Senaste kommentarerna i forumet

Bra jobbat, klokt beslut. Känner igen mig i din beskrivning om den ständiga mentala jakten på nästa glas. Jag har varit nykter i 21/2 månad nu. Jag tar ingenting föt givet utan tänker som du en dag i taget. Det är starkt av dig att fixa 5 veckor, Grattis o bra kämpat. Har liksom du druckit i min ensamhet men trodde ändå att fler misstänkt. Lycka till med din fortsatta vandring i nykterhetens spår.
Kram

Ibland när jag har (för) mycket på jobbet känns det som jag får börja varje mail med ”hej och förlåt” men här känns varje dag och kommentar som ”hej och tacksamhet”.
Jag är så glad för respons, kaveldun, andra halvlek, torn.
Att ni tar er tid, blir alldeles rörd. Tror- apropå snäll- och stränghet att detta nog är en plats att inte bara vara snäll, utan ännu viktigare, kanske- att ta emot vänlighet och omsorg. Något som jag antingen druckit bort, eller stressat förbi. Att stanna upp och inse att någon annan människa vill väl, är sannerligen något stort.
Kaveldun, som du vet har vi väldigt mkt gemensamt. Ibland ”försvarar” jag mitt drickande med att barnen ”aldrig sett mig berusad”, men det stämmer inte- senare år. Jag har ju absolut varit full (även om det är kontrollerat) även med dem.
Har nog också haft behov av att vara duktig mamma. Mitt mantra i mamma-livet, att härbärgera oro, att lösa problem, att de alltid ska känna att det finns en trygg plats- hos mig/oss.
Att inte dricka nu, väcker lite förvåning hos dem. Men det passerar mest utan så mycket uppmärksamhet.
Bottnarna.
Idag känns det hanterbart att agera på min egen känsla av botten, och att det inte kan vara lika för alla. Igår rörde det upp oro som skräp i just botten av ett akvarium.
Kaveldun, din beskrivning av ditt perforerade liv och dagar som var din kapitulation.
Det finns mörkare mörker, men dit måste vi inte trava på med öppna ögon. Och som du och Andra halvlek och Torn skriver, det finns inget regelverk för nykterheten,
Även jag känner stor igenkänning med många, många här. Trots att jag ser mig som en individualist eller kanske snarare ”udda”, så är det en stark känsla av gemenskap/ att ha en gemensam motståndare. Alkispodden har jag lyssnat på minst ett år. Har läst här, tre år, blev tagen när jag började läsa en vit januari.
Nu är alla ni här, ett avgörande incitament för att välja att vara nykter. Paralletllt går den egna stigen av utforskande som nog måste göras på egen hand.
Önskar er en fin dag trots gråväder och virus-oro, jag känner mig helt lugn och redo att ta mig an varje utmaning så länge jag är nykter,
Det är jag idag.

Att jag skulle vara helt nykter i fem veckor - och tycka att det är helt okej, trodde jag nog inte i början. Hoppades möjligen, men jag var inte övertygad om att jag skulle klara av det.

Inte för sugets skull kanske, mer för att jag upplevde att vinet gav mig guldkant på tillvaron. Jag var värd den guldkanten.

Eller så mycket guldkant var det nog inte förresten, inte mot slutet. Historiskt har vinet gett mig guldkant i tillvaron, men de senaste åren har mitt drickande nästan enbart känts destruktivt.

En ständig mental jakt på nästa glas, gå över gränser som aldrig borde överträtts, sagt/skrivit saker som aldrig borde yppats. Total förnedring inför mig själv och andra, och det kändes nästan som jag begick våld på mig själv.

Känner mig fortsatt lika bestämd i mitt beslut att vara nykter. Jag har ingen bortre gräns, men jag tar en dag i taget. Idag väljer jag att vara nykter. Fem veckor idag och det ska fortsätta rulla på.

Jag ser fram emot att min hjärna och kropp återhämtar sig ordentligt och får må så bra som det är möjligt.

Jag ser fram emot att mogna ytterligare i min nykterhet så att jag kan prata öppet om det - stå för mitt beslut och kanske bli en förebild för andra. Att inte berätta är också att ljuga en smula.

