Senaste kommentarerna i forumet

Det kändes så hoppfullt när jag sökt vård och läkaren sade att jag skulle höra av mig till vårdcentralen i början av veckan för att kolla hur det gick med min remiss. Så jag ringde dit i tisdags. Men de hade inte fått nån remiss. Jaha?? De kunde boka mig till en läkartid som är idag, fredag. Jag tog tiden. Ytterligare en ny människa att prata med och förklara för. Det kändes inte så roligt. Men jag tänkte att jag får väl ringa till akutpsyk och fråga om de skickat remissen?

Jag ringde dit och det visade sig att den läkare jag träffat innan helgen, varken hade skrivit journalanteckning eller skickat någon remiss. Hon som svarade sade att läkaren haft så mycket att göra så han hade glömt bort. Satan, vad bortgjord jag känner mig!! När han konstaterat att jag inte tänkte ta livet av mig under helgen (slog bort de tankarna eftersom jag ju skulle få hjälp), så glömde han helt enkelt bort mig. Jag tumlade handlöst ned i mörkret igen. Satte siktet på överlevnad resten av veckan och nu får vi se vad vårdcentralen har att erbjuda idag.

Ringde även min mor. Hon som aldrig hör av sig och frågar hur jag har det. Berättade för henne vad som hänt och så småningom gled samtalet över den vanliga beklagan över sin man (det är inte min pappa). Jag sade till henne att det hade varit bättre om hon brytt sig om mig och min syster när vi var barn, istället för att satsa allt på ny man, nytt hus och ett nytt barn. Hon svarade helt frankt att hon prioriterat ett eget hus framför sina barn, och att det var hennes rätt eftersom hon hade krigsneuros. Tänk om jag hade gjort så med mina barn? Slutat bry mig om dem, kastat ut dem ur hemmet efter några år av försummelse, psykisk terror och misshandel. Och sen skyllt på att jag själv haft en taskig barndom och därför hade min rätt att skita i mina egna barn. Eller att använda min barn för mina egna behov. För mig finns inte sånt beteende. En mamma tar hand om sina barn och ser och förstår dem. En mamma intresserar sig för sina barn för deras egen skull.

Det har i hela mitt liv funnits hopp om att hon en dag skulle förstå och äntligen bry sig om mig. Men hon kan inte se andras behov, bara sina egna. Och för henne är det viktigast att ytan ser bra ut. Att hennes behov av status går före hur hennes barn har det. Jag vet att det låter bittert, det är bittert. Men det är tyvärr sant. Jag vet det, eftersom min syster och jag hade några bra barndomsår innan helvetet började. År när mormor bodde hos oss och tog hand om mig och min syster. Vi fick det som barn ska ha under de åren. Därför gick vi inte helt sönder och klarade oss. Vi fick förmågan att ta hand om våra egna barn. För min egen del skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men det får räcka såhär. Jag skriver det här, för att kunna gå tillbaka och läsa senare.

Det här är iallafall grunden till att jag ibland känner mig som en osynlig person. Jag vet inte riktigt vem jag är. Det är som att det saknas något och det blir tydligt när jag ska relatera till andra människor i nära relationer. Men när jag dricker alkohol, så känner jag mig lite mer levande. Då finns jag lite tydligare. Eller när jag umgås med djur eller vistas i naturen. Då är jag delaktig och finns till.

Jag har lärt mig att hantera känslor av att inte finnas. Jag har lärt mig att stå ut när jag drabbas av overklighetskänslor. Jag vet att det inte är verkligt när jag känner att jag inte kan lita på någon. Jag vet att jag inte är galen. Det finns heller inget att medicinera. Då hade ju alkoholen fyllt sitt syfte. Man kan varken medicinera eller dricka bort en smärtsam livssituation. Man kan inte heller supa bort insikten att man är trasig och bristfällig i sitt innersta känsloliv. Vägen är inte bort från smärtan och förvirringen. Vägen är igenom.

