Senaste kommentarerna i forumet

Möte ikväll igen. Jag känner att jag börjar bli tjatig! ?

du har nog rätt, jag är inte lätt att påverka och förmodligen har jag heller inte tillräckligt med motivation för att sluta röka, speciellt nu när jag ska sluta med alko samt ta mig ur utmattningen. Kanske lite för mycket att kämpa med och emot samtidigt.
Tack för massa bra tips! Denna vecka har jag varit riktigt aktiv (därför har jag inte hunnit hänga på nätet och svarat förrän nu), gjort massor med saker, mått riktigt bra, känt mycket mer energi och varit mycket gladare utan någon speciell anledning. Tänkt inte på alko någonting. Så det blir nog bättre och lättare ju mer tid går :)

Verkar att vi gått igenom liknande saker utmattning+alko. Jag har också sagt upp städhjälpen så man har lite mer att göra nu när orken också är lite mer :) Tack för tipsen för aktiviteter! Det stämmer att man mår så mycket bättre av att ha det rent och städat runt omkring sig plus så har man något att fylla tiden med.

Tack för alla kloka svar. Började nästan gråta på jobbet när jag läste.

Dee: du har rätt ska verkligen möta min känslor den här gången. Och jag måste sluta tycka synd om mig själv. Det är inte synd att jag aldrig mer får bli kalasfull och säga eller göra dumma saker. Det är inte synd att jag aldrig mer inte vet hur jag kom hem. Det är inte synd att jag aldrig mer får vakna upp med vedervärdig ångest.
Vad bra du uttrycker dig, alkoholallergi. Det har jag tänkt på hela dagen idag. När jag får tankar på alkohol tänker jag, nä men det går ju inte, jag är ju allergisk. Så klockrent!

Mirabelle: Ja, jag tror att vanan gör mycket. Ska inte tacka nej till något bara för att det vanligen innebär alkohol. Vet att det blir jobbigt men hoppas iaf att det blir lättare med tiden.

Santorini: Nä så sant, jag romantiserar alkohol och tänker vad gott med ett glas. Det är ju inte så att jag nöjer mig med det. Tvärtom. Blir bara irriterad och tycker det är onödigt om det inte finns mer.

Femina: Ska verkligen försöka få in det tankesättet. Blir lättare då. Och jag tänker att jag får ju dricka om jag vill. Men vill jag det? Nej!

Idag är det femte dagen nykter. Och jag tänker så det knakar. Är fortfarande fast besluten. Det är väl mest massa hemska saker jag gjort i fyllan. Och det måste väl få komma ut, begrava det i vin är inte aktuellt längre. Det går väldigt upp och ner i humöret. Ena stunden är jag glad, för att jag aldrig mer ska dricka. Nästa stund är jag arg eller ledsen för att jag aldrig mer får dricka.

Jaja lite rörigt men ikväll lägger jag mig nykter. Det är så skönt att somna ren. Och att vakna så.

Hoppas allt är bra med dig. ?

Vet inte om du läser här, men vill berätta att jag skickat ett meddelande på Messenger till dig. Lätt att missa om du inte brukar ligga in på AH-kontot.

Kram

Efter läsande på andra forum har jag insett att jag verkligen inte är ensam med att ha vinet som en bästa kompis.
Att umgås med min bästis vinet är en stund då jag känner en slags frid, jag är lycklig och framför allt är jag inte ensam. Oftast umgås jag med min bästis vinet framför något bra tv program gärna, realityserier och i serierna dricks det mycket också vilket får mig att må bra, jag är inte onormal jag dricker inte för mycket tänker jag och jag känner mig ännu mindre ensam.
Men jag dricker för mycket och för ofta. Jag har inte kontroll. Jag kan lova mig själv på morgonen när jag vaknar att idag ska jag inte dricka, men när klockan slår 4-5 (ibland tidigare) ja då kommer suget och jag tar ett glas vin.
Jag dricker inte varje dag, har insett att jag är en periodare och när jag dricker blir det max en flaska vin, ibland mindre, men de är för mycket. Men de som skrämmer mig är att jag inte kan lita på mig själv.

