Senaste kommentarerna i forumet

Denhärgången! JAAAA tänkte jag när jag läste det du skrev om att kopiera roller! Jag är så jävla bra på det att jag faktiskt inte vet hur, vad, vem jag själv är... Jag har ju alltid gjort det, kopierat beteenden av olika anledningar, till en början var det nog för att undvika min mammas raseri och hennes eminenta sätt att få mig att känna mig som en hemsk människa men eftersom det fungerade så bra så fortsatte jag bara. Men ibland tänker jag att om jag inte vet hur jag är på riktigt kan jag ju välja vem jag är utifrån vem jag vill vara. Frihet? Nja, risken är stor att det också blir någon form av kopiering.. Fan också. Jag har läst lite om just NPF hos kvinnor men ska ta reda på mer, det är något som klickar till i mig när jag tänker på det. Det finns något där.
Och du har rätt, det jag har framför mig ÄR spännande! Och jag undrar så om min man inte själv tänkt i dessa banor då vi yrkesmässigt gick skilda vägar för snart två år sedan och jag gick upp i helt nya intressen. Vi har ju bara vår historia tillsammans och våra barn gemensamt numera.
Nu skrev han efter typ en veckas tystnad och frågade om det hänt ngt... Han blir alltid tyst när det finns ngt mellan oss som inte är bra, tiger ihjäl allt, sen kan det komma ett sms där han kräver en förklaring. Som nu...
Tack iaf Denhärgången för ditt svar, jag behövde det❤️❤️

Gläds åt dina framsteg. När det gäller att programmera om hjärnan handlar det ju om förändrat beteende och även om det ”bara” handlar om att inte bli pruttfull när man dricker så är det likafullt ett förändrat beteende att t ex kunna stoppa och ge bort sin öl eller hur? Tja, så tänker jag iaf.. Kram och finns det något i den där karatefyllan som vi kan sakna? Kommer inte på något...

...men inte så pass mindre så jag känner mig nöjd.
Igår fuskade jag med min man för vi var på konsert.
I förrgår fuskade jag också för att.... det var tisdag?

Jättedumt ju.
Men jag blev inte tokfull, jag gjorde inget dumt, ingen "påverkades negativt av det" som annars är min rädsla.
Det är bara jag som sen tycker att det är onödigt i efterhand.
Nu ska jag köra resten av november vitt. Det klarar jag. Jag vet ju att jag kan vara helt nykter i perioder.
Det är bara det att jag blir uttråkad efter ett tag.
Det är ju så dumt. Och onödigt.
Jag vet ju att jag mår bättre när jag typ inte dricker alls.
Men varför är det då så svårt.

Jag kommer alrig att ge upp att hitta balansen i mitt drickande.
Är ändå stolt över 2 saker.
I tisdags drack jag inte inte till sista droppen. Jag stannade i tid.
Och igår gav jag nästan hela min öl till min man för jag insåg att det var dumt och onödigt att dricka upp den.
Alltid något. Så har jag inte gjort förr.

Hur har det gått för er alla här inne? Jag är ny i forumet och är inne på min första dag. Vill gärna kämpa tillsammans med er.

Kram ?

Hehe, känner igen mig i varenda ord du skriver typ. Jag tror jag började dricka som ett sätt att komma undan det sociala. Jag ska påbörja en utredning kring det, inte direkt heller för att jag tänker att det ska göra skillnad, men för att lära känna mig själv. Tänkte bara tipsa om du googlar att det finns mycket ny forskning på det kvinnliga perspektivet av diagnoserna. Man har tidigare varit inne på att fler pojkar får diagnos för att det är vanligare genetiskt, men nu kommer mycket studier om att det är lika vanligt hos flickor, men blir oupptäckt för att flickor ofta anpassar sig på ett annat sätt. Eftersom man tränas in i att relationer är ett intresse blir man liksom expert på att kopiera och spela roller. Det var rätt mycket som föll på plats för mig när jag läste om det. Men som du så klokt säger spelar det ju egentligen ingen roll om det finns diagnos bakom eller inte, om man kan acceptera sig själv och respektera sina behov.
Jag tycker det låter spännande med förändringen du har framför dig. Både du och din man förtjänar mer än den där tristessen. Jag tänker att den där bestämdheten föder mycket hopp. Kanske kan det bli något lustfyllt som bryter tristessen, att fantisera och visualisera hur du vill ha ditt nya liv. Jag vet inte hur man gör, hehe jag gjorde det på sämsta tänkbara sätt. Men det låter som att det är nåt mycket bra du börjar gå igenom, oavsett vad det leder till.

