Senaste kommentarerna i forumet

Bästa Soffi för du svarar i min "dagbok" . Det uppskattas verkligen ? sitter här bu och har faktiskt en bra samtal. Skönt. Ha en fin Lördag.?

Måste bara säga, så glad att skriva här och all den pepp vi ger varandra, det verkligen hjälper.
Framför allt idag när jag är så ledsen och bara gråter. Fyllångesten börjar lägga sig och känslorna för skilsmässa jag bedövat med alkoholen börjar komma fram istället, så jobbigt.

Tack

Vill dom kan dom säkert bli av med en tror jag.
Jag går sen ett par veckor hos alkoterapeut som är jätte bra, där kommer det bli basutredning med deras psykolog och läggas upp en långsiktig plan. Jag går även hos psykolog på vc, mår så jäkla dåligt av min skilsmässa så det är mycket ångest att ta hand om för att inte tala om allt praktiska, fy fan.
MEN nu börjar jag må lite bättre, tryggt att vara här och så blir det antabus, igen nu får va slut med det här alkolivet nu!
Kämpa alla- tänker på Barack- yes we can-

All kärlek till dig ?

Jag har nog varit där du är.
Har två barn varav den ena var 3 månader när mitt drickande gick överstyr.
Med första barnet gick mamma ledigheten bra. Jag var så närvarande i livet och hade inga problem med alkoholen då.
Men efter en separation började jag ta till alkohol mer och mer.
Efter att mitt yngsta barn blev fött började jag tänja på gränserna mer och mer.
Ligger just nu i mitt äldsta barns säng, som jag inte får träffa, med en 7e socanmälan på mig under 1 års tid.
Min sambo vill inte ens se på mig och jag får heller inte vistas ensam med mitt yngsta barn som snart är 2 år.

Jag är inte rehabiliterad, har inte ens börjat. Tog mig till en fylla häromdagen igen i samband med noll sömn vilket resulterade att numera alla avskyr mig.
Inväntar samtal med socialen och känner att det kan inte komma en dag för sent.
Vet inte alls vart båten styr just nu när det kommer till relationer, men den styr mot nykterhet. Har precis tagit en antabus och ångrar varje dag jag inte tagit en.

Tänk va annorlunda mitt liv sett ut om jag hade tagit det tidigare.

Jag skriver lite om mig angående detta för att du inte ska känna dig ensam, men också för att du ska känna dig motiverad att lösa tristessen på andra sätt. Hamna inte där jag är nu ?

Jag har inte orkat läsa/kommentera i andras trådar här på forumet på sistone och ni förstår säkert varför. Svårt att ge när man nästan inget har... ?

Tack #mulletant för dina ord.
Jo, det är så att jag vänt mig till min man nu. Det ni på forumet inte ser är att jag har behövt hans stöd hela tiden! Jag har behövt honom senaste 10-12 åren när han började dricka och vände sig bort från mig. Han stötte bort mig, startade gräl, låg bakfull på sin soffa på helger osv. Jag behövde honom som mest i oron över min sjukdom. Valsade runt ca 18 månader inom vården innan diagnosen. Och sen - kaos. Jag hade ingen att stödja mig mot. Eftersom han inte klarar av att hantera sina egna känslor så kunde han inte hjälpa mig heller. Det är så. När jag varit "den starka" så har han känt sig underlägsen och blivit arg. När jag är "den svaga" blir han rädd och dricker mer. Jag står kvar ensam, förvirrad, frustrerad. Men oavsett hur det varit så är idag den enda dag vi kan påverka. Jag mår psykiskt jättedåligt. Men jag måste försöka orka en dag i taget. Inte minst för barnens skull. Allt är bättre än en mamma som gett upp. Jag kommer inte att dricka A oavsett. ?

Hej är ny här och vet inte ifall detta är något för mig, men jag måste få prata om mina problem och alkohol vanor någonstans.

