Senaste kommentarerna i forumet

..på ett skratt.
Humor och igenkänning är absolut isbrytare för mig för att kunna närma mig mitt problem.
Inte för att jag hade ambitionen i morse att vara rolig, men nu kan jag se att det är ju ganska komiskt; jag behöver sluta med alkohol men inser att jag nog behöver hjälp först när jag dricker för mycket - te!!!

Fan i dag är det otroligt sug efter alkohol
Vet ej i gentligen varför det ända jag tänker på är öl öl öl kämpar på hoppas
Kunna utstå den lille elakingen på höger axel som sitter och försöker övertala mig att bara ta en bara en liten?

Tack för orden. Ja, visst är strategier bra att ha! Jag laminerar mina med, för hand med fästande plast. De håller ju bättre.
Wow - säger jag till dina "92 nu tror jag" - dagar. GRATTIS! Jag ser fram emot att kunna säga det. En dag i taget tycker jag låter bra. Det är ju det vill vill, lägga en dag efter oss utan alkohol. Modigt av dig att åka på kryssning, tror inte jag hade velat. Vissa saker känner jag har "fallit bort" som aktivitet. Visst är det roligt att umgås men vad göra på en kryssning? Några gånger tidigare då jag valt att vara chaufför till en fest, för att undvika att dricka, har jag blivit stående och observerat vuxnas beteende med a i blodomloppet. Många vuxna vågar inte erkänna att de dricker för mycket. Vi erkänner. Det är bättre utan. Jag är lyckligt lottat som fått den insikten.

Ja, man förändras som person när man säger Nej till något, visst är det spännande! Jag skulle hellre lära mig segla än att åka på en kryssning. Tänk om jag skulle tycka om det? Tänk om jag skulle tycka mer om mig när jag gör något jag inte brukar göra. När jag utforskar andra aktiviteter, i andra miljöer och tillsammans med andra människor än de jag är van att träffa, kanske jag känner annat?

Att skriva här varje dag och få stöttning av alla underbara i samma sits är orsaken till att jag inte druckit på 92 dagar. Det är ovärderligt.

Hänger på sober october, men tar det en dag i taget :)

Hej Cinna. Vilka superbra strategier du har. Att skriva lappar med positiv tankeställare är ju briljant. Det ska jag också gör, sen ska jag laminera dem och lägga dem i en jättefin burk, så jag kna ta en så fort jag känner att jag behöver. Hade själv en lapp i min plånbok (när man hade såna) efter att jag gick i KBT för många år sedan. på lappen stod det bara "Vad är det värsta som kan hända?". Det passar ju inte riktigt lika bra in på detta då, haha.... mer som en uppmaning lol.

Men vad starkt av dig att ha fixat 19 dagar, jag är på 92 nu tror jag, och det har gått i vågor för mig. Vet att jag skulle må bäst av att aldrig mer dricka, att jag är maktlös. Men tar ändå en dag i taget, det är därför det funkar. Säger jag aldrig mer så är det bara en trigger, men om jag tänker att jag får faktiskt dricka, fast jag väljer att inte göra det i dag så känns det inte lika hopplöst.

Men känner igen känslan av att inte få vara som alla andra när man umgås i alkohol-sällskap, jag åkte ju på en kryssning nykter med tjejkompisarna. Jesus kristus, det gör jag aldrig mer. Haha.. jag var tråkig, alla andra var jobbiga... men hade ändå trevligt med de jag var med, men nästa gång... inte på en fyllekryssning. Börjar acceptera att jag faktiskt inte är så där sprudlande och socialt eftertraktad som jag är med A i min kropp, och det är okej. Det är ju mig! Måste i alla fall försöka älska mig själv, annars kommer ju ingen annan kunna göra det.

