Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas att det har gått bra för dig idag.❤️

Det är ju DAG 59 idag (inte 58 som jag skrev i ett inlägg nyss).
Jag hoppas att dagarna snart blir en självklar livsstil istället för sköra dagar. ??

Det verkar som att du har tagit ett mycket bra beslut. "En jädra dag i taget".
Jag känner som du; rädd att glömma och börja försköna.
Tack för att du delar med dig.

Lycka till, ska bli spännande att följa dig, hoppas du uppdaterar oss om hur det går!

Jag menade inte hård i betydelsen sträng eller så. Men du är rättfram och ärlig. Sånt uppskattas :)

Tack för era kloka svar! ? Jag tar verkligen till mig!
Så skönt att kunna berätta och få neurala raka råd.

Jag ska ta en dag. Skriva ned allt på ett papper. Alt jag känner. Ta ett beslut. Stå för det.

Just NU är jag lugn i nykterheten trots ett sjukt sug innan jag steg in här på forumet! Här inne blir jag räddad, lugn, omfamnad, välkomnad som jag är.
Tack!?

Hej!

Väldigt bra forum! Har mest läst och fått motivation men tänkte skriva en liten rad också.
Jag är 34 och alkoholen har tagit över mitt liv mer och mer. I Januari nu i år så hade jag väl druckit i princip varje dag under 4-5 års tid. Drickande började vid 15 men började bli vardag när jag var sjutton. Eftersom jag bor i en storstad så har alkoholen och umgänge alltid gått lite hand-i-hand som sen följt med mig ju äldre jag blev. Från att "umgänges" dricka även om jag även då drack i min ensamhet så har det jag uppskattat mest och det är att dricka i min ensamhet också. Det handlade om är 6 öl eller en flaska vin på vardagarna själv och helgerna vart det självklart mer. Jag har två bolag som ligger nära mig så självklart fick jag ju köra en "varannan" besök grej så man inte dök in på samma bolag varje dag.

Jag fattar nu att jag rättfärdiga det eftersom jag inte köpte billigaste boxvinet eller billig skit öl utan drack mellan/övre priser på grejerna. Det blev ett försvar som att; - Jag dricker ju bara för att det är gott och trevligt.. Det fungerade bra de första 3 åren men sen kunde jag inte sluta, jag gick och köpte dem där ölen eller flaska med vin varje dag efter jobbet/ skola. Märkte att jag bara längtade efter att åka hem så jag kunde köpa med mig från bolaget. Det ledde till att jag blev mer och mer sluten, blev trött på människor och kände aldrig någon connection med folk omkring, svårare med att relatera till andra.
Jag är och har alltid varit en socialt begåvad människa, med snabba roliga kommentarer, men ju äldre jag blev så selekterades vänner bort, det var självklart på gott och ont. Däremot har många relationer försvunnit p.g.a alkohol - det har aldrig sagts rakt ut men det var ju mer min prio. Har sen tonårsåldern haft problem med depressioner och lärde mig då "magin" med hur det är att ta på sig masken som visar "hur bra man mår".

Förra året så pajade livet och jag föll ner i en utmattnings/ depression. Jag var i princip sängliggandes från oktober till januari. Var tvungen att flytta hem till föräldrarna, tyvärr så drack vi ju till helgerna men drog ner till 2,8or på vardagarna. Det var konstigt i början men fungerade efter tag. Sen blev det ju visserligen 4 st 2,8or om dagen och generöst med vin och annat på helgerna. Så vardagarna blev en livsuppehållande åtgärd till helgen, man liksom gör en eco-driving till vardags för att gasa upp i 200km/h på helgen. Det här var dock ett bra första steg för då fattade jag på ett annat sätt, det så påtagliga obehagliga känslorna av hur jag saknade det, hur jag tänkte på alkoholen konstant..

