Senaste kommentarerna i forumet

Riktigt bra jobbat. Håll dig till din plan, den låter kanon. Det kan ju vara så att du behöver en ordentlig nollställning innan du kan ens pröva att dricka något igen. Och förhoppningsvis var den senaste fadäsen en varningssignal om vad som väntar om man inte är på sin vakt!

Stort lycka till!

Kör så det ryker! Det är går ju alldeles utmärkt!

Är fantastiskt bra. Många skulle hålla med om att de är de värsta. För mig så var det mest de första tre veckorna som var jobbiga - förmodligen mest pga av det mentala beroendet (jaha, vad ska jag göra nu om kvällarna när jag inte dricker?). Men efter det släppte mycket, och livet börjar glida på som vanligt.

Det är ju fantastiskt! Önskar dig fortsatt Lycka till.

Det kan jag idag. Det är fu*king amazing.

Men jag ger faktiskt 90% av credden till att jag tar Antabus, suget har varit starkt den senaste veckan och utan den hade jag inte fixat det. Varför jag tillskriver Antabusen mest av äran är för att jag VET att det aldrig hade gått utan den. Jag må vara stark, duktig bal, bla, bla men jag hade druckit om det inte vore för att jag är så rädd för att bli sjuk om jag ens skulle testa.

Och suget är så starkt att jag tom googlat hur länge man måste ta antabus för när behandlingen är klar tänker jag dricka det godaste jävla vin som finns. Nej det ska jag naturligtvis inte, men det är så tankarna går och det är skrämmande. Samtidigt som jag tänker att hur farligt skulle det egentligen vara med två glas vin en härlig sommarkväll.

Det hade det ju inte varit. Om det hade stannat där och bara en sommarkväll. Men som missbrukare hittar en ju anledningar till att dricka i alla möjliga vrå. För att det är fint väder, för att jag har städat, för att det är fotboll på tv, för att det är midsommar, för att alla andra gör det, för att det hade varit mysigt att sitta på en uteservering, för att det är lill-lördag. Ja ni vet, den ena dumma ursäkten efter den andra.

Så just nu är det ganska kämpigt. Men det får väl vara det. Min snälla sjuksköterska som jag går till tre ggr i veckan för att få min Antabus har nu bokat upp tider varje dag eftersom jag fortfarande har självmordstankar och för att jag hamnat i ett vakuum där inget händer. Så nu kan jag iaf gå dit och träffa henne en kvart, halvtimme varje dag bara för att få lite kontakt. Sådant gör mig rörd och glad.

Och jag ska faktiskt dit nu så jag får skynda mig.

Men 47 dagar idag alltså. Det är ju alltid något.

Jag kom igenom den här svackan också! Utan att ge upp, utan att släppa målet ur siktet. Mycket tack vare forumet och såklart de som står mig nära. Jag har kommit till insikt att arbete med nykterhet handlar mycket om att ta tag i livet och sig själv. Att skriva på en tråd såhär, gör också att man ser mönster. Tror att jag börjar få mer tålamod med mina känsloorkaner. Styrkan kommer ut beslutet att fortsätta hålla kursen mot mitt mål. Det finns en ro i den tanken. Att det får väl storma och leva rövare. Kaptenen lämnar inte skeppet och hoppar i sjön för den saken.

Just det där med liknelsen över en seglats när det gäller livet, har jag använt för att trösta min driftiga dotter. Hon har haft perioder då det antingen "Bara är för mycket, mamma!" till andra perioder då " Alla andra gör så mycket kul och spännande saker, i mitt liv händer ingenting!!". Då har jag sagt att se det som en seglats; Ibland får man kämpa med roder och segel tills man är helt utmattad och ibland till och med blir rädd när vinden tar fart, och ibland är det stiltje. Då får man sitta och vänta på vinden. Att ha tålamod med livet. Och sig själv. Det är det det handlar om ibland.

Att skriva i forumet känns bra och att fylla i loggen gör att jag själv ser framsteg även när jag misströstar. Sen försöker jag hålla mig till att skriva ett inlägg i min tråd, och sen skriva 3-5 inlägg i andras trådar. För det här är nåt vi gör tillsammans. Finner stöd för att fortsätta mot våra mål, och hejar på andra så att de ska orka fortsätta sin egen resa.

Idag blir det en fin dag. Verkligen bara fin och skön!!