Jag gick med här och lovade mig själv att vara nykter i 90dagar. Jag klarade 25 dagar sen drack jag igen. 5 dagar i rad drack jag och nu är jag här lite smått bakfull från igår och jag inser att jag har verkligen ett problem.
Jag har "insett" det tidigare också, men nu känner jag mig rädd. Att jag förlorat min karaktär helt och hållet och vem vet vad som kan hända utan några gränser, hur långt min konsumtion och alkoholism kan gå.

Igen mig i era berättelser. Alkohol har funnits i min hela uppväxt. En mamma som senare fick problem med det, hon är nu pensionär men dricker faktiskt mindre. Pappa dricker ibland, drack rätt så friskt när han var yngre men har avtagit med åldern. Men bägge smyger med det. Pappa har mindre problem ön mamma så han smyger med det för hennes skull. Mamma passar på när inte pappa är hemma. Och så jag själv då. Alltid haft ett normalt förhållande till det. Men för fyra år sen träffade jag en kille som utsatte mig både för det ena o andra. Han drack en öl varje dag. Han tyckte jag kunde ta ett glas vin. I början sa nej. Men ju mer saker som hände så kunde jag inte säga nej till slut. Ett glas blev två. Och så fortsatte det. Det blev alkohol 2-4 ggr i veckan. I ca 3 år. Ibland mindre och ibland mer. Har hög tolerans. Men förra året tog det slut. Och jag träffade en ny. Och jag minskade. Han fick mig att må bra. Men jag fortsatte att dricka när jag var själv. Men minskade lite. Började tänka. Så i december bestämde jag mig för att förändra mitt liv. Ta ett vitt år. Det är tufft då min kille dricker mkt och ganska ofta. Men snart har jag klarat 9 månader. Och tankar hela tiden på det. Men en tro på att det går att förändra. Att jag kan dricka normalt igen. Om man mår bra i sig själv. Vad tror ni?

Hade det exakt som du beskriver läääänge.
Sen en dag ramlade jag över kanten och kroppen och hjärnan behövde promille i systemet dygnet runt. Kunde inte fungera eller gå normalt utan sprit i kroppen. Det år hemskt. Vad är din taktik för att ha längre uppehåll? Vill bara vänligt varma för att uppehåll inte brukar hjälpa, man halkar tillbaka direkt där man slutade när skiten fått grepp i en. Jag själv hade säkert 30 uppehållsförsök.
Tips 2 är att ta den hjälp du behöver - antabus? Beroende-terapeut, AA, 12-steg etc..::
Lycka till och hoppas du lyckas bryta mönstret. Men det är tufft att göra själv utan hjälp.

Tja! Efter MÅÅÅÅNGA års dagligt krökande med ett fungerande socialt liv, arbete samt barn så tänkte jag att nu måste saker och ting förändras, sagt och gjort, jag började med två veckor vitt, tog sen en helg med lite "lagom" party, trillade snabbt dit och sänkte några kalla på vardagskvällarna i ett par veckor. Insåg att jag inte kan hantera det på ett vettigt sätt så nu är jag inne på fjärde vita veckan och har slutat planera mitt liv efter att kunna ta nästa bira... Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det ibland men det känns mer rätt att låta bli just nu. En liten märklig sidoeffekt i mina ögon är att jag kan köra bil när jag vill nu för tiden :D Till råga på allt så är jag inne på första semesterveckan men det funkar faktiskt riktigt bra. Nu är jag ute efter lite tips för att inte få för mig att börja igen... Jag har faktiskt hittills inte ens varit nära att testa igen, har umgåtts med folk som dricker, det finns ganska mycket alkohol i hemmet, handlat på bolaget åt sambon som för övrigt dricker MYCKET sparsamt, hon dricker sådär irriterande ni vet, ett glas vin räcker i 1-2 timmar och sen inget mer den veckan :( Nåja, jag inser till fullo att jag inte kan hantera drickandet som det är nu och jag antar att det är ett steg i rätt riktning? Ha det bäst och så hörs vi framöver. Peace out!

