Senaste kommentarerna i forumet

Jag har tappat skrivandet och dagarna. Kan verka bra i första tanken men jag tror att alkoholsuget börjar smyga sig på. Så nu vill jag skriva av mig.
Jag är sugen på alkohol och känner en liten tristess. Samtidigt vet jag att alkohol inte ger mig fyllnad i tomheten. Tomheten kan bara fyllas med barnens skratt, träning, acceptans, meditation, livet!
Ser fram emot en nykter och skön lördag kväll. Imorgon vill jag träna och pyssla i trädgården!
Nykter sedan 17 mars! ?

Just den känslan drabbade mig när jag minst anade när jag hade varit nykter förra svängen... Och jag, dummerjöns, gjorde genast revolt mot duktigheten. ”Ja, jag gillar att bli full, so what???” tänkte jag trotsigt och korkade upp vinflaskan i soffhörnet. Nästa gång ska jag komma ihåg att ifrågasätta den där revolt-känslan istället... Skönt ändå att du är i en fas som känns lätt nu. Då kan du andas och smida hållbara planer för svårare tider :)

Jo, jag tog kontakt med vården för några månader sen och ska bli kallad nu i slutet av juni. Tror det ligger mycket i det där med att vara bipolär i någon grad. Så vi får se vad som sker då :)

Annars blev dagen värre än jag trodde. Åt inget i morse, svepte några cola zero och en annan alkoholfri öl. Kände mig rätt okej trots allt då men sen på bussresan fick jag värsta illamåendet och tänkte "its not worth it". Tankarna snurrade på en återställare men jag härdade ut och nu mår jag faktiskt bra - förutom lite seg pga sämre sömn. Blir fotboll ikväll då mitt Tyskland spelar.

Slapp ångest och skuldkänslor. Så några framsteg har jag allt gjort. Sen tänker jag positivt. Det var ett medvetet val. Inget som saboterats egentligen. Man håller ju inte nollar för evigt i NHL som en kompis skrev. jag håller nollan ofta nog! Jag får ju dricka om jag vill men har hittills inte velat det. Igår valde jag det, så det känns skönt att man inte svikit sina egna löften eller liknande. Lite tråkigt kanske men det är ju även en 1-0 förlust i fotboll så.

Jag kämpar på. Nu blir det ut och äta. Eventuellt någon öl faktiskt. Det beslutet tar jag där och då. Känner mig inte nere så... men visst är det att leka med elden... eller att snurra revolvern och se om skottet går av...

Tack för kommentarer!

Tack, och tack detsamma.

Medans jag städade hemmet imorse så funderade jag på alla äventyr jag gjort (har rest en hel del), och kom fram till att av alla år så är det en vecka som sticker ur. Den vecka så valde jag att vara nykter. Jag hade bestämt mig för att vakna upp tidigt och träna. Det är faktiskt den vecka som är bland top 10 av alla veckor jag rest.

Vilka spännande framtidsplaner du har smitt! Det låter verkligen värt att kämpa för :) Och det är väl det som krävs kanske. Något bättre som hägrar. Något too good to say no to. Och att dricka vore att säga nej. För mig är det ett nytt jobb som kommer att kräva mitt bästa jag. Mitt nedsupna, nedstämda, slutkörda, ätstörda jag fixar inte att följa den drömmen. Ha en fin nykter helg!

Du kanske borde söka läkarhjälp ifall du eventuellt är bipolär? Det var bara en kärleksfull tanke jag fick när jag läser.
Kram

Kämpa på!

Hej sommarflickan! Vad dubbelt det är att se dig här igen❤️ Jag är så glad för din nykterhet, men känner sådan medömkan i din historia. Jag hänger på lite på avstånd, är väldigt ickeaktiv i trådarna. Ville bara lämna en cyberkram och ett välkommet tillbaka. Du förtjänar att må
Bra och du är värd allt gott.

Fridens ??

Jag vill bara rekommendera naturell Kombucha. Det är en dryck på fermenterat te, ofta smaksatt, lite pärlande, god och nyttig. Den naturella Kombucha, utan smaktillsatser, är en fullgod och utmärkt måltidsdryck enligt min smak. Kung Markatta har den. Finns bl a på vår ICA. Testa!

Tiden från det att tanken uppstod tills dess att jag befann mig på bolaget var försvinnande kort. Det var som om någon/något tog över min kropp och plötsligt hade jag ingen kontroll. Mycket obehagligt. Där ser en hur stark alkoholens makt är över en. Den här gången vann jag men det kommer med all säkerhet inträffa fler liknande episoder. Då hoppas jag att jag tar samma vettiga beslut.

