Senaste kommentarerna i forumet

Har varit så kallad helg alkis från ca 13-15 års ålder och är idag 36 år gammal har alltid jobbat och hållit ordning på livet i det stora hela men för ca 5 år sedan började alkoholen ta allt större plats i mitt liv och kroppen började säga ifrån. Jag har gått på AA möten ganska regelbundet under den här 5 års perioden men inte lyckats få stop på drickandet, kan gå som max 3 månader nykter sen blir det en djupdykning på 1 dag eller 2. Jag vill inte dricka längre och det ger mig inget positivt men jag KAN helt enkelt inte sluta på egen hand. Så jag undrar vad ni i det här forumet har för erfarenheter av medicinering för att klara sig igenom första månaderna kanske åren? Har det hjälpt er?

Ja hon behöver hjälp. Och hon är också manipulativ och försöker göra så jag ska avstå saker. Det är bara skönt att veta att det inte är jag som är heltokig. Ibland tvivlar man på sig själv. Du var inte för burdus det är ett stort problem som jag inte vet hur jag ska greppa. Men jag försöker fokusera på mitt mående.

Ja min jul var en riktigt pinsam jobbig fylla på julafton inför min frus familj. Dom är ganska dömande så jag har inte stått högt i kurs. Men efter julafton har jag inte tagit något. Jag försöker hantera ångesten och göra andra saker. Fixa i sonens rum och spela tv spel. Vad som helst som skingrar mina tankar. Det blir sena nätter dom är värst. När allt är tyst och alkohol jävulen försöker bota min ångest. Men den flytande psykologen är inte bra för mig.

Tycker det är starkt jobbat av dig. Jag har haft ett långt uppehåll från aa. Det är inte så bra.
Kram

Min svåger är en pedant när han bygger, och för mig helt omöjlig att bygga med.
Han kan sitta en hel eftermiddag och försöka ta ut en rätt vinkel på en knutbräda till ett sexkantigt hus.
Det försinkar hela bygget och vår gemensamma semester går helt åt pipan, ingenting blir färdigt i tid.

Jag är lite tvärtom, jag brukar jämföra med hur ett proffs gör, han jobbar mot en utsatt tid och då ska det vara klart.
Och då får man jobba effektivt och fuska på ställen där det inte syns, ingen skulle väl vilja lägga en massa timpengar på småsaker som ingen skulle lägga märke till.

Jag brukar tänka på varför svågern gör som han gör, och jag tror att han är rädd att bli synad av sina polare som gärna kan berätta om ett mycket smartare sätt att bygga på, och att han ska bli förminskad av dem.
Så hans pedanthet ligger nog i en rädsla att bli bedömd av andra, men å andra sidan han är en jäkel på att kritisera mina projekt.
Och mina svar är, ja jag hör vad du säger, men det här är/var mitt projekt och jag valde att göra så här och lösa det på det här sättet.
Jag vill inte lägga all min fritid på att enbart bygga, jag har annat att lägga tid och energi på, min familj t.ex.

När jag bygger så tillåter jag mig att ”projektera” i huvudet innan det drar igång, det är där allt tankearbete sker.
Inköp, material, delprojekt, verktyg, skisser och ritningar, införskaffande av information, skruvlängder, maskiner osv.
När det väl drar igång så har jag en arbetsplan i huvudet, den ska följas och allt ska finnas framme, byggmaterial och verktyg.
Jag sätter tidsplaner för varje dag och vecka som bygger på hur det gick dagen innan, och visst förändras det hela tiden.
Det som jag trodde skulle vara lätt blev svårt, och tvärtom.
Jag har lärt mig att sluta jaga millimetrar, det är centimetrar och möjligen halva eller tredjedels centimetrar.
Det finns snickarens bästa vän på tub och den ska man aldrig vara rädd för att använda.
Svågerns golv förblir alltid ett gungande hav beroende på årstid för att han la för små distanser mot väggen, jag har aldrig haft sådana problem, möjligen en lite kant som sticker ut under golvlisten .

Visst löser man en del problem under natten, men när jag stöter på problem så lägger jag det i facket för att lösas under vakentid.
Sömnen är oerhört viktig för att kunna lösa problemen på dagtid, får man inte sova så blir hela dagen kattskit.

