Senaste kommentarerna i forumet

Vad glad jag blir att det går så bra för dig! Längtar också till den där känslan av normaltillstånd några veckor in.

Efter några dagar utan alkohol börjar dimman lätta lite smått. Drack senast i måndags vilket var ett stort jävla misstag efter som jag hade jobb på tisdag. Genomled dagen med illamående, huvudvärk och svettningar. Sov såklart inte alls på natten så jag var också extremt trött och mitt ansikte var svullet och puffigt med rödsprängda ögon. Skämdes och var säker på att alla fattade. Kändes hemskt att inte kunna göra mitt bästa för patienterna. De förtjänar 100%. Spydde ett par ggr på toaletten... är botten nådd? Ja, sen länge skulle jag säga.

Jag har inte sovit bra de senaste nätterna heller, men i alla fall nykter. Jag vet att sömnen blir bättre efter ett tag. Men idag mår jag helt okej. Vaknade tidigt, tacksam över att inte vara bakis. Igår när jag åkte hem från jobbet kände jag ändå det välbekanta suget men jag slog bort det. Jag orkar inte mer, jag orkar inte må så dåligt längre och jag orkar inte vad alkoholen gör mot mig. Jag hörde ett tips på en podcast idag om hur man ska tänka när man får det där suget av alkohol. Ta ett par minuter och fundera över hur du kommer må i kroppen när du vaknar imorgon (både om du dricker och inte dricker). Sekunden när du öppnar ögonen. Hur känns det i magen? I huvudet? Är du utvilad? Hur är ångesten på en skala? osv. Kan rekommendera det om du känner att du vill dricka.

Idag har jag gjort mer på några timmar än jag någonsin gör när jag har druckit dagen innan. Jag har gått igenom en massa olika övningar för mina patienter som jag var osäker på, även en del muskelanatomi. Jag har tvättat ansiktet och borstat tänderna (inte alls ovanligt att jag skippar detta som bakis), lyssnat på en Recovery Elevator podcast och ätit en nyttig frukost. Gick även igenom ett kort stretchprogram för axlar och nacke vilket var skönt. Ikväll ska jag och mannen på en Halloween konsert/musikal med ett annat par. Han har träffat dem men inte jag. Det ger mig lite ångest men det kommer gå bra. Tänkte först skippa det men så kan jag inte hålla på. Om jag ska leva nykter så måste jag kunna gå på allt och förhoppningsvis njuta av det också. Ingen alkohol för mig idag, det vet jag.

3 dagar - 11 timmar - 6 minuter - 54 sekunder nykter. Jag räknar från midnatt till tisdag, hur räknar ni?

Nu har jag läst hela tråden.
Så underbart kloka ni är, allihop! Var och en bär sin röst, formulerar sig på sitt sätt, med sådan kraft! Otroligt fint att läsa era ord!

Det var bara det jag ville säga, vilken styrka det finns i ordet.

Tack.

Hej!
Ditt inlägg fick mig att inse hur präglad jag är gällande alkohol. Jag måste tyvärr byta ut en del ord i mitt vokabulär:
Helg
Fredag
Kväll

Skit också! ?

Tack för din uppriktighet i det du skriver. Du sopar inte direkt problemen under mattan. Det är modigt att ställa sig öga mot öga ned djävulen! Modigt att ”avslöja” allt idiotiskt som ”råkar hända på fyllan”. Där behöver jag nog bättra mig lite, våga säga högt. Kanske lättar en del av ångesten då?

En väldig massa energi verkar du ha, som jag hoppas du får använda på många, många meningsfulla sätt!

Du har kommit till rätt plats om du vill kunna prata öppet om vad du går igenom och få lite pepp-talk emellanåt.
Det hjälper mig mycket och hoppas att det kommer att hjälpa dig också.

Starkt av dig att inse vad som är "felet" och vara beredd att förändra dig. Var stolt!

Hej!

Jag är ny är sedan idag och läser lite i forum och trådar, det hjälper! Tack för allt som du, Javelin, delar.