Vad jag förstår så verkar de har lyckats med den alkoholfria ölen, problemet är bara att jag inte gillar öl. Jag är en vitvins-alkis och jag är aldrig ute efter att bli full, bara skönt avslappnad och glad. Jag dricker inte viner som jag inte tycker i goda och skulle det bara finnas öl och rödvin att tillgå skulle jag hellre druckit vatten. Dock kan jag dricka väldigt mycket gott vitt vin, det är ju det som är problemet, att det inte stannar vid 2-3 glas vin.

Igår drack jag två glas av det alkoholfria vinet men jag kunde lika gärna ha skippat det. I fortsättningen får det nog hellre bli alkoholfri ciderdryck från den lokala mataffären.

Skönt iaf att vakna helt nykter idag på den 45:e dagen. Det kunde ju ha slutat helt annorlunda igår.

Har haft problem med sömnen igen men det kan bero på värmen också.
Idag är det en vecka sedan jag vaknade av att jag ramlade ur sängen och slog mig i pannan. Jag är fortfarande öm där. Jag har kvar ett stort blåmärke på bröstbenet. Mina ögonvrår som varit blodsprängda är nästan normala nu. Ibland är det bra med solglasögon! Annars någon kanske tror jag blir misshandlad!

Jag ser detta som ett tecken från Gud. Hen försöker hjälpa mig. Viskar först i mitt öra för flera år sedan men jag lyssnar inte. Hen försöker lite mer tala till mig på normal nivå. Det biter inte på mig heller. Nu börjar Hen höja rösten men i samma takt höjer jag min alkoholnivå så jag slipper lyssna. Hen skriker till slut men jag är så van vid det att jag ignorerar det och dövar allt med mer vin. Nu inser väl Gud, som av någon anledning fortfarande inte gett upp om mig, att jag behöver mer handgripligen hjälp för att förstå mitt eget bästa så Hen knuffar mig handlöst ur sängen. Det är lite svårare att ignorera när man ser sig i spegeln varje dag. Dock resulterade det bara i en dags nykterhet för dagen efter drack jag ju igen. Då såg Gud till att jag blev så förvirrad att t o m barnen reagerade. Då, äntligen, fick Gud min uppmärksamhet! Tack, Gud, för det. För att du inte gav upp. Jag lyssnar nu. Jag lyssnar. Och jag är nykter och jag gick tillbaka till "min" fina AA grupp och bad om hjälp. Förlåt mig för mina brister. Jag vet att du kan hjälpa mig avlägsna dem.
Idag är en ny vacker dag och jag ber om styrka att oavsett vad som händer så kommer jag vara nykter.

Strongt
av dig att återfå förnuftet när du redan är på bolaget. Tänker att har man redan satt foten över den tröskeln så är man så långt kommen i tanken att dricka så det är omöjligt att stå emot. Det var bra gjort av dig att bara köpa alkoholfritt!
Synd att det inte finns goda alkoholfria alternativ, btw. För mig har det gått förvånansvärt lätt den hör gången att stå emot. Har kunnat hanka mig fram med lättöl. Har druckit det både hemma och ute på krogen. Massor! Lurar mig själv lite att tro att jag kan dricka som alla andra ;)
Men alkoholfria viner har jag inte vågat mig på för det blir nog en allt för stor besvikelse...

har träffat såna här barn.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fetalt_alkoholsyndrom

För det är en god morgon. Jag vaknade upp kl 6:30, pigg och nykter. Jag har kämpat i 6 dagar mot en demon. Han var riktigt stark i början, men börjar vika sig nu. De 3 första dagarna var hemska. Jag hade en ganska så stark abstinens.

Det är inte första gången som jag försöker att sluta. Jag skrev här sist för snart 6v sen men demonen hade för stort grepp om mig, och viljan att vinna över honom var för svag. Nu är jag mycket starkare.

Jag har alltid haft ett beroende. Ibland flera, och kommer nog alltid att ha. Men det är dags att välja ett som inte skadar mig så som alkohol gör.

Jag är 40+. Min kropp börjar säga ifrån. Jag dricker nästan varje dag, kanske tar en dags vila för att döva samvetet men för egentligen bara över den dagsransonen till nästa dag. Jag var ju så duktig dagen innan tänker jag.

Så vad skiljer sig nu? Varför ska någon tro mig denna gång?