Idag har jag sån ångest över att jag drack igår. Min sambo är arg på mig för att jag gjorde det IGEN!

Jag dricker inte varenda dag och har inte alltid sug efter alkohol. Men när jag väl dricker så blir det för mycket. Det finns inget stopp förrän det har blivit för mycket helt enkelt.

Jag mår så dåligt efteråt och säger till mig själv att låta det vara. Men så kommer känslor och tankar om min pappas bortgång som var jobbig för mig. Att ha en sambo som bara är sur och aldrig finns där. Ja , där finns saker som alltid triggar.

Hur ska man tänka när man känner att man vill ”självmedicinera” ?

Uppskattar verkligen alla råd.

Mvh Nannin

Haha, nej inget pistohol här inte. Hon kommer aldrig lämna, tyvärr, och om jag lämnar kommer hon göra mitt liv till ett ännu värre helvete. Hon jobbar inte, hon anser att ta hand om hemmet och barnen är ett heltidsjobb - trots att barnen är i skolan.... Hon anser också att det är hennes jobb att spendera 3 timmar om dagen på gymmet. Hon drar inte in ett öre till familjen och hon har inget intresse i att skaffa ett jobb - men det är ändå mitt fel att hon inte har ett jobb och har kastat bort karriären som hon säger. Om hon skulle lämna mig så skulle hon behöva jobba och ta ansvar för sitt eget liv, det kommer aldrig hända.

Igår t ex lagade jag maten åt barnen, hade satt in en fågel i ugnen som skulle ta 90 minuter och serverade kokta grönsaker och potatis till. Efter en halvtimme får hon fnatt och börjar skrika varför det inte är någon aktivitet i köket. Går inte ens att lugnt förklara att det ör ganska meningslöst att börja med något annat förrens det är en halvtimme kvar på tiden i ugnen. Sen får hon fnatt igen för att hon inte hittar mig i huset för att hon kom på att just den sekunden skulle en gardin vikas ihop, förklarar lugnt för henne att jag var på toaletten vilket hon direkt ifrågasätter varför jag var där så länge och om jag har problem med magen etc och drar upp att jag var på toaletten dagen innan också. Blir helt djävla ställt att man inte ens kan gå på toaletten utan att det blir bråk, hennes tidsuppfattning ör helt defekt, 5 minuter i realtid blir 20 i hennes fantasivärld. Som avslutning på det hela kommer hon och kritiserar mig för att använda fel kastrull för att koka potatis, tydligen var den alldeles för liten och man måste koka potatis i den största kastrullen för annars kommer potatisen aldrig bli klar.... Efter detta var man ju ett vrak som vanligt och slutade förstås med en hel del alkohol. Så imorse får hon utrbrott för att man luktar alkohol, den kan jag ge henne dock, men sen äter jag youghurten felaktigt och mitt gröna the är tydligen skrattretande.... Vore det inte för ungarna hade jag packat väskan för länge sedan.