Som du kämpar, det är så hedervärt. Du anar inte hur stark du är. Jag är mitt i dag 4, högst ofrivilligt från början. Mår sjukt dåligt, kroppen och psyket rasar. Det har pågått en tid, men i tisdags tog det stopp. Hjärndimman, yrseln och öronsuset. Jag håller på (höll på?) att förlora mig själv.

Du skriver om det som jag tror är det svåraste av allt för en alkoholberoende; att tro på att det faktiskt kan funka att leva utan. Att andas, att känna, att vara - utan alkoholen.

Det är som att springa från en skogsbrand och plötsligt stå vid ett stup, enda utvägen ter sig värre än faran. Törs vi hoppa och tro på en fortsättning? Att vi ska landa i svalkande vatten där nere? Eller vänder vi om och slukas av lågorna.

Jag tror att vi sviker oss själva när vi inte vågor tro på att våra liv är värda mer än alkoholen.

Kram tillbaka ❤️
Vi kämpar tillsammans ?

Vad härligt och rakt och friskt du hanterar dina insikter. Och klokt att inte orka skämmas. Den där skammen är ju bara värdelös, var stolt över att du vågar möta dig själv nu och siktar mot en bättre situation.
Det där med anemi har jag inte koll på, men däremot fått järn och b12 utskrivet flera gånger. Det är ju bara att gå till vc o be om blodprov, säg att du känner dig hängig om du inte vill berätta. (Men peppar också lite för att det finns massor av bra hjälp o stöd att få om man pratar med dom om beroende).
Pepp och styrka!

Så bra du tänker, om normaltillståndet. Jag tror alkoholen lurar oss att tro en massa olika saker om oss själva och vår tillvaro. Som att livet skulle vara trist och oinspirerande, färglöst, utan drickandet. Som att vi skulle gå miste om upplevelser, känslor och tankar.

Det är ju precis tvärtom! Utan alkoholen är världen en sannare plats och tillvaron den ”äkta”.

Jag har druckit (som du fast hela veckorna igenom) just för att dämpa den här världen, eller hamna i en annan. Göra tillvaron lite gladare och hanterbar. För min del innebär mitt nyktra att jag ska våga se verkligheten. Klart.

Jag är bara på dag 3. Från början högst ofrivilligt, kan jag villigt erkänna, då jag plötsligt fick en massa sjukdomssymptom. Tre dagars sängliggande utan alkohol har gett mig tid att reflektera över hur jag lever och vem (vad!) jag blivit: En skåpsupande smygfyllekärring som går till jobbet berusad.

Jag har en enda drivkraft. Att våga leva!

Jag ser så mycket i mig själv i det jag läser här på forumet. Det ger ringar på vattnet som går ut och in i olika tidsrymder. Jag är dottern till den alkoholiserade fadern, jag är den medberoende i förhållandet och jag är den sjuka alkoholisten. Det öppnar bilder av mig själv som jag blundat för.

Nu har jag äntligen öppnat ögonen och ser bara den som vägrar vara slav under alkoholen mer!

Stor kram till dig Sober-October! ❤️

Inte ens ork att skämmas
Hej! Jag är ny här och skulle vara glad för lite pepp-talk. De senaste 3 dygnen har jag varit hemma från jobbet, de första 3 dygnen på väldigt länge utan en droppe. Det började med känsla av nackspärr, blytungt huvud och huvudvärk. Emellanåt får jag yrsel och dimsyn. Om nätterna vaknar jag av urladdningar av värmeexplosioner i kroppen. Kastar av mig täcket, fryser och så börjar det om. Jag har inte sovit en hel natt på flera år. Jag har tänkt: Är det någon sjukdom jag fått?

Hahaha! Så lustigt va! När jag gått omkring hela dagarna och längtat efter ”rätt klockslag”, för att få lov att ta den första starkölen eller det första glaset rött. Det har pågått sedan... ja, flera år. Så gott som varje dag. I perioder värre och med det menar jag att drickandet blivit rena fyllor mitt i arbetsveckan. Jag har ursäktat det med att ”det behövs”, för att alls orka gå till jobbet. Jag har alltid pallrat mig iväg, inte helt utan besvär och skam, även om jag fortfarande känt av ruset. Det är en ynklig känsla att komma berusad till jobbet, hela dagen går åt till att försöka dölja tillståndet. Efter lunch blickar jag ändå framåt och längtar att få komma hem. Till drickat.