Berra

Vad fint du skriver, jag har inte så mycket att komma med själv just nu men jag läser och är imponerad av din styrka. Kram

Tack Strulan!
Hålla ut. Vara i känslan.
Just det.
Ska inte analysera just nu.
Bara vara.
Blev så arg på AA, att det ska vara så svårt att komma till ett möte. Men tur idag, hade inte velat gå på ett blandat/öppet möte. Tur att jag inte kom in.
Ska lägga energin på barnen.
Hitta på nåt trevligt med dem idag.
Kram???

Det gör det inte lättare att jag kanske blir av med mina projekt pga saker som står utanför min makt. Skulle detta hända måste vi överväga en flytt dessutom, då kommer frågan gör jag den med eller utan henne? Blir det kanske bättre om vi alla flyttar? Är det vad som behövs? Mycket av min frus humör förstörs av kontakt från svärmor, om hon inte bor runt hörnet kanske det blir bättre?

Idag ska jag iallafall satsa på att vara nykter. Säger jag varje morgon men jag måste....

Funderar lite på det där att vara själv, det är så mkt svårare att träffa någon som nykter.
Iallafall tycker jag det, både som du säger med en dålig självbild men också det där med att date och middagar osv.
Jag som mår bäst av att leva utan alkohol, socker och att jag håller min fyrkant.
Inte många män som passar in där och sen är jag rädd att börja anpassa mig och då falla.
Nog babblat om mig, så kul om du träffar någon som du kan dela med.
Vem vet till våren kanske du kvittrar och skuttar fram??// kram Strulan

Jo humörsvängningar är säkert abstinens, jag tror det är så att missbrukaren som försöker hitta en anledning att dricka.
Men håll ut, det vänder// kram Strulan

Stressade som en dåre till AA. För att mötas av en låst port. Ringer på men ingen svarar. 5 minuter innan möte. Går runt huset och ser att man kan se gruppen genom flera fönster från gatan och på en skyt står AA ingång. Hur anonymt är det? Och varför kommer man inte in? Sen såg jag att där satt flera avdankade gubbar. Kollar på nätet, dagens möte är ”öppet möte”. Kör hem iskall och förbannad. Kommer in irriterad som fan. Min man kan aldrig ta att jag är sur. Han blev sur. Bråk. Jag körde hemifrån. Sitter i bilen på en parkering och vill gråta.

Jag hatar min man. Det är hans fel att jag mår dåligt. Han har skapat så mycket problem i mitt liv som jag får kämpa med. Önskar att han försvann.
Jävla abstinens. (Är det abstinens? Min ilska.)
Eller är det mina verkliga känslor som kommer ut?

tack du Strulan :-)) En sak kan jag lova bergsäkert : Jag kommer aldrig att börja kvittra och nynna :-))) Möjligen humma lite i tysthet :-)) Och shopping och jag går liksom inte i armkrok :-))

Jag vet inte säkert men jag tror att vi är många alkisar som har svårt med att ta emot beröm eller sympatier från andra för vi har ju under en längre tid varit så trampade på och fått höra så många nedsättande kommentarer så vi måste bygga från den absoluta nollpunkten när vi väl nyktrar till. Jag gillar ju att vara självständig men ibland finns det tillfällen när jag verkligen saknar någon. Så var det under en resa jag gjorde i våras där jag besökte en plats som grep mig så hårt så där kände jag verkligen rent fysiskt en enorm saknad efter nån att dela med mig med.

Men nu skyndar jag långsamt längs den väg som visat sig hålla längst med hjälp av en dag i taget !

Tack för ditt inlägg. Hoppas denna dag ska bli lättare för dig. Både praktiskt och själsligt ?
Visst är det bra att skriva av sig tungsinnet och sedan se det i skrift.
Bra för andra att läsa också då det inte är lätt för alla att formulera sig så bra som du gör.

