Senaste kommentarerna i forumet

Jag har dock varit ärlig med mycket skit jag gjort och råkat ut för på fyllan för min fru. Men man kanske inte alltid kan det av olika skäl. Då finns inga alternativ annat än att acceptera och lära sig att leva med det. Kan inte säga att vissa saker jag gjort har bleknat med tiden, men jag har lärt mig att hantera tankarna på det. Sen tycker jag att nu när vi fattat och gått vidare så är det den vi var som gjorde det, inte den vi är nu. Det är inget automatisk ”get out of jail free card”. Men visar att vi själva inte accepterar att ha det så, eller göra så. Men viktigast av allt är nog att försöka förlåta sig själv.

En sak som jag kämpar med är ångesten över det jag ställt till med, vill inte gå in på detaljer men har gjort saker på fyllan som verkligen inte passar när man har en sambo. Hur kommer man över dom känslorna?

Jo jag tror att man måste ha viljan, annars går det inte. Jag både har den och inte, det känns som att min hjärna har personlighetsklyvning;) den ena sidan vet att detta är fel och att jag måste sluta med det och den andra tycker inte att det är så farligt och så går dag efter dag. Men jag har beslutat mig för att jag ska sluta på söndag. Vi ska på en stor fest imorgon, vilket kanske är en dålig bortförklaring men jag går väldigt sällan på fester (minns inte ens när det var sist) och det känns bättre att sluta då. Jag måste ge det en chans själv först, jag bor i en liten stad där alla vet vem jag är så känns inte så aktuellt med AA just i dagsläget. Kan man få antabus även om man inte vart beroende så länge? Jag köpte faktiskt den boken häromdagen, var stor igenkänning i mycket där. Inte läst ut den än, väntar fortfarande på ett Wake up call

Helt galet vad tiden går fort...mår faktiskt bra, är inne i en tröttperiod just nu bara...har sjukskrivit mig i veckan bara för att få kunna vila upp ordentligt och fokusera på mig själv...känns som att man glömmer bort sånt ibland.
Däremot så fick jag lova mig själv när jag sjukskrev mig att det absolut inte fick bli nån alkohol och det har det inte blivit. ..känner sug emellanåt, men jag försöker att se till att äta eller dricka nåt så fort suger kommer...så än så länge funkar det ganska bra.
Lyssnade på ett avsnitt av alkispodden igår och dom sa en mening som fastnade i mitt huvud..."som alkolist kan man aldrig ta det där första glaset"....
Har insett att det är precis så det är för mig...jag kan inte ta det där första glaset...det kommer bara att sluta med att jag är tillbaka för jag slutade...eller att det blir ännu värre, är livrädd för att man till slut inte klarar av att sluta.
Jag vill så gärna leva ett liv som man är glad och stolt över, jag vill se mina barn växa upp och jag vill att dom ska känna att dom kan lita på mig.

Det finns en tråd som heter typ "det värsta jag gjort", du får nog leta en bit bakåt för att hitta den. Det lugnar ju en del att känna att man inte är ensam.
Jag var tungt nere i alkoholism med två små barn. Nu nykter ca ett år. Vi är många som är föräldrar här, trygg plats att dela med sig utan att bli dömd.
Styrkekram

Tex när jag började morgonen varje dag med att dricka säkert 40 cl vin direkt ur en gömd bib bara för att orka ta mig till duschen och känna mig normal var nog en botten. För att motverka abstinensen. En annan var när jag fick en b-vitaminspruta på sjukhuset för min hjärna kändes trasig av abstinens. Finns mer att berätta men till slut var ju så utmattad att jag liksom inte orkade alls längre. Gråtande svepa ren vodka fast man egentligen inte vill bara för att allt i kroppen skriker efter det för att få lugn ör ett så mörkt scenario. Låter sjukt när jag skriver det men detta skedde alltså i smyg och faktiskt blev personer i min närhet chockade när jag till slut berättade. Hur kan man ens komma undan med sånt?
Det var typ min botten. Och nu när jag varit nykter över 6 månader och ser tillbaka så gick det oerhört fort utför sista typ halvåret, dvs från riskbruk - missbruk - helt fast.
Hoppad du hittar din väg

Skriver några korta rader....när jag i juni hamnade på sjukhus (vanligt sjukhus, inte beroendeakuten) så var den officiella storyn att jag ramlat av cykeln.....- inte att jag slafsigt mig blå här hemma på fyllan. Jag tror nästan själv på cykelstoryn eftersom alla andra gör det.....

Juli var lugnt, o avslutades m resa utomlands. Tog några öl under veckan. Så dumt. Blev ju avfyrningsramp till nästa race. 1 1/2 veckas superi som slutade på beroendeakuten. 3 nätter. Dock så mycket mildare än tidigare besök där. Kom hem igår o känner mig ganska ok. Har dock ett väldigt svårläkt sår sedan cykelolyckan?. Det gör att jag inte kunnat träna sedan i början av juni. Blir rastlös....

Nåväl det kommer att reda sig!

En stor kram till er alla därute. Och en lite större till några av er - ni vet nog vilka ni är......