Å andra sidan har jag inte berättat för någon hur mycket jag faktiskt har druckit i min ensamhet - och det är egentligen den lögnen som är problematisk att outa.

Om jag öppet pratar om min nykterhet så måste jag ju samtidigt prata om hur och varför jag tog beslutet att vara nykter.

Eller så säger jag bara som författaren Annie Grace tipsar om: ”Jag kom fram till att alkohol inte är bra för mig, så jag slutade.”

End of discussion.

Det var underbart.....

att vakna utan ångest igår morse, att veta att jag kunde köra bil, att inte ha lika ont i magen...ja det var så många vinster??

Just det där med att kunna köra bil var så skönt?Skulle iväg på en dag som Svenska kyrkan anordnade i min stad under temat ”För dig som sörjer” som började kl 9.30. Hur många gånger har jag inte avbokat om jag ska iväg på ett sådant arrangemang pga att jag druckit kvällen före el bett min man köra mig el tagit bussen men nu kunde jag köra själv??Underbart❤️??

Hade en fantastisk dag och när jag kom hem tog jag en promenad i det vackra vädret☀️

Tyvärr så blev det alkohol igår kväll mycket pga att det var lördag ...men idag har jag inte en sådan stark ångest som jag brukar ha därför för känslan inom mig säger mig”nu får det vara bra”??Vågar inte riktigt lita på den men har aldrig känt samma styrka i känslan! Precis som ngn tidigare har skrivit dagar utan alkohol känns längre, känns klarare, känns starkare...alltså det känns som om livet är lite på väg tillbaka t mig??❤️

Önskar er alla en fin söndag....tillsammans är vi SÅ starka????

...jag tror det är viktigt att inte göra nykterheten - eller vägen dit - till ngn sorts argumentation. Rätt eller fel väg - avstå helt , slå i botten osv. Att det måste följa en viss dramaturgi.
Vi har mkt gemensamt men det finns ju ingen regelbok. När jag har fått regler eller ’stränga order’ ( ofta från mig själv) så har det resulterar i att jag sprakat bakut och druckit på det.
Det jag upplever just nu är mer ’kontakt’ med ngt inne i mig själv. Och att jag ser på mig själv med mer förlåtande, kärleksfulla ögon. Och tar en dag i taget. Vet att jag inte kan dricka normalt men vet inte om jag klarar att avstå.....
Hoppas det. Finns ett litet frö som gror och växter och som jag ju hoppas ska spira.
Kram

Ja! Det är så skumt. Visar vanans makt och att hjärnan är kidnappad. Valde inte själv?

Skönt med 9 dagar. Så mycket värt för välmåendet så heja dig?

Tack igen! Ja! Toppen att vakna utan baksmälla. Inte fundera på vad som sagts kvällen innan osv. Helgerna har verkligen blivit längre och så mycket skönare... njuter av det. Och morgonkaffet?

Ha en bra söndag. Kram??????

Tack för er omtanke ❤️

Ja, förlåta båda mina föräldrar är nog det enda sättet att själv få sinnesro. De gjorde det ju inte av elakhet - de gjorde förstås sitt bästa utifrån vad de faktiskt kunde göra.

Just därför vill jag inte ”belasta” min mamma mer med dessa diskussioner. Sina sista år i livet vill jag att vi ska ha en fungerande relation.

På så sätt hoppas jag sätta ner foten och få stopp på ”det dysfunktionella arvet”, och där är givetvis min nykterhet en viktig pusselbit också. Kanske viktigast.

Kram ❤️

Händer så mycket i hjärnan när man slutar dricka. Tror många får postakut abstinens eftersom signalsubstanserna i hjärnan är ur balans. Här finns mycket bra info:
https://youtu.be/Dq_Uk-wtPxs

Adde, tack för allt du delar här. En källa till inspiration är du??

Så sorgligt att höra Andrahalvlek?

Även om det är svårt att förlåta så kan det vara lättare att gå vidare❤️

Ha en fin dag???

