Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla ni som skrivit uppmuntran och medkänsla. Det känns lite bättre och jag inser att jag såklart har alla anledningar att fortsätta skriva.

Den gångna veckan var inriktad på att iordningsställa biboden tillsammans med exmannen. Bina står på hans föräldrahems tomt och där finns en lång historia av biodling. Exmannens farfar började med bin på 40-talet, hans far höll på i två decennier och nu fortsätter det hela med de bin vi skaffade förra året. Om någon vecka är det tänkt att vi ska slunga vår första honung. Det har varit en bra avledande sysselsättning för att fokusera på något annat än smärtan inuti mig själv.

Hur gick det med mina försök att kontakta vården? Jo, märkligt nog så ringer en förståndig människa från akuta psykteamet. Även de har fått en remiss från mottagningen och bedömer att det vore klokt att jag omgående fick en läkarkontakt. Så redan igår kunde de erbjuda en tid. Exmannen erbjöd sig att köra mig dit. Omtumlade känsla att plötsligt få hjälp så enkelt och självklart.

Jag fick träffa en bra läkare som konstaterade att jag nog inte var helt störd, att han inte tyckte jag behövde läkemedel och att det vore bra om jag fick en samtalskontakt. Så denne doktor skrev en remiss till min vårdcentral för att underlätta för mig att få fortsatt hjälp. Och rådet att ringa akutpsykenheten ifall jag behövde stöd för stunden. Jag var nöjd så, eftersom jag på något sätt korsat en gräns. Jag är över gränsen mellan förtvivlan och hopp. Det finns sol för mig med.

Och hur gick det med alkoholen då? Verkligen inget vidare under den gångna veckan: 14 glas. Alkoholdjävfulen provade en ny manöver. Inget lockande och pockande i partyförpackning. Inga småflörtar över planer om rosevin och grillkvällar. Inget tjafsande om hur smidigt det vore att svänga förbi systemet. I fall att, för att ha lite hemma eller nåt annat bekant knep. Inga nävar i luften och dansmoves i yra över att natten är ung och att livet får mer färg med vin.

Alkoholdjävfulen förklädde sig nu till en medkännande hjälpare med allvarlig min.
- Men nu tror jag att det behövs några glas. Mår du såhär dåligt så finns det ingen anledning att avstå! Det är en rekommendation från mig att du dricker en hel flaska vin. Annars finns risken att du tänker på självmord eller utvecklar en allvarlig psykisk störning. Seså, det här med nykterhet är ingenting för människor i kris. Jag har hjälpt människor i alla tider när de mår dåligt.

Och jag tänkte att det kanske var lika bra. Så jag var lätt bakfull när jag träffade den kompetente läkaren. Men det brydde jag mig inte om. Jag skämdes inte ens för mig själv, eftersom det var ju där jag var. Det är skönare att se mig själv som jag är. Det gör inte särskilt ont att vara ärlig inför mig själv. Där har alla ni på forumet hjälpt mig på vägen. TACK!

Idag är det en ny dag där jag ska påminna mig själv att jag har hopp om ett bra liv. Jag har märkligt nog inget mål att sträva mot, för jag vet inte vart jag är på väg. Gud har varsamt fört mig framåt, och goda människor har hjälpt mig att stå upp igen.

De nyktra dagarna bara rullar på... Dock ska jag erkänna att jag delvis börjar fundera på när jag ska dricka nåt igen. Det känns helt overkligt att jag inte druckit A på så lång tid! Men det går ju att låta bli! Jag misstänker att jag kommer att vilja dricka ganska många glas om jag bestämmer mig för det. Är det värt det? Nja, jag vet inte ännu. Plus att jag trivs med att gå på möten. Jag tror att jag ska avstå tills efter röntgen och sen får vi se. Det känns iallafall mindre problematiskt när jag inte förbjuder mig själv något utan har faktiskt min fria vilja att välja. Och inte tänka så långt i förväg utan bara tänka en dag i taget. Fast det går inte heller så bra för vi har bokat en vecka i Grekland i höst och då dricker vi ju vanligtvis hela tiden! Puh! Som sagt, jag behöver inte bestämma något alls ännu. Det kanske ger sig självt när det blir dags. ?

Fina Pim-Pim vi började ju året så bra! Ja är på samma nivå som dig (sämre kanske) firade in semestern rejält o druckit säkert två vinare om dagen i en vecka. Varför o varför gör man sig själv så illa? Man var ju på så god väg fattar inte varför jag sumpade det? För att jag skulle känna mig lite normal? Vad nu det är? Inte genom att bälja i sig vin det är inte normalt...varför fortsätter man? Hoppas det går bättre för dig nu med särbon som är med på noterna ? min sambo är mer eller mindre nykterist men det hindrar inte mig att dricka...sjukt! Önskar dig o mig en skön härlig avkopplande sommar o semester utan alltför mycket (om alls) drickande ? kram kram ??

