Senaste kommentarerna i forumet

"Inställt" är det ord jag ser oftast just nu. Så och vårt onsdagsmöte per omgående. Man kan tydligen ha möte online istället.

Det krävs en stark övertygelse att hålla motivationen uppe. Jag som lever med en aktiv alkoholist får helt enkelt be min högre makt om hjälp varje dag. ?

Även idag har det varit ett dårhus på jobbet. För många kockar inblandade - alla springer på alla bollar hela tiden.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått markera rejält idag ”Släpp det, jag har koll”. Det är bannemej inte att hushålla med resurserna att alla springer på alla bollar. Suck.

Själv försöker jag verkligen backa och inte ha åsikter om allt, jag vet ju själv hur jobbigt det är att få höra ”någon borde göra...”

Vi hinner bara det vi hinner, och vi måste prioritera hårt. Och prioritera betyder att man helt väljer bort, inte att det hamnar nederst på to-do-listan som en del tycks tro.

Allt handlar om tillgång och efterfrågan i mediabranschen - händer det mycket så måste vi välja hårt, men händer det lite kan småsaker få göras större än det egentligen är värt.

Jag borde egentligen jobba för fullt med schema och rekrytering inför sommaren, men jag sitter i den dagliga skiten jag också. All frånvaro ska följas upp dagligen, vi måste planera så att medarbetare jobbar hemifrån växelvis för att trygga produktionen, korttidspermitteringar ska ev göras, folk flyttas mellan avdelningar osv. Fullt upp alltså.

Nåväl, jag har hållit på med det här i några år och jag vet att allt löser sig till slut. Det kommer en sommar och semester i år också, inte ens ett coronavirus kan stoppa det.

Sen blir det nog på många sätt en annorlunda sommar och semester för väldigt många. År 2020 slår ”hemester” sannolikt igenom brett, liksom videomöten och webinar förstås.

Jag är ändå rätt duktig på att släppa jobbet när jag kommer hem, även om jag just idag tydligen hade behov av att ventilera det.

Då är jag sämre på att stänga ute nyheter om corona. Idag har jag gett mig själv tillåtelse att titta på nyheter kl 19-20. Efter det ska jag titta på något helt annat.

Trots kaoset på jobbet har jag inte tänkt en enda gång att just vin vore gott som avkoppling. Örtte med ingefära/citron är också gott och avkopplande ?

Idag är jag nykter, och imorgon och inom överskådlig framtid.

Du klarar det. Tänk i bilder hur det blir när du klarat en dag. Vaknar stark vacker och orubbligt beslutsam och mår bra.
Är du sugen på att dricka så tänk på det negativa med drickandet.
Kör bara! Gör det för dig själv och din familj.
Klart du fixar det??

Grattis till 7 dagar, starkt jobbat!? Godis och snus är fina grejer, det gick åt en
hel del för mig också i början.

Ingen fara, detta fixar du! Det gäller bara att härda ut de första dygnen.
Du kommer inte ångra dig.

Heja! ❤️

Som jag skrivit här ovan, så har jag alltid sett det som självklart att söka hjälp för vad som än är problemet. Det förvånar mig att så väldigt många andra i min situation skäms så och inte vågar söka hjälp för sina problem, och att ni orkar dölja det så lång tid för omgivningen! Jag har alltid sökt hjälp för både det psykiska och för mina olika beroenden, varit ärlig och berättat för både vården och bekanta... Men jag har mest fått massa skit, nonchalans, fått höra att allt bara är mitt fel och mitt ansvar..! Inget tålamod eller förståelse för att jag inte rår på min beroendesjukdom.. Bara bestraffning, spott och spe när jag inte lyckats på en gång att ta till mig hjälpen de erbjudit. Som att jag fått EN enda chans bara, och som att jag vore en hemsk vän eller människa bara för att jag inte lyckats vända livet i en handvändning!? Verkat som att dessa vänner tagit det hela personligt!! Som att jag utsatt dem för ett fruktansvärt svek ungefär!? Det måste väl vem som helst fatta att det tar tid, och att man ska finnas där som ett stöd i processen- och inte som moralkärring eller domare??!

Beslutade mig för att sluta med naltrexon, efter samråd med läkaren. Jag dricker inget längre, och det trots pyttedos naltrexon. Drack lite grand runt nyår sist. Känner inget större behov av att dricka heller. Kroppen mår bra. Jag är lätt och vältränad, nästan 20 kg lättare än för dryga året sedan.

Och så är det vår. Härligt. Och riskabelt för en alkis.

Heja, så bra!
Ibland kan det vara skönt att välja sina strider, att kriga mot alkoholen är ett tufft jobb. Korkade personer finns kvar, och kan vänta. Bara en reflektion. Nu kämpar vi på!

Sambon ringde och berättade att han blivit uppsagd pga arbetsbrist?
Vinskallen slog på radarn direkt innan jag tog kommandot, självklart ska jag inte dricka men jösses vad djupt rotat reflexen ligger?

Värsta tiden bakom dig, nu rullar det bara på ska du se ?

Hej!