Idag har det gått 5 dagar utan alkohol. Det har vart upp och ner. Känslostormar utan dess like. En vän har sagt upp bekantskapen. Vilket är förståeligt. Andra vänner har ställt upp, finns där, ger ärliga svar. Hoppas få en akutremiss till en terapeut för att kunna reda ut allt gammalt som ligger och skaver. Vill inte leva i det förflutna längre. Vill kunna vara här och nu till fullo. Utan blackouts och ångest. Med mindre tårar och mer glädje. Känner mest en dödslängtan om dagarna. Och svårt att sova. Så mkt som snurrar i tankarna.
Märker att ärligheten är viktigast för mig. Vill inte ha en massa daddande och gullegull eller medkänsla. Vill veta vad jag gjort och hur jag behandlat vännerna. För att kunna bearbeta det. Förstår bl.a. att jag har ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhets-behov. Varför är jag sån? Behöver ta reda på det.

Det är iaf klart som korvspad att jag inte kan ha alkohol i mitt liv. Den gör mig till en människa jag aldrig igen vill vara.

Hej.
Ja ångesten verkar inte vilja ge med sig. 5 dagar nykter här och gråter om vartannat hela tiden. Har vart på två AA-möten, skönt tycker jag. Upplevde en förståelse som ingen annan i min närhet kan ge mig. Har även läkartid idag för att få remiss till terapeut. Hoppas att det ska kunna hjälpa mig.
Jag mår rätt dåligt, även om jag utåt visar upp en fasad. Jag är konstant illamående, svårt att äta, sover knas och får hjärtklappning lite då och då. Känner igen ångesten. Men är så trött.
Har en vän som sagt upp bekantskapen också. En vän jag ser upp till och värderat högt. Har dock full förståelse för hennes beslut. Hon har barn att tänka på och en egen historia att reda i. Men det gör ont. Och triggar ångesten, då jag känner mig ännu sämre och mer värdelös.
Vilken rant. Förlåt. Men förstår dig och känslorna så väl Berra.

Tillägg: ser nu att du kommit en bra bot på vägen. Blir glad. och ger mig hopp att det kanske en dag kan kännas bättre för mig med.

och förlåt Berra... men jag vet av egen erfarenhet att inledningen ’Vi behöver prata’ inte bådar gott.... Annars förstår jag att ett så intensivt liv som ni lever, i mina ögon, helt naturligt leder till en och annan urladdning. Vi ’firade’ också en radiotyst (tack för ordet, det är belysande) dag nyligen. Då tänker jag - och kan säga till mullegubben också - tack gode Gud att vi är nyktra. Det är såna svåra, eller bara trötta, utmattade dagar som kunde föra oss till helevetets brant förr. Sommarkram och ha det.... / mt

Tack, Berra för ytterligare en lägesrapport från det nyktra livet!

Jag har själv tagit tag i ett problematiskt drickande och har som många nybörjare, varit en tyst och funderande läsare innan jag själv tog tag i min situation. Jag har läst hela din tråd i omgångar och märker hur viktigt det är att ni som varit med länge fortsätter att skriva. Det ger någon sorts trygghet att veta att förändring är möjligt och att det finns många som klarat av att sluta supa sönder sitt liv och sin framtid.

Med åldern upptäcker man en del grejer; Såsom att man lyssnar på låtar som är 30-40 år gamla, att man gör en massa grejer på vana och rutin utan att behöva anstränga sig och att livet rullar på utan att det egentligen verkar hända sådär förskräckligt omvälvande upplevelser. Det är som att man gjort allting förr, kan det verka som. Vad som inte ändras är känslolivet. Här tänker jag på din frus ilska och frustration. Hoppas ni lyckas klara ut diskussionen!

Jag önskar dig en fin vecka!

/ mt

Bra att du verkligen tagit tag i ett drickande som du inte trivs med!

Jag är idag på dag 8 och min nykterhetsapp visar nykter tid med drygt 7 dagar. Heja, heja! Vilken vecka det har varit. Jag har sparat ca 700:- i uteblivna vin kostnader. Vågen visar tyvärr bara minus 0,5 kg men det är iaf något. Men mentalt - vilken annorlunda känsla jag fått på bara en vecka. Helt fantastiskt!

Idag börjar en ny vecka som jag ser fram mot. Jag är fri från ångest och känner mig gladare och nöjdare med mig själv än jag gjort på evigheter. Inget "sug" alls hittills. Jag passerar det "magiska klockslaget" 15.30 utan problem. Jag vet att den här känslan av eufori är övergående men jag tänker njuta av den så länge den varar.

Halloj var är du? Saknar dina inlägg här på forumet.
/Mrx

...för att detta är en armpuff, en simdyna, en livlina vid förändring. Året ut känns inte lika aktuellt i tanken längre. Ett experiment att se vad året gjort med mig lockar istället, att pröva... Bedrar jag mig själv?