Ja, livet är inte lätt men det är ju det enda vi har brukar man ju säga...
Och jag ser livet som en sträcka med större och mindre problem som ska lösas. Däremellan kan man få lite lycka och andningspauser.
Låter ju fruktansvärt tråkigt egentligen men jag är nog väldigt kontrollerad och alltid beredd på det värsta.
Mina katastroftankar har inga gränser så därför är jag nog ganska nöjd med att livet rullar på, är inte så mycket för utmaningar längre.
Jag är ingen spänningsnarkoman om man säger så?
Men förmodligen har det med åldern att göra.
Är nu 60+ och även om jag har alla mina åldrar i mig och minns mitt tidigare vilda ungdomsjag så inser jag att alkoholen har hindrat mig från att leva i verkligheten.
Så jag hoppas att mitt nya nyktra liv ska innebära en djupare förändring av min tillvaro.
Och nu har jag babblat färdigt i din tråd ?
GP, ha en fin och skön helg ❣️
Kram ?

då känner du väl inte igen dig när jag skriver om kronisk sjukdom antar jag....
för min del har jag fortfarande svårt att säga orden "jag är alkoholist"...men nu vet jag att jag är det. För 10 år sen när jag första gången kom i kontakt med vården pga mina alkoholvanor så var jag först väldigt tacksam för hjälpen. Efter en tid började jag jämföra mig med andra patienter som satt i väntrummet på beroendemottagningen och fick för mig att jag "inte passade in", att jag var för frisk. Detta har varit ett problem för mig och min alkoholsjukdom har fortsatt under 10 onödiga år pga detta. Livrädd för att få den stämpeln i pannan som du pratar om...

Tack för dina gratulationer - jag har det inte så jobbigt än så länge men jag vet att det kommer när allt blir vardag....
Kram

jag var inte var alltför burdus....märker att jag är lika frispråkig som tidigare fast skillnaden är att nu är jag nykter :) Dag 8 har just börjat och jag ska gå till AA.

För min del så behövde jag följande för att bli frisk från min panikångest och fobier: 2 års psykologkontakt, 1 träff per vecka. Medicinering med Paroxetin, 20 mg/dag. KBT-behandling mot fobierna. Allt är ju så individuellt förstås men gissar att jag är ganska genomsnittlig. Jag var livrädd för att vara ensam med barnen när de var små....försökte alltid arrangera så att jag skulle ha sällskap vilket var utmattande. Manipulerade min man så att han skulle ställa in det mesta av sitt egna liv för att vara hemma hos mig. Skäms när jag tänker tillbaka på de åren. Det var under min värdighet att bete mig på det viset men svårt att bryta.

Nog om din fru. Hur går det för dig själv denna jul?
Kram

Har haft för lite tid att hänga här idet julhelgen. ? Känner att jag hade behövt det. Men full fart med julfiranden lite var stans. Mysigt att träffa familj och vänner men för mig har det inte helt gått enligt plan tyvärr. Ligger här och kan inte sova (vilket i och för sig inte är så ovanligt oavsett) och tankarna maler.

Hur hamnade jag här? Varför gör jag som jag gör? Vad kommer hända på mötet med FHV och min chef? Vad vill de och vad vill jag?

Messade en vän för några dagar sedan och skrev att jag ville träffas efter julhelgerna och prata om ”en grej och att den skrämmer mig som faan” och tänkte att jag skulle berätta allt för hen. Just då kändes det skönt men nu tvekar jag. Vet att jag kan lita på hen men är dålig på att ta emot hjälp och öppna upp mig när det gäller vissa saker. Kanske inte så svårt att förstå när det gäller just det här men det där med att vara svag och ta emot någons stöd är tyvärr inte min bästa gren även när det gäller andra saker.

Nya dag och nya möjligheter i morgon!! Det ska gå!

Känns som om mitt huvud just nu håller på att sprängas av alla tankar ? Förstår att det nog är ett litet rörigt inlägg men behövde bara skriva av mig lite. Hoppas ni andra här haft en fin jul! Ska läsa ikapp i trådar i morgon! All styrka och omtanke till er! ??

