Senaste kommentarerna i forumet

Har du inte tillgång till stesolid eller liknande så tycker jag personligen det är enklast att trappa ner på öl. Vissa väljer dock 2cl vodka varannan timme. Fungerar ju med vin också och då typ 5-6cl varannan timme. Jag personligen fixar det enbart med öl. Annars trappar jag snabbt upp igen.

Sen gäller det ju att kämpa och försöka förlänga tiden så mycket du kan varje gång och inte längta till de två timmarna!

Trappa ner under 4-7 dagar beroende på hur länge du druckit. Själv trappar jag oftast ner på 2-3 dagar oavsett.

Soffi tnx för din feedback. Är nog inte direkt en oro, mer funderingar. Med den inställningen jag kommit till nu så känns det ganska klart att mina 30 dgr kommer passera men jag känner att självsäkerheten beror mycket på att jag inte har något planerat under denna tiden som kommer sätta mitt beslut på större prov.
Imorgon är det fredag och jag kan njuta av bara tanken att helgen är på väg och jag inte har en tanke på dricka, eller, jo visst. Jag kan tänka på det men ändå känna att det inte finns något behov. Jag ser bara alla fördelar med att inte göra det. Vi har bestämt att snygga till lite hemma. Barnen skall sova över hos mormor och morfar. Vi tänkte kanske gå på bio och en middag. En härlig helg att se fram emot helt utan berusning!
Men jag har ju varit här några gånger som sagt. Känslan börjar gnaga lite i bakhuvudet, om det är så här lätt hur kan jag då ha problem? "Det är väl bara att göra som jag gör nu så måste jag ju kunna dricka vid lite utvalda tillfällen" Jag har varit minst lika självsäker som nu och sabbat det på bara ett par veckor! Hm....

Igår vart inget vidare, åtminstone inte senare delen och det är ju den man minns. Jag kom iväg lite spontant på träning igen faktiskt efter jobbet. Supergött denna gången med. Sen när jag kom hem skulle sambon iväg ett par timmar också. Hade inte börjat med någon mat. Jag var ganska trött.. Mina barn har blivit så väldigt tjafsiga det senaste alltså! Ju mer irriterad jag blir, desto mer tjafsar de känns det som. Jag försökte verkligen hålla mig helt lugn igår och förklara saker pedagogiskt men min dotter alltså, 8 år.. finns det någon typ av för-pubertet? Denna attityd! Jag blir tokig inombords och vid en viss punkt även utanpå. Det blir aldrig bra. Det där hemska samvetet när man inte orkade vara en jätte bra förälder gnager alltid jobbigt. Behöver fundera ut någon metod jag känner mig trygg i utan detta dåliga samvete..

Idag är en fin dag! Behagligt tempo på jobbet. Var ute ett ärende innan på förmiddagen, härligt väder, soligt, blå himmel och sån här härlig sval frisk höstluft <3 Bara det gav ett litet lyckligt pirr. Knoppen är klar och pigg, det är så tydligt vad bara två veckors nykterhet gör för huvudet. Hur man hanterar problem och stress 100 gånger lättare. Hoppas på en bättre kväll idag, inga planer, kanske bara ha en riktig slappekväll! Börjar märka att det kryper på lite saker med känslan att jag "bör" ta tag i det nu när jag mår bättre. Ska nog ta och backa ett par steg idag.

Nu tänker jag inte dricka mer. Inte en droppe till. Jag skall vara nykter idag, och imorgon. Det är dags att ta ansvar. I morgon fyller min son 3 år. Jag fixar presenter och planerar en underbar födelsedag åt honom, samtidigt som jag varje dag skriver in en alkoholiserad mamma i berättelsen om honom. Han skall inte växa upp med samma sorg och ansvarskänsla som jag gjorde. Jag förtjänar att vara klar i huvudet och minnas alla underbara stunder han ger mig. Idag fyller också min vän år. Det är inte säkert att hon kommer att leva till sin nästa födelsedag. Jag vill inte vara bortdomnad den tiden jag har kvar med henne. Jag vill inte att hon skall lägga sin energi på att oroa sig för mig. Alla världens argument för att sluta dricka finns där, men det viktigaste är nog: jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte med självhatet och desperationen. Orkar inte ljuga och dölja. Orkar inte ångesten och tröttheten. Orkar inte med den ekonomiska stressen. Orkar inte kampen för att hålla mig nykter nog. Det måste räcka nu.