Kram

Tack Fibblan för stödet.
I dag är en bättre dag men tankarna på a har tagit sig in i huvudet och det gillar jag inte. Det mal även på hur många dagar utan a som gått. 19 dagar mal det på. Bara 19 dagar, känns som 19 år har gått. Tiden går sakta, känns det som. Tänk när jag kan konstatera att nu har det gått 19 veckor eller nästa mål, 19 månader!
I dag regnar det ute och jag har tagit fram pyssellådan.
Jag håller på att göra mig ett bokmärke med personer som målmedvetet idrottar/idrottat och lyckat nå sina uppsatta mål. Mitt bokmärke kommer även innehålla dem som lyckats ta sig ur ett missbruk eller aldrig någonsin druckit a.
Det är lätt för mig att känna oro för vad jag istället ska göra när jag går på fest eller går ut och äter. Jag kommer inte kunna göra som mina vänner, bekanta eller släkt. Vem kommer jag vara?
När jag nu gör mig en "bild" att alla människor dricker inte a och många når sina uppsatta mål, tänker jag att jag kan ha roligt ändå, så bokmärket blir en hjälp. Ett mentalt stöd. Jag vill ju inte längre ha det som jag haft.
Jag har valt bort många kemikalier när det gäller tvättmedel, matvaror, kläder men tanken på att jag har hällt i mig det istället är nästan skrattretande. Hur klokt har det varit?
Som ett stort "monster" ser jag på a, att det väller över en och får en att strunta i att vara sann mot sig själv och andra, och att ta hand om sig själv och ta reda på: vad är det jag saknat? Vad vill jag framöver? Jag är beredd att omvärdera hela mitt liv. Jag är beredd att flytta om det är det som behövs för att jag ska må bra. Jag är beredd att byta jobb och intressen och vänner. Jag kommer göra det som krävs när den tiden kommer. Jag börjar smått och lär känna mig själv. Treva mig fram och sen... släpper jag fram ångvälten - när jag vet vad jag vill. Jag känner en styrka som svischar förbi som inte är riktigt nåbar än. Snart.

Tack, FinaLisa! ?
Jag verkar ha nått en ny personlig botten. Säkert nyttigt och lärorikt inför framtiden. Just nu är det bara ångest och tårar. Jag har varit lite högmodig. Känt mig som alkoholist "Light". Men, som min första sponsor brukar säga när jag berättade att jag inte känner igen mig i andras delningar om behandlingshem, tvångsdrickande osv så sa hon "inte ännu". Så sant. Jag måste få stopp på karusellen innan det blir helt ohanterligt. Som första steget i tolvstegsprogrammet. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi inte längre kunde hantera våra liv." Jag inbillar mig fortfarande att jag minsann kan dricka under rätt omständigheter som Greklandssemestern. Och det gick ju. Tills jag blev övermodig och drack i samband med minnestestet. Total kontrollförlust. Jag vet ju aldrig innan när jag kan spåra ur. Hade jag haft lite självinsikt hade jag förstått att det var helt fel tillfälle att dricka.
Å, vad klockan går sakta... Jag har åtminstone klätt på mig nu.

Att forumet här är guld värt. Vi hjälper och stöttar varandra för det är en jobbig process att ta sig igenom.
Första veckorna är man verkligen skör och det är så svajigt.
Bara för man hållit i tre veckor så får man plötsligt för sig att jag kanske ändå inte hade några problem...?
Men ack vad fel hjärnan har då!
Tror att det är vissa ahaupplevelser som måste till och att dessa måste komma i någon sorts ordning innan man bestämmer sig och lyckas.
Så kämpa på Sober-October!???
You can do it!

Kramar
???

Bra gjort och för varje dag kommer det att kännas bättre efterhand som du inte dricker.
Skickar dig styrkekramar och hopp❣️
???????

???

Grinar när jag skriver det här. Skäms o är rädd. Jag borde veta bättre än att hamna i alkoholens klor. Och är nu rädd för att förlora hen som stulit mitt hjärta. Därtill så rädd över hur jag skadat mina barn.

Jag förstod att jag hade skörheten i mina gener att utveckla alkoholism efter att ha utrett händelser o depressioner när jag var tonåring. Pappa överkonsumerade. Han funkade i sitt yrkesliv men skavde i vår relation. Som tjugotreåring förstod jag problematiken med att vara ett ”vuxet barn” och valde att sluta dricka alkohol själv; ville inte utsätta mig för risken att utveckla alkoholism. Mitt alkoholintag hade sedan tidiga tonår varit skoj o skönt o jag tålde mycket från början.

Men en är tydligen inte klok genom livet... Maken fortsatte dricka genom åren. Jag unnade honom det men inser nu att det var ett avståndstagande känslomässigt. När mitt äktenskap knakade, när barn o make krävde mer än jag orkade, började jag tillåta mig att dricka igen. Dövade min egen stress med alkohol. Till att börja med här o där. Sedan som fredag- o lördagsmys. Därefter ökade intaget dessa dagar... Upplevde att jag funkade ändå. Gjorde nog det...

Men nu efter skilsmässa o massa annat knasstressrelaterat (som inte är ursäkter men del av min förklaring o historia) har mitt intag ökat till fler dagar i veckan.

Jag har nu, efter skilsmässan, mött en person som jag inte vill förlora. Men som dricker sjukt härliga viner fredag och lördag. Hen säger sig ha det som sin ventil o njutning. Övriga dagar kan hen skita i det.

Jag tror att jag behöver sluta helt. Och jag är livrädd för (jaja; ni vet redan att alkoholen är en skräck att lämna. Men jag har verkligen mött kärlek, omtanke o åtrå i hen.)

Hur har ni andra resonerat o gjort?