Skriver några korta rader....när jag i juni hamnade på sjukhus (vanligt sjukhus, inte beroendeakuten) så var den officiella storyn att jag ramlat av cykeln.....- inte att jag slafsigt mig blå här hemma på fyllan. Jag tror nästan själv på cykelstoryn eftersom alla andra gör det.....

Juli var lugnt, o avslutades m resa utomlands. Tog några öl under veckan. Så dumt. Blev ju avfyrningsramp till nästa race. 1 1/2 veckas superi som slutade på beroendeakuten. 3 nätter. Dock så mycket mildare än tidigare besök där. Kom hem igår o känner mig ganska ok. Har dock ett väldigt svårläkt sår sedan cykelolyckan?. Det gör att jag inte kunnat träna sedan i början av juni. Blir rastlös....

Nåväl det kommer att reda sig!

En stor kram till er alla därute. Och en lite större till några av er - ni vet nog vilka ni är......

Min botten utlöstes av en lång festhelg och efterföljande ångest. Det var bara toppen på ett isberg av olika alkoholrelaterade problem som blev tydliga i samband med det. Som att ögonen öppnades helt för första gången och jag lyckades (väldigt mot min vilja) se hela jävla skiten i en lång kedja. Och det pekade inte åt rätt håll. Nästan som en blixt från en klar himmel. Mindes/såg tydligt att barnen frågat saker om mitt drickande, min frus oro och vädjan, all ångest, oro och ”seghet” som följde varje fylla. Orkade inte mer sånt. Sa ”aldrig mer” men kände för första gången att jag verkligen menade det. Inte ”aldrig mer.. men vi får se mot slutet av veckan”. Har inte ångrat mig ännu.

Lätt hänt att få för sig att man ”har koll”. Tror du är på rätt spår nu. Det hjälper att nörda ner sig i nykterhet under en längre period för att inte tappa fokus. Du kommer kunna slappa till men det krävs lite längre tid antagligen. Bra jobbat hittills i alla fall!

Orkar inte heller..
Vill bara säga att ni är betydelsefulla?.
Styrkekramar till dig FinaLisa
och alla som behöver
Kram
/Fibblan ?

Det berodde nog på att de plötsligt dök upp en möjlighet att dricka som ja inte var beredd på. Ja hade även börjat slappna av, slutat läsa och lyssna på saker som rör alkohol problem. Men nu tar jag nya tag måste klara detta.

Är inte det en saga om prinsessan som blir förälskad i odjuret för hans inre egenskaper och då bryts hans förtrollning och han blir en prins?

Kvällens möte var jättelyckat. Vi har väl aldrig skrattat och flamsat så mycket mitt i allvaret! Känner mig lyckligt lottad bland alla dessa fina människor.

Min vän var förstås där, sittandes vid min sida, som vanligt numera. Jag försöker rannsaka mig själv varför jag reagerat på honom som jag gjort. Snygg är han inte. Det är inte det yttre som attraherar. Det måste vara den dagliga sms-kontakten där vi delar och hjälper varandra om angelägna ämnen. Inget ytligt prat utan precis det motsatta. Sen ses vi ju flera gånger i veckan på möten. Sen bad han mig komma till kyrkan totalt tre gånger senaste veckan. Vi har ju en kemi mellan oss både på lek och allvar. Sen är ju han gift sedan 29 år och jag sedan 20 år. Ja, vi får se hur detta kommer att bli. Jag vill bara vara helt skamlöst oansvarig och njuta av nuet. Jag lever ju i ofrivilligt celibat (med extremt få undantag) sedan typ tio år tillbaka. Jag har inte särskilt dåligt samvete gentemot min man, tyvärr. Det är ju han som avvisat mig och de känslorna krävde mycket vin för att dövas i många år. Livet är aldrig enkelt. ?

Hmmm... Det låter ju litet depressivt... Kanske är det hjärnans signalsubstanser som jobbar på att återställa den kemiska balansen i hjärnan? Om det håller i sig borde du nog kontakta din husläkare och utreda om du kan ha hamnat i en depression ?

Wow, helt otroligt! Att allt va så annorlunda för bara en månad sen. Efter att gått en jäkla månad med miljoner tankar o känslor om allt, så är det som skrämmer mig just nu att jag är så otroligt tom? På allt, känslor, tankar, på ork o energi! Varför? Jag trodde jag skulle känna något efter allt jag gått igenom. Att jag lyckats med något jag trodde va omöjligt, att jag gjort något bra, lite glädje eller känna mig stolt kanske? Men det är bara tomt så jävla tomt. Det kanske känns lite annorlunda imorgon men vad vet jag.

Var ganska exakt i ditt läge och tankemönster länge. Sen blev det bara värre o värre och till slut smög jag dygnet runt.
Barn märker sjukt mycket mer än vi vuxna (och framför allt a-problematik-vuxna) tror. Jag försökte sluta för deras skull ett tag men märkte likt de flesta talar om att man måste verkligen vilja det själv för att lyckas.