Tack finaste Vinäger!! Cyberkramar tar jag gärna emot!?❤️ Jag funderar mer och mer kring en diagnos faktiskt då min yngsta son ju har ett par stycken... Och jag känner igen mig själv som barn i honom på många sätt och på något sätt skulle det ju vara logiskt. Är dock osäker på om det är något att gå vidare med, jag är ju vad jag är med eller utan eventuell diagnos. För min son var det ju självklart då en diagnos krävs för att ha rätt till stöd men för mig som vuxen är jag inte på det klara med vad som gäller. Får väl googla?
Jag har haft ca 11 bakisfria mornar nu om än inte helt vita kvällar. Igår blev det lite glögg och för några dagar sedan någon folkis men jag klarar helt enkelt inte tristessen i att komma hem, tvätta, städa, laga mat och sedan umgänget med min man... Det är så vansinnigt TRÅKIGT!!! Det är så roligt att umgås med mina barn men jag kan ju inte klistra mig på dem så fort vi är hemma. Dessutom verkar de dra sig undan när maken är hemma, även när han inte dricker. Det är som om han har förtur till mig vilket känns sjukt.... Det kan inte fortsätta såhär men hur fan gör man?!
Många (cyber) kramar!!!❤️❤️❤️??‍♀️

Ja, det går ju att överrösta ångesten med andra känslor, framför allt negativa känslor. Hmm, nej jag har nog heller inte varit med om positiva upplevelser som är starka nog att trycka undan den. Jo, förstås, alkoholdimma. Men det är ju en konstlat skön känsla och ångesten finns ju där under ytan i vinfloden.

Det jag tror att vi båda söker är ju en lösning som TAR BORT ångesten, inte döljer den. Och då är jag också övertygad om att lösningen finns på den nyktra sidan.

Vi letar där!
Kram!

Ni får mig att kämpa vidare.
Javelin: Det skulle vara en stor glädje för mig att kunna ge dig en morot i form av att livet blir mycket lättare bara man passerat tvåmåndadersgränsen med lite marginal, jag vet ju att du har det mer än tufft nu. Så jag jobbar vidare på det. Och tack för att du skriver i min tråd och stöttar fast du inte mår bra och inte vill skriva i din egen. Jag uppskattar det mycket!
Talien: Ja, tankarna förändras onekligen. Lite märkligt det där med att man önskar att man skulle dricka, fast man vill inte. Känner absolut att det är bra. Iaf nu på morgonen när jag snart ska köra bil ;-). Lite märkligt också att kontrollfreaket jag börjar be till högre makter och därmed på något sätt accepterar att jag reder inte ut det här. Men det känns också skönt, på ett konstigt sätt. Vi fortsätter så :-).

Idag blir en bättre dag. Punkt. Det har jag bestämt.
Grundförutsättning 1 är uppfylld. Jag har sovit sex timmar i natt!!!
Kan inte påstå att jag känner mig pigg för det, men jag tänker vägra att skylla på dålig sömn och att jag därför inte orkar göra någonting. Testar att fördriva ångesten med trots och pannben idag alltså.

Träffade min drogterapeut igår. ..känns fantastiskt bra att ha någon att kolla sina tankar med och som man kan vara brutalt ärlig med...han ger mig många goda råd som jag kommer att ha med mig i min ryggsäck.
Pratade med min lilla alkoholdementa mamma igår också...helt plötsligt så minns hon att pappa är död. ...hon frågade vad han dog av och när begravningen är....om hon nu fortsätter att fråga så kommer jag att berätta som det är...att det är över ett år sedan han dog.
Men jag fattar som inte hur hon bara helt plötsligt kommer ihåg saker...en del av mig undrar om man kan bli helt frisk från en hjärnskada....och hur skulle jag göra om hon skulle bli frisk?
Det ger mig en del ångest att behöva gå igenom det här ännu en gång...men det är ju min verklighet och jag ska försöka ta saker när som kommer.
Vaknar med huvudvärk idag...och eftersom min ångest är mycket kopplad till kroppsliga funktioner så tänker jag direkt att nu har jag säkert för högt blodtryck och att det är nåt fel på hjärtat.
Ska kolla blodtrycket när jag kommer på jobbet..
Så idag är en ganska jobbig dag...men jag kommer att ta mig igenom den nykter☺