Snusar ju igen och kämpar med att äta normalt (vad nu det är i vårt I-lands konstanta överflöd). Inte så disciplinerad after all...men har en morgonpromenad i benen och ska till jobbet nu, fokusera på andra och inte grubbla mer just precis NU!

...men i bakhuvudet snurrar en massa krångliga tankar...

Samma sak ikväll igen. Jag är jättetrött och går och lägger mig kl 22. Sen börjar ett evigt vändande och vridande i sängen varvat med toa-besök (allt det där te-drickandet)... Gud, ge mig sinnesro att få sova.

Frångår inte mina rutiner, Söndag natt är det min tid för att slå igen veckans arbetsbok och göra bokslut.
Så vad blev bra och vad blev dåligt?

Förresten tack Mulletant, Strulan och Adde för inlägg, jag blev så glad för lite uppmuntrande ord.
Och att du Adde läste så långt tillbaka, det hade jag ingen aning om, bojen.
Javisst har tonen ändrats något i min tråd, min mörka tid verkar för tillfället vara förbi, jag försöker hålla kursen framåt och koncentrera mig på det som jag ser som något positivt, det som tar energi ifrån mig försöker jag se förbi.

Men visst finns det rost i maskineriet, om man nu ska ta det dåliga först.
Frugan fick fullständig tilt i skallen på nationaldagen, började gapa och skrika och gråta, hon brast helt enkelt.
Det började med att det var hemskt kvavt och klibbigt på morgonen, hon fick inte till frisyren med fönen, hon slet hårt.
Sedan började hon oroa sig inför vårat stundande utlandsbesök, var vi skulle sova, äta och göra.
Hon väckte mig med orden...” vi behöver prata”, och bara det väcker en del oro hos mig.
Jag var trött och svarade väl inte tillräckligt intresserad med orden, att det löser sig tids nog...och det var inte väl valda ord.
Hon börjande föna håret igen under svordomar, svettdropparna flödade utefter hennes panna och hals, man började se lite panik i hennes blick.
Jag behövde komma åt tandborsten och hon förflyttade sig till det andra badrummet, sedan behövde jag duscha, och då var hon i vägen igen, då small det!
Under hysterisk gråt började hon dra upp allt möjligt, oerhört jobbigt på jobbet, jag hjälper inte till tillräckligt hemma, hon får göra allt osv.
Bägaren har runnit över, nej mer att skittunnan har vält och det bara väller ut sörja.
Jag får ta emot allt och är väl mer än överraskad, vet inte vad jag ska försvara mig med utan försöker bara le tillbaka.
-Står du där och bara hånskrattar mig rakt upp i ansiktet?

Förstod att detta skulle bli en lång dag, ja vecka till och med, gick in i duschen och bara suckade, kan man någonsin förstå sig på det motsatta könet, någonsin?
Vi gjorde det vi hade planerat, färdades med bilen ut till stugan, under fullständig tystnad, bara bilradion försökte döda tystnaden.
Efter ett par timmar så bröt hon tystnaden och förvånad sade för första gången, ska vi prata om det, eller bara tiga ihjäl det?
Jag svarade att har ställningarna förändrats, annars så känns det dumt att dra igång det igen.
Hon svarade med att fråga vad jag ansåg, jag talade om hur jag uppfattade situationen, och det var inte rätt ord, heller, igen...
Hon drog upp allt igen och hur fel allt jag gjorde, okey, situationen låst, det råder fullständig radiotystnad resten av dagen oss emellan.
Nästkommande mening var, nu ska vi åka hem, då var klockan halvnio på kvällen.

Våra långväga gäster räddade helgen, på fredagen kom de efter att jag ruschat hem ifrån jobbet och snabbstädat.
Mötte våra gäster i bara shorts och helt genomsvett med svabben i handen, de ville inte ha någon kram, men jag hann städa klart.

Och då kommer vi till den goda delen av veckan, att umgås med gamla vänner.
Anledningen till att de kom var en femioårsfest, och att vi fick rå om de dem hela helgen, och det gjorde vi, ordentligt.
Härligt att få återuppleva gamla minnen, men man upplever lätt att mycket går i repris, allt kul hände för länge sedan.
Numera lever man bara på minnena, man skapar sällan nya saker att prata om framledes, tyvärr.
Man pratar om saker som hände när barnen var små, nu är de vuxna och vi gamlingar får umgås själva utan dem.
Livets peak ligger nog dessvärre bakom oss, vi är inte viktiga längre då barnen råder sig själva.
Ja det kan låta lite trist, och jag vägrar låta andra prata om sina sjukdomar, då är det russinvarning!
Okey vi gubbar går ut och berömmer varandras bilar som det anstår män i våran ålder, när man har brist på spörsmål.