Jag har läst igenom din tråd. Hur mycket har du druckit under de senaste veckorna? Ett förslag är att trappa ner under de kommande veckorna för att därefter bli helt nykter.

Motion kan minska stress och ångest. Du kan börja i din egen takt. Om du får yrsel av en 30 minuters promenad kan du börja med en 15 minuters promenad och sedan öka längden när du mår bättre.

Jag önskar dig lycka till!

Grattis till 7 dagar! Nu kämpar vi vidare.

Då var första veckan avklarad ?.
Har klarat 7mån innan. Jag tänker mycket å funderar på hur jag skall göra för att undvika å snubbla igen. Inga mer lögner. Skall säga rakt ifån hjärtat vad jag tycker även ifall folk ibland inte vill höra det. Jag tänker inte ge vika mer varken för spriten eller korkade personer. Så nu tar vi sikte på nästa dag. Å till er alla andra som kämpar er ur spriten klor. Vi klarar detta tillsammans. ?????

Känns det som en bättre dag. Äntligen! Små steg som ett tidigt möte avklarat, snart igenom mailen, mycket som ska tas itu med, inte minst sociala kontakter, familj mm
Känt mig inlåst på mer än ett sätt, fast i overksamhet. Jag har väldigt väldigt svårt att gilla mig själv, eller ge mig själv godkänt då.
Nån fundamental besvikelse som jag tidigare i livet inte fått fatt i, men nu en tråd att nysta vidare.
Något bra alltså. Jag är nyfiken på det nya som kommer, och efter att ha erfarit nya känslor av både värdelöshet och tristess har jag ändå någon sorts förväntan på den andra sidan som i Joni Mitchells Both sides now.
Sug efter vin är obefintligt.
Kan inte låta bli att fundera över vad denna karantän hade inneburit om jag hade druckit. Ska kanske tänka på det när jag orkar.
Kram med sol från strykbrädan (mitt nya arbetsbord...)

Hej Espandrill! Kul att höra från dig igen. Jag håller tummarna för att ditt projekt fungerar. Mitt projekt "permanent nykterhet" har hittills också fungerat utan bakslag i form av återfall. Dock har jag de senaste dagarna upplevt ett starkt sug. Det börjar gå över nu. Jag kan säga att jag längtar efter den dagen när alkohol på riktigt blir en icke-fråga för mig. Räknar med minst ett år för att uppnå det. För icke-alkoholister är ju alkohol också en icke-fråga. De behöver inte fundera på när var hur och hur mycket de ska dricka. Lämpliga spärrar finns redan i skallen. De har inte jag längre.
Kram!

Tro på dig själv och din egen förmåga. Ge inte plats för minsta tvekan - du klarar detta. Tankens kraft är stark ❤️

Ta en dag i taget och tänk viktigast först - vara nykter! Det är grunden till allt annat.

Kram ❤️

Känner igen ilskan. För mig har den funnits när jag varit på väg in i utmattningen (under många år).
Kram!

Jag försöker tänka att vår nykterhet är viktigast. Utan den blir allt annat värre. ?

I morse blev jag jättearg. Egentligen för en jobbgrej, en grej som egentligen är en skitgrej men som stör mig jättemycket.

Det är dock en strid som jag har valt att inte ta, eftersom jag anser att man inte ska gyttjebrottas med grisar. Man blir bara smutsig själv då.

Så istället får jag ett raseriutbrott på dottern, för ännu en skitgrej ? Kan inte hejda mig, bara ryter en lång stund, som en jävla maktdemonstration.

Inte alls likt mig någonstans. Jag brukar spara mina lejonvrål tills de verkligen behövs eftersom de gör störst nytta då.

Nu har jag bett dottern om ursäkt för att jag skällde. Jag sitter på bussen och funderar över vad som egentligen hände. Jag kan inte skylla på att jag har sovit dåligt.

När jag var sjukskriven för utmattningsdepression var det som om jag hade lagt en våt filt över alla mina känslor. Jag kunde varken känna glädje eller ilska. Jag var bara uppgiven i sämsta fall och neutral i bästa fall. Kändes något okej var det topnotch!

Den första känsla jag fick kontakt med ordentligt när jag tillfrisknade var just ilska. Jag minns det tydligt. Av alla känslor så var det just ilska som jag kände starkt först.

I samband med mina två perioder av utmattningsdepression (2007, 2018) var jag också nykter i flera månader. Av egen vilja eftersom alkoholen då förvärrade mitt mående. Men vad i mitt tillfrisknande då berodde på vila och vad berodde på nykterheten?

Tål att funderas på mer minst sagt.

Ok, det var tänkt att jag skulle ha slutat igår men det blev inte så. Jag mådde oerhört dåligt, monumental ångest och högt blodtryck. Blev livrädd.
Men nu tar jag sats. Det här ska gå. Har gjort första steget på självhjälpsprogrammet nu på morgonen, det om motivation, medans tårarna rinner. Sorgligt att se svart på vitt vad jag går miste om och hur jag sakta men säkert hamnat på en plats jag absolut inte vill vara,
Jag är bara så rädd att jag inte ska fixa det. Men har fått styrka från att läsa från så många här på forumet som lyckats! Jag funderar på att berätta för min vuxna dotter, som också är min bästa vän. Jag vet att hon skulle vilja hjälpa mig men jag vill samtidigt inte belasta henne med det här. Jag får se.
Ok, färdigt med självömkan för tillfället.