Jag blev glad över dina fina ord och håller med dig att det känns annorlunda denna gång.
På något vis har jag kommit över en gräns till det bättre och vill liksom inte backa tillbaka till det som var dåligt.
För som Fibblan beskrev så behövs inte alkoholen för att döva eller förstärka känslorna. Man kan vara i nuet och låta det jobbiga gå över eller hitta något som avleder.
Det känns som jag har något nytt och spännande framför mig ?.
Och jag hade aldrig klarat detta utan alla er på forumet!
Och du vet ju Vinäger, du var min första kontakt här ? och så klart har du en speciell betydelse ??
Kram ?

Orden bakisfri och måndag i samma mening känns underbart. Ett bevis på att det faktiskt går att vara nykter - även på helger. Hoppas att den underbara känslan får hålla i sig. Du har kämpat så länge, så nu är det dags för framgång.

Tack för att du orkar skriva i min tråd ibland. Blir så glad varje gång. ?

Kram

Du har tagit ett stort steg bara genom att skriva här. Jag känner såväl igen mej i besattheten av alkohol. Det är som att den tar över ens tankar och styr ens handlingar, oftast med ångest och andra tråkiga konsekvenser som följd. Själv har jag lyckats förändra mitt beroende till viss del, men ej som jag hoppades på från början. Det har tagit en otroligt lång tid också. Men alla har vi vår egen resa att gå igenom samt på olika sätt. Skriv gärna mer om hur det går för dej. Vi är många här som kan stötta varandra i förändringen till det bättre. Lycka till!

Vill bara säga att det är ju just de positiva berättelserna vi behöver höra för att få hopp och försöka om och om igen. De är guld värda för att få en balans till all tragik som oundvikligen finns på en sådan här sida. Att allt inte är en dans på rosor bara för att man är nykter, förstår nog de flesta. Så tack för att du delar med dig.

Jag tycker att du gör en fantastisk resa. Fortsätt att skriva om den. ?

Kram

Blir så glad varje gång jag läst dina inlägg den senaste tiden. Precis som Fibblan låter du annorlunda nu. Det finns mer övertygelse i orden. Även vad gäller detta med att alltid vara hårdare mot sig själv än andra, tycker jag du börjar balansera upp.

Du låter piggare överlag och jag hoppas av hela mitt hjärta att du slipper få en massa orosmoln på din himmel nu. Tycker att du prövats onödigt hårt som det har varit. Tror dock att du har hittat andra strategier än att döva dig med A om det ändå dyker upp motgångar.

Så glad för din skull, vännen. Tack för att du finns här för både mig och många andra. ?

Kramar

Du har tagit ett första steg och hamnat på rätt plats när det gäller att diskutera kring alkoholen, utan fördömande och pekpinnar. Här finns det alltid någon som känner igen sig i någons A-problem eller dryckesmönster.

Hur mår du nu? Hoppas att ångesten lättat något.

Kram

Det har hänt mycket för många här på forumet senaste tiden. En slump?

Tror att det ur det som hänt dig trots allt kommer att komma något positivt. Kroppen brukar säga ifrån på ett eller annat sätt när det är för mycket. Förmodligen har du känt varningar länge, men misstolkat dem. Hör ofta det från människor som till slut brakat.

Känner igen det där med att vara misslyckad om man inte presterar. Och det är, precis som du skriver, sjukt. På riktigt. Det enda vi kan göra är att sakta men säkert varva ned, försöka
att tänka lite snällare tankar om oss själva och främst ta hand om oss och vår kropp. Sedan önskar jag förstås att du får professionell hjälp snart. Håller tummarna.

Tycker att du trots allt låter hoppfull. Gillar ditt sista stycke skarpt. Nyuppstånden zombie... Nja... Hoppas hellre att du stiger upp som ditt nya egna jag.