Jag vill leva. Jag vill inte dö. Alkohol tar livet av mig. Min kropp säger ifrån, på allvar nu. Jag orkar inget annat än att jobba och det är knappt det heller. Ibland stannar jag hemma för jag är för bakfull. Jag förlorar pengar. Att inte gå till jobbet är dyrt, alkohol kostar. Det måste ske en ändring.

Så, jag har börjat plannera en jorden runt resa. Jag
ska lära mig nya saker. Sånt som jag alltid drömt om att kunna. Jag har satt upp nya mål i livet. Kortsiktiga och långsiktiga. Planerar. Skissat på en budget och valt ett datum. Men det finns ett hot till allt det här. Ett hot som sätter käppar i hjulen.

Precis, alkoholen.

Så jag är inne på dag 7. Det är en kamp, men just nu så är mina mål starkare än viljan att spendera pengar på ett gift som sakta men säkert förstör mitt liv och mina planer till ett lyckligare liv.

Så, jag kommer skriva av mig här i hopp om att motivera andra och framförallt mig själv. Dåliga dagar kommer att komma. Det vet jag.

Så för idag så får detta bli mitt inlägg. Nu när jag har energi och ork så ska jag laga mig en ny juice som jag läst om. Den ska tydligen vara jättenyttig. En bra start på dagen.

Ha en bra nykter dag.

Så stod jag där på Systembolaget. Ett sug jag inte känt på väldigt länge tog överhanden och innan jag visste ordet av så befann jag mig där jag inte ska befinna mig.. Eftersom jag dricker Antabus kan jag inte dricka alkohol men jag lusläste nätet på tips hur jag kunde lura Antabusen och dricka ändå. Givetvis hittade jag inget vettigt, som tur var. Ringde några vänner som har varit/är i liknande situationer och de kunde resonera vettigt med mig. Till slut vann mitt förnuft och jag köpte bara en flaska alkoholfritt vin. Jag har 44 dagar av nykterhet bakom mig och vill gärna kunna fortsätta lägga till dagar. Men det där jävla suget alltså.

Vinet var inte någon höjdare. Smakade mer som surt gammalt vin som man försökt rädda genom att hälla socker i det. Varför är det såsvårt att framställa alkoholfritt gott vin? I jämförelse är läsk både godare och billigare. Men sköna sommarkvällar förknippar iaf jag med ett (eller flera) glas iskallt gott vitt vin.

Så idag van jag över alkoholjäveln, mycket tack vare mina vänner och intaget av Antabus. Jag är tacksam för det. Dock undrar jag om jag någonsin blir kvitt suget helt och hållet. Jag hoppas verkligen det men jag inser att det kommer ta lång tid och att Antabusen är min bästa vän i dessa lägen.

Idag gryr den 45:e dagen och jag har inte varit nykter så här länge sen hösten år 2000 om jag inte minns fel. Men då festdrack jag bara, aldrig ensam, aldrig på en vardag utan anledning och inte enbart för att det var gott.

Så idag ger jag mig en massa ryggdunk för att jag faktiskt motstod frestelsen. För de som inte förstår är det kanske ingen stor sak men för er som befinner sig i samma situation som mig förstår precis hur jobbigt det kan vara. Därför är det så skönt att ha det här forumet, där en kan vara totalt ärlig och utlämnande utan att bli dömd.

Idag motstod jag alkoholjäveln och vann!

Handlar alkoholism om att försöka anpassa sig och bli normal? Alltså, vi som inte klarar det, är vi de som fuckar upp ett och annat?

Vi som egentligen inte vill bli normala då? Vad gör vi? Startar inbördeskrig? Seriöst menat!

Kcällen verkar flyta på bra under förutsättningarna. Några extra öl intagna. Sitter i en hörna. Fullt sjå omkring mig. Alla glada. Utom jag! Jag tänker. Funderar om jag är den enda levande - och alla andra endast robotar skapade av Gud. Är det möjligt?

Alltid varit troende - trots jag ej är uppväxt i ett kristet hem. Men med troende kommer tvivel. Så det är en indirekt börda att tro.

Kände mig så nära Jesus efter någon dags vandring i skogen. Var det en inbillad inbillning eller kom jag närmare honom? Finns Gud ens? Och är det ens något positivt?

Tror mig veta vissa saker. Jag blir nog aldrig nöjd. Jag kan lyckas med vad som helst, men samtidigt kommer tanken, men det där kunde du gjort bättre. Jag har alltid haft prestationsångest inför mina systerbarn som jag vet älskar mig. Men jag är aldrig nöjd med det jag levererar och är alltid rädd att de ska tycka att jag inte duger.

Hur fan kan det vara så?

