Senaste kommentarerna i forumet

Jag har helt missat att du är kvar på forumet... Eller har återkommit? Jag slutade skriva rätt abrupt under 2018, för att återkomma våren 2019. Vinmarinerad. Utmattad. Igen. Nu ha jag flyttat in i ”Det vidare livet”. Velar gör jag fortfarande emellanåt. Ändå. Men nu är steget liksom längre till att faktiskt agera på den där veligheten. Du kommer också dit. Jag hoppas din mans senaste besked håller, så du får en nykter lördagskväll under bältet. Vi lär oss av att lyckas!

aktiv alkis så blev jag ju van vid att bli marginaliserad, en nolla, ett intet.....Jag fanns liksom inte på riktigt utom vid ett enda tillfälle :
När nån behövde en syndabock.

Det där hade jag problem med över ett år in i nykterheten, ända till den dagen då en "medberoende" (tecknen känns lite fel eftersom hon hade ett bra tillfrisknande) stod upp scenen vid avslutningen på Gullbrannamötet och sa, beskrev, exakt det jag behövde veta för att se framtiden an med positivt glädje !

Hon stakade ut min väg hur jag skulle göra för att få (återfå ?) min egen person och min egna identitet och kunna bygga upp min självkänsla. Hon visade vägen men jag fick gå den själv och det var lite knaggligt i början men det gick lättare och lättare. Men jag gjorde framsteg, ibland obetydliga och ibland gigantiska !! Jag fick lära mig att trots att jag övade så gjorde jag inga framsteg förrän jag var mogen för det ! En väldigt bra övning i tålamod ! Det händer fortfarande att jag inte fattar tingens ordning men då har ju lärt mig att lägga undan problemet tills de en dag poppar upp som en aha-upplevelse och jag fylls av glädje !

Men det där med att vara utsatt finns så djupt rotat i mig så jag kan känna av det i vissa situationer som tex när de som kallar mig vän ger fan i att svara när jag skriver/messar till dem. Det svider i ett alkishjärta och kan ge problem om jag inte kan hantera det på rätt sätt.

Att fylla på sin självkänsla är ett evighetsjobb men så oerhört viktigt. Börjar jag tvivla på mig själv så går det fort utför. Det ÄR viktigt att jag ser upp till mig själv och verkligen gillar den jag är så jag inte hamnar i soplådan som var fallet när jag drack. Jag är inte på nåt sätt perfekt, tvärtom, jag har mängder med fel och brister men JAG kan leva med dessa idag och behöver inte bry mig om hur andra uppfattar mig. Det är ju liksom helt deras problem. Dessutom har jag kommit upp i den ålder där jag inte behöver bry mig om status eller hålla nån form av snyggmask framför mig utan jag kan vara precis som jag är. Och det är befriande !!

Idag väljer jag att vara nykter och jag tänker inte ta det först glaset !!

Den här veckan har varit sjukt stressig på jobbet. En vecka som tidigare hade betytt mycket ventilering med alkohol.
Har inte lyckats bli av med stresskänslan och alla tankar som tidigare. Kände mig stressad tills jag somnade igår och tankar på jobb etc. snurrade konstant. Trots att jag inte kan förändra eller lösa något med tanken.
Hoppas det släpper under helgen, så jag laddar batterierna inför nästa vecka.

Träffade en terapeut i veckan via sjukvårdsförsäkringen. Kändes bra och fick med mig lite uppgifter att göra.
Lite skumma grejer, men är bara att lyda order!

Nästa helg hade för 7 veckor sedan kallats Jackpott. Och gett upphov till stor glädje.
Jag har hela helgen för mig själv! Men nu så blir det en prövning.
Största prövningen hittills. Med bara min egna styrka som motkraft.
Just nu så känns den lugn och är 100% säker på en nykter helg då. Men gäller att gå in benhårt med den känslan.
Har en utbildning på lördagen (som tidigare inte stoppat mig) som ger lite extra motstånd.
Funderar på att va ledig på fredagen för att vila. Och göra saker som JAG vill, allt förutom alkohol.

Känner mig fortfarande trött, trots mycket sömn. Vet inte om det är att det är mörkare ute som gör det.
Har inte tränat innan jobbet sen jag slutade dricka för att inte bli för trött på dagarna, som är en trigger.