Jag är 48 år och har 3 barn, man och jobb. Det har gått bra (?!) hittills. Men jag har under de senaste 3 dygnen börjat med retrospektiv. Se mig själv och mitt beteende. Det suger och jag måste ut ur detta innan mitt psyke och min kropp helt falerar.

Mitt mående har i perioder varit uselt. Depressioner, konstiga domningar, tinnitus, hjärtklappning, värk i leder. Hm, Google är ju bra! Man får reda på att man lider av en massa åtråvärda sjukdomar, men inte alkoholberoende. Idag sökte jag fram en massa info om hypoteros, att det skulle finnas problem med sköldkörteln. En högst rimlig förklaring, tänkte jag. Då kan jag ju få en diagnos som svar på ”allt jag har”. Sen föll poletten ner. I en text står det om B12 brist. Jo, det kan man få... även som alkoholberoende! Jaha, den snygga diagnosen förvandlades raskt till sanningens minut. Den ligger där nu, som en öppen bok.

Det jag genomgår just nu är abstinens. Det jag genomgått under flera år är anemi pga mitt drickande. Jag har inte ens ork att skämmas.

Jag var nykter 9 månader under 2015-16. Det minns jag som en härlig känsla. Jag ska tillbaka dit - så tusan jag ska! Nu är jag förstås bekymrad över min anemi. Kan jag behandla den själv genom tillskott och min nykterhet, eller behöver jag något mer?

Jag funderar också på att byta jobb, då det känns som att arbetet/stressen i mitt yrke ”triggar” drickandet. ”Nåt ska jag väl ha som belöning för att jag står ut!”. Har jobbat som lärare i grundskolan i drygt 20 år. Drömmer om att stå i en kassa, dra upp ogräs eller dela ut post.

Tack för att du läste mina ord. Tack.

Hej! Jag är ny här och skulle vara glad för lite pepp-talk. De senaste 3 dygnen har jag varit hemma från jobbet, de första 3 dygnen på väldigt länge utan en droppe. Det började med känsla av nackspärr, blytungt huvud och huvudvärk. Emellanåt får jag yrsel och dimsyn. Om nätterna vaknar jag av urladdningar av värmeexplosioner i kroppen. Kastar av mig täcket, fryser och så börjar det om. Jag har inte sovit en hel natt på flera år. Jag har tänkt: Är det någon sjukdom jag fått?

Hahaha! Så lustigt va! När jag gått omkring hela dagarna och längtat efter ”rätt klockslag”, för att få lov att ta den första starkölen eller det första glaset rött. Det har pågått sedan... ja, flera år. Så gott som varje dag. I perioder värre och med det menar jag att drickandet blivit rena fyllor mitt i arbetsveckan. Jag har ursäktat det med att ”det behövs”, för att alls orka gå till jobbet. Jag har alltid pallrat mig iväg, inte helt utan besvär och skam, även om jag fortfarande känt av ruset. Det är en ynklig känsla att komma berusad till jobbet, hela dagen går åt till att försöka dölja tillståndet. Efter lunch blickar jag ändå framåt och längtar att få komma hem. Till drickat.

Jag är 48 år och har 3 barn, man och jobb. Det har gått bra (?!) hittills. Men jag har under de senaste 3 dygnen börjat med retrospektiv. Se mig själv och mitt beteende. Det suger och jag måste ut ur detta innan mitt psyke och min kropp helt falerar.

Mitt mående har i perioder varit uselt. Depressioner, konstiga domningar, tinnitus, hjärtklappning, värk i leder. Hm, Google är ju bra! Man får reda på att man lider av en massa åtråvärda sjukdomar, men inte alkoholberoende. Idag sökte jag fram en massa info om hypoteros, att det skulle finnas problem med sköldkörteln. En högst rimlig förklaring, tänkte jag. Då kan jag ju få en diagnos som svar på ”allt jag har”. Sen föll poletten ner. I en text står det om B12 brist. Jo, det kan man få... även som alkoholberoende! Jaha, den snygga diagnosen förvandlades raskt till sanningens minut. Den ligger där nu, som en öppen bok.