Jag faller temporärt ner i djupet i bland. Helt utan förvarning eller logisk förklaring. Drabbades av en svår ångest för två dagar sedan då jag snickrade på mitt attefalls bygge.
Jag har svårt att släppa saker och ting som jag inte får till på rätt sätt. Det måste bli i vinkel, schysst skruvat och inget fusk. Om jag inte lyckas göra rätt eller gör en tveksam konstruktion ligger jag vaken natten igenom och ser dessa bilder rulla oavbrutet på det dåliga jobb jag gjort. Efter att igår ha försökt ställa tillrätta, förbättra ett jobb för tredje gången och fortsatt inte vara nöjd, fick jag seriösa tankar på att bränna ner hela bygget! Min nivå av stresshormoner och ångest växte sig brutal på nolltid. Jag insåg att jag var tvungen att sluta bygga men hade samtidigt ett enormt behov av att lätta på trycket. Jag bytte om till löparskor och drog iväg på en långrunda. Första 5 km var stressade och jag fick ingen ordning på tankarna alls. Kände mig så menlös, rastlös, värdelös. Det blev inte bättre av att jag såg min spegelbild i ett stort kontorsfönster då jag sprang förbi. Det såg patetiskt ut där jag knappt tycktes lyfta på fötterna i min sk. Löpning. Omedelbart sänktes mitt tempo ännu mer på grund av de negativa tankar och känslor jag skapade bara genom att hastigt se mig själv i en reflektion. Skönt nog kunde jag avfärda detta ganska omgående då jag trots allt var nöjd över att vara ute på en helande runda. Dryga timmen senare var jag hemma och trots oavbruten språng marsch i 80 minuter så behövde jag bränna ännu mer energi för att känna mig okej, jaga ångest och elände längre bort. Väl hemma och inne i stugvärmen gick det sakteliga åt rätt håll. Våra barn med respektive hade landat hemma hos oss efter julfirande på annan ort. Det blev en underbar kväll tillsammans.

Efter en natt med dålig sömn steg jag förmiddags upp och var ganska låg igen. Allt jag gjorde gick väldigt långsamt och blev fel. Skulle svänga ihop en smoothie till oss alla, maskinen började lukta bränt och lät illa, innan jag hann stänga av den sprack bägaren sönder och fruktsörja rann ut i botten av bägaren med resultatet av att bänkar och golv.....ja ni fattar säkert.

Hela min dag i går och idag har mina tankar periodvis varit väldigt mörka. Jag har funderat intensivt och allt för mycket runt min existens. Om jag inte hellre skulle vara död? Det är ibland en utväg jag funderar över. Hur ska jag göra det, och hur ska jag se till att familjen blir så lite lidande som möjligt?
Det mest absurda och patetiskt sjuka med mina tankar och känslor är att jag oftast älskar livet och det jag har möjlighet att göra. Min familj är det absolut bästa och mest värdefulla som finns. Att dessa hemska tankar och känslor kommer till mig är så extremt jobbigt att leva med.
Lika snabbt som de faller över mig, lika snabbt kan de försvinna.
Jag vet fortfarande inte om jag är bipolär men något sjukt är det. Dessa snabba, tvära kast mellan eufori och menlöshet sliter mycket på mig. Att jag har använt alkohol som självmedicinering i alla år är inte speciellt konstigt. "Medicin" mot svårigheter att släppa småskit, gilla mig själv, att inte duga, att ständigt vara tvungen att prestera, att vara orolig över något man inte vet varför, att alltid ha en känsla att något saknas utan att veta vad som gnager.
Fy fan.
Tack och lov är jag inte alltid så här sårbar och ledsen. Det pendlar snabbt.
Nu tror jag att jag är inne i en intensiv fas av uppvaknande och ifrågasättande där jag förhoppningsvis kommer ut lite visare, lite lugnare och med mer harmoni när svaren eventuellt kommer till mig.
Att jag kan gilla mig själv som jag är utan att behöva prestera eller plåga mig själv till bristningsgränsen genom träning.
Salig är den som funnit sin grej i livet. Vad mer än kärlek och god hälsa kan man behöva? ❤️
Jag fortsätter leta efter min lycka och salighet. ?
Det vore så lätt att tillfälligt bedöva denna svacka jag är i just nu med en kasse öl, några shottar whisky och en dunk rött? Tumla in i suddighet.
Jag har inga som helst planer på att göra det. Blir äcklad av tanken.
Jag ska rida ut stormen och komma ut stark ur denna tillfälliga, negativa berg och dalbana i tankar och känslor.