Så bra första steg att börja skriva här. Välkommen! Jag upplever att dela med mig av min historia här ger mycket hjälp, mer än jag någonsin trott faktiskt.

Jag har ringt närmaste beroendemottagning och bett om hjälp. Helst skulle jag ju vilja komma och prata med någon typ NU men de kommer kontakta mig om en vecka. En vecka känns oändligt långt. Jag är en sån som vill ha respons omedelbart. Det har väl med belöningssystemet och kickarna att göra. Jag har suttit och googlat hela förmiddagen. Inte ens kommit ur morgonrocken. Känner mig skör...

Åh, det har du ju rätt i Soffi! En hjärna som inte får klara besked blir ju som ett bråkigt barn.

Rullar in i dag 32 och känner mig beslutsam. Har inte berättat det för er än men i helgen ska jag gå på en stor fest. Vetat om det hela nykterhetsperioden och också hela tiden tänkt att jag ska dricka då, inte massor men något glas. Spårar aldrig ur på fest (fasaden) så det är inte där problemet ligger. Men i alla fall, har nog bestämt mig för att strunta i att dricka. Inte värt det. Vågar inte äventyra nykterheten. Även om det bara blir något glas på festen så vet jag att det kommer trigga ett begär. Jag kommer vilja "dricka klart" hemma i soffan en annan dag. Ingen kommer ändå att bry sig om jag inte dricker. Kan beställa alkoholfritt så kommer ingen att märka något. Fattar inte varför det ens är en grej? Att det ska vara konstigt att jag inte dricker snarare än tvärt om? Eller så är det bara jag som känner mig udda. Ingen annan ser ju den här förändringen som pågår inombords.

Hej Rosé! Ville bara kika in och höra så att du är ok? Kram!

Soffi, jag blir nästan lite fnissig. Inte för att tomhet är kul på något sätt, men för att jag känner igen mig SÅ mycket! Kan aldrig vara lagom. Första koppen morgonkaffe är ju så god så då dricker jag fyra stora muggar. Började lyssna på ljudbok här om dagen. Tänkte ett skönt sätt att koppla av, en halvtimmes boklyssning vid sänggående. Klipp till: klockan är 04.00 och jag har lyssnat klart på nästan hela boken. Börjar springa, springer varje dag trots otränad och får ganska ont i knäna. Så där fortsätter det i en oändlighet. Klurar precis som du på vad tomheten beror på, varför jag nästan aldrig bara kan vara.

Dag två är här. Normalt inga problem då mina fyllor vanligtvis är fre, lör och sön med baksmälla på måndagen och då ibland en återställare på eftermiddagen för att få avtändandet lite lindrigare och slippa huvudvärken. Så skedde nu i måndags också. Igår nykter och jag har bestämt mig för att det ska jag vara idag också. Kaffet smakade gott i morse, sovit gott hela natten och mackan som jag åt när jag kom till jobbet satt som en smäck. I samband med alkoholintag smakar det aldrig med kaffe, macka eller mat överhuvudtaget och sömnen uteblir eller blir kortvarig. Känner mig stark och motiverad nu, men prövningarna kommer, det vet jag. Då känns det bra att hänga här på forumet och bli inspirerad av er andra <3

God morgon #Rosa-vina
Tack för ditt inlägg. Jo, jag har sovit inatt, på soffan intill maken. Nu är huset tomt och tyst. Maken är på jobbet, dottern likaså och sonen ute på praktik. Det är bara jag och ångesten hemma. Jag har nog hunnit bli nykter nu men mår verkligen inte bra alls. Jag skäms för mig själv och mitt beteende. Jag känner mig förlamad. Vet inte ens hur jag ska orka typ duscha, gå ut, leva. Jag har ett sånt stort svart känslomässigt slukhål inom mig, från uppväxten, tonåren och mitt vuxna liv att det känns nästan omöjligt att orka med.

När min kära make började dricka i smyg så isolerade han sig från mig och barnen. Jag kämpade med näbbar och klor för att allt skulle bli bra igen men det gjorde mig bara uppgiven, ledsen och arg. Han hanterar sina känslor med vin och under åren blev det bara en kamp att nå fram till honom känslomässigt. En kamp jag förlorade. Han stötte bort mig för att få dricka i lugn och ro. Jag kände mig ensam och ledsen. Sen kom min diagnos. Avvisande är fysiskt smärtsamt. Jag fattar att "min vän" utlöst samma känslor som har med mig, inte honom att göra. Först en fin vänskap, värme, förståelse och kommunikation som övergick i längtan, förhoppningar, besvikelse och avvisande. Jag fattar inte hur jag ska kunna bli hel i mig själv när jag aldrig varit det tidigare? Men jag fattar att jag inte längre tål A. Det gör bara allting värre.
Solen skiner lite nu genom mitt fönster. Jag måste orka, för barnens skull. För allas vår skull. Jag känner inget sug efter A. Jag bryr mig inte om att det finns massor utav A hemma. Det är inget problem. Det är jag som är problemet.