Nu har depressionen börjat släppa och jag är påväg tillbaka. Hoppas kunna plugga vidare till hösten alternativt jobba för att tjäna lite pengar (nekad ersättning av FK under hela sjukskrivningen)... Så är lite halvtaskigt med deg:P
Jag kom och tänka på för ungefär en månad sen att allt riktigt dumt jag har gjort i mitt liv så har jag gjort när jag har druckit och i samband med tanken så har jag liksom fått rysningar i kroppen/huvudet för att sedan försöka skaka på huvudet för att tanken ska försvinna.
Nu har jag iallafall varit nykter i 20 dagar. Jag svepte en flaska chablis dagen innan och jag vill inte göra det här något mer, alkholen har stått i vägen för hur jag vill leva mitt liv. Har visserligen klarat diverse jobb, rest väldigt mycket och pluggat på högskola men behövt lugnandet/ dämpandet på kvällar och helger för att varva ner.
Det tog mig 17-18 dagar innan det värsta släppte, dem fysiska symptomen och de konstanta tankar på alkohol. Ett tips som ger mig en bra känsla var att jag köpte en dagbok för två månader sen och nu varje kväll skriver jag till nyktersiffran med ett leende på läpparna. Jag har berättat för syrran och en kompis att jag ska "uppehåll" från alkoholen, men jag har som mål att utesluta den helt. En jädra dag i taget, men jag blir skraj när den dagen kommer och man börjar "glömma bort" det dåliga med drickande och istället försköna. Så en dag i taget.
Vad rekommenderar ni för att bibehålla nykterheten? Fick ett sms igår från en kompis; - En öl i solen nästa vecka?. Är fan nervös för sånt. Jag är lite orolig för att gå på möten men ser själv att jag behöver gå på något om någon månad eller så när jag börjar "glömma bort" och romantiseringen kommer tillbaka.. Kom gärna med sååå många tips som ni har :)

Tror du har lättare att fokusera på ilskan till din man för vad han gjort, men tror du också ger honom skulden för alkoholen och allt vad det nu innebär för dig.
Tycker du skall skriva ned allt du är arg för och allt du vill säga, läs det sen och skriv sen hur du vill ha det från och med nu.
Är bra att skriva, grina och skälla ( bra att sitta själv så ingen tror man är tokig?)
Du måste få det ur din själ och sen bestämma hur du vill ha det.
Bara några idéer om hur du skall börja bli hel// kram Strulan ❤️

Jag är ju mjuk egentligen ju :)
Men tack Denlillamänniskan, jag uppskattar feedback så jag lär mig mer om hur jag uppfattas.

Kraven sänks ju med alkohol. Nu är du nykter, och då dyker ilskan upp. Är du arg för att han är som han är, eller är du arg för att Familjen AB inte räcker för dig som grunden för en relation?
Man kan bara förlåta den som bättrar sig. Som dessutom själv arbetar med att närma sig, i syfte att försonas. Det räcker inte att säga förlåt. Ni måste också försonas. Först där tar ilskan och besvikelsen slut.

Jag önskar dig en fin dag iallafall. Just för att du är arg och ledsen, men ändå fortsätter att gå vidare i livet. Bra så, även om det inte alltid är skönt i stunden.

Jobbar än med mina känslor.
Är jämnare i humöret men så mycket ilska gentemot min man som faktiskt är rätt egoistisk. Hans intressen har tagit mycket av min tid och min energi. Hans lögner och undanhållande av information har gjort mig arg. Ilska jag dämpat med alkohol. Jag är så trött på mig själv och på att jag inte kan sluta vara arg inombords. Jag har försökt låta mig känna alla känslor men nu vill jag gå vidare. Jag vet bara inte hur. Och han vägrar förstå att jag är arg NU. Så lång tid efter. Han blir arg och vrålar att jag borde lämna om jag inte kan förlåta. Att han ”gjort misstag och ska inte straffas, han kan ju inte få det ogjort”... Känns som att kärleken är slut. Kvar finns allt vi byggt upp. Hus, hem, sommarhus, ungar, allt materiellt..

