Senaste kommentarerna i forumet

Vinäger och Charlie70, hur vissa tankar kring alkoholen får mig att släta över saker som har hänt. Jag läser era berättelser (och jo Vinäger, dina tankar passar in alldeles perfekt i diskussionen!) och andras, och tänker: "oj, vilka jobbiga saker, förstår att de inte vill dricka alls" och så tänker jag på mina upplevelser och inser att jag försöker hoppa över en del händelser i minnesbanken som handlar om stora mängder alkohol och efterföljande skam och ångest. Sakerna är varken mer eller mindre allvarliga än det ni och andra berättar men jag kan ändå inte riktigt skriva ner dem rätt ut. För jag tycker inte att de speglar vem jag är. Haha! Ni hjälper mig verkligen att förstå mig själv och mitt problem bättre.

Min akilleshäl är skamkänslor, jag kan inte hantera dem. Jag får panik och vill bara fly. Vinäger, du skriver om att se saker som svart eller vitt och i många situationer (typ jobbet) är jag nog rätt så nyanserad, men när det gäller känslor så är jag nog ganska svart eller vit, av eller på.

Mitt beroende är psykologiskt, alkoholen kan i det närmaste jämföras med ett gosedjur i mitt fall. Och du har rätt Vinäger, innerst inne vill jag inte sluta. Men, jag är rädd för det fysiska beroendet, förstår att kroppen tar mycket stryk som inte syns och jag tänker att jag kommer att bli sjuk och få plåga mig igenom ålderns höst. När jag skulle dansa på nyårsafton ramlade jag och slog i huvudet (jag skyllde på att golvet var halt). Jag var nykter på nyårsdagen men drack vin dagen efter, vi hade ju en massa öppnade flaskor och det går ju inte att hälla ut vin i vasken. När jag vaknade morgonen därefter var det som att två tåg stod på perrongen, ett mot Avgrunden och ett mot ett ställe som heter "Skärp-dig-för-i-helvete-och-kliv-på". Det var en månadsbiljett bara, men en start ändå.

Tack för ert vyvidgande sällskap
kram

...i dessa trådar, Se klart, och kastade mig rakt in hos GP för att jag kände mig mest hemma i hans tråd. Jag borde kanske skapa en egen, för jag vill inte ta över eller tränga ut någon. Tråden är GP:s, men jag har, som du så träffsäkert läst av, lite trubbel med att hålla igen.

Efter en stunds begrundande av varför jag har valt att inte starta en egen tråd, kom jag på att det skrämmer mig. Att skriva rakt ut i en tomhet och riskera att det inte finns någon mottagare, gör mig rädd och illa till mods. Jag får nog fundera över den rädslan, tack för att du (omedvetet) petade på den ömma punkten.

/Gojan

Vi kan såklart avsluta kontot om du inte vill göra det själv enligt beskrivning du fått här av Fibblan, är det fortfarande så att du känner att du vill det? Vi hoppas såklart du vill stanna kvar om detta kan vara hjälpsamt för dig, men du känner ju dig själv bäst och vet vad du behöver.

Säg till, du kan mejla eller skriva till oss på admin under fliken fråga också.

Oavsett hur du väljer att göra framåt, lycka till och bra jobbat såhär långt med din förändring!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Espandrill, jag förstår precis vad du menar. Jag tjatar alltid om att var och en måste göra sin egen resa. Vi kan sällan ta det slutgiltiga steget till helnykterhet innan vi själva har fått insikten om att det är nödvändigt. När vi väl kommit dit blir det mycket enklare, därav alla positiva uppdateringar just nu.

Själv är jag inte så mycket för att allt är svart eller vitt. Det finns trots allt människor som klarat av att återgå till att dricka betydligt mindre mängder, men de är få, mycket få. Tänker att vi alla måste få prova oss fram: Kanske är det just jag som kan klara av det. När vi blivit besvikna tillräckligt många gånger ramlar förhoppningsvis polletten ned.

Men, det finns ett stort men, det är nog därför de allra flesta ger rådet att sluta helt, det är oerhört riskfyllt att fortsätta experimentera när man väl hamnat i ett beroende. Många som börjar resan här mot nykterhet har ett psykiskt beroende, vilket är nog så jobbigt. Dock är ett fysiskt beroende något man inte önskar ens sin värsta fiende, om man nu har någon. Med detta följer för många så mycket elände. Riskerna blir med ens större, en del förlorar körkortet, andra jobbet, någon hela sin familj, vissa alltihop.

