skrev Fibblan i Vinet

Är på liknande antal..10 häromdagen✨
Låter som en helt underbar
fredagseftermiddag?!
Min strategi för helgen är att inte ha ngt hemma. Att ha andra goda alternativ att hälla i vinglaset, om man skulle vilja åt den dör fredagskänslan och inte tror sig kunna göra det utan ngt gott att dricka..? Att blanda kolsyrat vatten med lite vinäger är ett gott substitut, tycker jag?!
Ha en go helg!
Och vi fortsätter våra nyktra bana?!
Kram
/Fibblan ?


skrev Femina i Vinet

Grattis till dina 10 dagar! Det bästa är om du ber att få vara nykter, en dag i taget. ?


skrev IronWill i Mitt liv är över

Ta all hjälp du kan få. Sen visar du din arbetsgivare att du fixar det här. Om du inte känner dig bekväm med att vara kvar sen så finns det andra jobb. Och du behöver inte uppge att du haft (för då hoppas vi att det är i det förflutna) alkoholproblem.

Det är lätt att gå in i en depression och se allt väldigt mörkt i den här typen av situationer, men det är långt ifrån kört. Ta chansen fullt ut att bli av med sjukdomen och sen kommer du kunna ha en finfin karriär. Minns från din tidigare tråd att det är viktigt i ditt liv med en bra karriär och det kommer du att kunna ha. Så som sagt fokusera på att bli frisk och ta emot hjälpen.


skrev Rosa-vina i Otroligt

Jag hoppas att han får all hjälp han behöver. Det gör ont när ens barn far illa, men glöm inte att ta hand om dig själv Fina Lisa. Du är också viktig.
Kram <3


skrev Crna macka i Mitt liv är över

Ingen vill ha en aktiv missbrukare där håller jag med. Men en missbrukare som tar ansvar för sin sjukdom och är nykter är snarare en tillgång för arbetsgivaren och sina kollegor.

Mvh


skrev Branda i Vinet

10 dagar som.nykter det känns bra. Jobba till kl 14.00 sen till badhuset med sonen. I kväll ska jag försöka allt jag kan å stå i mot. Men hjärnan säger lixom ä du har ju inga problem drick ett glas. Men jag har bestämt mig nykter till nyår sen nykter till semestern.


skrev Kristina78 i Tar upp kampen

Igår hade jag en fantastisk dag...fick med mig hela familjen på en dag uppe i fjället där vi plockade kantareller..var fantastiskt roligt faktiskt.
På kvällen fick jag sug ett tag, tror att det är mycket som spelar in....hade varit och hälsat på mamma, det brukar alltid behövas tröst efter det.
Jag var trött, och lite orolig eftersom min man åker bort på måndag och blir borta i två veckor....kommer att bli en utmaning att klara av att hålla mig nykter när han är borta....men jag ska kämpa.
Det är längesen som jag har mått bra...och just nu gör jag nog det....och det är en känsla som jag vill behålla.


skrev Femina i Day by day!!

Vad du kämpar! Det ska du inte behöva göra. Då är det bara en tidsfråga innan du inte orkar mer. Ta hjälp. Besök AA. Ge det en chans. Gå på minst 5 möten och utvärdera sedan ifall du vill fortsätta. Vad har du att förlora? ?


skrev uddda i Day by day!!

Så skrämmande att ett leende kan dölja så mkt. Att dem runt om en tror det är så enkelt att kriga sig igenom ett nyktert liv. Det är en sjukt tuff o påfrestande kamp dagligen o det kommer nog alltid att vara så. Ibland känns det så mkt enklare att bara le, hålla känslor o tankar för sig själv, även om man vet att det bara är en tidsfråga innan det lär bubbla över. Men vissa stunder så känns det lättare, att slippa behöva förklara något dem inte förstår eller riktigt verkar vilja förstå. Ofta får jag frågan när jag är tyst, ledsen, nere. Varför mår du dåligt, varför är det jobbigt? Vad har du nu ångest över? Men då känner jag bara att, ska jag verkligen behöva förklara detta en gång till? Det är tufft, det är en jävla kamp, jag känner mig ofta väldigt liten, svag o rädd. Det kommer vara såhär ett tag o jag kan inte heller säga när det kommer bli bättre. Men när det sen är folk i ens närhet som ställer dessa frågor så känner man mer att det är lika bra att bara le o hantera allt inombords, för sig själv. För jag känner mig bara mer o mer svag för varje gång jag måste förklara eller försvara mitt mående o då låter jag hellre bli många gånger. Då jag känner jag mer behöver orken o energin jag har kvar till att fortsätta kämpa på att hålla mig nykter o inte lägga det på att förklara saker som för mig är så självklara o tydliga.