Kram till dig

Hoppas att du hittar tillfället att våga ta steget. Som du beskriver din situation är det nog det bästa alternativet. Att leva i tvåsamhet kräver ju att båda får ut något positivt av förhållandet. Att bli sedd och bekräftad för den man är. Så otroligt viktigt.

Håller med Denhärgången, du är klok och stark. Utan din analytiska förmåga hade du kanske inte insett vad grundproblemet är.

Kan tyvärr inte hjälpa dig kring tankarna om social kompetens kontra ditt ointresse för andra. Jag är själv mycket social - för mycket ibland, kanske - men trivs med det. Älskar att få nya bekantskaper, men vill endast ha fördjupad relation till några få. Har du någonsin funderat över vad detta med att du måste typ spela en roll bland människor, samtidigt som du ogillar fysisk närhet som kramar, kan bero på? Uppväxt, arv, ev någon diagnos eller helt enkelt din personlighet?

Hoppas verkligen att du hittar vidare i livet nu. Utan A. Det är du värd. ?

Många kramar (brukar vara lättare att ta emot via cyberrymden ?).

Du utvecklas hela tiden. Nya insikter och det du gör blir mer och mer hållbart över tid. Om du förstår vad jag menar... Inte bara nyhetens behag, utan du ser till att hitta strategier som verkligen är uttänkta. Bra där. Jag tror på dig. ?

Vilket händelserikt dygn. Tack o lov att det slutade på det sätt det gjorde. Att det kom ut något bra av allt det jobbiga. Vi brukar ju prata om att nå botten och det känns som om det var det du gjorde - med råge.

Du har alltid varit så bra på att uttrycka dina känslor. Tack för att du delade med dig av en sådan oerhört smärtsam och ångestladdad upplevelse.

Och du, tack för det senaste inlägget i min tråd. Även om jag inte orkat svara blev jag glad. Bara så du vet. ?

Lycka till! Skickar massor med kramar och hoppas att du känner hur varma de är. Så glad för din skull. Äntligen vänder det på riktigt. Det är jag övertygad om.

Nyss hemkommen från möte där vi uppmärksammade min väns 30-års dag i nykterhet. Det känns lite som min "farewell tour". Imorgon börjar min kurs i "Livsstegen" så jag kommer ha fullt upp på torsdagar framöver. Tisdagar kommer jag dansa och onsdagar får vi se hur jag gör. Jag har iaf hittat aktiviteter och strategier att hantera min tid och må bättre, trots att jag valt att dricka A ibland. Innan jag blir kaxig så är jag ödmjuk inför att ifall jag slutar aktivera mig och be Gud om hjälp så kommer jag snabbt halka tillbaka ner i min ledsenheten och ensamhet. Då finns risken att A tar över mitt liv igen.

Jag har träffat så många fantastiska människor och fått så mycket klokskap och gemenskap. Det har förändrat mitt liv till det bättre. Men nu måste jag fortsätta min egen väg. Jag kan inte låtsas vara alkoholist, även om jag har ett problemdrickande. AA finns alltid för var och en som önskar sluta dricka. Men jag är lite rädd att jag kommer bli ensam igen och tappa sugen att hålla mig alert utan stöd. Funderar på att söka mig till ACA och Al-Anon och hitta nya sammanhang för gemenskap.

Heliga Danser är cirkeldanser som blir som meditation i rörelse. Enkla steg till olika typer utav musik ger ett "Flow" i kroppen. Det finns mycket att säga om detta ämne men ord faller lätt platt. Bättre att ni provar på själva ifall möjligheten finns. Dansas oftast i kyrkan.

Helt ensam är jag ju inte heller. Jag har ju alla er, här på forumet! ?