Men detta gäller ju inte mig, tänker de flesta. Nej, kanske inte för tillfället, men man ska ha med i beräkningen att det kan gå fort, mycket fort, på slutet. Från att dricka två-tre dagar i veckan till varje dag kan ske under endast några veckor, det är vi många som ha erfarenhet av. Ett mycket destruktivt dryckesmönster som snabbt kan uppstå påverkar så många, om man har familj.

Detta är bara mina tankar. Själv har jag kämpat i två och ett halvt år med varierat resultat. Nu tror jag mig äntligen ha hittat ut på andra sidan. Men jag är mycket ödmjuk inför alkoholen kraft. I november 2018 nådde jag min botten, så dåligt som jag mådde då hoppas jag innerligt att jag slipper må igen. Jag drack till och med handsprit när det var som värst (ett par veckor tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig det, ALDRIG!). Hade en nykter period på några månader, men det tog alltså ytterligare tid att komma till den förhoppningsvis slutgiltiga insikten. Och då drack jag inte alls lika destruktivt det sista halvåret, tvärtom, jag fungerade utmärkt utåt. En helt annan sak är förstås hur jag mådde inuti. Dessutom ska tilläggas att jag aldrig eftersträvat att kunna dricka "normalt". Ändå gick det alltså åt pipan under så lång tid med att sluta helt.

Som sagt, detta är mina personliga tankar. Hoppas att du inte tycker att de inte passar in i diskussionen, jag kan ha missförstått ditt inlägg, det händer då och då här på forumet. I så fall ber jag dig bortse från inlägget.

Hoppas verkligen att du hittar andra saker i livet att glädjas åt och att du snart känner själv att alkoholen förstör och förgör mer än den tillför. Du gör ett bra jobb med dig själv, speciellt med tanke på att du innerst inne inte vill ge upp alkoholen ännu.

Kram till dig

Har varit inne och läst din tråd och är väldigt imponerad över vad du åstakommit. Dock blir man ju väldigt orolig med dina sista inlägg och sedan frånvarande. Hoppas att allt går bra och att du kryar på dig.

Vakna vacker och Charlie70, tack. Jag tycker att detta forum är helt fantastiskt.

Som framgår av mitt nickname inser jag att ensam inte är stark, men har tyvärr svårt att omsätta det i praktiken. Att skriva här är ett stort steg då det kräver sanningar från mig själv. Och det betyder att jag lägger saker på bordet som jag gärna stoppar undan och vill förtränga.
Det finns ingen och då menar jag ingen som vet något om mitt beroende. Inte min sambo, inte mina tre barn, inga vänner. Efter att tagit del av mångas historier här förstår jag att jag inte är ensam om en sådan situation. Man behöver inte dricka i offentligheten och berusa sig besinningslöst för att kunna identifiera sig som alkoholist. Jag är väl en sk högpresterande alkis som har ett välbetalt jobb och fungerande familjeliv, som så många andra som skriver på detta forum.

Att ta hjälp utifrån känns oöverstigligt. En sådan skam. Och kanske konsekvenser för min förhållande och mitt jobb. Så rädd.
Men att skriva och läsa här är en verklig livlina. Så hoppas detta är tillräckligt så länge.