Det jag genomgår just nu är abstinens. Det jag genomgått under flera år är anemi pga mitt drickande. Jag har inte ens ork att skämmas.

Jag var nykter 9 månader under 2015-16. Det minns jag som en härlig känsla. Jag ska tillbaka dit - så tusan jag ska! Nu är jag förstås bekymrad över min anemi. Jan jag behandla den själv genom tillskott och min nykterhet, eller behöver jag något mer?

Jag funderar också på att byta jobb, då det känns som att arbetet/stressen i mitt yrke ”triggar” drickandet. ”Nåt ska jag väl ha som belöning för att jag står ut!”. Har jobbat som lärare i grundskolan i drygt 20 år. Drömmer om att stå i en kassa, dra upp ogräs eller dela ut post.

Tack för att du löste mina ord. Tack.

? Vad skönt att det blev som det blev, tänk vad mycket tid du lagt ner på att fundera på hur det skulle bli.. Blir lite komiskt i slutändan men faktum är att liknande hänt mig flera gånger. Som om någon högre makt vill bana väg för den riktning man påbörjat.

Tycker det är så intressant att läsa om dina funderingar kring att vara högkänslig och jag fortsätter att bocka av igenkännande. Det krävs mod att reflektera över sina tankar, känslor och beteende. Men det är ju också så man utvecklas. Utan att lova för mycket så tror jag att om du fortsätter att utsätta dig för liknande obekväma situationer så kommer de kännas mindre obekväma med tiden. Hjärnan är ju fantastisk på att hitta och anpassa sig till nya mönster och tankebanor. I kombination med bra avslappningsövningar som tidigare alkoholen stått för. Det gäller ju "bara" att hitta metoder att dämpa surret i hjärnan som fungerar. Vet ju hur stressad och speedad man kan bli efter för mycket intryck och att sätta sig och meditera är hopplöst. Men jag vet också att om man lyckas hantera dessa känslor utan alkohol så tappar de styrka tillslut.

Att duscha jättevarmt och växla till iskallt, så mycket man klarar av, så kan man ta udden av de värsta känslostormarna har jag upptäckt. Fick tipset när jag hade migränkänningar att låta duschstrålarna träffa huvudet en stund och det är väl inte så konstigt egentligen med tanke på att allt styrs via nervbanor..

Det här med att känna sig obekväm bland andra socialt kan ju verkligen få en ur balans. För mig finns inga hinder för hur mycket informationen kan spinna iväg. Kan räcka med en blick från någon och hela systemet printar analyser resten av kvällen och fortsätter efter det. Har så klart med osäkerhet att göra med. När jag känner mig mer tillfreds med mig själv så brukar jag inte reagera lika hårt. Det största beviset på det är att jag är klart känsligast när jag är bakis och då är jag aldrig tillfreds mig mig själv.

Det här blev långt och svamligt igen. Hoppas du får en fin helg Soffi och tack för dina inlägg!

Vilken stressig vecka. Jag har som hastigast varit här och kollat era inlägg när jag har haft tid över.
Men jag vill bara meddela att jag håller min nykterhet än, 25 dagar idag.
Jag märker att jag tänker mer sällan på alkohol nu än i början. De första två veckorna var beslutsamheten den starka drivkraften och alkohol och min nykterhet var det första jag tänkte på när jag vakande och de tankarna upptog ganska mycket av min vakna tid. Nu är inte min nykterhet det första jag tänker på när jag vaknar, det kan gå flera timmar och vid mycket arbete, möten och sådant som håller mig sysselsatt kan en halv dag gå innan jag påminns om det. Kan det vara så att nykterheten är det normala tillstånd jag vill vara i? Det känns just nu som självklart att inte dricka och den känslan är grym att känna.
Jag hoppas jag kan hålla kvar den känslan.
Tidigare när jag bestämt mig för en nykter helg har dagarna innan helgen varit nedstämd, har inte sett fram emot helgen alls eftersom jag inte ska få min alkohol, tråkigt och alldeles för bedrövligt pissigt har det känts.
Nu är det inte alls så, jag känner mig upprymd, lättad och glad över att jag kommer att vakna pigg, utan ångest och fräsch en lördagmorgon.
Jag ska inte dricka imorgon heller, så söndagen kommer att starta lika fint som de senaste söndagarna...hoppas jag.
Det är som sagt bara dag 25, prövningarna kommer, det vet jag.
Men jag passar på att njuta medans jag är inne på den inslagna vägen.
En dag i taget!