skrev Talien i Igår gav jag upp

Idag har gått bra! Alldeles över förväntan ?. Suget finns, de vanliga tankarna finns men de känns bara så absurda. Stressnivån inom mig har sjunkit, behöver inte rusa hem från jobbet för att A:s skull bland annat.
Har sagt nej till en dagskryssning nästa vecka också.
Av denna anledning måste jag påminna mig själv lite extra här!! Sista fyllan i söndags och idag, tors, ÄR jag faktiskt fortfarande dålig. Virrig och svag. Det är inte normalt.
Det kan bli jobbigt imorgon, helg och ledig. Inget planerat.
Men idag har gått bra!


skrev Fibblan i Day by day!!

Håller fullständigt med Sofia!
Skulle egentligen sova nu, men scrollade runt lite mera och känner nu att jag bara måste få detta sagt till dig!
Jag tycker det är så starkt gjort det du gör! Och om du bara visste hur stark och modig jag och säkert många andra här, uppfattar dig som??!
Jag fick antabus utskrivet när jag sökte hjälp för att bryta med mitt begynnande beroende..Har ännu inte tagit en enda tablett..Livrädd. vågar inte.
Nu är jag på dag 11, denna omgången. Och so far so good. Alltså det är ingen picknick. Men jag vågar påstå att jag förmodligen inte har det hälften så slitsamt som du. Och inte undra på. Snacka om utmaning att vara i och ständigt ha glas och dofter strax under näsan hela tiden..och så i början med, som man ändå får säga att det är. Även om tre veckor och t.o.m mer än det nu?, är riktigt bra jobbat?!
Och det är du som är klok och modig som vågar ta den hjälpen som antabus ger. Det är du som omöjlighör för a-?, genom att skicka in hans kryptonit i ditt system..??.
Kämpa på!
Kram
/Fibblan ?


skrev Femina i Första dagen på resten utav mitt liv

Ikväll var jag på möte igen. Min f d sponsor var inte där. Han vågade väl inte komma... Men han har inget att oroa sig över. Inte från mitt håll. Han kanske förhoppningsvis skäms lite.
Jag har en ny inställning nu till min resa inom AA och jag har pratat med lite folk. Jag skippar helt enkelt det här med stegarbete. Jag fortsätter med mina möten, göra service, lyssna & lära. Jag mår bra och träffar folk jag tycker om. Jag låter tiden utvisa vilka vägar jag ska gå. Litar på Gud och ser till att sköta kropp och knopp så gott jag kan. Det blir bra. ?


skrev Femina i Mitt liv är över

Ingen arbetsgivare vill ha en missbrukare eller någon som är sjuk öht. Helst heller inte nån som vabbar, har ett privatliv eller egna åsikter...
Men, antingen får de då överlåta sin verksamhet totalt till robotar eller bita i sura äpplet och inse sitt rehabiliteringsansvar. Det finns inga perfekta anställda. Men visst, se upp! Det är inte ovanligt att arbetsgivare försöker bli av med oönskad personal med hjälp av andra ursäkter, som t ex arbetsbrist. Och tyvärr lyckas de ofta också... Men ge inte upp i förväg! ?


skrev Ångestmoln i Ta hjälp av sjukvården?

Det som verkligen skär i hjärtat är hur min älskade sambo mår av mitt drickande. Om han lämnar mig går jag under. Han är så oerhört fin på alla sätt och jag älskar honom över allt annat på jorden, skulle göra vad som helst för honom. Och ändå gör jag så här gång på gång, lovar att jag inte ska dricka men gör det. Lovar att dricka 1-2 glas vin och dricker en flaska eller lite med än så till och med. Jag vill komma till stadiet igen när det känns fullkomligt normalt och naturligt att inte dricka, att inte behöva fundera över drickandet alls.

Jag växte upp med att alkohol var laddat och förbjuder är man var tonåring. Mina föräldrar drack väl några glas vin hemma så de var inte nykterister på något vis men de hade en väldigt bestämd uppfattning om att man inte fick dricka när man gick på gymnasiet. Jag fick inte gå ut på fester etc. deg var inte ett uttalat förbud men det fanns liksom i luften. När jag flyttade hemifrån och började plugga blev alkohol så oerhört spännande, något förbjudet. Jag har en så oerhört glorifierad bild av alkohol fortfarande. Hur gott och mysigt och lyxigt det är. Att det är det ultimata beviset på att man firar eller unnar dig något speciellt. Trots alla katastrofala fyllor och varit med om, utsatt mig själv för risker och tagit idiotiska beslut så kommer jag inte riktigt ifrån bilden av det är lyckade och coola människor som dricker. Fina drinkar, vinglas i solnedgången etc. När ska man lära sig liksom


skrev Ångestmoln i Ta hjälp av sjukvården?