Jag har alltid gillat känslan av berusningen av det första glaset alkohol. Som ung, typ 20, gillade jag att dricka mig salongsberusad, gärna för mig själv, även om jag förstod att det inte var ”normalt”. Jag tålde inte så mkt och var absolut inte den som drack mest på festen. Men jag tror att jag under studenttiden la grunden för ett riskbruk. Men vem drack inte ofta som student liksom?
När jag träffade mitt ex drack jag ytterst sällan, men minns att jag längtade starkt efter alkohol under mina graviditeter.
Men nånstans för tio år sedan förändrades mitt sparsamma intag av alkohol till mer och ofta. Vi umgicks med en familj där mannen definitivt var alkoholberoende och tillsammans med den familjen gjorde vi resor till Tyskland och köpte stora mängder alkohol. ”Det var ju så billigt”. Både jag och mitt ex drack mer då alkoholen fanns mer tillgänglig hemma. Vårt dåliga äktenskap spädde nog på tillfällena då vi tog en whisky eller några glas vin på kvällen för att stressa ner. Ofta på var sitt håll. Jag hade sömnproblem och använde alkohol för att somna om jag vaknade på natten.
När skilsmässan var ett faktum för sex år sedan drack jag på ett destruktivt sätt och förstod nog att det inte var normalt. Men orkade inte göra något åt situationen. Det destruktiva drickandet lättade något och under några år drack jag mer måttligt, men fortfarande flera gånger i veckan och ensam. Höll upp i kortare perioder och tänkte att jag nog inte har så stora problem. Haha. Var ju inte sant, men alkoholdjävulen är så bra på övertalning.

Men som sagt, ingen i min familj har någonsin sett mig ”packad”. Nu lever jag men en ny man som är ytterst sparsam med alkohol. Men han jobbar mkt och jag har kunnat ägna många kvällar åt att dricka utan att det märkts. Så svårt att låta bli när jag kommer från jobbet att dricka precis innan jag lagar mat. Vilken kick på fastande mage. Men dricker även vid andra tillfällen. Ibland på dagtid på helgerna eller för att somna på kvällen.

Så trött på detta nu. Känner en annan form av insikt och beslutsamhet. Men som sagt, rädd för kraften som styr oss beroende så snart vi släpper garden.

Tack, detsamma! :)
Jag håller med dig, om att vara med sig själv en längre tid. Jag har ingen lust att dricka nu. Jag hoppas att alko-suget inte kommer tillbaka, eller att den håller sig på en nivå jag kan hantera. För nu känner jag att det är såhär jag vill leva. Nykter! Sund.
Jag har klarat av 3 veckor igår. Målet är 4v. Men jag har ändå satt nästa mål: februari.
Vi ska komma ihåg att belöna oss! Jag ska unna mig må bra grejer - massage, frisör, restaurangbesök... Allt för att avlasta, inte trigga med stress. Blir jag stressad behöver jag återhämtning. Vila. Jag ska också välja bort sociala tillfällen som tar energi.
Tack för ditt stöd!! Vi unnar oss att må bra!??‍♂️
Kram?

Tack för att du bryr dig. Jag har varit borta några dagar och haft väldigt trevligt och inte tänkt på hur kasst allt är. Kom hem igår kväll på jättebra humör och ville dela med mig med min fru men hon var inte intresserad av att lyssna, enda hon ville göra var att sitta och titta på tv och ingen fick säga något. Imorse så tappade hon humöret igen och hittade på alla möjliga lögner att bråka om, det var väntat, för varje gång jag är på bra humör gör hon allt för att få mig på dåligt humör. Det har iallafall fått mig att bestämma mig, äktenskapet är över. Men jag vet inte hur jag ska komma ur detta utan att förlora allt. Fast om jag inte kommer ur snart så förlorar jag hälsan och det är värre. Att hon står i ett annat rum och sjunger om hur fet jag är är inget jag kan acceptera, sen i nästa sekund tycker hon att vi ska gå ner på stan senare idag och fika och att hon ska ha en tårtbit och då måste jag också ha en för hon kan inte äta själv.

Tänker inte förstöra mitt liv längre, jag sätter mig själv först. Ingen alkohol för att stå ut, och ingen djävla tårta för att göra någon annan nöjd. Fuck it.

Jag fattar. Det är bara att fortsätta hålla på. Du anar inte hur många gånger jag har funderat fram och tillbaka genom åren. Hundratals. Dricka lagom, inte dricka alls, dricka lagom, ah det går bra för mig att dricka när jag känner för det, nä det gick ju inte så bra osv. För mig är det slut nu. Vändpunkten var att jag två lördagar i rad uppträtt kraftigt berusad inför min 14-åring för att jag inte kunnat begränsa mitt intag. Den skammen får mig att avstå nu. Skillnaden nu mot då är att jag nu är skild. Har jag barnen, har de bara mig. Jag kan inte hänvisa till pappa. Barnen måste självklart kunna känna sig TRYGGA i sitt eget hem och ha en förälder de kan vända sig till och lita på. Det är i korthet detta jag hänger upp min nykterhet på nu. Att bara ha ETT val d.v.s. att INTE dricka är för mig enklare än det ständiga resonerandet kring att jag kan dricka lite grand, hur mycket är det?, måste till bolaget, dricka ute, dricka hemma, dricka själv, nu är det ledigt dricka mera oh hjälp nu blev det för mycket igen...