Hur kommer det sig att jag känner - ska jag dö är det långt från alla, där ingen vet vem jag är. Ingen ska veta! De ska bara undra varför jag inte hör av mig.

Det är inte lätt att vara människa, men det blir desto svårare i ett samhälle styrt av partierna i Sveriges Riksdag, de som inte bryr sig något alls än om sig själva. Hur fan ska man då kunna leva? T ex är jag sjukskriven nu, och det ska normalt ta 30 dagar att räkna ut sjuklön från försäkringskassan, men det har gått nästan tre månader nu. Nystartad enskild firma. Precis detta man behöver när man söker trygghet. Sparkapital ruineras i sökandet. Ovisshet om framtida inkomst realiseras. Dagens Sverige ska ingen kunna andas normalt med en puls under 70. Ska pengarna åt ena hållet så är det skott som väntar men ska de ut till enskilda individer så riskeras allt.

Jag passar inte in. Jag vill förändra hela världen men de säger det är omöjligt och jag måste ändras. Hur fan blev det så här? Jag kan inte vara ensam. Vi måste ju vara minst 25% som känner så. Varför kan vi inte enas? För att vi är så indoktrinerade?

Jag tror inte det är den stora faran för barnet. Dock ska du ju inte vifta bort farorna. Ibland styr inte förnuftet. Dra i nödbromsen. Andas. Vad vill du. Gå sen små steg ditåt.

Skrämselpropaganda är oftast ingen bra metod för att ändra beteende. Utan positiv motivation är det som kommer få dig i rätt riktning.

Säger jag som inte krökat på 20 månader men fick något jövla breakdown värre än WWII.

Kämpa på

Du är värd all medkänsla. Även min dag har varit lite tung, men jag har intalat mig att den kommer att ta slut den också. Det är gärna så att det är två steg fram och ett tillbaka- Och med dimmig hjärna och vingliga ben så blir det ju knappast bättre. Eller hur, vännen?

God natt och sov så gott, imorgon är en annan dag!

Ibland är det helt enkelt så synd om en själv så att man börjar gråta. Jag vet inte om det hjälper, för det ändrar inget. Men det kan kännas lite lättare om man kan gråta. Då är man iallafall inte helt inkapslad bakom ett pansar. Fint så.

Jag tror på dig och jag förstår att du inte saknar en "partner". Har man ingen familj av någon anledning, så hjälper inte ett romantiskt förhållande mot den sortens ensamhet. Jag tycker att alla får plats på ett sånt här forum, du med.

Ochäven med 120 slag är det inga större problem säger jag. Trappar du när är du safe, slutar du tvärt är det förmodlugen lugnt. Beror mycket från person till person och hur starkt psyke man har...

Tack för ditt svar Denlillamänniskan. Jag vet inte. Stabilitet, trygghet och att få uppleva äkta kärlek utan svek eller andra hinder. Det är vad jag tror. När jag mår bra så saknar jag ju dock ingen partner.

Men ensamheten är det som tär. Inga föräldrar, inga barn. Har en syster. Men hon har sitt liv. Shit. Nu rinnar tårar.

Tack för dina dina ord om min modiga resa för den kan ingen ta från mig. Vandrade ju 2.5 veckor först. Men jag når ingenstans. Är intelligent och allt. Känns ändå som ingen tror på mig. Känner mig så malplacerad här!

Tror nog inte att du får delirium. Fortsätt trappa ned hårt och bestämt. Låt det ta fem dagar, sen kan du släppa oro för abstinensen. Om du inte tror på mig så kolla symptom på vilopuls över 120 slag/ minut och rejäla skakningar. Inga såna symptom; Ingen abstinens att oroa sig för.

Sen har vi ångesten och svettningarna. Obehagligt men inte farligt så länge det håller sig till det. Vill du verkligen sluta dricka så kan jag gratulera dig till ett bättre liv om sådär två-tre veckor. Håll ut och ta en dag i taget. Skriv i forumet varje dag.

Ja, det kan vara svårt att hålla sig i balans, med eller utan öl. Livet blir ju liksom inte annorlunda, och man blir ingen annan person av att arbeta med nykterheten. Ensamhetsproblem och existensiella tankar smyger sig på lik förbaskat.

Du lever ut, men känner dig ändå inte mer levande. Du har gjort en modig resa, men vad saknar du egentligen? Att få höra till? Att känna dig mer nöjd och harmonisk?? Närhet och få spegla sig själv i någon annan?? Vad tror du det kan vara som gnager själen på dig?

Jag önskar dig en fin kväll och hoppas att du inte ska ramla rätt ned i något megaåterfall.