Låter ju som det som beskrivs som ”fysisk allergi”. För mig var det heller aldrig ”supa” men till slut blir det som att kroppen och huvudet inte funkar utan. Som att bara dricka litegrann hela tiden för att bara vara normal. För mig eskalerade det så jag behövde lite promille i kroppen hela tiden bara för att fungera. Säger inte att det behöver vara så för honom. Har han tagit sig ur drogmissbruk låter det ju som han vet ungefär vad som krävs. Men ofta byts ju ett beroende mot ett annat. Lycka till med allt.

Jo, jag anar hur filmen slutar, Strulan, tack för påminnelsen. Och tack för din kommentar, Rosette. Och Mirabelle!!
När viss tid har förflutit glömmer man nästan bort det dåliga, det goda väger plötsligt tyngre.
Jag har vänner som har anammat en gyllene regel om att dricka max två glas vin, aldrig någonsin mer vid ett och samma tillfälle. Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde ha den relationen till alkohol. Av erfarenhet vet jag att jag aldrig nöjer mig med två glas, möjligen några gånger, men förr eller senare är det kört. Det är ruset jag är ute efter, inget finlir. Mitt största motiv att avstå helt från alkoholen är friheten på "andra" sidan. Jag vill aldrig någonsin tappa kontrollen igen och utsätta mig själv för all bottenlös ångest, skuld och skam som följer med alkoholen. Vågar jag riskera allt för att göra en vän nöjd och dricka champagne med honom, som utlovat? Svaret borde förstås vara nej. Men känsla och förnuft är två vitt skilda saker. Jag är inte ett dugg rationell när det kommer till den här frågan; vill så gärna att det trevliga, sociala "salongsdrickandet" ska få leva vidare och det destruktiva som sker i smyg, i ensamhet, samt det måttlösa supandet, ska självdö. Undrar just om någon alkis någonsin har lyckats med det i längden.
Jag beundrar alla som verkligen har bestämt sig och står fast vid sin nykterhet. I grund och botten är det den vägen jag vill gå - även om jag vacklar emellanåt.
Kramar till alla som kämpar!

Synd att fanskapet sitter fastskruvat, så man inte kan lägga det ifrån sig en stund... alternativt lämna in det på inbyte mot ett obråkigt huvud ? Jag fattar precis hur dina tankar snurrar. Jag går i samma loopar när jag tillåter mig tänka. Just nu sätter jag tvärt stopp för varenda tanke som har med A att göra. Enklast att bara rakt av identifiera sig som ”en som inte dricker” och därmed inte behöver lägga vare sig tid eller energi på A-tankar. Men det blir ju klart besvärligare om nyckelpersoner i ens liv inte hänger med i den identifieringen...

Du fattar rätt beslut för dig när den tiden kommer. Oavsett vilket beslutet och resultatet blir så är det en viktig del av din process att fatta det där beslutet och dra lärdomar därav ? Kram!

Du fortsätter framåt som du beslutat dig för nu med alkoholen. Du har många funderingar som du lyfter här som du är långt ifrån ensam om att ha. Bra att du lyfter det som snurrar hos dig, ibland är det ett viktigt steg för att reflektera på flera plan med flera sinnen och tillsammans med andra.

Att dricka måttligt är olika svårt för olika personer, vad som fungerar för någon kanske är rent av en risk för någon annan att dricka mer än planerat. En del har längre vita perioder när de känner sig osäkra och märker att det hjälper för att då få ännu mer tid till reflektion och återhämtning.

Det låter som att du vänder och vrider på saker och kanske fortfarande funderar på hur du vill ha det med alkoholen när det är som bäst.

Om du skulle beskriva vad som är största motiven för dig att du vill göra den här förändringen, som du såklart redan gjort här tidigare, men om du skrev det igen eller tänkte det för dig själv just nu, hur skulle det låta?

