är konstigt det där med abstinens. Min mamma dricker för mycket, men kan sluta hursomhelst utan minsta känning. Och vi umgås mycket så jag ser att det inte är en lögn. Medan jag får kramper och hamnar på sjukhus.

Önskar att jag klarade det där med fysisk aktivitet, tror det skulle fungera bäst. Men just nu är det ett projekt att ens ta sig till kylskåpet.
Tänk att bara för tre år sedan hade jag personlig tränare och massor av kraft. Den har varit som bortblåst de här två-tre åren jag har druckit. Men den ska ju komma åter - i det nyktra livet. Kraften.

Det som verkar funka för mig just nu.. är att AVDRAMATISERA alltihop... inte älta och " obsessa" hela tiden över en massa mål, dagar, om och eller inte.. ska jag ... någonsin.. aldrig.. eller kanske ibland..räkna dagar... inte räkna dagar... . BLA BLA BLA... jag blir SÅ trött bara jag tänker på det.. alla är olika.. men just nu funkar detta för mig i alla fall.. känns skönt.. just nu äter jag rulltårta och dricker kaffe med för mycket mjölk.. det regnar och haglar och jag hade i vanliga fall nu.. hålla på att förhandla med mig själv ... ska jag inte bara ta och dricka vin i eftermiddag... domna bort i min egen värld liksom... nej fy... känns inte lockande... jag är tacksam för detta... oerhört tacksam... Återigen viktigt att påpeka att vad som funkar för mig funkar inte för alla.. vissa behöver räkna dagar och det tycker jag man ska göra om det funkar.. allt som funkar... är BRA. jag har letat väldigt länge efter MITT sätt... och just nu... verkar det vara detta... tänker inte på imorgon.. idag är det rulltårta kaffe och jag e lugn i sinnet... något så när i alla fall ;). Kram och tack för inlägget... en månad ÄR fantastiskt.. hejja dig.. heja oss alla här inne :)

Glömde ju att välkomna dig hit! Vi är ett glatt gäng, för det mesta, som har kommit olika långt på vår nyktra resa.

Själv firade jag månad 3 som nykter i lördags, tjoho!

Så svår abstinens har jag tack och lov ingen erfarenhet av. Men ångest och panikångest är jag väl bekant med tyvärr.

För mig funkar mindfulness, medveten djupandning och fysisk aktivitet allra bäst. Ut och springa intervaller tex tills man får blodsmak i munnen.

Kram ?

Du är alldeles för sjuk just nu för att delta på den typen av möten. Folk som inte haft ångest pga jobbet kan inte förstå hur överjävligt hemskt det faktiskt är.

Du är sjukskriven till den 17/6. Sannolikt blir det förlängt till slutet av sommaren. Ett möte mellan dig och din chef, som har svikit dig å det grövsta, kan ske som tidigast i mitten av augusti.

Ingen vet förstås, men det är min kvalificerade gissning. Jag har varit både arbetstagare och arbetsgivare flera gånger i liknande sjukskrivningssituationer.

Dock har det aldrig berott på mobbning som i ditt fall och det gör det extra komplicerat för din arbetsgivare.

DET ska din arbetsgivare lägga krut på nu - och dig ska de lämna ifred. Du är inte problemet i den här soppan!

Kram ?

Det var ju det bästa,att du ställde in det! Tänkte att när du inte hade svarat på Andrahalvleks inlägg så tänkte du gå.?

Kram

Jo det vet jag. Och när jag tar ett återfall så vet jag att ångesten kommer bli värre inom kort och ändå så vill jag bara lindra stunden.

Är psykolog (fast jag har inte klarat att jobba på länge) och har ju sett detta hos patienter och även med min utbildning haft svårt att förstå hur de kan utsätta sig för det, även om jag vet mekanismerna bakom. Mitt beroende kom ju relativt sent i livet (38/39, innan dess drack jag ”lustigt” nog lite och det kunde bokstavligen gå år utan att jag drack) så jag kunde inte koppla till det på det personliga planet. (Jag är för övrigt 42 idag och hoppas väl lite naivt att eftersom jag druckit i få år ska det vara lättare att ta sig ur det, men än så länge verkar det inte så.)