Jag bor i en kommun där det finns mycket människor med allvarliga missbruksproblem, det verkar som att det är främst dem beroendemottagningen vänder sig till. Jag dricker inte varje dag, ibland ens inte varje vecka. Men jag dricker på ett osunt sätt, för att slippa känna, när jag inte kan hantera ångest. Om jag dricker 2-3 glas vin i ett socialt sammanhang ena daga vill jag genast ha mer nästa dag. Får en oerhörd ångestkänsla i kroppen efter alkohol även i mindre mängder. Det brukar kännas bäst när jag är helt nykter en period, men så faller jag dit. Oftast känner jag mig tvungen att dricka i något sammanhang för att jag är rädd för att folk ska tro saker om mig annars, dricker 2 glas och vaknar upp med ångest som håller i sig i minst 1 dag. Och så är jag tillbaka på ruta ett igen. Det är så oerhört tröttsamt och sorgligt. Min bästa väninna dricker mycket vin, det är alltid middagar, krogen etc. Hon verkar ändå kunna hantera det, hon mår inte dåligt av alkoholen på det sättet jag gör, hon får inte ångest. Allt vårt umgänge präglas av alkohol, vi ska unna oss bubbel etc. vi kan umgås utan alkohol men det känns inte som att hon vill det riktigt... känner mig så ensam ibland. Önskar att jag hade fler nyktra vänner att dricka te och promenera med.

Jag testade AA några gånger i våras, kände mig välkommen men det kändes jobbigt att de flesta verkade så olika mig själv. De flesta män och betydligt äldre. Jag satt där och grät och grät över min egen situation och även nä de andra berättade saker, de måste ha tyckt att jag var helt knäpp.


skrev Fibblan i Dax nu

..just det du behöver: ???!
Fast vi pratar om mental styrka förstås och jag förstår att du efterfrågar det nu, för det du beskriver låter väldigt prövande..
Så bra att du i samma veva som frustrationen och besvikelsen gör sitt intåg, direkt får fatt i din beslutsamhet att låta bli vinet. För det är ju just när såna här jobbig känslor seglar upp som a-?, står där listigt, lismande och lovar lindrig..
Men du/vi är smartare och starkare än
den???! Och det är ju helt adekvata känslor du känner! Klart du blir förbannad, ledsen, besviken. Hade jag också blivit.
Klart att du har dina gränser! Bra du lyssnar på dem!
Och även om inte han förstår det nu, gynnar det honom också i förlängningen, tänker jag..?
Styrkekramar ?❤️?!
/Fibblan ?


skrev Lennis i Dax nu

Ingenting absolut ingenting har funkat idag. Skulle haft utvecklingssamtal med ena sonen det blev inställt då läraren satt fast i bilköer. Sen till jobbet o fick ta av komptiden.
Kollade frånvaro på skolan för äldste sonen som jag tjatat tre gånger på i morse att han skulle upp (ljög o sa att han började 10:30 - egentligen kl 9...
Förbannad ledsen besviken skrivit arga mess till pappan att jag kastar ut sonen (18) lyssnar inte på några regler städar inte sitt rum uppe halva natten går för sent till skolan o får frånvaro. Gör absolut inget här hemma mer än att sitta på sociala medier o prata med Molgan vänner i USA o gud vet var. Säger man något får man ett hånleende tillbaka ?? nu är jag arg! Förbaske mej att han åker till sin pappa nästa vecka (där får han lära sig veta hut)! Jag är för snäll...men det finns gränser även för mig.
Men jag ska inte dricka vin idag. Inte idag.
Behöver styrka snälla någon ge mig ??


skrev Bina86 i Mitt liv är över

Ingen arbetsgivare vill ha en missbrukare.


skrev Sofia i Mitt liv är över

Hej Bina86! Vad kämpigt du har det just nu. Berätta gärna mer om vad som har hänt! Jag tänker att ditt liv och din karriär kan ta en ny vändning efter det här och faktiskt till ett mer positivt håll, även om det kanske inte alls känns så nu.
Din arbetsgivare har ett tydligt rehabiliteringsansvar och att ha ett alkoholberoende är inte en saklig grund för en uppsägning, bara så att du vet. Din arbetsgivare ska hjälpa dig. Läs gärna mer här om du vill, angående anställningstrygghet och alkohol: https://www.unionen.se/rad-och-stod/alkoholproblem-och-anstallningstryg…
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Ångestmoln i Mitt liv är över

Förstår att det känns tungt, kan du får någon hjälp via ditt jobb? Du kanske har nått den berömda botten, det kan bara bli bättre ❤️


skrev Ångestmoln i Ta hjälp av sjukvården?