Du behöver inte svara här. Ibland är det hjälpsamt att bara påminna sig en extra gång om varför man gör något för att höja sin egen motivation ytterligare. Du har kommit långt och fortsätter framåt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Glädjande att höra. Du tar små viktiga beslut för dig själv, flera genom dagen. Med rätt sikte för dig blir de alltid rätt beslut också. Ha en fin färd i helgen åt det håll du vill med skutan!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ett bra sätt tycker jag är uttrycket spela hela filmen, gör det ärligt emot dig själv. För visst börjar det snyggt och lockande, men se fortsättningen när ångest, flykt är tillbaka.
Den riktiga sanningen vet ju vi bara själva, därför är det så viktigt att vi tittar på den.
Många kramat och styrka till dig ?❤️?❤️

Tycker inte att du har lyxproblem. Det här forumet handlar om att förändra sitt drickande. Du har gjort det och märker då att du inte mår bra. Det är en viktig insikt tror jag. Vi måste veta när vi dricker och varför och jag tror verkligen att vi alla kan lära av varandra. Jag hör till de som har dragit ner, slutat helt en period och sen börjat igen och mer hamnat i periodarbeteendet - ett beteende som var fullständigt främmande för mig för nåt år sedan. Alkohol är en farlig drog och så fort vi använder den som medicin eller för att uppnå något själsligt tillstånd som man strövar efter så tror jag att man ska se upp. Jag är ett exempel på hur man flyttar sina gränser. Tror att det är viktigt att fortsätta att skriva. Jag slutade att skriva och reflektera.. Tycker dessutom om din tråd.
Skönt att höra att du inte känner dig lika ensam ändå, men ditt mående är sämre. Vad tror du själv om det? Mår du bra i övrigt? Är alla dina värden som de ska? Är du trött? Du har gått igenom en jobbig period och det kanske egentligen inte är så konstigt att du är ledsen. Sen kan det ju vara depression, men om du nu inte får komma så kanske du kan gå till vårdcentralen och be att få kolla upp att du mår fysiskt ok. Och kanske tid med en kurator. De kan ju remittera vidare sen. Hoppas att det vänder snart!

Ingen alkohol hittills idag och jag mår som efter en vanlig festkväll. Lite seg och så men bra i övrigt! Måste minska ner på det idag då det blev för mycket igår. Så vill jag ju inte ha det och morgonen var lite seg. Vaknade ju 06 och hade känslan att drick lite vodka så mår du bättre. Tur jag lät bli det där. Men huvudet är helt inställt på att ta en öl snart! Så har stannat i sängen och sett på serier hela dagen. Snart ut och inhandla lite mat på marknaden i närheten. Sen tillbaka och följa travet och ta det lugnt. Måste styra om skutan på mitt liv just nu då den här båten har skeppats iväg långt med vinden!

Vill även säga att hans drickande handlar egentligen inte om att supa, utan det handlar mer om att när han väl har börjat dricka sprit så har han svårt att sluta. Han har svårt med själva gränsen eller hur man ska förklara. Han berätta nu precis iallafall att behandlingsenheten ringt, vi har fått en tid där på tisdag eftermiddag.

Du kämpar för att vara nykter och trots bakslag ger du inte upp! Starkt! Du har lyckats vara nykter 10-15 dagar vid flera tillfällen. Det visar att du har förmåga att genomföra en förändring och att hålla i den en period. Nu vill du öka längden på den nyktra perioden och lyckas med en långsiktig förändring.

Vad skulle kunna hjälpa dig att nå ditt dit? Kanske finns det strategier som har fungerat tidigare?

Ibland kan det vara hjälpsamt att sätta ett tidsbestämt mål, t.ex. att vara nykter 20 dagar, en månad eller liknande, för att successivt växa med förändringen. Om du ha hjälp att hitta fler strategier finns även vårt självhjälpsprogram, som man kan anmäla sig till här: www.alkoholhjalpen.se/programmet

Vad tänker du om detta? Du vet såklart bäst vad som passar just dig.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Ikväll ska jag förresten ut och äta med en kompis, men jag är väldigt orolig för att han då kommer dricka en massa sprit. Han gjorde det inte igår när jag inte var hemma, men jag är rädd för att han kanske gör det idag. Ska försöka att inte tänka så mycket på det, för skulle han göra det så kommer jag ju isåfall märka. Men det är jobbigt när oron finns där och jag hoppas verkligen vi så snart som möjligt får tid till behandlingsenheten, för även jag är i behov av att prata. Pratar egentligen inte med någon om detta för jag orkar inte prata med mina anhöriga, så det känns väldigt skönt att denna sidan finns.