Det är ju lätt att skylla allt på andra, men även om mycket skit kommer från andra så är det ju ändå jag som häller i mig giftet. Jag vill sluta dricka och få tillbaka ett riktigt liv, för detta måste jag hitta mig själv. Sen om det innebär att jag måste separera från min fru eller inte får jag helt enkelt se. Kan jag bli nykter och hitta tillbaks med henne, vilket ju är vad jag helst vill, så är ju det det bästa. Men jag är mycket tveksam att det blir bättre med henne om jag är nykter, hon är fortfarande samma perfektionist och kommer fortfarande ha samma krav. Men om jag kan hantera det på ett annat sätt så kanske det kan gå.

Hur som helst, jag känner att jag druckit klart. Har haft så mycket skit med alkoholen sista åren. Många incidenter som helt enkelt inte är okej, de flesta har jag haft själv så ingen annan vet om dom men vissa har ju hänt hemma efter att barnen lagt sig. Det finns inte längre utrymme att skylla på andra, jag har problem med spriten och jag måste sluta för mitt eget bästa.

Dricker väldigt sällan och känner inget sig av att dricka i vanliga fall, kan lätt vara utan alkohol i en månad. Men när jag väll ska dricka blir det ofta på fest och då blir jag alltid för full, kan inte sluta dricka... Blir alltid fullast på festen spyr ofta när jag kommer hem har sedan jätte mycket ångest i en vecka senare!

Ibland kan ju mannen "busa till det" o säga ska vi har varsin liten jäkel? Typ en kall vinterdag, värmer gott typ. Jovisst. Han nöjer sig ju med det pyttelilla snapsglaset, en annan går och tar 3 påfyllninga när han inte ser. Suck!!!

Hej, ny här. Var ska man börja, jag går rakt på sak. Lever välordnat liv med familj och bra jobb. Maken har inga alkoholproblem, det har däremot jag och det har jag väl egentligen erkänt för mig själv länge. Dock ej för någon annan, skulle skämmas ihjäl. Jobbar långa dagar, hämtar barn på förskola, kommer hem, påbörjar mat i väntan på att mannen ska komma hem. Då börjar jag leta efter någon form av alkohol. Finns det box hemma så sveper jag lätt ett dricksglas vid spisen. Kanske ett till. "För att varva ner". När jag hör ytterdörren så hinkar jag snabbt i mig några extra droppar innan jag stuvar in glaset i diskmaskinen. Så kan en typisk vardag se ut. Sen blir jag ju trött så tidigt att kvällen inte ger något. Finns inte vin hemma går jag och "huttar". Tar vad som finns. Huttar mannens "finrom" fast den är äcklig, snaps eller vad som nu finns. Egentligen vet jag inte varför jag gör det, för nåt trevligt rus infinner sig sällan längre. Om det gör det så försvinner det så fort så då måste jag gå och fylla på ganska omgående. I smyg givetvis.
Har vi box hemma kan jag mycket väl gå och ta i ett dricksglas i tvättstugan mitt på dagen av ren tristess. Som tur är vill mannen oftast köra om vi ska nånstans.
Mannen har påpekat "att det dricks lite väl mycket här hemma, var är all gin?" Men då skyller jag på stress, självmedicinering osv. Har ju en hel del hälsoångest i botten, och alkohol tar ju udden av alla symtom o man går inte och känner efter lika mycket.
Gick hos nån KBT människa för hypokondrin, men det gav inte mycket. Han satt mest och ritade krumelurer och hummade...
Vart vill jag komma med detta då? Igår blev jag återigen så trött på mig själv, vi skulle ha varsin drink på altanen, låter ju mysigt eller hur! Men det räcker ju inte för mig. Blev en till, och medan mannen nattade barn så började jag hutta en massa annat. "För att somna gott". Jo visst, vaknade å andra sidan 02, svettig.
Såhär är det alltid. Kan aldrig nöja mig med rimlig mängd. Folk skulle bli chockade om de visste hur mkt starksprit jag kan hälla i mig.
Skäms ju för att jag ofta sitter berusad vid middagsbordet en vanlig vardag. Blir sällan riktigt full så jag blir bakis, men jag kan ju inte låta bli! Det är ju var och varannan dag. Och aldrig bara "ett glas".
På middagar och andra tillställningar där det erbjuds vin, är mitt glas alltid tomt först, man undrar ju vad folk tänker.
Det här blev nog ett rörigt inlägg!
Nåja.. idag tänkte jag försöka mig på ett längre uppehåll. Eller i iallafall inte dricka nåt idag! Vi får se hur det går.