Solen skiner och jag vaknar nykter till ännu en dag... ☀️

Det är en sådan märklig känsla av overklighet varje dag. Å ena sidan verkar allt som vanligt. Det är lätt att glömma verkligheten tillfälligt när man läser, löser korsord eller tittar på TV. Men däremellan kommer verkligheten tillbaka när man läser nyheterna. Det är som en domedagsfilm som utspelar sig som man bara vill ska ta slut. Man kan nästan inte fatta vad som händer i världen.

Vi har bokat om vår Greklandsresa från maj till september med förhoppning om att livet återgått till det normala då.

Dottern har inte många arbetspass kvar. Hon var bara behovsanställd på H&M och behovet har ju drastiskt försvunnit. Hon är ju ledsen för hon blev nyligen tillfrågad om att avancera inom koncernen.

Gud, ge mig sinnesro. ?

Ja enorm! Tror jag skrev i mitt första inlägg här att jag måste sluta.

Ha en fin dag, stark som en björn?‍♀️??

Ända sedan jag var liten har jag blivit illa behandlad, skuldbelagd av vuxenvärlden. Känt mig fruktansvärt orättvist behandlad hela mitt liv, men tack vare healing och mindfulness börjar jag kunna se ljuset i tillvaron och blir numera bra bemött av andra människor. Det kommer dock att ta tid att våga slappna av och lita helt & fullt på andra, eftersom i stort sett alla jag haft omkring mig svikit eller behandlat mig illa på ett eller annat sätt.
Iallafall, jag har lång kontakt med psykvården, men det har aldrig känts som att de riktigt brytt sig eller engagerat sig i mig, utan att alltför mycket ansvar läggs på mig. Beroendevården vågar jag inte söka igen, jag har blivit så sviken och felaktigt behandlad där.
Jag har haft både vänner och professionella som jag litat på och anförtrott mig åt, detta eftersom de i början varit väldigt snälla, förstående och stöttande gällande mina alkoholproblem. Men samma sak har hänt med samtliga: Så länge jag gör det de säger/vill så är jag jättebra... Men: jag gör inte allt perfekt och då är jag helt plötsligt dålig!!. Några av dem har blivit som värsta "kontrollpoliserna", dvs de vill veta/anser sig ha rätt att veta ALLT jag gör och vilka jag umgås med, de verkar tycka att jag är "skyldig" dem att göra som de säger och dansa efter deras pipa!!! Jag är myndig sedan länge och de har inte haft några såna befogenheter! Så fort jag gjort något som de inte gillat, eller inte klarat av nåt tex att vara nykter, då har de liksom..tvärvänt i sitt bemötande!! Bannat, skällt, jag är oansvarig och gör inget åt min situation, är otacksam, och allt va fan de sagt. Jag tycker inte att man beter sig så, och skuldbeläggande är det sista man behöver, så jag bröt direkt kontakten med dem. Jag fattar inte hur folk kan kräva så jävla mycket av mig, och gjort det hela mitt liv, jag är ju bara människa för sjutton! Och hur kan de tro att bara för att de gett mig stöd/ställt upp, så har de rätt att bestämma över mig och behandla mig som ett olydigt barn?! Jag vågar inte längre söka hjälp eller anförtro mig åt någon, för jag blir bara sviken på olika sätt! När jag googlar runt så verkar alla andra ha så stöttande personer omkring sig.. Bara jag som blir behandlad såhär??
De enda vettiga som jag kan prata med, som inte dömer, är såna som själva sitter fast i skiten. Men de har ju nog med sig själva! Jag saknar sysselsättning och de jag har att umgås med dricker dagligen. Alla andra är upptagna med jobb, familj etc.
Jag har en ADHD-medicin som hjälper mig i min vardag, vilken jag riskerar att bli av med om mitt missbruk kommer fram till psykiatrin, så jag måste mörka för dem och leva dubbelliv. Jag skulle få ta en massa prover osv för att få tillbaks medicinen, och jag vet av erfarenhet att beroendevården här stjälper mer än hjälper!
Så less på detta, att inte ha någon jag kan prata om ALLT med, och få STÖD istället för bannor, utbrott och dömande!
Hur ska jag klara detta, när jag inte har stöd ifrån någon alls?

Stor skillnad mellan ”vill” och ”måste” eller ”besluta” och ”försöka”

Natti ?? I morgon är det en ny nykter dag☀️

Senast jag var nykter en lite längre period var 2013. Det var för min familjs skull. Ville visa dem att jag kunde det. Hade sagt tre månader och tre månader blev det.
Kunde inte dricka snabbt nog när de tre månaderna gått!
Det var typ spränga målsnöret och jag var tillbaks på ruta ett på nolltid.

Då ville jag inte sluta.

Men nu vill jag. Vilken skillnad det gör!

Sov gott alla fina?‍♀️???