Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era tankar. Jag har kommit till den punkten att jag inser att jag dricker för mycket, fortsätter jag så här kommer det bara att eskalera tror jag. Finns många orsaker till att jag har hamnat här jag är idag, många har alkoholproblem i släkten, drabbades av oro/ångest/panikångest 2012 vid separation ( den är dock mkt bättre nu men i början drack jag nog för att det fick mig att känna mig lugn) oro för min son 16 år som har stora problem med ADD,dyslexi och depression mm. Jag är nog inte kraftigt beroende men det finns risk att jag hamnar där om jag inte tar tag i detta, samtidigt känner jag att jag inte vill sluta helt, därav min fråga. Jag undrade om det fanns någon här som har lyckats med det och hur de i så fall har gått tillväga. Sen är det säkert väldigt olika från person till person. Tack för att ni finns här

Nya tankar och perspektiv öppnas upp efter en tid av nykterhet. Skrev just i en annan tråd att jag kanske borde ha en ADHD-diagnos och behandlas för det...men jag vet inte om det skulle förändra något i mitt liv nu. Det är intressant med diagnoser eftersom det är först när de är till nytta för oss om de blir meningsfulla.

Inser i alla fall att jag definitivt har självmedicinerat med alkohol. Det blir så tydligt eftersom jag i princip aldrig haft några problem med att dricka för mycket i sociala sammanhang. Men när jag kommer hem efter ett sådant måste jag dricka för att kunna varva ned och somna. Nu ligger jag vaken i flera timmar innan jag somnar och det är faktiskt ett problem för mig. Ett problem som jag behöver hitta en lösning på.

Så jag ska prata med en läkare om saken så får vi se var det landar.
Ha en fin nykter dag alla vänner härinne!
Kram
svagis

För mig har det fungerat bra med realistiska mål. I början handlade det om att sluta dricka helt en period. Jag drack ons, fre och lör varje vecka. Mådde otroligt bra av min nykterheten. Började sedan dricka lite mindre mängd fre-lör. Fungerar rätt bra men det blev lätt lite för mycket och då kom ångesten tillbaka. Drog ner konsumtionen till typ 0 igen. Visst kan jag uppskatta lite alkohol ibland om jag kan undvika praktfyllorna. Jag har enormt många fler vita dagar i ryggsäcken tack vare forumet. Jag loggar alla alkohol jag dricker här på forumet. För mig är det en del av kontrollen över mitt drickande. Jag bokar oxå gympass tidigt på helgerna som jag inte dricker. Har insett att det är otroligt skönt att börja lördagen med en timmes spinnig kl 09. För två år sedan skulle troligtvis sovit bort hela lördagen och vaknat med prakt ångest. En dag i taget ?
/Mrx

Jag har och har i princip alltid haft den där känslan av att det inte riktigt är till nån hjälp att prata med mina närmaste... i alla fall inte om mående. Att prata om när och varför jag dricker är egentligen ännu värre för det förstår jag inte ens själv och det blir helt obegripligt för andra. Du skriver att du ”vill skynda på processen” hos terapeuten för att inte ta upp för mycket tid. Intressant, tycker jag, för jag är ju lite likadan. Vill inte ta upp för mycket tid. Men jag går också omkring med en känsla av att jag måste klara mig själv och bära några andra också. Så har det alltid varit. Ibland vill jag bara att någon ska ta hand om mig, samtidigt så skulle det aldrig fungera. Jag vill ju styra själv.
Nu skriver du också att du inte kan ägna dig åt mindfulness för att du inte kan andas och det är väl så till en början. Du skriver att du har många negativa känslor om dig själv. Jag brukar förtränga mina misslyckanden (ja, inte särskilt bra jag vet), men i de perioder bär det går bra, när livet är bra, när jag är nöjd, så kan jag titta tillbaka på hur det var och dels ”smaka på” hur det var och samtidigt känna att det finns en distans till då. Då blir den ångesten lättare att hantera och den blir också hanterad, lite i taget, ingen brådska.
Skönt att du kommit en bit på vägen och det blir bara bättre.

Jag går själv i dom tankarna, vill dra ner. Max dricka så jag aldrig upplever bakfyllans vidriga tryne mer. Haden vit månad i höstas, det fick mig att värdera nykterheten längre innan jag började igen. Sen eskalerade det givetvis rejält övef jul och nyår med efterdyningar. I söndags satte jag stopp, nu tänkte jag köra vitt en månad o sen ta det dag för dag. Tror inte på att sätta för tuffa mål i början

Vilket fint namn!
Välkommen att skriva här, gör precis som du vill. Här finns väldigt lite måsten,
Jag kikar in innan rask promenad (10 000 steg) till jobbet, jag känner igen mig så mycket i ALLT du skriver att vi kanske ses o korridoren på mitt kontor.
Skriver mer och ska ”svara” på några av dina tankar. Tills dess, pröva nykterheten, bara en dag i taget. Kram!