Tack fina och intelligenta Denhärgången??Just nu kryper det i mig men jag har bestämt mig. Redan första gången tanken dök upp för drygt två år sedan visste jag att den inte skulle försvinna. Även om jag velat och tänkt att jag borde nöja mig med att han ju är snäll och älskar mig... Men ibland får jag tankar som slår rot i mig direkt och jag visste egentligen så fort den dök upp att detta var en sådan tanke. Idag har jag bestämt mig men jag vet bara inte hur och när. Blir aldrig rätt ögonblick, I know, I know... Men jag är en sån som gnetar och nöter om jag inte exploderar, jag kan hantera båda sätten. Han gör mig ju inte illa på det viset att han är elak, så som jag vet att många andra män kan vara. Problemet är att jag tycker han är dum, korkad. Han förstår inte problemet med alkoholen och han har aldrig riktigt velat lära känna mig. Tidigare har jag tyckt att det var skönt, jag ville gärna gömma den jag är men nu har jag ingen lust att göra det längre. Då blir det väldigt tydligt hur lite han vet om mig.
Hursomhelst är det omöjligt för mig att se honom som den jag kommer leva med resten av livet. I många år trodde jag dock det men det var samtidigt som jag vägrade se mig själv.
Jag har egentligen inte många som känner mig, faktiskt bara en jag kan prata med om allt det här. Men för mig räcker det faktiskt och jag har ju er här!❤️
Kanske är det ett problem, något som felar hos mig. Jag är väldigt socialt kompetent men jag är mycket sällan intresserad av att lära känna andra, minns aldrig ett namn eller knappt ett ansikte om personen i fråga inte gjort ett stort intryck på mig, detta börjar bli pinsamt i skolan då jag inte vet vad mina kursare heter fast vi varit i samma grupp i två månader. Jag tycker inte om fysik närhet om det inte handlar om sex. Kramar förstår jag mig inte på, om det inte gäller mina barn tycker jag det är skitjobbigt rent ut sagt. Jag förstår ju varför man gör det men jag blir obekväm. Nu skriver jag bara rakt upp och ner det jag tänker på, det har kanske inget att göra med någonting och jag skriver inte för att någon ska kommentera men jag undrar om någon förstår vad jag menar. Det känns som om det finns en vägg mellan mig själv och alla andra förutom mina barn.
Hur känns det att inte behöva konstruera och censurera sig själv tillsammans med andra? Jag vet inte det. Istället har jag strategier för alla typer av sociala interaktioner men jag börjar bli trött faktiskt.
Det går iallafall ganska bra att inte dricka. Den största riskfaktorn när det gäller det är nog Den Stora Rastlösheten. Vad gör man när man helt enkelt inte klarar av att ha lite tråkigt?
Kram till er alla och jag önskar er alla en bakis-fri morgon imorgon!!!❤️❤️??‍♀️