Fungerar inre att vara utan vin just nu, mår hemskt när jag är utan.
Drickandet har eskalerat och det kan bli uppemot 2 liter på en dag.
Tänkte istället trappa ner under en tid, men i vilken takt är det bäst att göra det?
Tanken är att sen börja med antabus, men först måste jag nyktra till på ett bra sätt

Har blivit dunderförkyld, funderade på att tvinga mig själv att jobba i helgen, det enbart för att jag vet hur svårt det brukar vara att hitta vikarier.
Men sen tänkte jag att nej, sjukskriv dig i helgen och ta hand om dig istället, är ändå ingen som tackar dig om du jobbar ihjäl dig.
Så jag ska bara ligga i sängen och ta det väldigt lugnt...orkar tyvärr inte gå på AA ikväll heller, men jag ska ta nya tag nästa vecka.

Tack för pepp :) Dag tre nu och det känns ännu bättre än igår, jag känner ingen oro inför helgen, ser fram emot att kunna vakna fräsch och utan ångest.
Men tar det inte för givet, en-dag-i-taget.
Men skönt att inte behöva planera för vad och hur jag ska dricka i helgen, ett planerande som upptagit ganska mycket av min tid senaste året.
Maken är hemma i helgen och han vet om mitt beslut om nykter oktober så vi har planerat in lite aktiviteter. Utejobb på lördag, kratta och städa undan sommaren på altanen. Hockey på kvällen, vi bor i en SHL stad. Sova länge på söndag och besöka IKEA sedan för lunch. Han vet inget om mitt engagemang här på forumet, det känns som min egna grej tills vidare, med tiden kommer jag nog att berätta. Vi ska dricka a-fritt bubbel, Nonsecco och bada i spabadet söndag kväll. Har ni testat Nonsecco? jättegott bubbel som köps på bolaget, på den a-fria hyllan då :O
Ganska torr och inte så söt som andra a-fria alternativ på hyllorna. :)
Lite trevligare än a-fri cider från Coop liksom.

Vaknar ensam. Alla andra är där de ska vara. Känner mig lite bättre dag för dag, men fortfarande känns det lite som om jag blivit överkörd av en lastbil. Min kamp går inte ut på att bråttas med sug mot A. Vi har en massa A hemma men det bekommer mig inte. Jag bråttas med ledsenheten, ensamheten och ångesten. Men jag är iaf här. ?

Fina du, jag tror det måste få ta tid. Allt som tidigare varit maskerat under alkoholen kommer ju upp i ljuset när alkoholen inte är med längre. Så känner jag också. Kanske är det för tidigt i nykterheten att begära att du ska vara precis lagom. Jag har ju exakt samma problematik: "Det här var härligt, jag gör det i absurdum". Lite av min problematik tror jag ligger i adhd. Hyfsat säker på art jag har den diagnosen pga flera i släkten har det och jag känner igen mig i allt. Ska ta tag i utredning nu när jag är nykter. Nu menar jag inte att så är fallet för dig, men det kanske skulle kunna vara en sten att lyfta på?

Jempa123: Tack för pepp snälla du ? Kram

Soffi: Men eller hur? Jag stressar nog mest för att jag vill leva upp till förväntningar. Måste sluta med det.

Dag 33 alltså. Dagarna rullar på och jag med dem. Började leta i minnesbanken och insåg att det är torsdag idag. Insåg också en till sak! Inte på hela veckan har jag funderat på fredagen och vin i samband med den (svåraste dagen). Alltså, klart jag funderat på vin men det där invanda till helgen-tänker har uteblivit. Hur skönt? Som att jag sskta börjar programmera om mina helger. Istället för att öppna boxen så ser jag fram emot mys, utflykter, natur osv.

Tack Vinäger, Soffi & alla andra godingar - jag har inte uppdaterat min tråd på evigheter och såg era inlägg först nu. Jag är tacksam över att du fick gråta en skvätt, Soffi - det är precis vad som behövs ibland. Jag har den där versen som ett mantra när jag känner mig låg och värdelös. Det har funnits många sådana stunder i mitt egentligen så privilegierade liv. Varför gör man våld på sig själv? I onödan?
Så här kommer en repris:

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.

Nu måste jag avvika till jobbet, men återkommer i helgen om hur det har gått med mina 100 dagar...
Allt gott & var rädda om er därute.
Ett knippe kramar!

Vill bara säga TACK!

Jag har inte följt dig och vet inte din historia, din tråd har inte varit aktiv sedan jag kom in här..

Men igår skrev du en vers till Femina.
Jag läste den och nu sitter jag med tårarna rullande över kinderna i en strid ström..
Jag har inte kunnat gråta på många år...

Tack Rosa-vina?
Ja, det är verkligen sjukt sorgligt vad mycket elände och död som alkoholen orsakar. ?