Hej! Okej, ja jag har sagt till honom att jag gärna stöttar honom, men att han då när vi får tid till behandlingsenheten måste ta det på allvar och han säger att han vet att han måste det och han säger även att han hellre väljer mig än alkoholen. Så jag hoppas verkligen på det. Jag vill så himla gärna tro på att han klarar detta eftersom han lyckats ta sig ur sitt drogmissbruk för 3 år sedan när han höll på med knark, sånt går han behandling för och får även medicin för och det var han själv som tillslut ville ta sig ur, han bad sin familj tillslut göra en orosanmälan på honom. Så just det tog han tillslut på allvar. Så jag hoppas verkligen även han har viljan till detta med alkoholen också.

För några dagar sedan skrev jag nånstans på forumet att jag var inne på dag 25, men det är jag först i dag. Dagarna bara glider förbi just nu, känner mig inte alls i form - har åtminstone inte druckit en droppe a.
Fast jag är bekymrad. I går kväll skrev jag till en god vän som bor på annan ort att jag lovar att göra ett undantag när vi ses igen senare i sommar, "det hör liksom till att vi dricker champagne ihop" (senast blev det ett glas champagne plus en flaska vitt till lunch för oss, sedan fortsatte vi att hälla i oss två flaskor champagne och två flaskor rosé till sent).
Hur tänkte jag där? Jag märker att jag börjar tappa garden. Förbereder mig mentalt i smyg för att "dricka måttligt" igen. Som om jag automatiskt klarar att hantera alkoholen bara för att jag hållit mig vit några veckor.
Jag längtar efter att kunna dricka måttligt, men finns det någon rimlig möjlighet att klara av det egentligen? Skulle jag vara medveten nog att kunna sätta stopp för det destruktiva drickandet, dricka "lagom" i sällskap och aldrig, aldrig, aldrig någonsin dricka ensam igen?
Tidigare var jag bergsäker på att jag är alkis och inte kan röra a alls igen - nu florerar tankar på att jag har utrustat mig med en medveten "säkerhetsspärr" och kanske kan dricka lite framåt augusti.
Det skapar ytterligare kaos i min hjärna när förebilder här på forumet dricker, trots a-problem. Vi har alla våra inre demoner och jag dömer absolut ingen (förutom mig själv, då), men hur ska en låta bli att tänka "kan hon/han så kan jag"? De reser sig ju igen.

Den typen av ensamhet är ju mycket svårare att rå på... Den där när man är isolerad i sin känslo- och tankevärld, trots sällskap. Det brukar sägas att man ska leta upp likasinnade då, ”rätt sällskap” som delar ens intressen, erfarenheter, ståndpunkter bla bla bla. Jag tror inte riktigt på det faktiskt. Jag tror att alla sällskap (förutom typ psykopatiska yxmördare och liknande) kan bli ”rätt sällskap” när vi ärligt och nyfiket nalkas varandra med ett öppet och fördomsfritt sinne. Så det handlar nog om att jobba med sig själv, hur man möter och låter sig mötas av andra... Det behövs nog en del stöd på den resan från tex en duktig terapeut.

Dina våndor är inte det minsta lyxiga. Jag tycker du gör helt rätt som tar tag i drickandet, och de själsliga bekymmer som blottas i avhållsamheten. Själsvåndan och självmedicineringen med alkohol hör ihop. Och det går bara åt ett håll. Nedåt. Jag var i din sits för ett drygt år sedan. Slutade dricka och sökte hjälp för utmattningsdepression, när jag i avsaknad av min självmedicinering fattade att det var så illa ställt med mig. Och jag slutade hänga här, eftersom jag liksom du kände att jag inte riktigt ”platsade” när det nu var en depression som var problemet. Nå. Terapisessionerna tog slut. Medicinkuren lika så. Och jag föll tillbaka in i självmedicineringen, snäppet värre än innan. Så nu är jag här igen. Och jag tänker att skit samma vad som är hönan och ägget. Vi mår dåligt, och vi har tillräckligt stora alkoholproblem för att tvärt emot bättre vetande förvärra eländet med att hälla i oss vin. Vi platsar här. Kram

Hej, hoppas verkligen han vill själv som andra skriver. Annars är det typ omöjligt.
Ursäkta ett kanske flummigt svar på din fråga om psykiska beroenden men försöker utifrån det jag lärt mig av andra experter (och mina erfarenheter)... och jag själv trasslar mig fram så faran är inte över för mig heller :)

Beroendesjukdomen eller vad man ska kalla den brukar delas in i 3 delar:

Fysik allergi - typ kroppen/hjärnan vill bara ha mer o mer när drogen/alkoholen kommer in i systemet. Nåt knas med hjärnans substanser osv så kroppen skriker efter fel saker
Mental besatthet - vet jag inte ens hur man förklarar men hjärnan radiostyr liksom hela en själv. Man fattar knappt själv hur man hamnade på systemet - igen. Till slut tänker hjärnan bara på hur man får sin nästa dos/drink.
Andlig brist - här famlar jag själv men ngn typ av tomhet/ensamhet. Behöver inte vara religiöst.
Hur lång tid det tar är svårt att gissa. Har man fastnat i alkoholberoende och inte bara stordrickande är det ju livslångt. Men låter man bara bli att dricka är det ju lugnt. De flesta som lyckas verkar ha 12-stegen gemensamt. Verkar otroligt svårt att klara det själv men som andra skrivit - se upp för att ta på dig rollen att hjälpa/fixa. Stötta absolut men det är han som måste göra jobbet/vilja.
För mig funkade tipset jag fick av en nykter alkoholist - ”testa 12-stegen.. om du inte gillar/det inte funkar finns ju spriten kvar..”

Bättre framförhållning idag - men sämre sluttning på alkoholhalten. Köpte ju som jag skrev fyra öl och en vodka (20cl) innan idag. Köpte även en öl ute och drack. Sen hem och lagade mat men det kändes mest som en rit. Glädjen saknades. Kvällen gick och jag började på vodkan vid 21-tiden tror jag.

När den tog slut (snabbt) så fick jag lite panik. Om jag inte är trött, lägger ifrån mig datorn och försöker somna men inte kan... går inte över till hotellet och köper öl..

Drog iväg strax efter 22 och köpte en öl som jag drack på vägen hem samt 20cl extra vodka. Dricker inte hela den hoppas jag men vet inte. Har ett mer lugn nu iaf, att jag ska klara att somna. Ser på Breaking Bad för typ femte gången. Alkoholen ger mig någon trygghet i detta - samtidigt som jag inser att jag måste sluta. Nej, jag måste inte. Jag ska vilja sluta! Jag vet rationellt alla fördelarna med att inte dricka men ändå så är man nere i träsket.

En miljon funderingar. Måste skaffa boende igen ju. Kanske har ett på G, då ska jag inte dricka - no matter what! Thats for sure! Ett perfekt boende för mig tror jag. Hoppas han vill hyra ut till mig bara men det lät positivt och det klickar bra med tiden. Inneboende men hyran är förnuftig. Där kan jag fortsätta bygga upp mig. Säker på! Kan sen bara Försäkringskassan betala ut sjukpenningen så ger det mig ytterligare lugn! Då kan allt vändas snabbt, men som det är nu är det så mycket jag inte själv kan ha kontroll på.

Skönt att kunna skriva av sig här - till sig själv eller till någon annan i samma sits eller som lämnat helvetet! Ska inte självömka nu, det är inte så synd om mig. Jag får styra upp allt, det kommer ta tid men det kommer gå! Jag vet ju att jag alltid reser mig igen. Det är väl därför som jag medvetet faller typ.

Ha det gott alla! Kram! Nu serier i nån timme till, lite vodka för att somna, sen en ny dag imorgon.

Idag har han iallafall inte rört varken sprit eller öl, inte heller den stunden jag inte var hemma. Allting är helt orört. Kan det betyda att han då faktiskt försöker? Försöker hålla hoppet uppe om att han kanske tar det där med behandlingsenheten på allvar. Jag tror det rör sig om ett psykiskt beroende, hur lång tid kan det ta innan ett psykiskt beroende avtar? Och vet någon om det finns samtal på behandlingsenheten där man som par kan prata tillsammans med någon?

Jag känner mig själsligt ensam. Spelar ingen roll om jag har vänner eller ett hyfsat stort kontaktnät. Ensamheten sitter inte där!

Hej där... Jag är fortfarande mitt ute i ingenmansland med sporadiskt internet. Lyckas iaf titta till dig ikväll ?

Ensamheten din blir svår att bryta om du flackar runt i världen som en vagabond... En full vagabond... Det funkar inge vidare att knyta varaktiga vänskapsband och bygga vuxna relationer så. Du kan ju redan nu börja fundera över hur du kan bryta den där ensamheten när du är åter i moder Svea. Någon slags regelbundna aktiviteter i grupp brukar vara ett bra ställe att börja... Kram på dig!

Vet hur det är. Gör det som känns bäst för dig. Hämta kraft i naturen och tröst hos hästen. Djur och natur hjälper att läka och trösta en ledsen själ.
Kanske du kommer tillbaka, om inte; Tack för allt stöd?

Härligt Femina, skönt att det går bra för dig och är sjukt imponerad och tacksam att jag får läsa om dina dagliga steg.

Ha en fin kväll i nykterhetens salighet.