Drog ju utomlands för 2.5 veckor sen. Gått sjukt bra. Dock har jag känslomässigt åkt värre berg- och dalbanor än de jag åkte på Prater i tisdags. Ingen alkohol (förutom en som jag fick i måndags trots jag beställde non-alcoholic). Den slank ju ner och tankarna snurrade på.

Men en öl där gick ju bra, trots att jag inte ens ville ha någon. Bytte stad i onsdags. Ingen alkohol på kvällen men igår blev det mycket känslostormar. Känns som jag egentligen inte har några vänner - borde inte tvivla men tankarna kommer. Mitt liv är sjukt märkligt. Vet inte vad jag har för liv. Känns åtminstone som jag inte passar in en enda stans. Funderat att bosätta mig på ett enkelrum i Vitryssland för runt 15 000 om året. Fly bort eller komma till ro är frågan...

Iaf, jag drack en öl innan jag skulle träffa en tjej igår. Enklast att beställa och jag var helsvettig efter 20 min i en buss utan a/c. Det blev bara kalkon av hela mötet. Första tio minuterna funkade utrustningen som den skulle men sen helt död. Jaja, skitsamna på flera sätt men efteråt kände jag mig helt vilsen.

Vad söker jag? "Flyr" utomlands och testar typ allt som går att testa. Ja, inte droger alltså utan livssituationer. Flög nykter, åker "allt" på nöjesparker, ringer prostituerade, ska besöka alla städer, testar att skjuta skarp ammunition med bmg osv. Ska flyga flygsimulator med riktiga kaptener.

Jag vill leva, känna, må bra. Upptäcka livet för mig. Det känns likväl så jävla tomt stundtals. Det sliter i mig. Ett enkelrum i Vitryssland låter vettigt. Vad sysslar folk med i västvärlden som betalar 10 000 plus i månaden för boende? 50 spänn för tre små kulor glass när det kostar 18 i Budapest?

Jag får inte ihop livet. Ensamheten tär hårdast. Avslutat flertalet relationer senaste åren. Inte att folk avslutat de för att jag druckit tidigare. Utan för att jag inte vill eller orkar. Men vad vill jag?

Just ja, har dansat ute på "disco" nykter också. Känns som jag kunnat göra allt för att känna liv. Allt utom höga höjder i slänggungor och liknande.

Har aldrig passat in och kommer aldrig göra. Det är som att försöka få ett isblock att landa på solen. Funkar inte!

Tankar om att köpa ett eget vapen och skjuta någon viktig person slår mig. Kan jag känna mig levande då? Om inte annat "ni lät mig inte få vara mig, då vann jag ändå".

Jaja, det blev ytterligare två ål ifår kväll när jag satt och funderade. Tänkte att vad spelar det för roll? Jaja, nöjde mig där och det var positivt.

Idag blev det massage (riktig) för sjätte gången på dessa veckor. Efteråt drog jag yill ett grymt burgar-hak. Hux flux hade jag beställt månadens drink, en snaps persika (4 cl) och en öl. Efter det ytterlugare två öl och här är jag nu. Imorgon ska jag upp 08 för att ta mig vidare.

Resan utvecklar sig till stress trots att jag chillat hela den här dagen. Funderingar om att besöka alla världens länder kommer. Vad händer?

Just det ja, kan lika gärna säga detta också... förutom vanliga prostituerade har jag kastat mig ut i bdsm världen. Visst, alltid haft ett öga dit. Jaja, upplevt det nu iaf.

Vad söker jag? Kan jag finna det? Mår jag ens bra? Får jag rätsida på detta? Vad gör jag nu? Traskar till ny pub eller går hem?

Saknar nog trygghet. Men vet inte hur det känns! Aldrig upplevt det tror jag.

Blä, nu blir jag sentimental. Inte bra. Inte självömka och gråta. Men på något sätt känner jag mig mindre instängd just nu med några öl i kroppen.

Var billigt här åtminstone, tre öl, en drink, en snaps, lökringar samt en fet burgare med strips för 23€. Och då är det ändå Bratislava vilket inte är superbilligt.

Fan, orkar inte vakna bakfull imorgon. Orkar inte känna heller.

Återfall? Kallas det så? Vad hände? Vart är jag på väg? Vet ju riskerna men kan jag hålla mig i balans, oavsett nykter eller med någon öl ibland? Usch! Lyckades åtminstone tacka nej till fler öl här. Alltid något. Känns ju som jag har kontroll nu trots det snurrar i huvudet!

:(