är tyvärr så många som är "spritfria" men inte nyktra. Dvs inte hittat sin nykterhet med egen sinnesro inom sig. Kallas också att "Gå på vita knogar" dvs spritfri på ren vilja. Jag hade själv mängder med såna perioder innan jag valde att själv söka behandling och accepterade att jag var alkoholist. Jag satt ett datum in i framtiden då jag skulle kunna dricka igen och då var det inte svårt att avhålla mig från alkoholen. Men det blev ju mycket värre efter det datumet då jag skulle dricka ifatt det jag missat.

Stegarbetet är ingen språngmarsch och kan ta väldigt lång tid, flera år ibland. Och har man då hoppat över första steget där man erkänner sig maktlös inför alkoholen så är ju resten rätt meningslöst. Jag visste ju innerst inne att jag hade "problem" med alkoholen och jag sökte hjälp för att nån "skulle fixa till mig " men det var nog först när jag träffade andra alkoholister som jag skulle bo tillsammans med som jag verkligen fattade att även jag var en alkoholist. Jag kan visa vägen för andra alkoholister men de måste själva gå vägen fram. Och de måste vara nyfikna på hur det nya livet kan se ut.

Inget hoppfullt svar men jag hoppas du förstår vad jag menar. Och jag hoppas innerligt att du fortsätter gå på Al-anon och jobbar med dig själv ! Du har sån hjälp och nytta av det !

Kram !!

Jaaa kaffet är så gott när man vaknar o-bakis!?
Låter fint att kunna köra familjen hem och att allt gick bra utan panik?
Ja det är speciella dagar nu med Coronan. Man får försöka ta det lugnt o göra det som är rätt bara.
Grattis till dag 9? Nykterheten är värd guld för måendet på alla plan?
Ha en fin söndag du med?

Du skriver om att inte ens va sugen men dricka ändå är konstigt! Så var och är det ibland för mig med. Men nu 9 dagar sedan och det känns ju så bra. Jag refererar ju mest till helgen och de dagarna är ju så guld värda att vakna med energi och positivitet! Åter igen du är så grym??? kram

Dagen då? känns toppen att vakna ytterligare en helgdag då kaffet smakar ljuvligt. Öppnar någon social media om man totalt bombarderas med allt som har med Corona att göra. Blir lite matt. Tar nog en paus från dessa sidor ett tag nu känner jag så det sunda förnuftet får styra ett tag. Man blir ju knäpp! Men detta får mig ännu mer att inte vilja dricka? Ha en fin söndag alla?

Känns i hjärtat att läsa hur du haft det. Vad du har i bagaget, så klart du skall förlåta. Vilken hemsk sjukdom alkoholism är? Kram❤

Härlig läsning! ?

Blir berörd av ditt inlägg. Förlåtelse och acceptans är det enda som kommer att lätta Din börda. ?

Så galet bra på middagen. Kom hem precis. Var så mysigt att få köra hela familjen hem istället för att ta taxi. Jag hade ingen panik. Åt gott och skrattade mycket med mitt granatäpplebubbel? kram på er alla ??

Jag har skrivit just om Alkispodden och deras resonemang om ”bottnar” i min egen tråd. Jag tror tex att min pappa slog i botten för oss båda, många gånger om.

Min botten var väldigt odramatisk. Efter höstens seriösa försök att dricka kontrollerat fick jag nog. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte förneka mer. Jag kapitulerade. Jag är alkoholist.

Och sen valde jag att bli nykter, med hjälp av det här forumet ❤️

Man ställer alltid större krav på sig själv än andra ? Jättedumt!

Så nu slutar vi med det ?

Kram ❤️

Andrahalvlek ....så glad att du frispejsar i min tråd! Jag brer ju ut mig mer än lovligt i andras...
Och vilken stark berättelse om din pappa och dina föräldrar. Detta med att vara alkoholfri och sur och butter....och inte kunna gå vidare, bearbeta. Så svårt ändå! Det är ju jättesvårt för mig med fast jag tänker att jag lever i en tid då det varit mkt mer ok att prata om känslor...och jag har även tidigare i mitt liv gått i terapi. Ändå är detta så komplicerat..kanske för att det är så otroligt skamfyllt och därför ngt man döljer.
Och Se Klart ...jag har helt klart frispejsat i din tråd.
Jag tror jag hade kunnat lära mig ett nytt språk eller ett instrument på den tid jag lagt på att vara bakis och överprestera. Som att ha tre jobb. Och ändå aldrig få godkänt...
Men nu ska jag öva mkt på att godkänna mig själv. Det är helt ok att vara lite halvbra och medioker också:-) Det är ju verkligen inte människors prestationer som gör att man tycker om dem - alls! Varför då ha det förhållandet till sig själv.
Urborta dumt:-)
Ha en fin kväll , kram Kaveldun