Först och främst: Soffi, tack för dina ord. Tillvaron tickar på, jag är nykter. Idag är det fredag och jag har inte ens fumderat på alternativet att dricka (förutom att jag skriver det här då). Helgerna har blivit något annat: god mat, mys och tid för roliga aktiviteter. Det kan jag verkligen njuta av, att veta att jag kan hitta på saker närhelst jag vill utan att bära på den där äckliga bakisfilten. Som sagt är inte allt helt okomplicerat. Jag vill fortfarande fly ibland, just för att det är så jobbigt att möta sig själv. Hade nog någon slags naiv förhoppning om att allt skulle bli bra bara jag slutade dricka men jag har fortfarande min pms och min oro (lite bättre dock). Men dricka? Nej! Jag är så klar med den karusellen. Jag vill leva på riktigt. Just nu lever jag som att alkohol inte finns och har slutat räkna dagar. Vet inte om det är en bra strategi, men just nu är det så skönt att göra så.

10 vita dagar att fira idag, utan A naturligtvis ??
Nu en tuff timme med min PT
Önskar en underbar vit fredag

Jag tror alla drömmer om att fly till ett annat liv ibland, dessutom är nog vi som "tenderar att ta ett glas för mycket ibland" överrepresenterade i flyktkategorin.

Jag tror också att det är fullt naturligt att du har mer flykttankar nu när du är på gång med stora förändringar i ditt liv. Är det rätt? osv...
Och din läsfåtölj låter ju som en helt fantastisk frizon, så skön! Men inte 24-7 väl?

Jag går en skogsrunda emellanåt och där, mitt ute i skogen på ett träd invid stigen, har någon satt upp en skylt med texten "Allt kommer att bli bra". Den skylten får mig att känna förtröstan och att le varje gång. Men skylten får mig också att inse att det går inte bara att sitta i soffan och vänta på att allt löser sig av sig själv, den får mig att fortsätta kämpa mot det jag verkligen vill.

Jag känner så starkt med dig och beklagar verkligen din förlust.

Jag läser och förstår att du upplever samma tsunami av ångest och dåligt mående som jag i början av nykterheten. Det ÄR jättejobbigt och man FÅR känna det så.

Men, nu börjar jag få näsan lite över vattenytan, ja, det BLIR BÄTTRE. Någonstans börjar jag tom tro att det är i just det jobbiga och motiga som jag hittade styrkan att fortsätta.
Hoppas att du kan se det också.

Sänder all medkänsla. Du är stark!

Ja, jag var nykter igår. Och, all vånda var helt onödig för jag missade gästerna :-)) !
Hur lyckas man med det? Jo, han firade med en "öppet hus" variant och eftersom det var vanlig vardag så trodde vi att de flesta skulle komma på eftermiddagen/kvällen. Jag skulle alltså fixa dagens sysslor på förmiddagen och dyka upp hos honom på eftermiddagen. Vi hade såå fel. Alla som ville fira honom hade samordnat sig och dök upp till lunch!
När jag kom var alltså gubben lite lagom svettig efter att ha serverat lunchmat i massor och diskat undan efter. Vi kunde därför ha en lugn och mysig stund tillsammans bara vi och käka lite rester framåt kvällen. Han tyckte det var tråkigt att jag missat alla, men jag sa inte fullt ut hur SKÖNT jag tyckte det var :-).

Pianisten: Ja, det är nog det jobbigaste med att vara nykter, att man inte vet vem man är eller ska/vill vara. Det plus att jag blir överkänslig för alla slags sinnesintryck och att det blir totalkrasch i hjärnkontoret av all "spam".