Läste igenom min tråd, vilket ger styrka. Känslorna och besattheten på alkohol är inte lika närvarande och kommer mer sällan.
Dvs dagarna går snabbar än i början. Har gått igenom mycket för att komma där jag är idag, trots alla inbillade problem.

Jag är nykter stark och modig! Det andra kommer med tiden

Trevlig helg

Trist att det blev en sådan natt, i natt. Låter klokt att ta hänsyn till det under dagen och inte pressa dig för hårt ?! Jag tänker som AL. Helt klart värt ett besök i ngn hälsokost butik under dagen, om du har möjlighet ☺️! Jag tar magnesium varje kväll. Har inga magiska nätter för det precis, men hjälper lite mot krypningar i armar och ben. Alkohol fullkomligt tömmer kroppen på denna viktiga mineral. Så jag fyller på av den anledningen. Men det är också så att det här med nattliga kramper ökar med åldern. Och vi blir ju inte yngre precis..☺️. Min mamma tar också magnesium på kvällen innan hon lägger sig, har god effekt av det och var den som tipsade mig?.
Hoppas du får en bra dag, trots den kassa natten?! Och som du säger, nyktra kommer vi vara i vilket fall??!
Stor kram!
/Fibblan ?

är jättebra. De flesta har brist på det. Det.är en mineral och de ska tas på kvällen. Hjälpen till med sömnen.

Det har tydligen blivit min nya rutin, att äta frukost jättetidigt och sen sitta och fundera över allt som händer i mig nu. Även om det är lite jobbigt för att många tankar snurrar och är högst oklara och halva så känns det faktiskt bra. Jag ger mig själv den här stunden helt enkelt.

Javelin: Vilket bra tips! Att duscha varmt/kallt för att distrahera hjärnan från tankar och koppla om systemet till att fokusera på den rent fysiska känslan istället. Det är precis tvärtom mot vad jag brukar när jag sätter mig på kvällen i mitt tysta vardagsrum med dämpad belysning, då försöker jag ju minska på nya sinnesintryck så mycket det bara går för att ge hjärnan chans att "jobba klart" med dagens intryck. Men, det funkar ju, helt uppenbart, inte. 180 grader alltså, dags att testa att ta bort fokus på de jobbiga känslorna/tankarna/intrycken genom att utsätta sig för mer sinnesintryck, fast sådana som inte behöver vidare tolkning.

Så tillbaka till mina funderingar. När jag bestämde mig för att dra ner på alkoholen, ja, jag bestämde mig ju faktiskt inte för att sluta dricka, så tänkte jag att det blir en kamp emot alkoholen och suget att dricka dagligen. Alkoholen var den stora motståndaren.
Jag hade fel. Det är inte alkoholen jag kämpar emot. Det är mig själv.
Visst, jag har känt sug efter att dricka, men alltid kopplat till att jag vill må bättre, slappna av och/eller unna mig och ta hand om mig. För att jag inte har någon annan strategi att hantera mig själv. Och jag vill ha medicin.

När jag omdefinierar min "motståndare" så förstår jag bättre. Någonstans vet jag ju att det finns ingen som är så obarmhärtigt hård mot mig som just jag själv. Kom på det apropå mina funderingar igår. Att jag har mycket lättare att hantera livet när jag är i någon "roll", tex på jobbet. Får jag kritik där så är det ju bara den rollen som får kritik, inte "jag" och jag har ett gott "jobbsjälvförtroende" då jag vet att jag är högpresterande. Rent privat socialt däremot så vet jag inte vem jag är, speciellt inte nu när jag inte dricker. Lägg då till det faktum att "man känner andra utifrån sig själv" plus att jag tydligen är högkänslig när jag inte dricker. Inte undra på att man överanalyserar allt andra gör för att hitta "kritiken de riktar mot mig". Och kritiken är jag naturligtvis känslig för då jag SKA vara den duktiga och ofelbara.
Kan det vara så??? Och hur slutar man i så fall???

Ändå... så förstår jag inte riktigt... Hur kan det komma att jag även mår så fysiskt dåligt sedan jag slutade dricka? Idag har jag återigen "torrbakfylla", fast jag inte drack igår så har jag ont i huvudet, är trött och har sandpapper i munnen. Efter över femtio vita dagar....