På cykelturen idag lyssnande jag på Alkispodden. Bland annat avsnitt 40 med Mikaela, 32-årig dotter till en aktiv alkoholist. Hon satte ultimatum när hon själv fick barn, och hon och hennes pappa har ingen kontakt idag.

Jag gjorde ju likadant när mina barn var 4 och 2 år gamla. Ställde ultimatum. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde skydda mina barn. Jag ringde min pappa:
- Du får inte komma hit mer förrän du har gjort något åt dina problem med alkoholen.
- Vadå problem? Jag har inga problem med alkoholen.

End of discussion.

Ett halvår senare var min pappa död. 61 år gammal, med söndertrasad lever bland annat. Söndertrasad. Det är 18 år sen.

Jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde välja alkoholen framför mig och sina barnbarn. Obegripligt. Ändå sker det så ofta att alkisar gör just så - väljer alkoholen framför familjen.

Johan och Roger försöker förklara för Mikaela att som aktiv alkoholist så tror du att du dör om du inte får dricka - så därför går alkoholen före allt annat.

Det enda jag kan konstatera är att om mina barn hade ställt ett sådant ultimatum så hade det verkligen varit min ”botten” - och jag hade gjort ALLT för att bli nykter istället för att fortsätta förneka att jag har problem med alkoholen.

Men det är kanske väldigt lätt att säga med facit i hand? Med en hjärna som är på väg att tillfriskna.

Jag vet ju att min pappa mot slutet hade svåra hjärnskador, och även leverskador. Hans lever fungerade inte alls och när han åt mat gick alla ”gifter” direkt upp i hjärnan. Han började sluddra och bete sig som om han var dement, även om han inte hade druckit en droppe alkohol.

Hans buk jäste upp, och när han väl kom till sjukhus tappade de honom på sju liter vätska ur buken. Alla organ var enormt ansträngda. Morgonen därpå kunde de tappa honom på lika mycket vätska. Både lever och njurar var helt kaputt på honom.

Självklart hade han dödsångest. Jag vet ju också att han hade svår panikångest, och det enda sättet att lätta på ångesten tillfälligt var att dricka. Trodde han.

Några gånger ringde vi ambulans medan han låg i sängen och skrek ”Jag dör, jag dör”. Men det var aldrig något fel på hans hjärta. Han kom hem med taxi några timmar senare. Varje gång.

Sista gångerna det hände ringde vi inte ens ambulans, vi lät honom ligga kvar i sängen och skrika. Vi stängde bara dörren. (Himmel vad jag har haft dåligt samvete för det efteråt ?)

Ambulansen skulle ändå inte ta honom med sig till sjukhuset. De hade sannolikt ”varningsflaggat” vår adress.

Allt det här förstod jag till fullo först efter hans död. Just då förstod jag inte. Jag var barn och sen tonåring, flyttade hemifrån när jag var 20 år.

Det där med panikångesten förstod jag först när jag var 40 år och själv upplevde panikångest första gången ?

Min pappa var dessutom en man som aldrig kunde be om hjälp. Ensam är stark typ, och han slöt sig som en mussla.

Efter hans död ringde en terapeut upp min mamma. Han hade träffat min pappa varje vecka i ett års tid. Terapeuten grät i luren, han beklagade verkligen min pappas död.

Han sa ungefär så här till min mamma:
- Under ett helt år lyckades jag inte få honom att öppna upp sig. Han pratade bara om triviala saker, och frågade massor om mig. Jag har verkligen misslyckats med mitt uppdrag som terapeut.