Vi vinkar av dem vid brevlådan och skyndar oss att städa bort helgens disk och sängkläder, för bara tre timmar senare ska vi på kalas, igen.
Hem på sena söndagskvällen, slänger oss i soffan och bara undrar vart i sjuttsingen helgen tog vägen.
För ett par veckor sedan hade vi amerikanare, nu baggar och på messenger får vi meddelande om att holländarna har passerat den svenska gränsen och kommer under veckan och tillbringar nästa helg med oss.
Sommartiden är tiden för att umgås med många vänner långt ifrån, men ibland funderar jag inte om vi planerar dem lite väl tajt.

Inte undra på att frugan får tilt i skallen, ska försöka närma mig henne under veckan.

Okey, det där med alkoholen då?
Visst varit på två kalas i helgen, femtioårsfesten innehöll ca 1/3 alkoholfritt, vilket vi var många som åtnjöt, ingen synbar fylla.
Idag söndag så innehöll zinkhinken fylld med is ca 90 % alkoholfritt, ingen vill väl fyllna till på en söndagseftermiddag, eller ?
Vi lever i en föränderlig tid, och jag känner att det är bättre att försöka följa med den, än att att motarbeta den.

Till kvällens inlägg har jag lyssnat på Spotify i lurar som jag brukar, om ni är intresserad av att veta vilken låt som fick mina musikådror att svalla lite extra så kommer den här.

Yazoo, Walk away from love.

...sök upp den så får ni ytterligare en dimension när ni läser inlägget, ja jag vet...är sjukligt förtjust i rena klara toner, helst syntar...

Berra

Undrar en som vandrar lite parallellt...

Det lät inte roligt alls det du skrev i maj...

Jag har hjälp av programmet som finns här på alkoholhjälpen och japp, 23 dagar utan alkohol och inte med några större problem heller. Då har ändå hans om jag flyttade ifrån och försökte vara särbo med, gjort slut. Smärtsamt ett tag men bra nu.
Tack för era kommentarer ? Det värmer.

Livet2010, allt ok?

Tack för uppmuntran och kommentar, EnsammaPappan. Dejting är inte att tänka på. Har just skiljt mig men umgås vänskapligt med exmaken. Där bjöd du mig på ett smil, minsann!

Ensamhetskänslorna är något som jag fått hantera av och till genom livet. Är en rätt känslig människa, så när jag inte mår bra, blir det lätt att jag isolerar mig för att jag inte riktigt orkar med. Fördelen med det är väl att jag tar mig tid att känna efter och reflektera, vilket ger mig nya krafter, när den akuta hjälplösheten tonar ut.

Du vet, alla kvinnor ringer inte direkt bästa kompisen och lättar hjärtat ;) Men jag hade ett fint samtal med exmaken ikväll, och det känns bra. Även han har minskat sitt drickande radikalt, vilket gläder mig.

Suget kommer i vågor, humöret följer suget, Är jag sugen på alkohol blir jag förbannad och är jag inte sugen så är jag glad. Så jag är rätt ostabil just nu. Det som orsakar suget är rastlöshet. Och när man är rastlös och förbannad hjälper träning mycket, även sötsaker dämpar en del.
Känner igen mitt missbruks mönster i att äta kakor. Lovar mig själv att jag inte ska äta mer än 2 kakor idag, när jag ätit min ranson så börjas förhandlandet med sig själv och 2 kakor blir 8, inte alls samma konsekvenser.

Men det påminner mig om att jag är sjuk. Att 2 öl kommer aldrig att bara bli 2 öl.

Men det går bättre än för 2v sen.

Nej, jag såg inte din tidigare kommentar i min tråd som någon anklagelse alls! Som du säger, kanske är det så att inte alla med alkoholproblem är svin? ;)

Men varför skulle du behöva vara ensam? Du skrev att du är medelålders - då har du ju ett halvt liv framför dig att dela med någon. Se så, ut och dejta nu! Drick bara inte för mycket ;).

Jag lyckades faktiskt somna om imorse och sov 4 timmar till. Idag var jag på steggrupp-och nybörjarmöte på Södermalm i Stockholm. Två timmars intensivt möte, mer som en föreläsning, en ögonöppnare som rymmer både skratt, tårar, insikt och eftertanke. Otroligt bra och givande. Jag går dit nästa söndag igen. Min sponsor var ju också där. Efteråt känner man sig ganska matt. Nu är det dags att smälta all information och alla aha-upplevelser. Känner mig upplyft och stärkt.

Min man har kommit hem "in one piece". Han verkar haft det jättebra på rockfestival och är kanske också lite oförberedd på att komma hem till en nykter fru.

Tack #Nydag2018 för gratulationen! Jag ser fram mot nästa vecka.