Mina barn bryr sig om mig. Den äldsta skickar SMS och önskar mig en fin dag och att vi ska höras senare. Den yngsta vill prompt följa med mig till vårdcentralen, fast jag har sagt att det inte behövs. Jag skulle hellre vilja vara den där modiga mamman som stöttar dem. Den roliga mamman som skojar med dem. Den där förstående mamman som inte ryggar för några känslomässiga behov eller yttringar från min barn. Den där mamman som brukar kunna stötta barnen när de är rådvilla och inte vet vad de ska göra. Men nu är det inte så.

Nu är jag den där mamman som bara gråter och är rädd. Som kämpar med att inte dränka sig i vinets smärtlindring. Som sitter i en båt med trasiga segel och har tappat bort kompassen.

Du är en arbetslös, hemlös alkoholist i dag (ev med någon bokstavskombination?) och har farliga tankar om att du nog kan "dricka rätt kontrollerat".
Se sanningen i vitögat och gör dig själv en tjänst genom att satsa på nykterheten istället. Den här vägen verkar annars bara leda käpprätt åt helvete.
Nu har du bett myndigheterna om pengar och akut boende, starkt jobbat där. Har du kontaktat sjukvården om ditt drickande?
Du förlorar ingen stolthet på att kontakta din syster, hon vill säkerligen sin brors bästa.
Din attityd med "up yours" förlorar du mest själv på - du är ingen pansaromsluten sköldpadda, be om hjälp! Som du beskriver det så verkar du ha en oerhört stark potential, som du inte får utlopp för. Lägger du flaskan på hyllan och tar itu med dina problem så har du en lovande framtid i sikte.
Eftersom din tråd heter "Vad ska jag göra?" så hoppas jag att du inte tar illa upp för välmenta råd.
Allt gott!

Jag hittade ju en halvt uppdrucken liten vinflaska igår efter jag skrivit detta, o det gick krama ut ett glas, vilket bara gjorde mig trött. och less på mig. varför kunde jag inte hälla ut den flaskan. Nåväl. Ny dag idag. börja om.

Pellis.. det är alltid så svårt att "tacka nej" när man umgås med vänner som dricker och man själv inte vill... jag har haft så svårt att tacka nej utan tänkt.. äh max två glas...för att jag inte vet hur jag ska tacka nej.... så antingen så träffar jag dem... eller så går jag inte alls.. känner att för dig måste det vara supersvårt om ni umgås tillsammans på semester...

Det var väl ca två år sedan jag var inne på forumet. Då jobbade jag fortfarande på att få min man och mig att inte dricka så mycket. Jag försökte upprepade ggr få honom att förstå vårt problem. Själv har jag gått i KBT terapi för att reda ut massa tankar... vilket till slut ledde till att "nu får det vara färdigt".. så för över ett år sedan tog jag beslutet att skiljas. Han ville då gå i familjerådgivning, vilket vi gjorde, för barnens skull.. Men kärleken fanns helt enkelt inte kvar... Nu har vi bott isär i över ett halvår... insåg bara för några dagar sen att jag absolut minskat på alkoholen Men... jag dricker inte lika ofta fast då jag gör det så har det blivit för tok för mycket och jag vill inte sluta.... dövar all den oro jag har med alkohol. Under senaste tiden har jag haft två "panikångest attacker"... de har inte varit nådiga... Ångest som knappt går att beskriva.... så nu har jag insett att jag inte kan ha en sund relation till alkohol alls utan bestämt mig för att sluta helt.... för min och för mina barns skull.... Att lämna ett äktenskap och att ha levt med någon i 15-års tid är det så jobbigt att inse att personen man levt med... just nu gör allt för att få en att må dåligt... skickar elaka sms etc... varje gång det "plingar" i telefonen får jag ont i magen... känns som jag står i försvarsposition tiden... Just nu är det tufft... Snurrar mycket i huvudet... Tacksam för lite stöd.

Ha en fin dag alla!

Du verkar vara beslutsam och ha en hög motivationsenergi! Jag hänger också här inne för att jag dricker alldeles för mycket vin men ska förändra det *snart*...