Har funderat lite över detta nu på morgonen, vem jag är och vilka förväntningar jag upplever från omgivningen i olika roller. För jag är nog otroligt skicklig på "rollspel" har jag kommit på.
Yrkeskvinnan jag har ju inga som helst problem att ta plats och ställa krav, ej heller att ställa mig upp och prata inför massor av folk eller gå in i kniviga förhandlingssituationer. Jag har tom jobbat som lärare en period, inga problem att stå inför en klass med uppkäftiga tonåringar "testar en" eller, ännu värre, att ta föräldramöten där man vet att man blir skärskådad och bedömd av alla föräldrar "-Är hon bra / rätt person att ta hand om våra barns utbildning?". Visst, jag blir trött efter och har alltid dövat mig med alkohol när jag kommit hem, för att få stopp på huvudet efter dagen. Men jag har aldrig druckit så att jag varit onykter på jobbet. Och jag har alltid fått goda omdömen.
Men så kommer jag till sociala situationer där jag träffar goda vänner, och jag blir helt ur slag. Vet inte vem jag är. Känner mig bedömd och funnen fel och tråkig. Går på tårna för att känna in alla andra, deras sinnesstämning, vad de vill och behöver samt vad de tänker. Jag behöver helt enkelt alkohol för att reda ut situationen och känna mig "rätt". Eller så är det det att jag inte kan acceptera att jag blir precis lika trött av att umgås med vänner som att jobba på en hög nivå. Det känns ju faktiskt lite fel...Det plus att jag alltid har definierat mitt värde utifrån prestation. Presterar jag inte så är jag ingen...

Ja, återigen lite luddiga och halvfärdiga funderingar så här på morgonen. Lyfter och vrider och vänder på stenarna som tidigare legat under ytan, under floden av vin.

Jag känner exakt som du angående alkohol....för mig är det antingen av eller på....så jag kommer aldrig att kunna dricka normalt.
Mitt bagage var ju betydligt tyngre än vad jag förväntat mig, och då tror jag ändå inte att vi lyckats nysta upp allt jag bär på inombords...men jag är beredd på att jobba med mig själv, för en av sakerna jag har lärt mig är att jag faktiskt förtjänar att få må bra.
Gårdagen var fylld med väldigt mycket stress....mamma här orolig över att flytta och jag gjorde mitt bästa för att det skulle gå så smärtfritt som möjligt.
Trodde inte att jag skulle hinna/orka gå på mötet, men det gjorde jag och det var en himla tur...för det var det absolut finaste mötet hittills.
Att jag har fått förmånen att få lära känna så otroligt vackra människor, det är något jag kommer att vara tacksam för så länge jag lever☺

Grymt bra Mstrx?? Det går bra här. Ingen dricka i veckorna och ganska måttligt vid festliga helgtillställningar. Följer mitt sällskap och har verkligen förändrat mitt beteende. Inga abstinensbesvär kvar och suget är 2-3 på en skala 0-10. Kan jag leva mitt liv såhär så är jag nöjd. Inga fler minnesluckor men gärna lite skallebank så att jag fattar vilket gift det är.
Styrkekramar till dig nu inför helgen och skjut dig inte i foten ?

Trevlig helg nu Halvdan?
Själv har jag vart och pangat in nya bössan?‍♀️
Tre veckor nu ?️‍♀️

Det gick bra idag. Ingen längtan alls. Te och vatten. Hoppas natten ger sömn. Känner mig trött i själen.

Torsdag igen och dubbla möten. Därefter har jag hämtat dottern igen. Nu dricker jag te och snart är det godnatt... ??

Du kommer må bättre imorgon☀️
Ladda batterierna inför helgen???
?‍♀️?‍♀️?‍♀️????

Jobbigt just nu, lite tjafsig med hustrun o då slår suget till med full kraft sååå nära att besöka Systembolaget men stack ut o sprang o medans jag sprang bestämde jag att nej så lätt ska A djävulen inte lura dig så jag får uppleva 10 vita dagar imorgon