Nåväl, just nu, fast jag vet vilken medicin som skulle hjälpa så gör det mig faktiskt ännu mer övertygad om att jag inte vill dricka. Inte än. Vill verkligen hitta en väg till att må bra utan alkohol först.

Vaknar utvilad. Mannen ringde just å sa att han kommer hem ikväll. Då känner jag en besvikelse på en gång. Mina planer förstörda. Samtidigt känner jag en uns av lättnad. Då är det klart. Inget vin ikväll. Ändå vill jag inhandla alkohol för säkerhets skull...om det blir ändrade planer igen.

Det låter jättebra, vi hänger i och mår så mycket bättre än om vi fortsatt dricka alkohol!
Trevlig helg trots busvädret idag?️☔

???

Trodde jag skulle sova jättebra inatt men fy vad jag bedrog mig!
Låg och vred mig, tände och släckte om vartannat i två timmar.
Somnade och vaknade hastigt av världens kramp i skenbenen‼️ Inte i vaderna utan på framsidan....?
Visste inte hur jag skulle häva detta utan fick lida mig igenom några smärtfyllda minuter.

Googlade lite efteråt och läste att kramp i benen kan bero på magnesiumbrist..?
Känner någon igen detta?

Så denna dagen kommer präglas av sömnbrist, får nog hoppa träningen idag och göra något mer stillsamt.
Nykter kommer jag förbli hursomhelst ?.
Önskar alla en fin helg?

Kramar
???

Tack för era fina kommentarer, de värmer på riktigt. ❤

Igår drog jag igång ett renoveringsprojekt jag skjutit på i säkert två år. Inte för att jag har orken eller nån skaparglädje, bara ett nödvändigt ont. Har så galet ont i kroppen nu så jag knappt tar mig ut soffan, jordens huvudvärk och känner mig väldigt nere. Inte en dag sen jag slutade dricka som jag mått fysiskt ok, psyket hyser jag inga större hopp om inom överskådlig framtid... Bra ändå att fokusera på något praktiskt som inte är jobb eller hushåll. Undrar ändå om jag tagit mig vatten över huvudet, är egentligen inte i skick för nåt.

Tänker på det Soffi skrev om att hitta styrkan i det motiga och utan tvekan är det så. För min del är det hoppet om en bättre framtid som jag inte vill släppa. Har alltid tyckt om att promenera i extremväder, gärna snöstorm eller vilken storm som helst. Finns säkert material för en psykologs årslön i de idéerna men en stor del är ju kontrasten till att komma hem, in i värmen och lugnet igen. Just nu är jag ute i den värsta stormen någonsin, känns som en pågående hagelskur med rakbladsformade isprojektiler. Jag vill bara komma in i värmen igen.

Du är så välkommen hit Nordsaga! Det måste gå att leva utan alkohol utan att det ska kännas som en stor uppoffring. Den här första tiden, hur lång den nu än må vara, kommer kännas uppoffrande. För en del tar det några månader, andra något år och för en del släpper aldrig suget efter en drink. Jag vägrar tillhöra de sistnämnda, jag kommer läsa varenda bok, dammsuga internet på varenda vetenskaplig skrift om så behövs men jag kommer bli nykter och jag kommer bli fri från alkoholens falska löften.

Jag vill leva autentiskt igen som innan festandet tog över. Känna på riktigt. Märker redan skillnad efter två veckor trots all misär omkring, det ger hopp. En morgon stannade jag på trappen och verkligen såg den rosa himlen, de vajande trädkronorna och kände vinden. Det kändes som förr i tiden, länge sedan men jag såg och kände och det har jag inte gjort på många år. Den insikten följdes av en känsla av sorg, att ha missat detta och så mycket mer...

Jag är inte redo att möta de känslorna än, allt jag missat och kastat bort pga alkohol. Nej det får komma senare, just nu är det ren överlevnad och fokus på att vara tacksam för det jag faktiskt åter kan känna.

Klockan är över 00, välkommen dag 15 snälla var barmhärtig.

Olika måsten är gjorda och det gick bra. Inga tankar på vin.
Men nu planerar jag inför imorgon och det känns vingligt. Mannen borta och jag kan faktiskt dricka vin hela kvällen. Läser i andras trådar om denna velighet. Jag är helt bestämd en sekund och nästa håller jag på med planeringen. Hur sjukt är inte detta!!!!
Jag längtar till måndag = rutin.
Hatar helg och ensamhet = full.