Så jag tog bort dubbletten. Ibland blir det så ?

Läs i våra trådar så kommer du snabbt se att du inte är ensam. Du har redan tagit ett första steg.
En dag i taget och ibland endast en timme i taget. För mig är forumet ett jättebra stöd, men också kunskapsmässigt. Det finns mycket kunskap här och en härligt vänlig ton, uppmuntrande och stöttande.
kram

Ska det vara nödvändigt att använda någon slags sömnmedicin för att få sova? Oerhört svårt att få ro i kroppen när det skall sovas och är tyst och mörkt. Känner varje hjärtslag, både de regelbundna och de förbannade extraslagen. Har haft extraslag (VES och SVES) så länge jag kan minnas, även innan jag började dricka för mycket. Tyvärr lugnas de av alkohol, åtminstone för stunden, vilket varit en av mina ursäkter för att dricka. Nu finns inget som lindrar, så allt känns mer och kraftigare. Särskilt när jag försöker sova. Skitjobbigt men intalar mig som vanligt att det är ofarligt. Vilket även läkare konstaterat när jag blivit undersökt. Fast just nu, strax efter kl 01, hjälper förnuftet föga. Lyssnar på ljudbok som distraktion. Kanske lugnar ner sig om någon timma eller två. Tur jag har en fru som vet allt, stöttar till 100% och som sover här bredvid, annars hade det nog blivit några öl imorgon...

Tänk inte "aldrig mer" osv. Tänk bara en dag i taget. Varje morgon bestämmer du dig för att just idag kommer du vara nykter, oavsett vad som händer. Be om hjälp från din högre makt. Du behöver ingenting! Inga grandiosa löften! Du väljer själv varje dag och med tiden blir det enklare och lättare att välja nyktert. ?

Och med nya insikter och starkare övertygelse. Det är ett stort steg när man insett att man inte kan dricka alls. Du har fått ett väldigt bra svar och sammanfattning av Dee. Jag har mer än sju års nykterhet bakom mej och jag kan lova dej att sorg och saknad går över. Ibland kan det glimta till lite förargelse över att inte kunna ta ett glas. Men vi som har den här missbruksproblematiken vet också att ett glas aldrig är eller har varit tillräckligt. Därför har vi hamnat här och när man insett det och gett upp har man kommit långt. Det är verkligen så skönt att vara fri. Ge dej själv tillåtelse att sörja och vara arg ett tag men fastna inte där. Jag tänkte på det som ett destruktivt förhållande som man brutit upp ifrån. Det är faktiskt väldigt skönt och så befriande att vara nykter.
Lycka till med allt!

Idag kan man inte klaga på värmen!
Röntgen idag gick bra. Ikväll var det möte igen. Ett fint möte. Alla möten är bra möten. Det är inte bara jag som tycker utan just precis så uttryckte sig en person på kvällens möte. Jag tror de flesta känner så. Det är något i atmosfären på mötena som känns ärligt, välkomnande, icke dömande, välvilligt... Helt olikt alla andra mötessammanhang man någonsin upplevt. ?

Klokt beslut ? Jag har också gjort den svängen med att intala sig att ”sååå farligt var det väl inte...” och dricka måttligt. Det gick skitbra. Tills det eskalerade igen. Så nu är även jag tillbaka här. Känner inte riktigt sorgen du beskriver, men kan ändå förstå den. Hoppas det lättar när du vant dig vid att möta typiska drick-situationer nykter. Det är väl därför jag inte känner någon sorg kanske, för mitt drickande är av den skittrista sorten då jag sitter ensam i soffan och dövar stress/ilska/vanmakt/oro... istället för att ägna mig åt de kul och uppbyggande aktiviteter som jag alltid gör nykter.

Hej!

Jag läste aldrig din gamla tråd, men kul att du börjat på en ny så jag nu kan börja läsa!