Jobbar än med mina känslor.
Är jämnare i humöret men så mycket ilska gentemot min man som faktiskt är rätt egoistisk. Hans intressen har tagit mycket av min tid och min energi. Hans lögner och undanhållande av information har gjort mig arg. Ilska jag dämpat med alkohol. Jag är så trött på mig själv och på att jag inte kan sluta vara arg inombords. Jag har försökt låta mig känna alla känslor men nu vill jag gå vidare. Jag vet bara inte hur. Och han vägrar förstå att jag är arg NU. Så lång tid efter. Han blir arg och vrålar att jag borde lämna om jag inte kan förlåta. Att han ”gjort misstag och ska inte straffas, han kan ju inte få det ogjort”... Känns som att kärleken är slut. Kvar finns allt vi byggt upp. Hus, hem, sommarhus, ungar, allt materiellt..

Hej Superklanten, Hej IronWill.

Jag ska försöka bena upp de där skam, skuld och panik-tankarna som brukar få en skjuts dagen efter. Obehaglig upplevelse. Trust me, I know this!

Jag tänker såhär;
Genom att marinera sig i självhat och skamkänslor uppnår man egentligen inget positivt. Mer än att man erkänner att man har klantat till det. Den vanliga önskan är att bli förlåten av omgivningen. För en del människor leder den där förlåtelsen till känslor av lättnad. Det är nu det blir förrädiskt. Tänk er alla alkisar som bett om ursäkt tusen gånger och dyrt lovar att bättra sig. Men inget händer. Det var bara så skönt att bli av med skamkänslan. Men som sagt; Skulden och skammen i sig leder faktiskt inte till förändring.

Det är därför som jag vet att det funkar bättre om man kanske inte ens ber om ursäkt. Inte till nån. Inte ens till sig själv. Man bara bättrar sig istället. Det går långsamt och man får ta det steg för steg. En dag i taget, och en bitvis upplevelse av ökad förståelse, tillförsikt och hopp. Det blir ingen snabb lättnad på det här sättet. Men det ger en större självrespekt och fan så mycket mer lärorikt.

Jag vill att du ska sluta älta, Superklanten. Du ska sluta tänka på dina brister och tillkortakommanden. Istället ska du dag för dag försöka göra ditt liv lite bättre. Sträck på dig nu! Andas! Gå framåt. Titta inte bakåt hela tiden. Då är risken större att du inte ser vad som kommer framifrån och du kan ramla och slå dig.

Jag vill också tacka dig för dina inlägg, IronWill. Jag har läst din tråd och följt dig en tid. Jag gillar ditt lite hårda sätt!

Idag är det en fin dag, eller hur??

Jaha, tredje gången gillt?

Jag hoppas verkligen det för annars kommer jag nog inte överleva detta. Jag slutade skriva eftersom jag började dricka och mådde väldigt dåligt i mitt förhållande. Det slutade med att vi gjorde slut och jag drack ännu mer. Sen följde två och en halv månad av rent självdestruktivt levande. Till jag till slut inte ville leva längre. Jag gick över en gräns, inte bar en utan två gånger. Jag hade bokat upp en tid med min alkoholteraput, som tur var, och åkte dit. Det tog inte många minuter innan hon sa att de skulle köra mig till psykakuten.

Det är början till tredje gången gillt. Med hjälp av psykiatrin fick jag vila upp mig i två veckor, medicinskt stöd och utrappning och ett hopp om framtiden.

Nu väntar en tid på behandlingshem, Antabus och urinprov en gång i veckan (självvalt).

Men idag har jag varit nykter i 20 dagar. Det känns bra.