Jag tror inte att det är vanligt att terapeuter ringer upp anhöriga på det viset. Min mamma svarade honom typ ”Tack för omtanken, men det är verkligen inte ditt fel - så får du inte tänka.”

Jag är otroligt glad och tacksam över att det aldrig behövde gå så långt för mig - och det är kanske tack vare mina egna erfarenheter som dotter till en aktiv alkoholist.

I ett annat avsnitt pratar Johan och Roger om skillnaden mellan att vara alkoholfri och nykter. Om du är alkoholfri är du det under tvång utifrån. Nykter väljer du att vara av egen fri vilja. Den mentala inställningen är den stora skillnaden.

Min pappa var alkoholfri under perioder. Då var han alltid en riktig surgubbe. Satt där i sin tv-fåtölj och bestämde över fjärrkontrollen. Vägrade att hitta på någonting kul, vägrade att bjuda till.

Den vanligaste dialogen som jag överhörde mellan mamma och pappa:
- Vad är det nu då? Vad är du nu sur för?
- Ingenting! *irriterad och arg* Sluta tjata!

Jag minns att jag tänkte ”Varför svarar han ’ingenting’ när det så uppenbart är någonting?”

Med åren tänkte jag att han var känslomässigt inkompetent, eller kanske snarare oförmögen att uttrycka sina känslor. Men han visste kanske inte ens vad han kände? Hur skulle han då kunna svara?

Min pappa var så kallad periodare, men egentligen var det jobbet som tvingade honom att vara alkoholfri
periodvis. Det var snarare återfall som han tog gång på gång. Varje semester, nästan varje helg. År efter år.

Nykter var han nog aldrig, bara alkoholfri i olika perioder. Och då var han en surgubbe och stod sannolikt inte ens ut med sig själv. Offerkoftan var stenhårt lindad runt hans kropp.

Jag tror att det är nyttigt ibland att se bakåt för att förstå nuet. Min uppväxt har format mig - genetiskt, känslomässigt och beteendemässigt.

Under mina 50 år på jorden har jag väldigt sällan sett bakåt - jag fokuserar helst på nuet och framåt. Större delen av min uppväxt är ett töcken. Helt förståligt. Ensambarn dessutom, så jag hade inget stöd i det jobbiga då, eller nu.

Min mamma lever, men hennes minnen är om möjligt ett ännu större töcken. Hon vill absolut inte ”älta det förgångna”. Det antal gånger som vi två har pratat på riktigt om min pappas missbruk kan jag räkna på ena handens fingrar. Och alla gångerna var efter hans död.

Men jag tror faktiskt att det snart är dags att förlåta både min pappa och min mamma för min dysfunktionella uppväxt. För min egen skull.