På ett sätt är det skitenkelt. På många sätt är det skitsvårt. Men det går!

för bra replik. Jag känner ju också glädje över de sakerna du beskriver. Men inte på den euforiska nivå jag har kunnat uppleva andra saker (när alkohol ofta varit inblandat). Förebild för barnen, tid och energi för barnen, tid och energi att sköta andra saker som städning etc är saker jag redan upplever som positiva efter 21 dagar utan A.

Nu skrev jag en fortsättning som handlade om att jag inte har problem med att jag dricker för mycket, bara för ofta. Sedan motiverade jag varför det inte är ett problem. Jag läste vad jag skrivit och insåg att jag lurar mig själv så hårt med det resonemanget så jag var tvungen att radera och skriva detta istället. Min alldeles nya insikt, bland annat tack vare ditt inlägg: jag vet att jag inte är mogen för att ta det beslut många av er andra tagit, än. Jag måste jävlas med mig själv några vändor först, tydligen.

Espandrill, några ord från mig om käckhet och livsglädje. Jag har ju inte jättemycket erfarenhet än. Så här långt kan jag säga att vatten och promenader i sig inte ger mig livsglädje. Jo, jag dricker förvisso vatten, gärna bubbelvatten nu. En promenad gick jag häromsöndagen. Nej, livsglädjen är upplevelsen av att vara pigg och klar i huvudet. Dag efter dag. Att alltid veta vad jag har gjort och sagt. Att kunna agera ärligt och rakryggat inför mina barn. Dag efter dag. Att kunna köra bil när jag vill säger många här. Nu har jag inte bil, men förstår känslan. Livsglädjen är också att jag med min pigga klara kropp och knopp faktiskt får LUST att göra grejer som jag annars inte hade orkat. Vet inte om jag bidrar till dina tankar, men ett försök från min sida i alla fall.

Jag läser ju i varenda tråd att det inte går att dricka måttligt när man en gång har hamnat i ett beroende. Jäklar vad deppigt att läsa när ni skriver så. Jag är så inställd på att kunna dricka normalt för att det känns som att mitt liv skulle bli urfattigt utan alkohol. (Säger möjligen något om omfattningen av min problematik...) Jag kan verkligen inte tänka mig ett helnyktert liv, just nu. Läser om er andra som har bestämt er och känner att jag blir imponerad, irriterad och avundsjuk. Imponerad: jag skulle aldrig klara det. Irriterad: så överkäckt och tråkigt det låter med vatten och promenader som livets höjdpunkter. Avundsjuk: jag önskar jag kunde finna livsglädje i samma saker som ni kan.

Rolf, du har en så inspirerande tråd här på forumet. Jag är ny att skriva här, men har läst här under många månader. Så som du beskriver suget vill jag känna om en månad. Inne på min tredje dag?

Hej och kram tillbaka! :) Ja det är full fart här, jag har ärligt talat inte hunnit vara så aktiv här inne på senaste tiden. Men jag lyssnar på alkispodden när jag pendlar till jobbet om dagarna så jag får min dagliga "dos" bearbetning ändå.. haha
Du har så rätt i det du skrev att även de tråkiga dagarna är en seger och kanske ännu viktigare att klara av än de dagar då allt flyter på.. I dag är det 22 dagar som nykter och det flyter på just nu, har inte haft nåt kraftigt sug på flera dagar och mår ganska bra på det stora hela, är dock väldigt trött fortfarande. Funderar på om jag har någon vitamin eller järnbrist, ska nog köpa nåt tillskott och prova om jag blir lite piggare.
Jag är så glad och tacksam att jag tog det här steget nu, det var inte en dag för tidigt... Min sambo som bara skulle köra en vit januari har ändrat sig och hakar på en månad till ihop med mig och det känns jätteskönt! Den svåra utmaningen kommer när han börjar köpa hem a igen...