Tack för alla svar i tråden, det värmer!
Det var beroendemottagningen inom landstinget där jag bor. Kanske borde kolla med kommunen, var inne på hemsidan men det verkar främst rikta in sig på människor som inte kan jobba, är hemlösa etc. Jag vet inte om jag försöker lura mig själv genom att inte söka hjälp men så pass illa är det inte. Inte än. Önskar att jag kunde få någon typ av samtalsstöd med strategier för att hindra mig själv när jag tycker att det är e bra idé att gå och köpa en flaska vin.


skrev Femina i Mitt liv är över

Jag lovar dig att ditt liv inte är över. Däremot vissa rådande omständigheter kan vara över, transformeras till något annat. Vill du berätta mer? Vi lyssnar! ?


skrev Bina86 i Mitt liv är över

Nu vet jobbet om att jag är alkoholist. Nu är min karriär och mitt liv över.


skrev Femina i Första dagen på resten utav mitt liv

Det var i tisdags när jag och sponsorn satt i det gröna vid badet och läste Stora Boken som jag fick frågan ifall jag trodde att jag skulle kunna dricka normalt/kontrollerat igen framöver. Man ska ju vara ärlig så jag svarade "ja" om mina omständigheter ändrades. Det var tydligen helt fel svar. Alltså, jag vet det men man ska ju vara helt ärlig. Det skapade tydligen stort huvudbry för honom och han kom fram till att han inte kunde vara min sponsor, inte vägleda mig genom stegen ifall jag inte klarade "steg ett". Jag kom ju hem igår efter mötet, glad i hågen och var helt oförberedd på detta. Jag blev helt chockad och förstod ingenting. Vad har jag gjort för fel? Jag har bara varit ärlig!
Jag var så besviken och ledsen och "sugen" på vin för att döva sorgen av att ha blivit utestängd/inte värdig en sponsor. Ensam igen. Trött på hela AA. Kände att då kan jag ju inte bli godkänd utav någon sponsor i steg ett!

Till viss del kan jag förstå hans dilemma. Han är ju själv inte mer än en nykter alkoholist som gör så gott han kan. Han verkar vara en fin och bra man. Jag önskar honom allt gott. Men jag berättade igår och imorse (via sms) att jag mått mycket dåligt över hans sätt att dumpa mig via sms istället för att förklara detta för mig, ansikte mot ansikte.
Kanske ska jag vara lite glad och tacksam över att inte klarat "inträdesprov" till en riktig alkoholist. Jag säger inte detta för att verka bättre än någon annan. Snarare för att jag inte vill förneka den totala sjukdomen som kronisk alkoholism innebär och jag ska inte ens inbilla mig att jag vet hur det är att lida utav den. Det är utav respekt för alla dem som lider jag inte vill påskina att jag vet vad de talar om/känner/tänker. Om jag fortsatt att dricka vidare varje dag i några år till kanske jag till sist skulle vara så sjuk att jag utan tvekan skulle erkänna att jag aldrig någonsin mer kan dricka en droppe A. Kanske är min f d sponsor klokare än mig. Kanske är han bara feg. Jag lägger min oro i Guds händer. Jag ber att få göra Hans vilja, varje dag, och få vara till glädje och nytta för andra. Kanske har Gud en annan plan för mig som jag inte vet om. Jag kanske ska vandra en annan väg, utstakad för mig. Jag har ju lärt mig massor dessa 80 dagar. Jag förstår principen med stegarbetet, hur och varför. Jag klarade gårdagen utan att dricka.

Idag känner jag mig stark och tacksam på ett nytt sätt. Jag tänker gå på kvällens möte, som jag brukar. Jag hyser inget agg mot f d sponsorn. Han har nog sina egna problem att bråttas med. Jag har fått en ny och nära vän i programmet. Han är drygt tjugo år äldre än mig och firar snart 30 års nykterhet. Vi stöttar varandra. Skickar sms dagligen även kvällar. Det är han som skött onsdagsmötena i många år. Han som gav mig förtroendet att leda ett möte för första gången. Han och jag "klickar". Han hjälpte mig genom gårdagen, peppar och ger goda råd. Jag tror Gud sett till att vi har hjälp och stöd utav varandra. Sen får jag passa mig för att bli en kärlek-och uppmärksamhetstörstande ung flicka som söker bekräftelse i en äldre mans "trygga" famn. Ni fattar säkert. Detta får räcka för nu. Tack för att ni finns därute! ?