Ja, det gick bättre igår och det känns lugnare igen. Men sömnen funkar inte som den brukar, beror säkert på att vi just nu inte sover hemma.
Är trött men vet att det blir bättre när vi kommer hem igen.
Har köpt en ingefärsdricka i form av pulver i praktiska små påsar som är jättegod. Bra alternativ till te men går även att dricka med is.
Ha en skön höstdag alla forumvänner ????????

Kramar
???

Tack för era kommentarer om igenkänning, det betyder mycket för mig att inte vara ensam <3.

@Jempa. Jag tycker också om att kunna gå all-in i saker. Men, jag tror jag gör det på "fel" sätt...

Tänk att kunna ta ett glas vin och njuta till 110% istället för att dricka till 110%. Jag vill kunna träna för att bli starkare och må bra till 110%, inte träna till 110% och köra slut på kroppen och få ont. Ta en kopp te och känna den goda smaken och njuta, inte tycka att "det här var ju gott" - och ta fem koppar till så att man måste springa upp flera ggr på natten och inte få sova. För att inte tala om att kunna gå ut så här på hösten och ta in den klara friska luften, sparka i löven och njuta av färgexplosionen i skogen - utan att kliva iväg över en mil i snabb takt, för fort för att njuta av allt, och få skoskav....

Tror att jag nämnt att jag går till en terapeut sedan ganska länge för att få hjälp med ångest- och stresshantering. Hon pratar mycket om att jag måste ta hand om mig själv och vara i nuet. Objektivt låter det rätt, men jag vill inte, förstår inte, KAN INTE. Jag vill inte vara jag, jag vill inte vara här, jag vill vara i en framtid där allt ordnat sig. Och där den där tomheten jag har inom mig är borta...
För ett tag sedan berättade jag om alkoholen. Det gick hyfsat lätt, hon var inte dömande. Men hon drog slutsatsen att min ångest var alkoholrelaterad. Hon trodde mig knappt senast jag var där, att jag varit nykter i snart en månad och att min ångest är MYCKET värre. Men så är det, begriper inte hur jag ska reda ut min livssituation och saknar den där "lätta" bakfylleångesten som kan maskera den verkliga...

Försöker verkligen förstå vad som gör mig så handikappad. Den duktiga, omtänksamma och hjälpsamma som alltid rycker ut och hjälper allt och alla - samtidigt som hon är fullkomligt oförmögen att ta hand om sig själv på ett bra sätt.

Letar nycklar...

Igår passerade jag förresten fyra veckor nykter :-).
Japp, jag har förkastat alkohol som "nyckel" :-)

Stress - en folksjukdom även det?
Jag har också en utmattning i bagaget och håller helt med att man nog aldrig blir densamma igen. Har dock insett att stress handlar mer om min egen inställning än om måsten och andras krav, det är upp till mig att säga ifrån och inte bara tiga, vara duktig och köra på. Det är inte alltid lätt att säga ifrån (läs skitsvårt), men om man påminner sig om sjukskrivningen (över två år för mig) så går det lättare.
Jag känner också igen mig i suget att dricka när det blir för mycket, behöver bedövningsmedel när huvudet övervarvas...
Starkt att du kunde stå emot!!!
För varken stress eller alkohol är värt det!

Ja, vem är starkast, den som absolut vill klara allt själv eller den som har styrkan att ta emot hjälp.
I min värld är det den senare, den som kan ta emot hjälp när det behövs. Kanske för att jag själv har så svårt att ta emot hjälp och beundrar dem som vet när det är dags att ta hjälp och "seglar om mig".
Du för ditt livs kamp, alla medel är tillåtna!

Jag är bara glad att kunna hjälpa till!

Berätta gärna hur det utvecklar sig här om du orkar.

Vill du få hjälp att sluta dricka alkohol så kan jag varmt rekommendera alkoholhjälpens internetbaserade program som finns på startsidan här, det är ett 11-veckors program där du jobbar med dig själv i olika block tillsammans med en av rådgivarna. Det var en stor hjälp för mig när jag väl bestämde mig för att sluta helt.

Kram, god natt, mod och styrka ??
Dee

Dag 60 sen förlorade jag kampen. Men jag har slutat på antabus. Många sa det va en styrka i sig att våga ta hjälp o gå på antabus. Men än känner jag nog tvärtom, jag tycker ni som försöker hålla er rena utan borde enligt mig vara mkt starkare även om jag förstår det ni menar med att låta någon/något annat ha kontrollen över allt.

Jag har aldrig, i hela mitt liv, någonsin träffat en man som bara varit intresserad av att vara min vän/kompis/kamrat. Aldrig. Tyvärr. ?