/sm18

Inga uppehåll i världen kommer att göra dig måttfull. Du är sån nu. Precis som jag och de flesta andra här. Men en större del finns där ute och som inte ens funderar på saken.
Att skämmas eller grubbla löser inget. Ger dig bara än mer ”föräldraskuld”.
Dra ner eller sluta är ett ämne som diskuterats här flitigt. Det kan gå men för en majoritet så går det inte. Att alkohlen finns med i bilden sätter ofta alla goda intentioner ur spel.
Men det är inte lätt, heller inget att skämmas över. Vanligt problem men tyvärr med bara tuffa lösningar. Så mycket fokus på att vara den perfekta föräldern idag. Vi är av naturen ofullkomliga. Som nån sa ”vår uppgift är att skada barnen så lite som möjligt” för hur vi än gör så kommer vi att göra flera fel som kommer att skada dem på olika sätt. Bara att acceptera. Även genom att göra allt för dem så kommer vi att göra dem otjänster, och tvärt om.
Släpp det nu och move on. Tänk på dig själv nu. En ångestfull och plågad mamma är inte heller bra. Fundera på om du tror att du klarar att dra ner eller om du måste sluta helt. Du har ju det i dig bevisligen.
Shit happens.

Lyssnade på Alkispodden igår, ett avsnitt som handlade om sinnesro och kontroll. Det hjälpte. Precis som dom sa så vill jag ju ta kontrollen över det som tidigare kontrollerade mig.

Att mina föräldrar är stöttande är en sanning med modifikation. Jag har fått mitt osunda förhållningssätt till alkohol från min mor. Jag har absolut upprätthållit det själv men jag är lärd av den bästa. Det ville hon inte alls kännas vid.
Däremot berättade hon att min morfar, som dog när jag var två, dog i sviterna av alkoholism. Han var tydligen en raging alkoholist. Jag hade ingen aning... Skammen, tystnaden och de dåliga mönstrena ska brytas med mig. Mina barn ska få andra verktyg med sig i livet.

Jag bad om ursäkt till min dotter igår. Hon tog emot den och sedan berättade hon om oron hon burit på. Hur hon varit orolig för att jag skulle bli så full att jag inte kunde prata eller ringa taxi om hennes småsyskon skulle skada sig. Hur hon kollat upp telefonnummer till taxibolag och hur hon tränat på vår adress.
Gör såklart ont men det är precis detta jag behöver höra. Nu när jag skriver ner det här kan jag läsa om och om igen. Påminna mig själv om vad jag har att vinna på att vara nykter.

Ikväll ska jag gå på möte på ett annat ställe än på första. Ett ställe jag hoppas kan bli min hemgrupp om jag trivs.

Idag känns det självklart att inte byta mitt nuvarande mående mot det som varit. Att inte byta ut min energi och ork mot bakfylla och nedstämdhet.

Jag ska fortsätta att fylla huvudet med poddar och läsning när det känns motigt.

Jag berättade för mina föräldrar och min dotter igår. Antar att det var det som gav mig ångestpåslag. Det blir liksom oåetkallerligt när man säger det högt till sin omgivning. Jag fick panik över det.

Hur hanterar man egentligen den mentala utbrändheten, pressen på jobbet sen all stress från fru och barn. När man står där och hjärnan bara snurrar och utmattningen kommer, hur kopplar man ner utan att ta den rackaren? Det blir ju liksom att allt bara rinner av och lugnet kommer när den där rediga whiskeyn hälls upp. Inget kan komma åt en, man kan liksom bara vara lugn mitt i kaoset, stänga av och koppla ifrån. Jag försöker hitta vägar men de slutar alltid på samma ställe.

03:05 var det sista jag såg på klockan den natten.
Natten är min tid, lugn och ro...

Berra

Tack, det värmer :)
Idag är dag 3, känner mig fortfarande febrig och konstig, ungefär som att jag druckit 10 koppar kaffe för mycket... Idag är en helvit dag, inget annat!!
Riktigt kall Ramlösa är min kvällsräddning, kanske slänger i en citronbit för känslan?

Hej på er alla

Jag har klarat mig bra under de senaste 12 åren cirka. Nu tog jag ett återfall i helgen, inga konsekvenser hände. Men det kunde ha hänt, bara den vetskapen gör att jag mår skitdåligt.

Jag har bestämt ett nytt Stoppdatum när jag skall sluta att dricka och ta hjälp av de verktyg jag har omkring mig, dom är många som tur är... Mitt stoppdatum är 12 Maj 2019, känns jättebra att sätta ett datum. Nu är det bara att gå till handling... kan va tufft nog.. men för mig så underlättar det att sätta ett Stoppdatum.