För varje dag jag är nykter.
Så mycket bättre det känns att som nu ligga i sängen och snart få sova.
Veta att inte vakna med bakrus imorgon är värt mycket.
Hoppas att alla får en fin och skön sömn inatt.???

Kramar
???

Vad glad jag blir att det går så bra för dig! Längtar också till den där känslan av normaltillstånd några veckor in.

Efter några dagar utan alkohol börjar dimman lätta lite smått. Drack senast i måndags vilket var ett stort jävla misstag efter som jag hade jobb på tisdag. Genomled dagen med illamående, huvudvärk och svettningar. Sov såklart inte alls på natten så jag var också extremt trött och mitt ansikte var svullet och puffigt med rödsprängda ögon. Skämdes och var säker på att alla fattade. Kändes hemskt att inte kunna göra mitt bästa för patienterna. De förtjänar 100%. Spydde ett par ggr på toaletten... är botten nådd? Ja, sen länge skulle jag säga.

Jag har inte sovit bra de senaste nätterna heller, men i alla fall nykter. Jag vet att sömnen blir bättre efter ett tag. Men idag mår jag helt okej. Vaknade tidigt, tacksam över att inte vara bakis. Igår när jag åkte hem från jobbet kände jag ändå det välbekanta suget men jag slog bort det. Jag orkar inte mer, jag orkar inte må så dåligt längre och jag orkar inte vad alkoholen gör mot mig. Jag hörde ett tips på en podcast idag om hur man ska tänka när man får det där suget av alkohol. Ta ett par minuter och fundera över hur du kommer må i kroppen när du vaknar imorgon (både om du dricker och inte dricker). Sekunden när du öppnar ögonen. Hur känns det i magen? I huvudet? Är du utvilad? Hur är ångesten på en skala? osv. Kan rekommendera det om du känner att du vill dricka.

Idag har jag gjort mer på några timmar än jag någonsin gör när jag har druckit dagen innan. Jag har gått igenom en massa olika övningar för mina patienter som jag var osäker på, även en del muskelanatomi. Jag har tvättat ansiktet och borstat tänderna (inte alls ovanligt att jag skippar detta som bakis), lyssnat på en Recovery Elevator podcast och ätit en nyttig frukost. Gick även igenom ett kort stretchprogram för axlar och nacke vilket var skönt. Ikväll ska jag och mannen på en Halloween konsert/musikal med ett annat par. Han har träffat dem men inte jag. Det ger mig lite ångest men det kommer gå bra. Tänkte först skippa det men så kan jag inte hålla på. Om jag ska leva nykter så måste jag kunna gå på allt och förhoppningsvis njuta av det också. Ingen alkohol för mig idag, det vet jag.

3 dagar - 11 timmar - 6 minuter - 54 sekunder nykter. Jag räknar från midnatt till tisdag, hur räknar ni?

Nu har jag läst hela tråden.
Så underbart kloka ni är, allihop! Var och en bär sin röst, formulerar sig på sitt sätt, med sådan kraft! Otroligt fint att läsa era ord!

Det var bara det jag ville säga, vilken styrka det finns i ordet.

Tack.

Hej!
Ditt inlägg fick mig att inse hur präglad jag är gällande alkohol. Jag måste tyvärr byta ut en del ord i mitt vokabulär:
Helg
Fredag
Kväll

Skit också! ?

Tack för din uppriktighet i det du skriver. Du sopar inte direkt problemen under mattan. Det är modigt att ställa sig öga mot öga ned djävulen! Modigt att ”avslöja” allt idiotiskt som ”råkar hända på fyllan”. Där behöver jag nog bättra mig lite, våga säga högt. Kanske lättar en del av ångesten då?

En väldig massa energi verkar du ha, som jag hoppas du får använda på många, många meningsfulla sätt!

Du har kommit till rätt plats om du vill kunna prata öppet om vad du går igenom och få lite pepp-talk emellanåt.
Det hjälper mig mycket och hoppas att det kommer att hjälpa dig också.

Starkt av dig att inse vad som är "felet" och vara beredd att förändra dig. Var stolt!

Hej!

Jag är ny är sedan idag och läser lite i forum och trådar, det hjälper! Tack för allt som du, Javelin, delar.