Va här inne varje dag om du kan det gör att allt är mycket mycket enklare. Jag är på semester och har inget internet utan får lita på 4G och internetdelning vilket är både krångligt och dåligt ute i skärgården. För mig innebär det att allt går så mycket sämre med karaktären från att avstå vin plus att vi är ett gäng på 12 vuxna som där iaf 10 st borde skriva in sig här. Kram ?

fullmånen....

Det här verkar ju hopplöst! Jag vill sova - NU! Suck... ?

Jaha, ikväll ligger jag vaken igen... Det är väl för mycket som surrar runt i huvudet. Gud, ge mig nattro, tack. ?

Välkommen hit till forumet. Det låter som ett bra beslut av dig att berätta för dina närmaste hur du mår. Bara det beslutet kommer säkert kännas som en stor lättnad. Fint att du beslutat dig för att be om hjälp. Lycka till! ?

Imorrn kommer jag berätta för mina anhöriga hur illa det är. Värsta är att de kommer inte tro mig.. Levt med skiten i snart 20 år. Ingen vet nånting! Måste få ett slut! Har kämpat och kämpat för att bli fri, men misslyckas varje gång. Antingen får de hjälpa mig eller så får det bli nåt behandlingshem

Har nog haft ångest innan också, innan jag tog till alkoholen. Har verkligen rannsakat, och jag har insett att jag mått dåligt ända sen jag var liten. Men hade då svårt att sätta ord på det. Men nu förstår jag. Jag har alltid känt mig annorlunda, inte att jag duger som jag är m.m. Det har jag kontrat med att alltid försöka med att vara duktig och snäll för att folk ska tycka om mig. Jämfört mig mycket med andra m.m. Och då finns det baksidor, man blir utnyttjad. Svårt att säga nej. Dåligt samvete. Sen har det hänt saker de senaste 4-5 åren som spätt på det ytterligare. Inbrott, brandolycka, en kille som misshandlat mig psykiskt och fysiskt samtidigt som jag försökt att hjälpa honom med sina problem, andras problem, sköta mitt företag och mitt andra jobb. Ett ekorrhjul utan dess like fyllt av stress. Vilket har resulterat i där jag är idag. Men jag kämpar, jag ska hitta vem JAG är. Det är mitt mål. Och min dröm.
Jag har tagit hjälp, gått hos psykolog på vct sen januari till april då hon skickade mig till öppenpsyk för vidare behandling. Men där har jag bara varit en gång hos en ssk. Nu har jag fått tid den 21/8 hos en psykolog för en djupare bedömning. Psykologen jag varit hos innan satte diagnoserna ptsd och utmattningssyndrom. Så vi får se. Sen har jag tagit hjälp av hypnos, healing, bioconterapi, varit hos ens om jobbar med tankens kraft m.m. Så jag har verkligen gjort mitt bästa för att ta hjälp. Och det har hjälpt. Jag vet att allt sitter i hjärnan. Man ska bara överlista den.
?

Hemresan på båten blev okej. Lyckades sova trots vilstol bara. La mig på golvet till sist. Fanns någon gemenskap bland alla oss som låg huller om buller.

Min polare skulle hämta mig på morgonen efter när jag kommit i land. Runt 06.30. Så tankarna var att, drick inte mer än att du kan köra då. För min polare lämnar alltid nycklarna direkt till mig ifall han hämtar mig.

Ville samtidigt få sömnfeeling på båten. Hade under dagen druckit två öl på djurparken samt när jag åt en stor döner kebab. De hade gått ur kroppen när jag gick på båten. Dum vana att beställa den sortens öl. Jävla balansgång. Vet ju vilka risker jag utsätter mig för. Drack upp medköpta vodkan samt beställde en öl i baren. Tuggade i mig chips och föll in i sleeping mode. Vaknade vid 04 ungefär och efter det var det ingen vidare sömn.

Kom i land och tog tåget, min polare hämtade mig och blev skitsur att jag inte ville köra, han var rädd att inte hitta parkeringsplats nära sig. Jag "visste" det skulle lösa sig då folk kör till jobbet etc. Det fanns plats. Onödigt dock att irritera upp honom då jag vet hur han fungerar.