Jag känner mig så ensam med att ha ett alkoholproblem, mina vänner tycker att jag överdriver och min sambo tycker det är jobbigt men förstår nog inte riktigt heller vad det innebär att ha ett beroende och att man inte så lätt bara kan sluta dricka rakt av eller att man bara kan ta ”ett glas”. Jag har alkoholism i släkten, både en mor och en morfar som har samma sjukdom. Jag har en son på 3år och ett till barn påväg och jag är lyckligast i världen! Men alkoholen förstör så mycket i mitt liv och jag har som tur är kunnat hålla allt borta från min son, vilket jag kommer fortsätta med. Hur ska man göra för att bli av med sitt destruktiva beteende? Är det rätt att be sin sambo om hjälp och stöd? Jag vill ju att hon ska förstå att jag verkligen inte vill bli jättefull och konstig, men att man inte har någon kontroll över det. Har så svårt att förklara och få henne att förstå hur det är. Hur gör ni andra finns det något bra sätt?

Hur mår du idag? Mitt råd är att fortsätta skriva här. Det har hjälpt mig. Jag känner igen mig i din historia, vi förstår dig här.
Jag har tre barn och har alltid haft problem med alkohol. Det enda rätta är att sluta helt. Lätt sagt. Jag har tagit återfall som jag har svårt att bryta. Försöker hitta styrkan igen.
Här hjälps vi åt.
?

Hej, jag var också rädd för att gå på mitt första AA-möte...bor i ett litet samhälle och tänkte bara att nån kommer att se mig när jag går dit...tyckte också att det kändes oerhört obekvämt.
Men allt det släppte när jag kom innanför dörren, människor jag aldrig träffat välkomnade mig med öppna armar.
Kunskapen och medkänslan som visar har hjälpt mig så otroligt mycket...så jag tycker du ska prova gå på ett möte☺

Men tyvärr är jag inte värd alla dessa guldstjärnor idag.....?
Igår tog jag ett medvetet återfall och jag gjorde det inte impulsivt eller desperat som så många gånger förr.
Utan iskallt och beräknande valde jag att dricka med vetskapen att få ont i skallen idag.
Så jag kan ju inte ångra något utan bara inse att A- suget vann över mig igår. Gjort är gjort och denna gången blev det på dag 14 det hände.
Men kan ändå inte låta bli att tänka på hur jag på samma vis höll på med mitt nikotin bruk. Slutade miljoner gånger under typ 20 år men återföll alltid.
Ända tills för snart 4 år sedan.
Då slutade jag och har aldrig tagit ett bloss efter det. Hade iofs nikotintuggummi i ett år men bytte ut dessa till vanliga tuggummi sedan.
Önskar att jag kunde bli lika bestämd när det gäller A.
Men fortsätter väl kämpa och försöka för jag vill ju gärna vilja vara helvit.
Just för att det är en skön känsla att vara i.
Så, nu har jag biktat mig för denna gången och önskar alla en skön helg☀️

Kramar
???

Hur mår du idag?
Jag har erfarenhet av att vara alkoholist med små barn. Jag tror att det var lite som du beskriver, att jag inte klarade av det där livet som det skulle vara. För mig var det en rejäl livsförändring som krävdes först, för att jag skulle klara att sluta dricka.
Det låter som att du inte alls trivs med att vara föräldraledig. Jag förstår dig. Mammaledigheten kan verkligen bli ett jävla fängelse. Jag tyckte det var omöjligt svårt den där tiden, när barnen är sådär små och allt liksom bara är krav, krav, krav och dessutom förväntar sig omvärlden att man ska vara lycklig. Har någon möjlighet att göra en förändring i det? Tror du att du skulle må lite bättre om du kunde hitta lite avlastning? Bara slippa ut lite grann? Kan du prata med din sambo om hur du mår?
Det är bra att du ber om hjälp. Jag hoppas att du för din skull kan ta det på allvar. Försök hitta ut innan du fastnar i ett skuldslukhål liksom.
Och fortsätt skriv, berätta hur du mår, få ut det. Vi finns här och lyssnar.

tillbaka !