Jag fattar precis exakt på pricken va du menar med sorg. Jag kände likadant, speciellt i början av min nykterhet (är på dag 229 nu)
Det var fruktansvärt. Det var nästan som att någon vissa gånger hade dött typ. Och oron, ångesten, över den där första julen utan alkohol, nyåret utan alkohol, sommaren utan rosé, festen nykter osv.
Jag kan fortfarande bli sorgsen när jag tänker på att aldrig mer få/kunna dricka igen, men jag får inte låta dom tankarna ta överhand, utan när jag tänker på att aldrig mer få/kunna dricka så förklarar jag för mig själv att "det är pga att du får minnesluckor, ångest, dricker på jobbet, dricker sönder relationer, skadar din kropp och mår allmänt jävligt dåligt psykiskt Dee". Då går det lättare att dels släppa tanken på sorgen, men också se det från andra sidan.

Du ska inte vara rädd och bli stressad över dessa tankar och slå bort dom tror jag, möt och bemöt dom istället. Fundera istället på varför du inte kommer kunna göra det igen, du är sjuk i en sjukdom - inte tror jag en nötallergiker som hotas av att dö om den äter nötter igen går runt och är sorgsen (nåja, kanske lite) utan istället tänker hur kan jag undvika att bli så sjuk igen som jag var den gången jag åt nötter sist.
Vi är alkoholallergiker, men bara för att vi aldrig mer tar ett glas kan vi vare sig isolera oss eller älta det utan istället se andra möjligheter (som att vi mår bättre utan och kan hitta en genuin lycka inombords som inte framkallas av berusningsmedel.)

Smart val att berätta för dina anhöriga, det har jag också gjort, periodvis kan jag även be dom om respekten att vara alkoholfria den middagen jag deltar, det hjälper och stöttar + att man som du säger, har ytterligare en väldigt osjälvisk anledning att förbli nykter, för deras skull helt enkelt!

Mod och styrka,
Dee

Jag hittade inte min gamla tråd , så jag börjar om. Börjar också om med min nykterhet. Efter en helt katastrofal sommar har jag bestämt mig. Det är slut. Jag gör slut med alkoholen.

Förra vändan fick jag ångest men lyckade intala mig själv att mina problem inte är så stora. Och dricker jag nåt mer så ska jag ha koll.

Men det var ju som bäddat för nederlag såklart. Visst gick det bra tre eller fyra gånger. Men det eskalerade mer och mer. Varje gång jag har druckit på slutet har det blivit helt sjuka mängder.

Jag känner mig säkrare nu. Den här gången är jag bestämd på ett helt annat sätt. Visst bråkar min alkoholdemon med mig. Ganska ofta till och med. Men jag ber den att dra åt helvet! Det har jag aldrig gjort innan.

Har berättat för familj och vänner om allt. Och att jag inte kan dricka, inte ens ett glas. Det känns tryggt på nåt sätt. Om jag skulle få för mig något så vill jag inte göra dem besvikna. Nu ska jag inte dricka, men är väldigt ödmjuk inför min sprithjärna, den är väldigt bra på att övertala mig.

Det jag känner mig rädd för nu, är att jag är så ledsen. Jag sörjer att jag aldrig kan ta ett glas vin till maten. Aldrig dricka på utlandssemester. Aldrig få njuta av en kall öl.
Ni som är gamla i nykterheten, går det över eller är det nåt som alltid kommer finnas där?

Nån som har erfarenhet av att ständigt känna sig mer eller mindre illamående? Tycker ju att det kunde räcka nu, efter snart 17 dagar. Ganska tröttande. Kommer och går i vågor. Som åksjuka. Matlusten är noll, men försöker äta ändå eftersom jag tror att det är viktigt att få ordning på kosten. Kan inte låta bli att undra om allt skulle kännas bra ett tag om jag drack nån öl eller två... Fast tänker inte prova. Biter ihop.

Tack för era meddelanden, de är verkligen mitt i prick. Nu hinner jag inte skriva mer nu men det är helt klart att om jag inte kan bryta det destruktiva mönstret och rutiner så kommer jag inte kunna bryta med alkoholen heller. Jag ska svara på båda era medellanden senare när jag kan skriva något vettigt.