Fått låna bilen att sova i då jag inte orkar hämta tältet etc, och hade ändå behövt bilen för att köra och tälta. Duschade på centralen men 50 spänn! Huga. Det tänker jag inte göra om.

Fick tusen tankar om jag skulle inom systemet. Var längesedan jag var där. Beslutade mig för en flaska vin. Kanske inte dricker den. Självbedrägeri då jag vet den kommer slinka ner. Men inte druckit något idag och det är väl det längsta av alla dagar. Och alkoholmängden är också den klart minsta hittills på ett tag. Runt 25cl vodka omräknat. Lär väl inte helt somna på det men får trötta ut mig. Samtidigt vet jag inte var jag ska ställa bilen och innan dess blir det ingen alkohol.

Köpta vatten och chips också. Skrivit mig i en större kommun nu. Var på skatteverket och snackade även om försäkringskassan där. Upp till åtta månader kunde det ta. Seriöst, åtta månaders väntan på sjukpenning? Fixade med mig massa papper och drog till soc. Nu får de fan hjälpa till med allt i väntan. Fel kontor tydligen så får ringa imorgon istället. Kan jag få en knuff åt rätt håll nu. Så jag kan andas lite. Hoppas de kan betala något billigt enkelrum i tio dagar. Vore guld värt.

Annars vet i fan vad som händer. Måste samtidigt vara snabba beslut imorgon. Orkar nog inte sova i bil fler nätter. Vill inte hämta tältet hos syrran. Vet inte helt av vilken anledning. Men typ som att hon "fick rätt". Samtidigt om jag hämtar tältet så är det "up ypurs", jag överlever. Hålla fasaden uppe. Inte be om hjälp. Hård som ett sköldpaddeskal.

Imorgon måste vara sista dagen jag ska dricka. Tankarna kommer alldeles för ofta nu att, jag kan nog dricka rätt kontrollerat. Men glad det gått bra ändå den tiden jag druckit nu även om det blivit dagligen. Skillnad på mängden nu och minst en bib i fem dagar i sträck!

Kan vinden blåsa mitt håll nu?

Möte igen. Alltid trevligt. ?

M

Över tre är rätt vanligt bland oss här skulle jag tro.

Jag förstår att det känns så men försök att inte vara så hård mot dig själv. Vi är alla mänskliga och vi begår alla misstag. Det viktiga är en vilja till förändring.

Jag tror på oss oavsett hur många gånger vi halkar ner igen. Vi har en inneboende glöd och det finns ett ljus i tunneln. Och ljuset hur litet det än är, är frånvaron av mörker.

.

att sluta dricka, det syns ju tydligt i min dagbok, speciellt läskigt är när jag ser den flera år tillbaka och det är samma visa. Så glad o stolt över mig själv när jag inte smygit iväg till bolaget tre eller fyra gånger varje vecka, utan kanske bara en. eller inte alls. Men det slå till så hårt. I lördags kväll, efter jag umgåtts med mina syskon (hade varit på bolaget innan, så ryggsäcken var redan full), så svepte jag ner massa öl. Bestämde mig på söndagen, nä, inte någon gång fler. Så måndagen gick ju bra, var glad, och även på tisdagmorgon. Nu ska jag inte dricka mer, jag ska kämpa, för jag mår ju bättre så här. Osså senare på dagen, tog jag cykeln ner till stan, för att handla på bolaget. Öh, vad hände nu då. Jag cyklade hem igen, utan att ha uträttat mitt ärende. Glad. Tog sedan en biltur för jag skulle göra nått, och vad gör jag då, jo går in på ett av de andra systembolagen i stan, fyller på med en liten vin, 6 starköl o 2 eller om det var 3 cider. Så var den kvällen förstörd.