Hjärnan blir mer o mer kidnappad av skiten. Hoppas du lyckas bryta mönstret. Ett hett tips/förslag är att ta hjälp. Typ antabus 3 mån för att se om tankarna klarnar. Eller knata in på ett AA-möte. Förlorar ju inget på att testa. Spriten och vinet finns kvar.
Det är sinnesjukt svårt att lyckas helt själv.
Brukar även tipsa om boken ”skål ta mig fan” som fick mig att inse att jag verkligen började vara illa ute.

Heja dig!

Man måste inte ha nått sin botten för att sluta dricka. Man måste inte enns ha alkoholproblem för att sluta dricka. Det finns inga krav på att ”kvala in”. Vem som helst kan när som helst bestämma sig för att sluta förgifta sin kropp och knopp med alkohol. För mig blev det lätt att ta beslutet att bli ”en sån som inte dricker alkohol” när jag tänkte så. Länge höll jag på och velade fram och tillbaka gällande huruvida jag hade alkoholproblem eller inte. När jag insåg att det kvittar om jag har problem eller hur stora problemen är blev det så lätt. Varför skulle jag välja att hälla i mig nervgift? Bättre att välja bort skiten innan man har utvecklat ett fysiskt behov och får lida abstinens från helvetet...

För responsen! Bra sammanfattning om hur det är just nu. Gör allt jag kan för att försöka förstå vad jag gjort och var jag är på väg ?

Jag är inte där..än. Jag vill helst inte att någon ska veta att jag dricker, så jag dricker i smyg o inte för mycket så att någon ska märka. Men det känns som en tidsfråga innan jag slutar bryr mig helt. Måste man nå botten innan man bestämmer sig för att sluta?

Tack så mycket, Talien, för att du delar med dig av dina kloka reflektioner om hur alkoholen har påverkat ditt arbetsliv, dina relationer, din träning m.m. Det är starkt av dig att du har stannat upp och kunnat se hur alkoholen har smugit sig in och tagit över, du märker på flera fronter att drömmar som du har haft tidigare har förstörts då alkoholen har fått högre prioritet. Nu har du insett att du behöver ge upp alkoholen för att kunna nå dina drömmar om ett bra yrkesliv. Det är ju väldigt bra att ha de här drömmarna, en tydlig målbild, som du strävar emot när du håller dig nykter. Då påminner du dig om att du är på väg mot något som kan bli bättre, det handlar om drömmar som ska förverkligas. Utan mål och drömmar kan det ju kännas som att nykterhet bara handlar om att ta bort något som har gett livet en (kortsiktig) guldkant och då kan det bli tuffare att motivera sig. Inspirerande att läsa om det lugn som du har upplevt under första veckan och att du har börjat tycka om dig själv lite.
Varma hälsningar, med hopp om fortsatt lugn och självmedkänsla!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja, hur känns det idag då? Jo tack, inget vidare men det går ju inte att backa bandet
Igår höll jag fullkomligt på att implodera av återhållen oro och ångest!
Fick inte en vettig tanke i huvudet när jag försökte stå emot suget efter lugnet...
För det är verkligen ett lugn jag vill ha och inte alkohol egentligen.
Men det gick inte igår.
Är så fruktansvärt ledsen för min vuxna som, han är nu 40+ och är så olycklig med sin psykiska ohälsa.
Han har försökt få hjälp men får det bara halvhjärtat, social tjänsten menar att han klarar sig med öppenvård men det gör han inte.
Så svårt att vara medberoende när jag vet hur fin han är både till det yttre och inre.
Det hade varit lättare att släppa taget om han varit en kriminell skitstövel men han är så långt ifrån det som man kan komma.
Suck, nu får jag ta ett nytt tag och göra en omstart snart igen. Det är ingen idé att börja räkna massa minusdagar. Det är bara så störande☹️

Men tack kära forumvänner för styrkekramar och pepp och en extra kram till "kvintetten"
Orkar inte kommentera i andra trådar just nu...
???

Nu börjar jag undra vad jag håller på med? Tänker på honom hela tiden, förutom några timmars behövlig sömn. Kilona rasar eftersom jag har ingen aptit utan lever på endorfiner. Jag har telefonen i min närhet och hoppar högt varje gång jag hör ett sms-pling. Ikväll är det möte och jag ska göra service med en annan kille. Önskar att klockan på något magiskt sätt ska gå lite fortare. Samtidigt börjar jag bli nervös för hur jag ska bete mig. Det känns som om alla ser rakt igenom mig. Lobotomi kanske är ett alternativ? ?

Du berättar inte så mycket om hur det hände. Där nånstans ligger nyckeln till att inte hamna där igen.

Var det en belöningsfylla? Släppte du garden efter en månad? Kan säga att klarar du en månad så klarar du 12.

Hoppas du kan njuta av känslorna, vad som än händer. Kanske är det så att nån där uppe ser att du behöver en liten knuff i riktning mot en nystart....?

Testa:
Antabus
AA
12-steg
Läs eller lyssna på boken ”skål ta mig fan”
Mina förslag och det enda som funkat för mig efter cirka 1000 andra försök :)