Långt och svårt inlägg det här, gör vad ni vill med det, jag förväntar mig inte att det ska hjälpa någon men det känns ibland lite bättre för mig själv att först skriva och sedan läsa om det jag själv präntat ned. Ger mig lite distans och reflektioner på ett annorlunda vis.
Konstigt kanske, men allt som jag kan göra för att jag ska försöka förstå mig själv och komma vidare är väl bättre än att låta bli?

God natt, ta hand om er.
Imorgon är en ny, bättre dag.
GP

Väldigt skönt att höra någon som haft samma problem med panikångest och fobier säga dom orden. Det låter exakt som min fru. Jag försöker hålla distans det går ibland och ibland inte. Jag har tagit på mig mycket vad det gäller hennes mående. Men det är väl som du säger att jag måste få till ännu mer distans för att själv må lite bättre. Tacksam för alla ord. Kram

Hej Lilve!

Jag tror såhär: tänker man ens att man ska lära sig dricka måttligt så har man ett problem.
Det kan låta lite hårt det jag skriver, men om och om igen ser jag det här på forumet och har mött det där ute också, och min analys efter att ha tittat på är att man nog bör välja en ordentlig planhalva att spela på - förutsatt att man tänkt tanken att man ska försöka bli måttlig.

Personligen ser jag bara fördelar med att vara nykter, när jag va nere i skiten så tänkte jag att jag absolut inte skulle bli någon jädra torris samtidigt som jag tänkte att jag ville bli måttlig, men efter tre månader helt nykter så insåg jag att det är enklast att va helt nykter - man slipper dividera med sig själv om hur många glas man ska förhålla sig till, man slipper fixeringen och framförallt blir man mer närvarande.

Hett tips: ta tre månader nykter och ta dig en funderare på exakt de frågorna du skrev ovan - kan bli ett spännande svar ;-)

Lycka till, mod och styrka!
Dee :-)

Vad skönt att vi är två! Jag har precis tagit en helvit dryg månad har börjat läsa lite böcker i ämnet under tiden. Det har gett tid att reflektera över problemsituationer och triggers plus tips på strategier. Nu ska jag dricka 3-4 glas vin inkl. bubbel på nyår och sedan blir det nog minst en månad vitt igen. Nu i början vill jag ta det långsamt och under kontrollerade former med personer som är insatta i mitt problem.

Bra att du tagit dig hit!

Dag 13 är till ända. Jag har mått mycket bättre idag. Brukar må bättre dagen efter ozonbehandling. Nu funderar jag på hur jag ska gå vidare med min behandling. Jag är mycket bättre i min pmds trots några dagars rejäla dippar varje månad. Alkohol har jag knappt tänkt på idag. Letade efter alkoholfritt vin eller alkoholfritt bubbel till nyår. Hittade ett äppelbubbel, det blir bra?. Sonen med flickvän kommer från Sverige i övermorgon och det har alltid varit drickande hos oss tidigare. Ser fram emot att tillbringa tid med dem helt nykter.

Jag har lyssnat på alkispodden. En av killarna sa nåt som fastnade.
-När han börjar romantisera drickandet i tankarna är han noga med att försöka spela hela filmen för sitt inre, inte bara trailern.
Så klokt, det tog jag till mig.

Är inne och läser i de olika trådarna här några gånger varje dag. Det hjälper mig att hålla mig på det spåret jag bestämt, nykter året ut.
(Därefter förlänger jag nog tiden till 3 månader).