Jag har själv gått igenom 2 vidriga situationer och klarade den första med att ringa en äldre vän i AA och den andra med att söka hjälp "externt" dvs utanför AA
Vid den första situationen var jag förhållandevis nynykter, tror jag var runt ett år då, och hade inte en susning om hur jag skulle reagera, jag blev bara osannolikt rädd för att ta till flaskan ingen. Som tur var svarade vännen direkt i telefonen och jag kunde agera mer rationellt. Jag fortsatte att älta det som hänt på många möten efter det och fick ur mig det som rörde till mitt liv.

Vid den andra situationen slogs mina ben undan helt och hållet och jag tappade fotfästet helt i den värld jag kände igen. Men tack vare det jag lärt mig i AA så insåg jag att jag måste ha hjälp innan det gick fullständigt åt pipsvängen.

Att vara nykter behöver inte alls vara en dans på rosor, livet pågår fast jag har mina problem. Det är ingen tvekan om att den grunden jag fått i AA har hjälpt mig på många olika sätt och då inte enbart svåra situationer utan även vid andra tillfällen.

En dag i taget och att inte ta det första glaset så kommer jag framåt i livet !

Kram !

Ska på bröllop idag, en kompis till hustrun som gifter sig.
Kommer att köra dit och är inte orolig för att jag ska dricka men är långt ifrån taggad över att sitta på en middag med en massa folk jag inte känner utan att dricka, får hålla tummarna för bra bordsplacering, är värdelös på småprat när jag är nykter.

Vad jag menar är väl att sluta utan slutdatum. Jämför med när jag gifte mig, målsättningen är att det ska hålla livet ut men är medveten om att saker och ting kan förändras och det kan behöva omprövas men mycket jobb ska till innan nya beslut tas.

Jag blir så glad för din skull! 1 vecka och du mår bra! Grattis igen!

Hoppas att du känner att du kan vara ett bättre stöd till din anhöriga som mår dåligt nu när du mår bra. Jag säger inte att det kommer att bli mindre tufft, men att du kanske, kanske kan få insikten om att genom att ta hand om sig själv så hjälper man andra bättre.

Önskar dig allt gott!

Det är den 5:e idag. Det betyder att jag varit utan alkohol i en månad. Hoppsan, hur gick det här till?! :-)

Var hos naprapaten igår, den mannen har helt klart ett 6:e sinne. Minns när jag var hos honom första gången under min tidigare utmattning. Det enda jag sa till honom när jag kom in då var att "jag har jätteont i nacken". Han synade mig uppifrån och ner och kände igenom min rygg och nacke innan han sa "ja, det där med utmattning är inte lätt, drabbar många...", och så förklarade han vad han kunde läsa ut av min kroppshållning. Det blev ganska många besök där efter det...
Igår när jag kom in så sa han bara lättsamt "Det var ett tag sen nu, hur ser livet ut? (inte Var har du ont?) Jag berättade kort och objektivt, uteslöt alla känslor, varmed han bara lugnt satte sig ner och började berätta lite anekdoter om andra människor. Utan att ens nämna orden bekräftade han att "det är jättejobbigt med ångest och stress"..
Själva naprapatbehandlingen blev kort, men jag blev nästan helt smärtfri!
Lyssnade ett par timmar på alkispodden när jag kom hem (min nya vana) och somnade utmattad redan vid 19. Kunde ligga i min vanliga sovställning igen, som jag inte kunnat senaste veckan, och har sovit som en liten gris :-).

Idag mår jag jättebra (om jag inte känner efter för mycket), jag har sovit, har inte ont och är jätteglad över att jag hållit mig nykter i en månad.

Samtidigt är jag rädd, jag har som vibrationer i hela mitt inre, känns rent fysiskt i bröstet och magen. Och jag anar att det är starten på en jordbävning som kan skapa en jättetsunami.
Vad f-n är det jag har dränkt och dolt med alkohol??? Vad är det som jag håller på att släppa loss?
I förrgår grät jag för första gången på många år, gud vet att jag har haft många anledningar men att jag inte kunnat. Tårarna bara rann och jag vet inte varför. Hur kan man inte veta?