Saker jag märkt sedan jag slutade:
* Sömnen är så otroligt mycket bättre nu, jag sover HELA natten utan avbrott och vaknar piggare
* Jobbet går så mycket bättre, är klarare i tanken och får mer gjort!
* Mitt stora intresse som är min häst ger så otroligt mycket mer- jag känner verkligen hur bra jag mår av att tillbringa tid i stallet och med henne (det kändes många gånger jobbigt pga bakfylla eller så hade jag bråttom hem till a)
* Bättre tålamod med barnen
* Bättre humör generellt, jag är GLADARE! :) Kan komma på mig själv med att börja sjunga i bilen helt spontant.. haha
* Bättre självkänsla! Wow jag fixar det här och jag tar ansvar för mig själv och min familj!
* Bättre sexliv! Det är så mycket bättre utan att vara avdomnad/avtrubbad....
* Jag är en bättre vän! Jag har under lång tid försummat de få riktiga vänner som jag har, nu har jag tagit kontakt med ett par av dem och det känns så himla bra! <3

I dag är jag TACKSAM för allt fint jag har i mitt liv! <3

Första månaden är tuff med omställningar i tänkesätt och ofta sömnlöshet och kroppsliga symptom. Skönt att det stabiliserats och att du genomskådar suget som falska signaler. Alkohol är inget som kroppen behöver så suget är ”bara” psykiskt. Men starka krafter, det måste man inse och förstå. Du har rätt metod, eftertanke och insikt. En mycket bra början.

Dag 24 idag. Så glad!
Mår så gott av att vakna utan att vara bakis. Att inte tänka på om hur och när och hur mycket jag skall dricka. Känns som jag sluppit ur ett fängelse där jag torterats!
Alla dessa känslor jag haft. Den starkaste är mitt dåliga samvete som gjort att jag tappat mitt självförtroende och jag känt mig totalt värdelös. Hur jag plågat min familj. Framförallt med att de är oroliga för min hälsa.
Tänker på hur dåligt jag mått av alkoholen när jag får sug... det är liksom inget alternativ att dricka. Försöker hålla fast vid den känslan!

Ha en fin a-fri dag alla fina!???

Vi kämpar vidare tillsammans här! Jag är på vecka 5 och hade inte klarat det utan detta forum kan jag säga. Forumet är mitt AA. Här inne påminns jag varje dag om potentiella fallgropar och glädjen över att vara nykter.

Så. Nu är jag här på allvar. Var i forumet för några år sedan under annat namn och höll upp från a i tre veckor. Då jag inte tyckte jag kunde ha så stora problem ? och inte riktigt kunde identifiera mig som alkoholist? provade jag att dricka igen. Var ju givetvis helt fel tänkt.

Jag hör inte till de alkoholister som dricker kopiösa mängder och som inte kan sluta när de väl börjat. Men, jag dricker ensam och ofta. Jag smyger och gömmer. Jag har skuld- och skamkänslor. Och jag mår ju inte bra, varken mentalt eller fysiskt av all alkohol.

Har varit på väg till detta vägskäl under hela hösten då mitt drickande eskalerat. Jag har gjort många försök att sluta. Det mest seriösa höll i sig i två veckor med ett snedsteg efter sex dagar då jag gick upp mitt i natten och bälgade i mig sprit. Var som en annan kraft som tog mig till spritskåpet.

Just denna kraft som är en del av mig men ändå inte är jag ju inte ensam om att uppleva. Känns lite som doktor Jekyll och mr Hyde. En del av mig vill mitt bästa, en annan vill dra mig ner i ett mörkt håll med lockrop om hur skönt och härligt det är att dricka. Och skönt kan det ju vara i vissa stunder. Alkohol är ju mumma för belöningssystemet. Men till vilket pris. Nej, nu har jag börjat förlika mig vid tanken att inte kunna dricka a mer. Men jag är så rädd för mig själv/ den mörka kraften/ alkoholdjävulen som säkert kommer att komma med sina förrädiska lockrop framöver under en lång tid.

Efter att ha läst på forumet under säkert ett halvår nu så vet jag hur kampen ser ut för de flesta och jag har stor ödmjukhet inför hur min framtid ska se ut.Men alla vittnar om samma sak: vilken glädje och lycka att vara nykter. Detta inspirerar mig liksom så mycket andra kloka saker som skrivs här.