Jag förtjänar att få må bra, precis som vi alla gör. Vill inte fly mer in i vindimman som är förrädisk. Det finns en sida hos mig som sätter krokben för mig eller har gjort tidigare i alla fall. Jag kan vända blixtsnabbt från att ha varit tvärbestämd i tex. att inte dricka så sitter jag där med ett vinglas i alla fall. Och jag fattar inte hur det går till....Jag måste någonstans bara bestämma att nu sviker jag mitt löfte till mig själv, det betyder inget utan vinet är viktigare. Det är destruktivt och jag behöver hitta min stoppknapp när det sätter igång. Jag vill verkligen inte börja dricka 1-1,5 flaskor per dag igen. Jag lurar ingen förutom mig själv. Min son har en full mamma varje dag i princip. En mamma som bara blir trött och orkar inget. Usch vad jag mår dåligt när jag tänker på det. Sen stiger jag upp varje dag bakis och försöker vara så normal som möjligt. Min familj och jag har sluppit det i 2 veckor i morgon. Kan inte säga att livet är tipp topp men har en förhoppning om ett bättre liv både för mig och min familj på sikt om jag håller i detta❤️

Problem med alkohol ja, men skulle inte se mig som alkoholist. Jag hade varken då eller nu ett behov av alkohol och jag hade inga problem alls med att sluta.

Jag drack för mycket alkohol under en kort period på hösten i samband med årsdagen för min brors bortgång, jag tänkte mig inte för och trodde väl helt enkelt inte att något sånt här kunde hända. Det blev ett rejält uppvaknande och jag känner in i det innersta att jag hade aldrig velat eller ens vågat dricka på ett skadligt vis igen.

Det känns bara som att jag har fått en stämpel i pannan att jag är alkoholist när jag uppriktigt sagt känner att jag inte är det, och jag hade inte haft några problem med att medge om jag skulle vara det, det är ju verkligen inget att skämmas över :/

Grattis till en vecka, bra jobbat! <3

Jag önskar dig detsamma! ?

Känns som att ni har hamnat i ett dödläge. Ni mår så oerhört dåligt båda två. Tack och lov går alla tillstånd att bryta och med rätt hjälp utvecklas framåt. Det gäller "bara" att klura ut vad som behövs och sedan börja där. Dock måste ju båda parterna vara med i förändringen. Självklara saker att säga...

Tycker uppriktigt sagt synd om er båda, även om det naturligtvis inte hjälper ett skit. Tänker att ni är fast i gamla invanda rutiner. Trots att de drar ned er båda vet ni inte hur ni ska bryta. Eller...? Jo, åtminstone en av er vet hur en början skulle kunna vara. Det är inte lätt, inte alls, men absolut nödvändigt.

I övrigt är det svårt att råda då vi endast vet dina känslor. Vilket förstås är naturligt, det är du som är här, du som skriver, du som helhjärtat får det stöd du är värd. Men, som sagt, det känns som att ni båda är så fast i denna nedåtgående spiral att den tar så mycket av den energi som skulle behövas för en förändring.

Kan du komma på något - förutom att du lyckas bryta med alkoholen - som skulle kunna hjälpa er framåt?

Önskar för hela familjens skull att ni orkar ta tag i situationen. Det liv ni lever just nu är ohållbart på alla plan.

Hoppas att det nya året ger hopp om en nystart på något sätt,tillsammans eller var för sig.

Kram till dig

Svaret på din fråga är väl att det inte är så många som lär sig dricka måttligt, även om en del studier visar att det går.
Många som lärt sig dricka måttligt är fixerade vid hur mycket alkohol de ska dricka nästa gång och när de ska dricka nästa gång. Då dricker man möjligtvis på ett "hälsosamt" sätt, men frisk är man inte.
Uppenbarligen finns det de som klarar att dricka måttligt, men jag är tveksam till om det är särskilt många som kan få en sund och avslappnad inställning till alkohol när de en gång utvecklat ett missbruk.
Detta är så klart bara min personliga uppfattning, men jag tycker att det är viktigt att fråga sig VARFÖR det är så viktigt att dricka måttligt och om det är värt risken att plötsligt ha gått över gränsen igen...

Tror vi är många som försökt många gånger, så till slut kommer gången när man har prövat allt och då har man plötsligt insikten och hittar viljan. Så heja dig och rid på vågen av ilska// kram Strulan

All stress i kroppen ger sig om ett tag, jag kände mig som ett aprilväder första månaden dvs glad, stark, arg, ledsen osv växlade hela tiden.
Men håll ut och ett tips är att dra till gymmet och trötta ut kroppen.
Skickar styrka till dig/: kram Strulan