Som du kämpar, det är så hedervärt. Du anar inte hur stark du är. Jag är mitt i dag 4, högst ofrivilligt från början. Mår sjukt dåligt, kroppen och psyket rasar. Det har pågått en tid, men i tisdags tog det stopp. Hjärndimman, yrseln och öronsuset. Jag håller på (höll på?) att förlora mig själv.

Du skriver om det som jag tror är det svåraste av allt för en alkoholberoende; att tro på att det faktiskt kan funka att leva utan. Att andas, att känna, att vara - utan alkoholen.

Det är som att springa från en skogsbrand och plötsligt stå vid ett stup, enda utvägen ter sig värre än faran. Törs vi hoppa och tro på en fortsättning? Att vi ska landa i svalkande vatten där nere? Eller vänder vi om och slukas av lågorna.

Jag tror att vi sviker oss själva när vi inte vågor tro på att våra liv är värda mer än alkoholen.

Kram tillbaka ❤️
Vi kämpar tillsammans ?

Vad härligt och rakt och friskt du hanterar dina insikter. Och klokt att inte orka skämmas. Den där skammen är ju bara värdelös, var stolt över att du vågar möta dig själv nu och siktar mot en bättre situation.
Det där med anemi har jag inte koll på, men däremot fått järn och b12 utskrivet flera gånger. Det är ju bara att gå till vc o be om blodprov, säg att du känner dig hängig om du inte vill berätta. (Men peppar också lite för att det finns massor av bra hjälp o stöd att få om man pratar med dom om beroende).
Pepp och styrka!

Så bra du tänker, om normaltillståndet. Jag tror alkoholen lurar oss att tro en massa olika saker om oss själva och vår tillvaro. Som att livet skulle vara trist och oinspirerande, färglöst, utan drickandet. Som att vi skulle gå miste om upplevelser, känslor och tankar.

Det är ju precis tvärtom! Utan alkoholen är världen en sannare plats och tillvaron den ”äkta”.

Jag har druckit (som du fast hela veckorna igenom) just för att dämpa den här världen, eller hamna i en annan. Göra tillvaron lite gladare och hanterbar. För min del innebär mitt nyktra att jag ska våga se verkligheten. Klart.

Jag är bara på dag 3. Från början högst ofrivilligt, kan jag villigt erkänna, då jag plötsligt fick en massa sjukdomssymptom. Tre dagars sängliggande utan alkohol har gett mig tid att reflektera över hur jag lever och vem (vad!) jag blivit: En skåpsupande smygfyllekärring som går till jobbet berusad.

Jag har en enda drivkraft. Att våga leva!

Jag ser så mycket i mig själv i det jag läser här på forumet. Det ger ringar på vattnet som går ut och in i olika tidsrymder. Jag är dottern till den alkoholiserade fadern, jag är den medberoende i förhållandet och jag är den sjuka alkoholisten. Det öppnar bilder av mig själv som jag blundat för.

Nu har jag äntligen öppnat ögonen och ser bara den som vägrar vara slav under alkoholen mer!

Stor kram till dig Sober-October! ❤️

Inte ens ork att skämmas
Hej! Jag är ny här och skulle vara glad för lite pepp-talk. De senaste 3 dygnen har jag varit hemma från jobbet, de första 3 dygnen på väldigt länge utan en droppe. Det började med känsla av nackspärr, blytungt huvud och huvudvärk. Emellanåt får jag yrsel och dimsyn. Om nätterna vaknar jag av urladdningar av värmeexplosioner i kroppen. Kastar av mig täcket, fryser och så börjar det om. Jag har inte sovit en hel natt på flera år. Jag har tänkt: Är det någon sjukdom jag fått?

Hahaha! Så lustigt va! När jag gått omkring hela dagarna och längtat efter ”rätt klockslag”, för att få lov att ta den första starkölen eller det första glaset rött. Det har pågått sedan... ja, flera år. Så gott som varje dag. I perioder värre och med det menar jag att drickandet blivit rena fyllor mitt i arbetsveckan. Jag har ursäktat det med att ”det behövs”, för att alls orka gå till jobbet. Jag har alltid pallrat mig iväg, inte helt utan besvär och skam, även om jag fortfarande känt av ruset. Det är en ynklig känsla att komma berusad till jobbet, hela dagen går åt till att försöka dölja tillståndet. Efter lunch blickar jag ändå framåt och längtar att få komma hem. Till drickat.