bara av det jag drack i fredes så har ångesten släppt som igår först. Jävla skit är det! Men idag mår jag bra. Glad och lugn och så vill jag fortsätta? massa kramar och tack för allt stöd

Ja vi kämpar på se klart???Förutom avsteg för en vecka sedan har jag 30 dagar som nykter. Det känns väldigt bra, men det känns som att det stora jobbet börjar nu, för jag måste hitta andra sätt att nå lugn och välbefinnande. Jag har länge haft en teori om att jag har problem med låga serotoninhalter. Jag har hela mitt liv sökt efter tröst och belöning och en känsla av att något saknas och har lätt att hamna i depression. Kanske något jag har gemensamt med många andra alkoholister? Jag vet att det måste finnas annat som får mig att må bra. Tänker försöka med ett försiktigt gympapass i helgen. Förutom motivation har jag haft problem med en muskelinflammation sedan i höstas så la ner all träning i november. Men ska försöka nu igen. Vet att det får mig att må bättre, men måste tänka på att inte låta det bli till överdrift, då blir jag bara skadad.
Jag har även en idé om att plocka fram symaskinen. Har tidigare gillat att sy. Även att måla. Ja, det finns ju faktiskt många saker att byta till från alkohol och kolhydrater?.

Hoppas alla får en bra onsdag. För mig blir den nykter???

Starta gärna en egen tråd så att vi kan följas åt på vår resa! Dag 11 för mig idag ?

Får också ångest av alkohol. Inte bara dagen efter-ångest, utan en ångest som håller i sig i flera dagar, påverkar min sömn osv.

Jag tror att det är en hjärnkemisk ångest som beror på att alkoholen fuckar upp hormonerna serotonin och dopamin.

Som en födoämnesallergi typ.

Hej och välkommen hit! Använd forumet som en dagbok, och skriv av dig allt vad du tycker, tänker och känner. Det fungerar som självterapi, att tvingas sätta ord på vad man känner.

Jag har också försökt att dricka reglerat. Funkar ett tag, aldrig i längden. Så nu slutar jag helt. Dag 11 som nykter idag.

Jag kom till en gräns då jag tyckte att nykterhet var enda lösningen eftersom alternativet, att fortsätta dricka, var hundra gånger sämre.

Och det tar olika lång tid innan man kommer till den gränsen.

Varmt lycka till!

Varafrisk, det blir nog inte denna sommaren för min del. Har redan en målarkurs på listan.
Men absolut att jag ska anmäla mig vid nästa bästa tillfälle!
Kram ?

Har bestämt mig för att ta hjälp av beroendeenheten - igen. Men tanken på att sluta helt känns skrämmande. Mitt mål är att kunna dricka måttligt men de tidigare gångerna som jag gått på behandling, främst KBT, har jag fallit tillbaka så fort behandlingen är avslutad. Så, nu tänker jag testa medicinsk behandling - tror jag.

Fast så slår det mig, vad gör jag då på fredagskvällen när maken och jag brukar dela på en flaska vin och sitter och pratar?
Alkoholfritt, visst men magen tar stryk.
Läsk, för sött
Vatten, för skvalpigt och tråkigt

Tidigare när jag slutat, eller snarare hållit upp, har det varit just det, saknaden av fredagskvällen. Jag vill inte sitta kvar vid bordet och prata med maken medan han dricker vin. Jag har inte hjärta att be honom låta bli, tycker heller inte det är rätt, det här är ngt som är mitt problem.

Alla vita dagar räknas??Och håller med dig. Hellre noll glas vin och ångestfri ju än några glas vin och ångest på det. Vet inte hur det är med dig men det räcker med typ två glas så mår jag dåligt dagen därpå. Inte värt det?

Då åker vi vidare tillsammans! Ha en bra dag, kram?

Några glas vin i fredes. Alltså alla hjärtans dag. Vi hade en trevlig middag och det slank ner 3 glas. Mitt problem är ju min ångest( som tycks komma nästan bara efter tanken på vin) som jag kämpat med från o till i ett par år. Sen det första året då det hände otroligt mycket och jag fick kämpa med att försöka hålla mig ovanför vattenytan. Visst att dricka ibland 1 gång i veckan är inte något att prata om för många men när man i grunden inte mår 100 så är det just det man bör undvika oavsett. Så känns lite som jag börjar om men har otroligt många nyktra dagar detta året så det klappar jag mig på axeln för. Läser och läser här varje dag. Längtar till morgonkaffet och läsa. Kram på er?? Nu är jag på tåget igen?