Jösses, jag behöver hjälp. Terapeuten jag går till är inte rätt inser jag. Hon tror mig inte när jag säger att ångesten är värre nu när jag inte dricker och senaste uppdraget jag fick var att "försök hitta på något roligt och gå ut bland folk, du är för mycket ensam". Antingen tycker hon att jag bara är självömkande och gnällig när jag säger att jag inte mår bra eller så fattar hon att det finns något inom mig som tom hon är rädd för att släppa loss?? Sist föreslog hon tom mediciner som kan "dämpa känslor" - det vore ju super! Att byta alkoholen mot piller och fortsätta lägga locket på. Så att jag blir läkemedelsberoende också :-/.

Inte lätt det där med att hitta rätt terapeut och jag orkar snart inte byta en gång till.

Jag har kollat upp adressen till några olika AA-möten här i närheten... Inspirerad av Alkispodden och er här på forumet. Kanske är det ändå där jag kan hitta hjälp? Samtidigt sätter jag upp många hinder för mig själv. -Jag har ju faktiskt inga problem att hålla mig spritfri nu, insikten är stark att om jag försöker dränka "allt" (som jag inte vet vad det är) så lär jag bara "det" att simma ännu bättre... Nej, jag behöver inte AA för att hålla mig nykter... Eller, jo, kanske... Blir det här värre sitter jag kanske där och snuttar på flaskan fortare än kvickt.
Sedan är jag naturligtvis jätterädd för att gå dit. För att inte tala om skammen...

På toppen av detta så meddelade min gubbe igår att det blir grillad oxfilé på lördag kväll och till det ett riktigt gott rödvin. "-Jag ska iaf ha ett par glas, du får väl dricka vad du vill" i spydig ton. Eller nej, spydigheten hördes nog bara i mina öron. Han var bara lite retfull.
Den där retfullheten som jag älskar hos honom för att den har lockat mig till så mycket skratt genom åren. Förutom de fåtal gånger som den orsakat totalkrascher mellan oss för att "han saknar känsla för vad han får reta mig för", dvs de gånger jag inte satt gränser och sagt ifrån att -Stopp, det där är känsligt för mig. Han är ju - tack och lov! - inte tankeläsare. Och självklart fattar han inte varför jag inte dricker nu. Om "en som aldrig har haft problem med alkohol" plötsligt inte vill ha ens ett glas, trots att han vet att personen tycker det är jättegott, så är det ju bara en lustig nyck.
Jag behöver nog ladda med lite extra styrka innan vi ses ikväll, annars är det troligen alltför lätt att ta emot ett glas "för att jag mår bra" OCH "för att jag mår skit".

Oj, det här blev långt. Och mycket jag mår fint. Och jag mår dåligt. Men så är det.

Jag behövde bara skriva av mig.

Och, jo, jag har försökt att skriva av mig bara för mig själv. Men jag har kommit på att om jag bara skriver för mig själv så kastar jag det i soporna efter bara några timmar när jag bytt sinnesstämning och förnekelsen växer. Det kan jag inte om jag publicerat det.

Så, jag hoppas ni har överseende med mina romaner.

Kram till er alla!

Vecka sedan på dagen jag drack a.
Tjohoo?? Så härligt att vakna upp en lördag och vara pigg.Faktiskt sovit 8,5timme. Kan inte fatta det. Kommer inte ihåg senast! Idag blir kanske en lite tuffare dag då jag ska åka och träffa min anhörig som inte alls mår bra i livet som jag tidigare skrivit om. Men det ska inte få mig att dricka. NEJ NEJ! Idag ska oxå vara nyktert. Kram på er alla som kämpar och stöttar?

Tack för dina kommentarer. Jag tror du har rätt, när du säger att jag kan hjälpa min man att stötta mig.
Ska verkligen prova det!.Tack!!

och kommenterat nån gång. Vill bara säga att jag är full av respekt för hur du hanterar ditt liv nu. Din uppriktighet och ditt mod. Starkt av dig att vända tillbaka till din första sponsor! Många, många har gjort samma eller liknande vändor som du. En del kommer aldrig så långt. Jag blir också, som M G-S, varm i hjärtat när jag läser hur du söker dig till din man och hur ni kan vara, bara vara, tillsammans. Vi litar på den Högre Makten... att Gud visar den rätta vägen och att vi har förstånd att följa den.
Allt, allt det bästa önskar jag dig / mt

Och det här är den femte nyktra dagen.