Jag är 48 år och har 3 barn, man och jobb. Det har gått bra (?!) hittills. Men jag har under de senaste 3 dygnen börjat med retrospektiv. Se mig själv och mitt beteende. Det suger och jag måste ut ur detta innan mitt psyke och min kropp helt falerar.

Mitt mående har i perioder varit uselt. Depressioner, konstiga domningar, tinnitus, hjärtklappning, värk i leder. Hm, Google är ju bra! Man får reda på att man lider av en massa åtråvärda sjukdomar, men inte alkoholberoende. Idag sökte jag fram en massa info om hypoteros, att det skulle finnas problem med sköldkörteln. En högst rimlig förklaring, tänkte jag. Då kan jag ju få en diagnos som svar på ”allt jag har”. Sen föll poletten ner. I en text står det om B12 brist. Jo, det kan man få... även som alkoholberoende! Jaha, den snygga diagnosen förvandlades raskt till sanningens minut. Den ligger där nu, som en öppen bok.

Det jag genomgår just nu är abstinens. Det jag genomgått under flera år är anemi pga mitt drickande. Jag har inte ens ork att skämmas.

Jag var nykter 9 månader under 2015-16. Det minns jag som en härlig känsla. Jag ska tillbaka dit - så tusan jag ska! Nu är jag förstås bekymrad över min anemi. Kan jag behandla den själv genom tillskott och min nykterhet, eller behöver jag något mer?

Jag funderar också på att byta jobb, då det känns som att arbetet/stressen i mitt yrke ”triggar” drickandet. ”Nåt ska jag väl ha som belöning för att jag står ut!”. Har jobbat som lärare i grundskolan i drygt 20 år. Drömmer om att stå i en kassa, dra upp ogräs eller dela ut post.

Tack för att du läste mina ord. Tack.

Hej! Jag är ny här och skulle vara glad för lite pepp-talk. De senaste 3 dygnen har jag varit hemma från jobbet, de första 3 dygnen på väldigt länge utan en droppe. Det började med känsla av nackspärr, blytungt huvud och huvudvärk. Emellanåt får jag yrsel och dimsyn. Om nätterna vaknar jag av urladdningar av värmeexplosioner i kroppen. Kastar av mig täcket, fryser och så börjar det om. Jag har inte sovit en hel natt på flera år. Jag har tänkt: Är det någon sjukdom jag fått?

Hahaha! Så lustigt va! När jag gått omkring hela dagarna och längtat efter ”rätt klockslag”, för att få lov att ta den första starkölen eller det första glaset rött. Det har pågått sedan... ja, flera år. Så gott som varje dag. I perioder värre och med det menar jag att drickandet blivit rena fyllor mitt i arbetsveckan. Jag har ursäktat det med att ”det behövs”, för att alls orka gå till jobbet. Jag har alltid pallrat mig iväg, inte helt utan besvär och skam, även om jag fortfarande känt av ruset. Det är en ynklig känsla att komma berusad till jobbet, hela dagen går åt till att försöka dölja tillståndet. Efter lunch blickar jag ändå framåt och längtar att få komma hem. Till drickat.

Jag är 48 år och har 3 barn, man och jobb. Det har gått bra (?!) hittills. Men jag har under de senaste 3 dygnen börjat med retrospektiv. Se mig själv och mitt beteende. Det suger och jag måste ut ur detta innan mitt psyke och min kropp helt falerar.

Mitt mående har i perioder varit uselt. Depressioner, konstiga domningar, tinnitus, hjärtklappning, värk i leder. Hm, Google är ju bra! Man får reda på att man lider av en massa åtråvärda sjukdomar, men inte alkoholberoende. Idag sökte jag fram en massa info om hypoteros, att det skulle finnas problem med sköldkörteln. En högst rimlig förklaring, tänkte jag. Då kan jag ju få en diagnos som svar på ”allt jag har”. Sen föll poletten ner. I en text står det om B12 brist. Jo, det kan man få... även som alkoholberoende! Jaha, den snygga diagnosen förvandlades raskt till sanningens minut. Den ligger där nu, som en öppen bok.

Det jag genomgår just nu är abstinens. Det jag genomgått under flera år är anemi pga mitt drickande. Jag har inte ens ork att skämmas.