Gråter av tacksamhet av att du skriver det jag redan vet.... att bli speglad men ändå förstådd o respekterad♥️

Är snart där; i att sätta mina gränser o mina behov för min kärlek, Att skriva om det här är ett rop om stöd för att orka o våga sätta gränser för mig, mina behov✊

Så tacksam för ditt syskonskap♥️

Bra att du hittat hit, det här forumet ör en guldgruva av kunskap när det gäller vår allas gemensamma sjukdom: Alkoholism.

Härligt att du får va kär och att du hittat någon du vill spendera tid med!
Grattis!

Jag tror ärlighet varar längst i alla relationer men jag vet också att det inte är plättlätt att outa sig.
I det här fallet så vet du nog svaret på vad du behöver göra själv?
Du har redan insett och erkänt att där finns ett problem, som du verkar veta facit på: Att sluta helt med alkoholen.
Du har två vägar att gå som jag ser det: Antingen kör du alkoholfritt själv och låter din kärlek dricka på, eller så berättar du att du har ett problem och ber om stöd från din kärlek. Är personen inte villig att ge dig det stödet så kanske du får omvärdera situationen. Och relationen.

Min uppfattning är att har man druckit sig till sjukdomen så kommer man aldrig kunna dricka normalt igen, det är precis samma sjukdom som för en nötallergiker. En nötallergiker kan aldrig mer äta nötter, för då blir den sjuk. I värsta fall dör den. Vår sjukdom är likadan.

Mod och styrka, vi är många här inne som kämpar!
/Dee

Ska jag eller ska jag inte? Ska jag prata med min kärlek om det här? Eller borde jag avsluta relationen o go cold Turky on my own?
Eller ...Ska jag bromsa min egen konsumtion o låta hans fortgå? Hur gör en det?

Ska jag eller ska jag inte? Ska jag prata med min kärlek om det här? Eller borde jag avsluta relationen o go cold Turky on my own?
Eller ...Ska jag bromsa min egen konsumtion o låta hans fortgå? Hur gör en det?

Välkommen hit!

Jag fattar vad du menar med tomhet, den var särskilt uttalad för min del ibörjan av min nykterhet.
Framförallt så fick jag helt plötsligt så mycket ”fritid” upplevde jag. Lite den här känslan av att ”jaha, va ska jag göra nu? Istället?”

Det blir bättre. Man måste se till att fylla den där tomhetskänslan med något annat. Som skingrar tankarna på att det är just tomt. För man bryter ju med sin ”partner in crime” och separerar från sin ”bästa vän”, så det är ju inte så konstigt att det blir jävligt ensamt, tomt och trist.
För mig hjälpte det att ta långa promenader med hunden, netflixa bort ångesten och träna. Och framför allt anförtro mig till väl valda personer i min närhet.

Har du någon strategi för hur du tar dig genom tomheten?

Mod och styrka,
Dee

Tack, miss Hyde! ?

Bästa Femina,
Jag har läst i kapp din tråd och inser att du har gått igenom rena berg-&-dalbanan på sistone! Så mycket känslor..! Den där gifte "vännen" som verkar ha slickat i sig av din uppmärksamhet kan dra åt skogen, tycker jag. Visst är det härligt med pirret, spänningen, längtan men lägg hellre energin på att bygga upp relationen med din man. Jag vet att det verkar ha förekommit en smärre istid mellan er - som det så ofta blir i äktenskap där man till slut tar varandra för givna - men när jag läser om att din man handlar mat för att du inte orkar, tänder en brasa för att du fryser... Det är fint gjort. Han verkar trots allt bry sig om dig. Jag ger dig bara råd i all välmening, ta det för vad det är. Bara du själv vet innerst inne hur du verkligen vill leva ditt liv.
Alkoholen är din fiende nr 1 - inbilla dig aldrig någonsin något annat. Om du ger efter "bara på semestern" så har du byggt upp en acceptans, vips tar reptilhjärnan över när suget råkar sätta in efter ett tag (vid jobbiga händelser som en "dumpning") - och då hamnar du på ruta ett igen. Med världens sämsta självkänsla, ångest, skam och skuld... Som sagt, detta är bara sagt i all välmening. Du har så mycket kärlek, värme och klokskap i dig och det gör ont i hjärtat att läsa att du känner dig så ensam. AA är förstås bra, men finns det andra gemenskaper (träning, teater, matlagning, whatever) du kan söka till dig (tänker lite på den där vännen som du kanske bör undvika ett tag framöver för att bli hel igen)?
Så glad ändå att läsa att du har sökt hjälp för beroendet. Du ska se att allt blir bra!
Jag gillar den här versen. Sug i dig av varje ord, Femina:
"Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du."