Första gången jag skriver här och detta är intressant läsning - tack för fin tråd.
Stark igenkänning. Själv har jag åtta nyktra dagar bakom mig och en ambition att hålla upp i tre månader (och en vetskap om att jag har alkoholproblem och behöver sluta dricka helt. Tre månader är mest för att slippa "köpslå" för mkt så här i starten).
Har ett krävande jobb med mkt ansvar..två vuxna barn och många vänner. Började dricka problematiskt relativt sent...när tippade det? Svårt att säga men jag minns när jag för första gången drack en hel flaska vin ensam...det var i London och jag lånade min brors hus. Då var jag 50 år och i dag är jag 58 och de vardagskvällar (!) då jag druckit en hel flaska har blivit många. Så småningom var det nästan en vardag att dricka en flaska (ensam) och sedan gå upp och gå till jobbet och "leverera"...hålla i möten, skriva (så länge jag klarar det kan det väl inte vara så farligt?..typ). Jag har inte druckit varje dag och jag har jobbat på, bytt jobb, flyttat, rest och levt ett aktivt liv.....men med en insida som blivit allt mer upplöst och perforerad...av alkohol och ett sätt att dricka som liksom blivit mitt hemliga skamliga liv.
Om jag försöker tänka på vad alkoholen ger/gett min så har den - förutom eufori och glädje...för visst har den gett även det och jag är en människa som verkligen kan njuta av samtal och skratt med andra människor....så är det nog en stunds absolution. Att få en stund då min inre kritiker tystnar...då ngn sorts kravlöshet i kombination med en inre värme och i alla fall i stunden - en glädje - sprider sig i kroppen. Att få "kliva ur" , kliva av.... En stund av värme ...efter en dag med arbete, beslut ...ofta svåra sådana som involverar många människor och motstridiga viljor.
Och efter den där stunden av värme och glädje och vin .......dålig sömn, svettningar, vakna med känslan av aska i munnen, darrig kropp, huvudvärk, stress......Och så upp, kaffe och Ipren och mera arbete..
Det är egentligen ofattbart vad kroppen tål och samtidigt är det så tydligt att den inte tål det!
Men förfallet är långsamt ...och det går (tror man i alla fall) att dölja. Jag tror helt uppriktigt att ingen på mitt arbete anar det minsta. Har precis som ni lyssnat på Alkispodden och de beskriver ju samma skeende...och även hur lite omgivningen (förutom de riktigt nära) ser...
Nu vill jag inte mer! Jag inser att detta är en strid på liv i död ( nåja ...i korta klara stunder inser jag det). Jag brukar också ibland föreställa min ett kommande barnbarn (som jag ändå hoppas på:-) och då känner jag så oerhört starkt vilken enorm sorg och förlust det vore att inte kunna vara med och ta hand och hen... Och jag känner - precis som flera av er skriver - en panik inför vad alkoholen gör med kropp och hälsa. Har hållit mig i ganska god form (tvingat mig att gå minst 10.000 steg varje dag oavsett hur mkt jag druckit) men sista året har det inte lyckats...och jag har gått upp tio kilo i vikt. Det är urtrist...och fåfängt att beklagar sig just över det kanske....men tänker att även fåfängan kan vara en frände i denna kamp....kanske.
Tack för fin tråd i alla fall. Kanske borde jag starta en egen men jag har haft så god hjälp av att läsa era att det räcker långt. Funderar även på att gå till AA (inte minst efter att ha lyssnat på Alkispodden). På ett plan har jag kommit så pass långt (ner?) att jag inte är rädd för det längre... jag längtar efter att krackelera den där ytan som ska visa(bevisa) att allt är bra. Att lyfta/yppa detta på jobbet känns dock som en omöjlighet och jag tänker att jag ska ta mig ur detta utan att det märks...just där. För att jag fortfarande kan det... än så länge har jag ju inte ett kemiskt beroende som ger svår fysisk abstinens.
Jag sover dåligt.....har ju bara åtta dagars nykterhet och tänker att det tar ett tag innan sömnen kickar in. Jag tror också att jag kommer att gå in i en stor trötthet...när jag ger kroppen en chans att vila.
Kommer att hänga här och läsa era inlägg. Ni skriver så fint och klokt och tänk vad det är starkt att få känna igen sig i en annan människa. Särskilt när man levt så pass länge med många hemliga rum....

Läste din beskrivning av den känslan i Joyos tråd. Det gör nästan ont att läsa. Jag vet inte så mkt om dig men kan åtminstone utläsa att du känner dig arg på dig själv,
Om du var min kompis irl skulle jag noga påminna dig om vad du har att hantera i form av just denna stress- ångest-katastroftankar, och hur det utifrån det tycks logiskt att hantera- på något vis,
Jag löser mycket här om ilska, främst mot sig själv. Mer ilska mot den man är och har blivit, än mot beroendet, och själva alkoholen.
Jag brukar själv förespråka nån sorts holistisk bild, dvs ”allt jag är jag”. Men det betyder ju i mitt fall att känna ömhet och omsorg kring de delar där man inte förmår vara så duktig.
Det var bara en reflektion utifrån det du beskriver, Du har säkert pratat m terapeut eller läkare om dina tankar,
Skickar snälla tankar här!