Jag var nykter 9 månader under 2015-16. Det minns jag som en härlig känsla. Jag ska tillbaka dit - så tusan jag ska! Nu är jag förstås bekymrad över min anemi. Jan jag behandla den själv genom tillskott och min nykterhet, eller behöver jag något mer?

Jag funderar också på att byta jobb, då det känns som att arbetet/stressen i mitt yrke ”triggar” drickandet. ”Nåt ska jag väl ha som belöning för att jag står ut!”. Har jobbat som lärare i grundskolan i drygt 20 år. Drömmer om att stå i en kassa, dra upp ogräs eller dela ut post.

Tack för att du löste mina ord. Tack.

? Vad skönt att det blev som det blev, tänk vad mycket tid du lagt ner på att fundera på hur det skulle bli.. Blir lite komiskt i slutändan men faktum är att liknande hänt mig flera gånger. Som om någon högre makt vill bana väg för den riktning man påbörjat.

Tycker det är så intressant att läsa om dina funderingar kring att vara högkänslig och jag fortsätter att bocka av igenkännande. Det krävs mod att reflektera över sina tankar, känslor och beteende. Men det är ju också så man utvecklas. Utan att lova för mycket så tror jag att om du fortsätter att utsätta dig för liknande obekväma situationer så kommer de kännas mindre obekväma med tiden. Hjärnan är ju fantastisk på att hitta och anpassa sig till nya mönster och tankebanor. I kombination med bra avslappningsövningar som tidigare alkoholen stått för. Det gäller ju "bara" att hitta metoder att dämpa surret i hjärnan som fungerar. Vet ju hur stressad och speedad man kan bli efter för mycket intryck och att sätta sig och meditera är hopplöst. Men jag vet också att om man lyckas hantera dessa känslor utan alkohol så tappar de styrka tillslut.

Att duscha jättevarmt och växla till iskallt, så mycket man klarar av, så kan man ta udden av de värsta känslostormarna har jag upptäckt. Fick tipset när jag hade migränkänningar att låta duschstrålarna träffa huvudet en stund och det är väl inte så konstigt egentligen med tanke på att allt styrs via nervbanor..

Det här med att känna sig obekväm bland andra socialt kan ju verkligen få en ur balans. För mig finns inga hinder för hur mycket informationen kan spinna iväg. Kan räcka med en blick från någon och hela systemet printar analyser resten av kvällen och fortsätter efter det. Har så klart med osäkerhet att göra med. När jag känner mig mer tillfreds med mig själv så brukar jag inte reagera lika hårt. Det största beviset på det är att jag är klart känsligast när jag är bakis och då är jag aldrig tillfreds mig mig själv.

Det här blev långt och svamligt igen. Hoppas du får en fin helg Soffi och tack för dina inlägg!

Vilken stressig vecka. Jag har som hastigast varit här och kollat era inlägg när jag har haft tid över.
Men jag vill bara meddela att jag håller min nykterhet än, 25 dagar idag.
Jag märker att jag tänker mer sällan på alkohol nu än i början. De första två veckorna var beslutsamheten den starka drivkraften och alkohol och min nykterhet var det första jag tänkte på när jag vakande och de tankarna upptog ganska mycket av min vakna tid. Nu är inte min nykterhet det första jag tänker på när jag vaknar, det kan gå flera timmar och vid mycket arbete, möten och sådant som håller mig sysselsatt kan en halv dag gå innan jag påminns om det. Kan det vara så att nykterheten är det normala tillstånd jag vill vara i? Det känns just nu som självklart att inte dricka och den känslan är grym att känna.
Jag hoppas jag kan hålla kvar den känslan.
Tidigare när jag bestämt mig för en nykter helg har dagarna innan helgen varit nedstämd, har inte sett fram emot helgen alls eftersom jag inte ska få min alkohol, tråkigt och alldeles för bedrövligt pissigt har det känts.
Nu är det inte alls så, jag känner mig upprymd, lättad och glad över att jag kommer att vakna pigg, utan ångest och fräsch en lördagmorgon.
Jag ska inte dricka imorgon heller, så söndagen kommer att starta lika fint som de senaste söndagarna...hoppas jag.
Det är som sagt bara dag 25, prövningarna kommer, det vet jag.
Men jag passar på att njuta medans jag är inne på den inslagna vägen.
En dag i taget!