Det låter som att du har haft en väldigt fin dag i din trädgård. Härligt.
För mig är detta med botten och kapitulation viktigt i den meningen att jag - tror - att jag nått en gräns. Jag vill och orkar inte tänka mer på hur jag ska kunna dricka mindre, normalt, inte dricka ensam, inte dricka mer än två glas, inte dricka på vardagar osv osv. Alla dessa olika regler och sätt att förhålla mig till alkoholen....som jag hela tiden misslyckades med att upprätthålla. Jag har också tänkt att det är jobbets fel, eller bristen på tid att skriva eller att jag kanske ska bo på landet och ha trädgård, ha hund osv. Ja - snillen spekulerar minst sagt.
Min botten (orm den nu är nådd..jag tror det) är inte dramatisk i meningen att jag druckit på jobbet eller förstört relationer...mina barn har knappast sett mig full (nåja...en sanning med modifikation kanske ..men jag tror inte att någon av dem anar vidden av hur problematiskt detta är för mig och jag var inte full när de var små eller bodde hemma). Min botten en är slags vardag med fler och fler situationer som jag inte kan dela med någon...att dricka - inte varje dag - men flera gånger i veckan - mer än vad jag vill och vad jag mår bra av. Vakna och må illa, känna smaken av aska i munnen och vara lite osäker på om jag verkligen menade vad jag sa under middagen...ja vad sa jag egentligen och hur kom gästerna hem? Eller vakna och inse att jag brände en massa onödiga pengar - ensam - i en steril och opersonlig lounge ...där jag satt och såg ut som om jag var på resande fot. Jag har många vänner som tycker om mig men jag har inte pratat helt uppriktigt med någon av dem om detta. Jag har en rar man - som jag inte bor med - som väl är den som vet mest. Vi ses inte hela tiden eftersom vi bor i olika städer men när vi ses är vi nyktra. Ja la korten på bordet i ett tidigt skede (mkt ovanligt för att vara mig - men jag insåg med en liten del av hjärnan ändå - att det var det enda vettiga). Han drack för mkt som ung och sa ganska odramatiskt ...då tycker jag att du och jag ses utan alkohol - och så blev det. Det har varit väldigt skönt. Men jag har fortsatt dricka med vänner och framför allt i min ensamhet. Detta har pågått i många år nu och jag vill bara inte mer! Det är en botten som består av ett pärlband av dagar som innehåller ett drickande som liksom perforerar mig som människa. Och fast jag bestämmer mig för att sluta så dricker jag ändå - på lust på olust, på glädje och på sorg...det finns alltid en anledning. Ibland har jag tänkt att jag kan fortsätta såhär - jag är 60 om några år. Kanske lever 20 år till...och kommer nog att kunna hålla fasaden. Men sista året har jag känt - ofta -detta är inte ett värdigt liv....eller jag tror allt livet skulle kunna vara bättre. Inte mer storslaget eller spännande kanske - men mer ärligt och mer närvarande. Och liksom snällare (slippa överprestera och slå på mig själv). Jag har vetat detta länge men jag behövde inse att nu går det inte längre..kapitulera inför detta faktum. Botten var inte ett enstaka tillfälle....utan långdraget och sorgligt och solkigt mer.
Jag tror att jag kan sjunka ännu djupare ner i dyn...det finns säkert lite mörker kvar att ramla ner i. Men min kapitulation handlar om att det är glasklart för mig nu att jag aldrig mer kan dricka normalt. Den insikten är både svår. sorglig och befriande (kan variera under en och samma dag hur jag känner det). Men den finns där - jag är en alkoholist helt enkelt. Det finns många som dricker mer och som slagit i hårdare bottnar- som har det jäkligare ...men jag känner igen mig starkt i väldigt många berättelser - här och i alkispodden - även om den yttre rekvisitan skiljer sig åt. Men kanske behöver man inte alls uppleva känslan av botten - kapitulation - för att kunna sluta?
Vägen till ett liv där vi inte dricker något - eller mer - än vad vi vill - kan väl se olika ut. Det som varit starkt för mig är den stora igenkänning jag upplever i så många alkoholisters berättelser. "Gelikar" ...det ordet använde Andrahalvlek. Ja - jag som ofta har så svårt att se mig som del av en grupp. Jag hör hemma bland alkisarna i alla fall - det vet jag nu:-)

För inlägg!
Jag har lyssnat en hel del på Alkispodden och gillar den, det är just det här med att ”ge upp” och se sig besegrad av sjukdomen som jag har svårt att förstå.
Som du har jag (ännu) sociala funktioner mm i behåll. Men har ofta under senare år tänkt att det också går att förlora/ om jag inte ser till att få kontroll på drickandet.
Just idag har jag det! Mitt liv är därmed så stabilt som liv kan bli.
Vi får bestämma själva över våra bottnar, tänker jag.
Kram, och din dag lät också härlig! Skönt att du känns så, konsekvent.

Vilken runda du cyklat! Inte dåligt! Låter helt magiskt.

Heja dig!

och vilken tur jag har som har så många hemma-projekt alltid. Det är bara att hugga in på något av dem: plantera om blommor (check på den) laga mat (check på den) och glo på TV samtidigt som jag stickar och syr ihop babykläder till en bebis som inte finns. Men det är roligt att vara produktiv.

Andra projekt som jag kanske tar tag i imorgon är: sy kökshanddukar av gamla bomullsgardiner från Myrorna, skissa på några dukar som jag har tänkt måla på, spela gitarr kanske eller fiol....vi får se vad morgondagen har i sitt sköte.

Ah vad bra att du skrev att Charlie reser - det visste inte jag :)
Kram
svagis