För ungefär tre veckor sedan kom jag hem från min senaste jobbresa.
Helgen skulle ägnas åt återhämtning, jag var helt väck efter dessa veckor utomlands. Möten och omorganisation där jag själv hade ansvar för presentationer och förberedelser. Det gick OK.
Under dessa veckor sov jag extremt lite och var på spänn hela tiden. När till slut hela planen runt nya organisationen rullades ut fann jag mig själv ganska åsidosatt och helt oinformerad av vad som komma skall.
Jag tog det med ro till en början men sedan började tankarna mala och allt det nya känns helt plötsligt märkligt och ovisst. Mitt arbete har långsamt malt ner mig och nu blir det säkerligen inte bättre.
Okej, så här är det i livet, upp och ibland ner.
Vad som hände med mig då jag kommit hem var en total förlamning av kropp och hjärna. Jag försökte sätta mig framför datorn för att arbeta. Helt omöjligt!
Jag var som en levande död, en väldigt ARG o ledsen zombie, fast utan kraft liksom. De är ju rätt kraftlösa de där zombierna har jag sett?
Visst, jag sov mycket på de mest udda tider. Men framför allt totalt kraftlös, ledsen och arg på samma gång.
Mina förpliktelser gentemot arbetet släpade efter dramatiskt, jag hade en deadline under veckan som jag hela tiden sköt framför mig. Till slut blev det helg igen och DÅ skulle energin vara tillbaka tänkte jag. Jag gjorde flera försök under lördagen utan att lyckas fokusera, söndagen kom och paniken började sprida sig genom min kropp och sinne. Till slut brast allt och jag satt framför datorn och grät. Det fanns inte minsta lilla gnutta energi att trolla fram. Jag stirrade tomt in i skärmen och undrade vad som händer med mig?
Efter många om och men skrev jag till mina närmaste arbetskamrater och ledning att jag hade tappat greppet och inte orkade mer. Jag berättade om att jag är mitt i en pågående utredning på sjukhuset, jag lade nästan alla kort på bordet, lämnade alkoholen utanför. Jag har ju trots allt bara haft en enda rejäl fylla sedan 18 september och min väg framåt innehåller INTE alkohol.
Jag fick massor av sympati och kärlek av mina vänner.
Det var en stor börda som släppte från mitt bröst, sakta börjar det nu sjunka in att jag inte ska resa bort mer detta året. Jag ska vara hemma och ta hand om mig själv. Hur gör man det på bästa sätt?
Jag är rastlös, upp och ner i mitt mentala tillstånd, fram och tillbaka i mitt tänk om framtid och liv. Jag har sååååå svårt att bara vara! Jag känner mig som en värdelös mes om jag inte skapar eller presterar. Jag vet att det är sjukt som f-n men min hjärna snurrar på hög effekt utan att gå ner i varv liksom.
Nu går jag på beroende mottagningen där jag blev sjukskriven, tack o lov. Men jag har börjat tvivla på att någonsin få den hjälp jag behöver, tänker mest att det är meningslöst och jag får leva mitt liv precis så bra jag kan utan att behöva ta hjälp av sjukvården. Tänker ofta att jag inte har någon diagnos utan att detta är helt enkelt som jag är med alla tvära kast och storslagna planer. Kanske jag ska fortsätta dricka och vara den jag alltid varit? Jag har snöat in på att "Det måste vara något fel på mig" Allt bara för att jag har så mycket mer rastlöshet och energi i kroppen än de flesta andra. Allt för att jag ändrar sinnesstämning snabbare än "vanligt". Allt för att jag är lite galnare, vildare, öppnare, spontanare och vill så mycket mer än medelsvensken.
Börjar faktiskt tro att jag på grund av brutal barndom, stressigt arbete och hårda krav på mig själv faktiskt gjort mig själv sjuk och utmattad.
Jag kommer försöka fullfölja min utredning men vårdcirkusen är varken spännande eller speciellt organiserad. Det suger verkligen.
Jag har ändå haft tur men förstår mer och mer att jag måste lösa mina problem helt på egen hand. Känner just nu för att kapa alla band med det gamla invanda beteendet och mitt mantra att jag är "FEL"
Jag fortsätter min resa mot klarhet och nykterhet ett bra tag till. Klarheten är dessvärre dimmig ibland även om man inte dricker.
Jag lever ett spännande, givande, roligt liv och det ska jag omfamna med all min kraft som nyuppstånden Zombie, snart.
Ha det gott därute!

Kram GP

Du vill verkligen hitta andra sätt att förhålla dig till när det kommer till alkoholen. Nu i söndags vaknade du med ångest och tunga känslor efter hur helgen varit. Du skadar dig själv både fysiskt och psykiskt och vill inte utsätta dig för det här något mer. Du har tagit ett steg nu genom att starta en tråd här och berätta på ett ärligt sätt hur det är för dig. Starkt gjort! Att skriva såhär på ett forum och läsa hur det är för andra och kunna stötta varandra är det många som är hjälpta av.

Ibland kan det ta lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger för att ens tråd ska hamna så den syns igen.

Hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt och berätta gärna mer hur det är för dig och vad du tänker att du vill ha för stöd om du bestämmer dig för en förändring!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet