Senaste kommentarerna i forumet

Jag är 34 år och har under 3-4 års tid druckit mer än vad andra gör. Osäker på hur länge, men de senaste åren har det eskalerat och blivit var och varannan dag. Toleransen gick upp och jag började få abstinens när jag inte drack.
I början av sommaren fick jag ont i höger sida efter en hård festhelg. Jag drack på tom mage och tog Ipren innan jag skulle sova - på morgonen vaknade jag upp med ont under höger revbensbåge. Det gick över på en vecka ungefär och kollade även blodprov då vilka visade sig vara normala. Skötte mig ett tag men efter en tid föll jag in i samma mönster som tidigare.

Nu har samma problem uppkommit igen men denna gång vägrar det gå över. Jag testade först att dricka mycket måttligare, men problemen kvarstod.
Livrädd! Nu har jag varit spiknykter i en vecka men har fortfarande samma problem.. Mina blodprover visar inte på något tokigt men mina symtom gör att jag är väldigt säker på att jag har en leverskada eller utvecklat kronisk pankreatit. Jag har läst sönder mig på internet om symtom, riskgrupper, sjukdomsbilder osv och jag blir galen av rädsla. Jag har inte varit på jobbet på två veckor pga att jag har svårt att bry mig om allt som finns där pga att jag mer eller mindre är övertygad om att jag har sabbat min kropp totalt. Symtomen är: En konstant molande smärta i buken under höger revben, ibland lite stickande. illamående/yrsel, mycket ljus avföring, blir värre vid fet mat, mörkt urin på morgonen.
Jag vet inte vad jag ska göra! Har kontakt med sjukvården men min läkare är nonchalant och allt går väldigt långsamt.
Har jag supit sönder mig bortom räddning nu? En sak är klar och det är att dagarna av aktivt krökande är ÖVER - oavsett hur detta spelar ut sig. Jag önskar bara att jag vaknade upp en dag och smärtan och symtomen var borta, men hittills har det inte hänt och min oro och ångest är utom kontroll.

Inne på dag 76.
Hittills vandrat på små rosa moln, mestadels iaf. Rädslan över vad alkoholen gjorde med mig och rädslan jag kände när jag bestämde mig för att sluta dricka är större än alla andra rädslor... och det har varit hyfsat lätt att ta tag i saker som legat länge, för i jämförelse med alkoholen är de inte ett dugg skrämmande.
Jag har skapat en hyfsat bra daglig rutin, och planerar framåt. Ställer inte allt för höga krav på mig själv, för jag känner inte att jag har råd att misslyckas.

Så det är väl inte mer lägligt än nu för mina inre demoner att dyka upp? Många av mina problem försvann när jag slutade dricka, och det var ju mina alkoholrelaterade problem, de som skapades av alkoholen. Men jag har ju även andra problem, de som inte är alkoholrelaterade.
Denna vecka har alko-suget varit rätt jobbigt vissa dagar. Jag har varit arg, irriterad och uttråkad utan alko-sug. Idag har jag som jag tolkar det ett fysiskt ångestpåslag, känner inget rent känslomässigt.

Jag känner mig helt uppgiven mot mina inre demoner, kan varken acceptera eller förändra. Kan inte lösa dessa eller släppa taget.

Just nu har jag inget annat sätt än annat försöka (ännu en gång) skriva ner dessa problem för mig själv. Försöka se klart och tydligt på skiten. Kanske finna nån form av med mod inför detta.

Jag har svårt att lita på andra. Det skapar nån form av kontrollbehov hos mig som gör att jag inte tar hjälp av andra. Ska lösa allt själv. Kan definitivt inte lösa allt själv = känner mig värdelös. Kan inte lita på mig själv ens.
Det är bara en droppe i havet av vad som försiggår i mitt liv.

Vad som än händer ska jag fortsätta vara nykter så länge det går. För på fyllan kommer saker bara förvärras. Som nykter ser jag iaf att det finns en liten liten chans att jag kommer kunna bli av med mina demoner och få leva ett fint liv. Kanske inte just nu, men nån gång.

Snart jobb. Och nykter lördag bli det.

kan jag känna samma besatthet som jag gjorde när jag drack och nu är det det helt osannolika ämnet släktforskning :-O
Jag låter helt bli att sätta mig framför datorn under sommarhalvåret för jag vet att jag blir fast men nu börjar jag att tafsa lite på det igen...... jag ska bara..... och helt plötsligt har det gått 2 timmar och röven känns helt stum !!

Ok, det är kul, skadar ingen, blir väl egentligen bara positiva effekter när sambanden tydliggörs men just att jag kan känna ett tvång att fortsätta stör mig eftersom jag har dåliga erfarenheter av det. Alltså måste jag i fortsättningen strukturera upp tiden och sätta gränser......och det känns ju igen från förr med typ vita dagar :-(( Jag kan sluta när jag vill....näe så enkelt är det ju inte, det vet jag ju.

Man kan inte tro det men nåt så "fjantigt" som släktforskning kan röra upp samma känslor som när jag drack : En våldsam sorg när jag ser hur många bebisar som dog direkt, hur kvinnor behandlades av de som hade makten, hur tidigt i livet de var tvungna att börja jobba (det är ju bara ca 110 år sen barn jobbade i Falu Gruva tex...) , hur de fick slita för brödfödan, och på senare tid : Varför i helvete skrev de inte namnen på de fina porträttbilderna de lämnade efter sig ???? Precis som med alkoholen så ställs inte rätt frågor när man har möjligheten !!

När jag kollar runt lite så är det många saker som fungerar som alkoholberoende, kan vara en slump, kan vara att jag är mer observant men kan också vara så att jag ständigt och för all framtid är en beroendepersonlighet vilket nog är den mest troliga förklaringen. Och så länge jag inte går till ytterligheter så är det helt ok, tom nyttigt i vissa fall.

Men nu ska jag inte gå in på släktforskningssidorna på några dagar iaf :- ) Så det så !!

Sen sist har jag varit nere i hålet ett tag. Men fy fan, dit vill jag inte igen... Han kan stanna där nere, min man, men han drar i mig. Jag känner det som om han vill ha mig där nere, jag trodde jag skulle kunna leva med honom och samtidigt ta hand om mig själv. Det går nog inte. För 6 dagar sedan sa jag att jag vill inte dricka varje dag. Ok sa han och vi köpte inget på fyra dagar men tro på faan att i onsdags när jag kom hem från jobbet är vinet upphällt till mig t om... Jag börjar på allvar tro att han är helt dum i huvudet. Igår var vi bjudna på halloween fest till våra grannar och tillika hyresvärdar. Jag ville gå för min yngste sons skull då där var massa barn. Tidigare på dagen hade min man smsat mig och frågat om han skulle handla ”lite gott” till kvällen. Jag vet vad det betyder så jag skrev att köp inget till mig och jag skrev även att vår äldsta son och jag mår dåligt av allt drickande men att han gör som han vill när det gäller honom själv. Vad händer? Jag och lillen går till festen och maken och äldste sonen är hemma. Maken dricker både whisky och cider och är sådär dryg och lättretlig som han blir när han dricker just whisky.
När jag sagt att sonen mår dåligt av det.
När han vet att de kommer vara ensamma tillsammans hela kvällen.
Fy fan.
Jag ångrar att jag inte tvingade med min son på festen. Där dracks det inget alls, festen var ju för barnen... Jag märker så tydligt att mina barn gillar att vara ensamma med mig så nu har jag en till, ny, drivkraft att vara nykter: att använda min nykterhet för att ta mig ur den här dödfödda jävla spritfälla.... jävla idiot...
Kram på er alla!????‍♀️

Som vi håller på hörredu... Även om jag inte varje gång dricker för att ha trevligt vet jag ju vad du menar när man dividerar med sig själv om glögg och sällskapsdricka. Jag dricker ju även ofta ensam och för att slippa tänka och känna det jag känner. När jag känner den där ytterst kortvariga lindringen är det värt allt men inte sen när man hänger över toastolen och vaknar i svett och ångest. Men just nu har jag bestämt att, som du, inte vardagsdricka iaf. Små steg till att börja med så jag inte slår på mig själv för hårt varje gång jag klantar mig. Du ska inte heller slå på dig själv för det där fredagsvinet, det gick ju inte överstyr och gav dig inte så mkt. Kom ihåg det i stället men nu tänker jag att lite måste man kanske läxa upp sig själv, för att sporra sig själv? Men lagom, inget självhat utan mer ajabaja kanske? Ärsch inte vet jag, jag sitter inte på någon lösning. Då hade jag inte haft det dryckesmönster som jag har... Lycka till i allafall kära du!! Kram❤️

Vilken energi till all aktivitet. Fast det är väl det som ska till kanske för att hålla sig på banan. Jag ska också till kyrkan idag. Se om det passar mig. Svårt med aktiviteter när man bor på en liten ort med lite utbud. Fast skogen är ju nära förstås.?

Hej fina FinaLisa!
Det glädjer mig så att det går bra för dig!! Det var längesen jag var här och vi alla vet väl vad det betyder... Men jag längtar tills jag också har passerat två veckor, då är man liksom verkligen på väg. Minns att jag kände det så iaf. Många kramar till dig och vi hörs snart! Jag har denna gång 5 av 6 nyktra dagar bakom mig och jag fortsätter kämpa så gott jag kan. Kram!❤️❤️

Igår drack jag mitt fredagsvin.
Så onödigt.
Jag blev inte dumt berusad eller så, men jag drack det bara för att jag fick.
För att det var fredag och då är det helg och jag ville slappna av.
Var egentligen inte ens sugen på glas nr2 men hoppades att den avslappnade känslan skulle infinna sig.
Det gjorde den inte.
Jag somnade framför tv-serien och gick sen och på mig.
Sov dåligt, vaknade tidig morgon med oro i kroppen, nästan som ångest.
Nu har jag huvudvärk och är lite sur..Nä, inte värt det.

Ikväll blir det födelsedagskalas och jag ska vara helt alkoholfri?
Folk har ju förväntningar på mig som "igångsättare" när det gäller sång och hurrarop så jag hoppas jag fixar det...

Förövrigt så blev det alldeles för mycket godis igår....varför är det så svårt att vara måttlig!!??

Kramar
???

Ville bara kolla läget och säga att jag saknar dig❣️
Hoppas du mår bra och så önskar jag dig en skön helg???
Kramar
???

Vill bara kolla läget och önska trevlig helg ???
Kramar
???

Kristina, vad bra att du sträckte ut en hand.
Jag tror att många människor blir väldigt glada när de får ett så viktigt förtroende. Och så blir det ju så mycket lättare för dig att slippa smyga och dölja sanningen.
Så var stolt och sträck på dig, du är fantastisk som kommit så långt med dig själv ?????.

Kramar
???

Det är vad jag har runt omkring mig...berättade sanningen för några nära vänner, och fick så fantastiskt fin respons.
Det känns som att det händer stora saker inombords...min syn på mig själv håller på att ändras från totalt självförakt till en sorts stolthet.
Jag är stolt över mig själv för att jag valde att sträcka ut handen och be om hjälp...och igår blev känslan av lycka så stark att jag fällde några tårar.
Det måste vara många år sen jag kände mig genuint lycklig faktiskt.
Jobbar på att inte ha dåligt samvete över mamma...men det är svårt ibland när hon ringer och säger att hon nog lika gärna kan dö eftersom hon har så tråkigt på äldreboendet....försöker att inte ta åt mig av det hon säger.
Har tur som har min terapeut som verkligen förstår hur jag funkar.
Försöker också komma underfund med vad jag vill göra på min fritid...lätt spela badminton har varit en dröm för mig väldigt länge....ska se om jag inte kan göra verklighet av den snart, men nu är det dags att göra dig iordning och åka på jobbet.
Puss och kram på er alla....hoppas ni får en lugn och nykter helg☺

Som Talien skriver så är du inte ensam om att känna som du gör.
Om du läser runt här och där i trådarna så ska du se att det finns massa inspiration och vänliga underbara människor som är beredda att peppa och stötta dig.
Bra att du startat en egen tråd där du kan skriva av dig alla tankar och jobbiga känslor.
Jag förstår att du har en jobbig och slitsam relation med din man.
Det är också något som blir lättare att ta itu med om du inte flyr in i vindimman...

Men en sak i taget och en dag i sänder.
Det är en process att förändra sitt drickande, hjärnan måste programmeras om och det är normalt att det tar ett tag.
Men ge inte upp, det går ?

Lycka till ?
Kramar
???

Läser hos många att livet känns tomt och meningslöst utan alkohol och även med alkohol (det är därför man dricker).
Vad kan man förvänta sig av livets pjäs då man själv innehar huvudrollen?
Handlingen speglar hur jag ser på mig själv. Jag tänker skriva en ny pjäs där jag verkligen har huvudrollen ... som en som inte dricker.

Nykter November önskar jag er alla. Själv har jag nyligen provat lågalkoholhaltiga viner på 5,5%. De är ju inte som vanliga viner förstås men jag ville ändå prova. Jag har haft en härlig retreat-dag i en kyrka idag. Dessutom har jag varit på qi-gong i en kyrka denna vecka, tagit två härliga höstpromenader samt varit på introduktion till Livsstegen och på Sinnesromässa, allt under denna vecka. Plus två möten förstås. Känns som en ny sorts balans. Mindre AA och mer själavård och kyrka.
Idag firar min "vän" 30 års nykterhet. Trettio år! Nykter! Jag önskar honom allt gott. Vi är fortfarande vänner. ?

Välkommen hit!
Det här är ett bra ställe för igenkänning, inspiration, tips och råd.
Du är inte ensam med att känna dig ensam. Inte ensam över att dricka av den anledningen heller, eller för att få förvinna. Forumet har absolut hjälpt mig med dessa saker. Om du vill göra en förändring så är det ett bra första steg att skriva här ?

Du är fin!
???
Du är bra!
???
Du är på väg!

Kramar?
/Fibblan ?.

Så bra jobbat?♥️!
Heja dig - du är bäst!!!
Tack för alla kärlek i min tråd???♥️!
Kram och fortsatt mumsig kväll ?!
/Fibblan ?.

Vad ska en göra med sitt liv... Något som känns meningsfullt utan att bli ett kall som slukar en med hull och hår... Jag tänker att 20 år som lärare har gett dig massvis med kompetens som kan användas i det privata näringslivet. Skickliga pedagoger behövs inom HR tex. Du kan ju annars gå tillbaka till Lärarhögskolan som yrkeslärare. Doktorera kanske? Eller bli studiecirkelledare? Eller du kan läsa till yrkesvägledare? Eller varför inte bli läromedelsförfattare? Testa att själv gå till en yrkesvägledare. Det är superintressant att gå igenom deras kartläggningar och samtal. Man får reda på massor om sig själv. De som läser till yrkesvägledare brukar söka med ljus och lykta efter någon att öva samtalsmodeller och kartläggningsmodeller på. Jag har varit en sådan försökskanin och fann det mycket givande. Kolla med något lärosäte nära dig.

Tänkte precis på dig faktiskt!
Underbart att du hittat en motivation för dig själv! Vad grym du är ?
Det är ju som du säger, varför straffa sig själv för att någon annan är en idiot?

Och vilken bra handläggare på fk!! En hjälpande hand i rätt stund är guld värt. Och du är värd den där hjälpande handen efter gårdagen!!
Kram ?

Så det kan gå...
Igår var en fruktansvärd dag. Var på ett läkarbesök och min läkare slog undan benen på mig helt och fullständigt. Situationen är lite för komplex för att jag ska orka förklara. Men jag gick iaf därifrån med ångest i kvadrat, tänkte att det här kan bara inte vara sant.
Naturligtvis var det första jag tänkte att jag skulle styra rakt mot systemet - Jag ska supa skallen av mig. Behöver en riktig drängfylla. Fy f-n vad jag är värd att trösta mig nu!
Men någonstans hörde jag också en liten röst som sa - Det räcker väl att han är en idiot, inte ska du straffa dig själv också genom att ge upp nykterheten? Och så tänkte jag på er här på forumet.
Över åtta veckor nykter och allt läsande och skrivande här har alltså gjort något mycket positivt för mig. Det har skapat en röst som säger emot tom ett "tvingande sug".

Men, vilken röst vinner i ett så överjä-ligt läge?

För att ge mig själv en tankefrist tog jag omvägen via gymmet. Sedan, på något sätt, lyckades jag faktiskt ta mig hem utan att handla. Satt hela kvällen hemma och kunde inte göra något annat än att stirra in i brasan och försöka andas och hantera ångesten. Med en kopp te i handen.

Idag fick jag ett samtal från Försäkringskassan. Min handläggare förklarade att hon pratat med min läkare och att hon inte förstod hur han tänkte och sa "Jag bad honom skriva ett tydligare intyg så att du kan få fortsatt hjälp, jag vet ju att du behöver det." !!!!!!
!!!!
En mycket oväntad hjälpande hand. Så tacksam för det!

Så tacksam även för er alla här på forumet. Ni anar inte hur mycket ni hjälpte mig igår, jag var för slagen för att ens orka gå in här, men jag tänkte på er.

TACK!

Idag gick jag förbi systemet utan problem. ???
Däremot blev det stor godispåse....
Så får det bli ibland??? lite substitut?

Ha en fin helg kära forumvänner ?
???

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.... Är 37 år snart och jag sitter fast. Har sambo och 2 barn. Sitter hemma själv på helgkvällar och pimplar vin när jag vet att min sambo är ledig.
Jag dricker för att jag vill fly. Bort från verkligheten. Jag känner mig så ensam. Jag är bara lycklig när jag är med mina barn. Har inte några vänner direkt som jag umgås med. Har i princip isolerat mig från omvärlden och är bara med mina barn och tar hand om dem och hemmet. Känns som att jag inte har någon identitet längre. Att jag inte är värd någonting. Jag har alltid varit den där snälla som ställer upp på andra... Men jag får aldrig något tillbaka. Ingen har någonsin brytt sig om att ställa upp när jag behövt.
Jag har byggt upp stora tillitsproblem sen ungdomen. Allting har lett till den punkten jag är i idag. Håller mig för mig själv, säger alltid att allt bara är bra fast jag skriker inombords. På senaste tiden så känner jag ingen samhörighet med min sambo heller. Det känns som att jag får sköta allt här hemma. Han känns som ett tredje barn, en tonåring till som jag får plocka upp efter. Han har inte lagat mat här hemma på över 2 månader. Han kan få för sig att va duktig och dammsuga 1 gång i månaden. Han ville ha diskmaskin, men det är ändå jämt disk i vasken för det är ingen annan än jag som lägger skiten i maskin.... Jag orkar inte. Det är så mycket mer. Onlinespel från morgon till kväll när han är ledig från jobbet (de dagar är jag självklart nykter), när han egentligen borde va med familjen.
Så ja.... Jag längtar efter helgen varje vecka... Så jag kan sätta mig vid datorn när barnen somnat, ta på hörlurarna och öppna vinet. Sen njuter jag tills jag däckar. Dagen efter har jag ångest och ibland har jag minnesluckor för jag kommer inte ihåg hur jag tog mig till sängs. Och ibland händer det att jag tar en återställare dagen efter. En stor återställare som jag blir lika full på som kvällen innan... Känner mig så ensam och fast och snurrar i en ond cirkel.

Min väg till nykterhet är krokig och lång. Många omvägar och u-svängar. Men jag tänker ändå att jag är på rätt väg... på ett sätt. Jag har erkänt att jag har problem sen länge - vilket är första steget. Jag har försökt sluta och dra ner många gånger. Jag har reflekterat, läst böcker, lyssnat på podcasts och skrivit här. Jag har lyckats hålla mig helnykter 2 månader förra året vilket jag ändå är stolt över. Och nu senast så kommer jag tillbaka hit även om jag har druckit och fortsätter skriva och reflektera. Det är omöjligt för mig att se på alkoholen som något att annat än skit och leva med tanken att allt är frid och fröjd. Jag vet att det inte är så och därför är jag rätt säker på att någon gång är sista gången. Bubblan har spruckit sen länge men jag använder den ändå för att snabbt döva ångesten...

Men problemet är inte bara alkohol utan det runt omkring, det som får mig att dricka. Ångest, ensamhet, ilska och depression. Det är också något jag måste ta tag i men jag vet att alkoholen spelar stor roll i hur jag mår så om jag kan göra mig av med den blir det lättare att jobba på mig själv.