Idag är tredje dagen utan alkohol och jag tänker iaf inte dricka idag.

Välkommen hit! Håller med, man är verkligen inte starkast när man är ensam. Detta forum är jättebra!?

Gunda !!

Och visst är livet väldigt skört om vi inte sköter om oss själva ! Oavsett hur länge vi varit nyktra så har vi samma avstånd till alkoholen dvs en armlängd ! Och visst är livet så mycket bättre som nykter !

Kram Gunda !

att vi är många som måste försöka sluta många gånger innan vi hittar vår modell för hur vi ska göra. Hoppas på att många som känner sig uppgivna över sina "misslyckanden" läser ditt inlägg. Du skrev ju också tidigare om det här med att resa sig, borsta av dammet, börja gå och fortsätta gå. Det är ju precis så man måste göra innan den strategi man behöver för sin egen nykterhet sätter sig. Din strategi är ju helt enkelt klockren och jag tror stenhårt på den! Nu ska vi fortsätta gå och faller vi borstar vi av dammet.
Kram!

Har somnat snabbare den senaste veckan....inte alls lika lång insomningstid och det beror inte på något jag har ändrat utan antagligen bara på kroppen som stabiliserar sig. Hoppas bara att huvudvärk och ledvärk blir nästa krämpa som försvinner. Har gått ned 4-5 kg på den här första månaden men nu står det still. Kom på att jag skulle kolla midjemåttet istället och där var det skillnad! Har minskat 8 cm sen jag slutade med A :) Jätteskönt att kroppen tar tillbaka sitt normala tillstånd, utan droger.

För 2 år sedan slutade jag dricka A och hamnade på akuten med magsmärtor som visade sig vara inflammerad magsäck och bukhinnor som medicinerades med omeprazol och något mer preparat. Jag hade även svår ångest och minns exempelvis hur jag gick till VC en måndag morgon och berättade för läkaren att jag bara varit ångestfri ca 4 timmar på hela helgen. Jag mådde verkligen pissdåligt. Fick Paroxetin (SSRI) utskrivet och började må bättre dag för dag. Fick frågan om Naltrexon men tackade nej då jag inte kände något sug efter A. Månaderna gick och jag var nykter och mådde prima. Sen kom omorganisationen på gamla jobbet och jag började dricka lite igen, snart mer och mer efter ca 6 mån nykterhet.

Den 20 dec 2019 beslöt jag mig för att sluta igen. Nu med nytt jobb, min långtidsverkande ångestminskande medicin (Paroxetin) innanför västen och stark motivation. Den här gången kände jag igen abstinenssymtomen (influensaliknande symtom, ångest, magsmärtor, huvudvärk bl.a.) och kunde hantera dem på egen hand (Paracetamol, Omeprazol) över julledigheten. Nervös inför jobbstarten men det har gått över förväntan. Pressar inte mig själv lika hårt på jobbet längre eftersom jag vet att jag behöver vara försiktig med stress. Efter de första veckornas abstinens då jag tillbringade mycket tid i sängen lyssnandes på radion och ljudböcker så har jag kommit igång med en vardag som känns rimlig och t.o.m. riktigt bra!

Det kanske är så för oss alkoholister, att vi måste ibland försöka flera gånger och lära oss saker om oss själva på resan innan vi äntligen förstår och följer lärdomarna om vad som är bäst för oss? I alla fall upplever jag det så idag. För mig är AH av största betydelse för att reflektera över mitt mående, få stöd och feedback från kamrater i samma sits och jag ska försöka fortsätta min vana att skriva något härinne varje dag, för min egen skull.
Ha en fin dag alla vänner härinne!
Kram
svagis

Tänker att du nog blivit inlagd för behandling av ditt höga blodtryck....men så fort du mår bättre kan du väl skriva en rad till oss är i forum?
Kram
svagis

Strategier...det är väl det vi börjar bli bra på, inte bara när det gäller jobbet utan nu även när det gäller vårt mående - visst är det skönt <3
Kram
svagis

Precis så! ”En falsk signal från det undermedvetna”.
Jag ska ta till mig av det, att se på suget, vad är det för nåt egentligen?
??