Känns bra att skriva här ? ja te finns ju i massa goda former o pajar inte sömnen o kan tom vara nyttigt ???

Jag hoppas att du fått sova inatt och att du känner dig bättre än igår. Det finns alltid anledningar till att dricka eller att inte dricka. Tyvärr missar man själva livet när man dricker och är avtrubbad. Den vila och ro som alkoholen ger är också den som förgör oss. Så som jag har druckit på min sorg och använt mig av den för att kunna dricka :( Jag kan också känna mig ensam, men att dricka gör det bara värre då alla känslor förstärks. För mig hjälper meditationen att komma till ro.

https://www.youtube.com/watch?v=6ghDFrh8nE8
https://www.youtube.com/watch?v=vvcrkj4a800
https://www.youtube.com/watch?v=voIccKhY9Bg

Var rädd om dig
Kram

Tack ni fina ? Jag känner mig värd glädjen men inte helt bekväm ?
Jag inspireras ju också av de som mår bra. Och de som kämpar genom motgångar. Det är ju det vi gör här va?! Inspireras, stöttar och lär oss ?

Soffi du beskriver det så himla bra....jag är precis likadan dvs aldrig lagom.
Jobbar som en galning, tränar som vore besatt o naturligtvis drick fort o mycket...precis som du skriver om tomhet, att man har ett behov att vara fylla denna tomhet o jag har såååå svårt för att göra inget, rastlöshet, ångest.
Kan känna att istället för att träna på gymmet, springa långt i skogen kanske man skulle träna på att möta tomheten se den i vitögat o göra inget....
2 litet te är ju lite småroligt tycker jag...många kisspauser blir det ☺️

att inte dricka på känslan och att din vilja var starkare att inte dricka.

Jag har också vänner som gått för tidigt och några av dem har druckit för mycket. En av mina vänner fick en massiv hjärtinfarkt före 55 års ålder, efter ett julbord. BiB, rökning och övervikt var en stor orsak till hens förtidiga död. Visst är det omskakande och så sorgligt. Jag tänker att alkohol ofta är orsak till för tidig död och att jag kan välja att leva mer hälsosamt, för att leva.

Jag är så glad för din skull att du är på en bra plats i livet. 1000 tack till dig för all suport och värme Fina Lisa

Hej vinäger o jag är samma Ultra.
Ja vi var ett gott gäng som peppade varandra men tyvärr rullade min vardag på lite för fort så trillade dit igen, hamnade i samma onda spiral dvs jobb ångest o vin och så om igen o igen..?
Hur konstigt det än låter så har jag skött jobbet, skött träningen men inte varit den bästa mannen att leva med...
Men haft några vita perioder, korta men ändå...så hittade jag tillbaks hit vilket känns bra, finns mycket stöttning i detta forum, så bara att kämpa på igen.
Sen är jag ju nyfiken på hur det går för dig ???
Ha det gött så länge

Bara instämma. Visst är man mer rastlös och tänker vad ska jag nu göra när man brukade sitta och dricka vin och bli som i en annan bubbla. Det tror jag de allra flesta känner. Svårare att göra sig av med energin men det kommer väl tänker jag! Den där glädjen är svår att ta in. Jag tänker i alla fall. Är jag verkligen så här glad?. Kan jag va det? Får jag va det? Konstigt att man ställer dessa frågor till sig själv. KLART man får tänker jag just i skrivande stund! Det är vi definitivt värda trots allas våra små tillkortakommanden. Kram på er?

:e dagen idag! Känns bra än så länge. Tidigt att säga men kaffet smakar återigen sååå gott. Igår när jag kom hem som jag skrev så var jag lugn och glad men efter den älsdstas 3:e spydiga kommentar (lilla tonåren) för dennes mobil inte fungerade som den skulle så var jag inte så glad längre. Tänkte att nu hade jag absolut tagit några glas vin o blivit gladare. Men det gick över, vi sa förlåt till varandra och kramades. Kändes bra. Vinet var som bortblåst. Så där ser man att dessa små "stressmoment " kan vara triggers trots att det är en helt vanlig dag för de allra flesta! Igår kväll när jag skulle släcka lampan var jag lite rastlös i kroppen men jag somnade ganska snabbt o sov hela natten? Tjohoo. Ta hand om er och tänk efter mer än en gång när man utsätts för dessa vardagliga små stressmoment att det går över och morgondagen är sååå värd det. KRAM ???