Besöket hos vårdcentralen i fredags. En ung snäll läkare som förstår att jag kände mig nästan dumpad av vården som glömmer skriva remisser. Pratar med mig vänligt och förstående. Ytterligare en gång då jag träffar en ny människa och ska berätta vem jag är och hur jag har det. Hon frågar om jag vill ha tabletter och om vi ska ta blodprover. Nä, inga tabletter tack, och inga stick. Kroppen mår bra. Sade såklart inte att ångestdämpande medicin har jag redan. Alltså vin. Hon bokar ett återbesök och sätter upp mig för en tid hos psykologen.

Jag blir överbjuden till exmannen till fredagskvällen. Klart vi äter middag och dricker vin. Seglar lite under helgen, drömmer lite om en egen riktig segelbåt. Tittar på modeller och jag nördar in i att förstå den perfekta ration mellan deplacement och kölvikt och andra intressanta fakta om hur den perfekta segelbåten är konstruerad. Jag är kvar hos exmannen hela helgen. På lördagen blir det lite vin men väldigt måttligt. För att inte vara alltför belastande för honom så försöker jag hela söndagen vara snäll, göra som han vill och inte prata om jobbiga saker. Somnar på söndagskvällen onykter och känner mig ledsen eftersom jag tyckt att han behandlar mig på ett tråkigt sätt. Vaknar bakfull men föredrar detta, då jag förvisso inte mår bra, men det avleder den inneboende smärtan. Väl hemma hos mig själv igen är det bara att fortsätta kämpa mot sorg och rädsla. Läser mer om Eckhart Tolles tankar och det lättar lite. Börjar däremot undra om jag håller på att nöta sönder de som står mig nära. Att de snart inte frågar hur jag mår, för de orkar inte lyssna på svaret. Jag orkar ju knappt med mig sjjälv.

Igår ringer de från vårdcentralen. Psykologen har blivit sjukskriven så min tid avbokas. Jag kommer få en ny tid när hon blivit frisk. Kan alltså ta tid, då de redan visste att ett besök som ligger en dryg vecka framåt kommer att strykas. Jaha. Det var mitt försök att få hjälp. Utmynnar i att träffa/prata med ett antal vårdgivare som skickar mig vidare och det slutar med att ingen hjälp finns att få. Ifall jag inte igen tar tag i det själv och tjatar till mig vård. Har ett visitkort från akutpsyk med ett telefonnummer dit jag kan ringa om jag känner mig självmordsbenägen. Känns som ett skämt, ärligt talat. Jag vill inte dö! Jag vill orka leva.

Ska iallafall snällt gå på mitt återbesök hos vårdcentralen idag. Bryr mig för tillfället inte så hysteriskt mycket om att jag druckit rätt duktigt den senaste veckan. Det har varken gjort till eller ifrån när det gäller mitt mående. Det har till och med känts skönt att släppa efter. Hade ett tag till och med tänkt att skita i att fylla i loggen. Men jag har blivit bra på att hålla ordning på antal glas. Så det var bara att fortsätta fylla i. Precis som jag sagt att jag skulle.

Tidigare i mitt liv har jag fördjupat mig i tibetansk buddism. Satt mig in i det filosofiska systemet. Med öppet sinne provat att meditera och fokusera på det inre ljuset. En lightversion av det kallas för Mindfullness. Mindfullness är lite klippt och klistrat från buddistisk praktik. Så det har inte varit så svårt att hänga med i Eckhart Tolles tankegångar. Och såsom jag skrev tidigare i inlägget: Jag orkar inte med mig själv. Jag har skrivit: Jag blir så trött på mig själv. Vem är jag och vem är "själv" som jag blir så trött på? Jag förstår det nu igen. Självet och lidandet. Och det lilla jaget som försöker stå ut. Eckhart Tolles förklaring om "the Pain Body" känns bekant, och är en bra förklaring i linje med det buddistiska filosofiska systemet. Jag tar det till mig och det ger mig mer hjälp än psykologin. Redan denna morgon är jag uppfylld av klarhet och lugn.

Idag kommer det bli en fin dag. En dag då jag kan ta min tillflykt till det inre ljuset och njuta av solstrålarna som lyser på mig. Lugn och stiltje över vattnet där jag sitter och väntar på vind i seglen.