Jag följer dig (enda stället en inte betraktas som stalker...) och tänker att utifrån hur du beskrev din dag så är det mer framgång än bakslag,
Lite så, övar jag mig att tänka.
Något som överraskat mig denna vecka är just att suget och rastlösheten varit mindre, tycks gå lite i vågor och jag har lokaliserat några helg-plågor (tidigare njutning) som jag försöker parera genom att hitta nya grejer att göra.
Det känns trist- pga att njuta av mat och prat verkligen är förknippat med min självbild och lite tråkigt att inse att jag kanske aldrig mer blir en sån människa. Å andra sidan är det ännu tråkigare att vakna bakis och den ekvationen kan t om jag räkna på,
Allt detta är logiskt och ”enkelt”, vilket ett beroende inte är. Passar därför på att samla och lagra insikter, som att fylla förråden inför vintern. Något jag lärt mig här är att en aldrig riktigt vet när stormar kan slå till. Det skrämmer mig, men gör mig också mer försiktig.
Inte heller världens roligaste egenskap men vet som sagt annat som är tråkigare.
Kram Rolf och alka ni andra,

Den där jagande känslan inombords som du skrev om för ett tag sedan, den har jag också nästan hela tiden. Förutom när jag ”dämpar den” med annan stress från tex jobb. En ångest och oro som jag flyttar till olika områden - det finns alltid något man kan ha gjort, någon kommande katastrof jag orsakat genom en eller annan händelse eller oförmåga att leverera på topp, någons dåliga (inbillade) tankar om mig, något som kommer hända bara för att jag inte ältat oron kring det tillräckligt. Samt en stress kring att jag borde vara annorlunda, känna annorlunda, tänka annorlunda, orka ta tag i mer saker, vara lycklig eller åtminstone vara lite lugn någon jäkla gång och bara kunna vara i nuet. Mina tankar går på högvarv precis konstant men leder ingen vart. Jag känner igen mig i mycket du skriver. Och jag är glad för din skull. Det ger mig hopp.

Ja, jag tänker inte sätta upp mål jag inte kan hålla. Just nu vill jag bara dricka på en sån nivå att jag slipper ångest o minnesluckor. Sen vill jag ha längre perioder av nykterhet än 1 vecka som nu!

Vill bara säga det att

FinaLisa nu är jag anmäld t Billströmska och frigörande dans ?????

Välkommen hit Emil , läs runt här och sen kan du starta en egen tråd .. Lycka Till ?

Full rulle på jobbet, men jag hann med en lunchpromenad på 30 min. Vill gärna komma ut en sväng i dagsljus varje dag, och idag var det nästan blå himmel ?

Varit på rehabmöte hos Företagshälsovården med en utmattningsdeprimerad kollega. Alltid lika plågsamt, igenkänningen är så stor eftersom jag själv har varit sjukskriven med samma diagnos två gånger (2007, 2018).

Samtidigt representerade jag idag arbetsgivaren och jag är alltid tydlig med att jag inte kan lova en stressfri arbetsplats. Det finns inga stressfri arbetsplatser.

Var och en måste lära sig att förhålla sig till stressen, sätta gränser för sig själv och andra, prestera good enough, planera in tid för återhämtning varje dag osv.

Den resan och ”hemläxan” måste varje individ göra själv - och min egen resa har pågått ständigt sen jag blev sjuk första gången våren 2007.

Jag blir aldrig lika tålig som jag var innan jag blev sjuk första gången. Jag kommer alltid att vara lite stressöverkänslig.

Vi hade i alla fall ett bra möte med samsyn från alla parter. Men jag vet också att FK vill att hen ska jobba 100% redan från juni, och det tror jag blir svårt.

FK har de senaste två åren blivit väldigt rigorösa med sina 90- respektive 180-dagarsgränser. Men det är faktiskt en enorm skillnad på tex att bryta ett ben och att bryta ihop psykiskt. Det tar längre tid för hjärnan att läka.

En cykelrunda, 10 km på 45 min, blev det ikväll direkt efter jobbet. Nu ett varmt bad och sen sängen ?

Har provat just den alkoholfria ipa:n. Helt ok, mycket smak ja! Heineken har noll alkohol och den är skapligt god... men godast är Staropramen, den är 0.5%:ig.
Hoppas du har en bra kväll?

Det mest effektiva motmedel som finns mot ångest och nedstämdhet är att GÖRA saker! Sysselsätta sig med något annat, helst röra på sig och få pulshöjning.