Onsdagen så, ganska typisk bakfulletrötthet, var tvungen vara bland folk, vilket nog var bra, sov en del. Så idag, torsdag, är det kanske dag 2 då. Är jag nykter, har varit ute och joggat lite i skogen på morgonen för att inte bara sitta ensam hemma i lägenheten, och funderar på dra iväg en tur med mtb:n för att få nån annan kick än den där härliga dimman som jag så älskar. Dimman gör att jag utsätter mig för andra saker, säger dumma saker, skriver dumma brev. Det jag ibland undrar över är - varför ser inte någon det? eller gör de det, men säger inget??

Jag är ensam om detta vad jag vet. Så att skriva här bland er, och läsa att det finns andra i samma situation, hoppas jag kommer hjälpa mig att komma vidare ut i frihet.

Skit vad sur o arg jag ibland är på mig själv för det här. Det är ingen mening att försöka låta bli! Jag är inte värd något annat. Eller de kvällar jag är nykter också hör jag någon granne ha fest, eller hur de knäpper en öl... så mysigt...

Att sluta helt är läskigt, så skitläskigt. Vad ska jag göra med all tid? Tror det är en av de stora grejerna för mig. VAD ska jag göra med all tid.

Dagens reflektion. I dagens DN, första delen, finns 8 st halvsidesannonser för vin utav totalt 28 sidor. Jag inser att bolagen bakom annonserna är stadd vid kassa... ?

Tack, snälla du. Ja, det finns nästan ingenting som gör en så förtvivlat hopplös som de myndigheter vi har idag i vårt land. Fånga mygg och sila kameler..

Förstår precis hur det känns att få jobbiga meddelanden från myndigheter, har själv tampats med FK när jag varit som skörast i livet. Hade man en gnutta hopp innan så är det som bortblåst när arbetsförmedlingen, FK eller vad det kan vara rycker undan mattan under fötterna på en. Offerkoftan på - sorgsen och sugen på att bedöva sig och bara försvinna...
Jag fick hjälp av en duktig läkare som fixade mitt problem, en fackrepresentant snackade med cheferna om nödvändiga anpassningar för mig.
Har märkt att jag varit dålig på att be om hjälp när allt känts svart och hopplöst. Det gör inte saker bättre. Ingen är tankeläsare så det gäller att öppna upp och be om hjälp (om det går att få, ofta blir man förvånad när ens "oöverstigliga" problem faktiskt går att lösa). Sätt upp mål, delmål och kolla vad du behöver göra för insatser längs vägen för att förverkliga det du vill uppnå. Visualisera framgång, hur DU vill ha det.
Det var mycket svammel i dag från Miss Hyde, men jag hoppas att du förstår att jag vill ditt bästa, Femina! Hoppas att du blir bönhörd också.
Kram

Välkommen hit till forumet! Jag hör smärtan i dina ord. Du dödar dig själv med A och framför allt dör livsgnistan i en sakta men säkert. Berätta gärna lite mer om dig själv och din situation. ?

Snyggt jobbat, FinaLisa! Håll i nu. Kramar tillbaks

Haha, jag skulle nog också bli gulblå efter första veckan, utan cigaretter. För några år sedan när jag slutade med ciggen (ett antal återfall på kontot) hade jag läst att man skulle ha en gummisnodd runt handleden och snäppa till när suget kom. Det blev en smärtsam erfarenhet! Minns inte hur rökstoppet slutade den gången, men jag tror i grund och botten på att befästa och belöna det goda istället. Eftersom jag har trillat tillbaka i beroendet flera gånger så är jag ingen förebild iofs... Men jag kan tipsa om Allen Carr! Hans böcker om att sluta med alkohol och rökning visar hur hjärntvättad man är som alkis/nikotinist. När man ser igenom "spelet" så känner man sig SÅ smart, stark och motiverad att sluta helt. Då var t.o.m. suget lite eggande, typ "kom igen då, jag vet vad du går för, nikotin-monster - jag är fri och struntar i dig!" Nåväl, alla sätt är bra utom de dåliga. Allt gott!

Med att associera om suget. Kanske ska prova när jag ska ge mig på snuset. Men min arm kommer nog att vara gulblå efter första veckan.