Hej igen

Jag är en 34-årig kvinna och har kämpat med att lägga av med vinet länge. Jag har till och med varit med i det här forumet för nästan 4 år sedan och det gick så bra - jag stannade komplett nykter i 7 månader. Det var en underbar tid, jag kunde sova gott, hade mycket energi, tappade en MASSA vikt utan att egentligen göra nåt... sedan reste jag till en konferens med jobbet, där det var väldigt lyxigt och man blev erbjuden vin vart man än gick. Jag var dum nog att tro att jag kan klara av ett par glas när jag är på konferensen, men fortsätter min nykterhet när jag kommer hem igen, vilket var den sämsta idén jag nånsin har haft.
Sen dess har jag försökt att sluta igen så många gånger, jag kan inte ens komma ihåg alla de otaliga försöken. Ibland lyckas jag en eller två veckor, två gånger klarade jag nästan en hel månad, men jag trillar dit igen hela tiden och jag hatar mig och min svaghet så mycket. Förra året var jag äntligen på bra väg igen - jag hade ett mål, en plan, och de första två nyktra veckorna var redan avklarade utan några som helst problem. Sen hände en hemsk olycka som tog livet av min man (vi var dock separerade vid den tiden, fast goda vänner) och dödade nästan våra två barn också. Den tiden var den värsta i hela mitt liv och jag var verkligen helt vilse och i mörkret. Till en början kunde jag inte tänka, inte äta, inte sova... dagarna på sjukhuset var hemska, men det blev bättre när barnen fick komma hem. Sen kom andra vågen, som var ännu svårare - när den nya realiteten satte sig in i hjärnan och jag började inse hur precis ALLTING skulle bli annorlunda nu. Jag kunde fortfarande inte sova - satte bara bredvid barnen på nätterna - de hade hemska mardrömmar hela natten lång, varje natt i några månader, så jag ville inte lämna dem ensamma.
När det kändes som värst så började jag såklart dricka vin igen - ”för att slappna av”.
Det hjälpte till en början med att sova, och kvällarna var lite mindre svåra och sorgliga. Men det tog snabbt överhand igen och ett år senare är drickandet nog värre än nånsin igen - varje gång jag tror att det aldrig skulle bli värre än såhär så blir det faktiskt det. Det är inte så att jag inte har försökt sluta under det senaste året - det har jag faktiskt gjort många gånger. Men varje gång som jag närmar mig 2-veckors sträcket börjar alla emotioner som jag har vägrat bearbeta sedan olyckan komma upp och det blir bara så tufft att jag hellre gömmer mig bakom vinet igen. Dagligen. 1-2 flaskor varje dag.
Så nu är det dags att bli seriöst igen och hålla mig själv ansvarig. Andra har gått igenom samma sak utan att förstöra sitt och sina barns liv som svar. Om jag behöver hjälp går jag till psykolog - det finns en där jag jobbar till och med. Jag har skaffat hjälp med att ta hand om barnen också, så nu har jag lite mer tid att ta hand om mig själv och jobbet och huset och livet och allt.
Det är dags att sluta gömma mig och hitta ursäkter för mitt beteende. Jag är så trött på mig själv, jag vill så hemskt gärna ha anledning att vara stolt över mig igen.

Fan fan fan jag behöver hjälp nu. Bredvid mig ligger min tre månader gamla dotter. Jag är full och planerar att bli full igen imorgon.

Fan fan fan jag behöver hjälp nu. Bredvid mig ligger min tre månader gamla dotter. Jag är full och planerar att bli full igen imorgon.

Vem är jag?
Levande charader...

Så glad för svar!

Jag hoppas detta var ett svar på mitt inlägg, fattar inte riktigt systemet på sidan. I så fall så har jag nog mest trååååkigt. Jag behöver stimulans och fart och fläkt. Som det är ny kommer sambon hem trött och sur. Jag vill ha fest! Det är inte så svårt med en tvååring! ?