Kram till er Alla

Det dåliga samvetet fortsätter även idag. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Av någon dum anledning trodde jag att mitt drickande skulle förändras automatiskt efter en lång nykter period, att vips så skulle det komma med en stor portion självmedvetenhet och ansvar. Det gjorde det inte. Några gånger funkade det, sen blev jag för full trots att jag planerat att inte dricka efter kl 23 då jag skulle lösa av barnvakten. Det var en jättebra plan från början, men efter två-tre glas vin så sköts tidsgränsen framåt och till slut sket jag i den och lät min partner få gå hem istället. Ja vad hade han för val?

Nu tittar jag på min fina, fina dotter och vill aldrig utsätta henne för den ångesten som jag själv upplevde då en förälder drack alkohol då jag var med. Det är troligtvis därför det känns så extremt starkt för mig nu.

Jag har läst på en del trådar och i kloka kommentarer, en sak som fastnar är att jag inte kan välja mina känslor utan enbart mitt beteende. Hur jag vill vara som förälder, dvs ansvarstagande och trygg, kommer inte per automatik. Jag vet inte vad jag hade för naiv förhoppning när jag trodde det? Det är ett beteende jag väljer.

Regler för mig nu, i detta nya liv, är att jag aldrig ska dricka om jag ska vara den som har ansvar för att gå upp med min dotter morgonen efter. Det är inte värt det dåliga samvetet. Som tur är blir det inte så mycket fester för oss nu, är inte 20 längre. Men blir det fest och jag vill försöka dricka måttligt så är det då jag kan skaffa barnvakt för hela natten och morgonen efter.

Sedan är det skammen. Den hemska skammen. När man inte vet vad andra tycker om en, hur deras bild av en har förändrats. Min partner har sällan problem med att vara måttlig, något som provocerar mig vid tillfällen. Han har fått stå ut med så mycket och varit tvungen att acceptera ett så dåligt beteende i vårt gemensamma liv, innan vi fick barn. Ofta vill han inte prata om det, när jag skämt ut mig eller sårat honom. Så jag kniper igen och låter bara skammen ligga som en tung börda över mitt bröst. Tyngre och tyngre. Nu när jag varit hemma och ledig kommer tankarna från livet med alkohol och ett obalanserat festande ikapp. Skulden och skammen för det jag gjort räknas upp som ett, tu, tre. Och så känner jag ett så starkt självhat.

Just nu går mitt liv ut på att dölja för alla andra vilken dålig människa jag varit/är. Hade dom vetat allt hade dom aldrig älskat mig = jag är inte värd att älskas, de vet bara inte om det...

Halva maj avklarad. Det är 14 dagar sedan jag drack senast (Valborg), innan dess hade jag över 8 nyktra veckor. Så det går åt rätt håll. Börjar fundera på en vit midsommarafton. Jo, jag vet att det är långt kvar, jag vet att jag kommer att ändra uppfattning åttioelva gånger innan dess. Men: jag har för första gången i mitt vuxna liv tackat nej till inbjudningar till socialt umgänge på midsommar. Vi (min fru och jag) bestämde igår att vi firar midsommar hemma för en gångs skull. Vi har ju en jättetrevlig tomt, vi har gångavstånd till sjön, det tar 10 min till havet med bil. Vi trivs hemma. Och så min frus kommentar: "Så kan du bestämma själv hur du vill göra, om du vill dricka eller inte". Hon har ju rätt. Skulle vi besöka ett midsommarfirande med vänner hade jag nog inte haft något val. Traditionen och grupptrycket är starka motståndare. Det gick hursomhelst utmärkt att fira påsk utan alkohol, så varför inte midsommar?

Jag känner fortfarande inget sug. Längtar inte ens efter vin, konstigt nog. Undrar hur stor roll naltrexonet har? Om jag slutar med naltrexon (vilket jag inte ämnar göra just nu), kommer suget tillbaka då? Eller har jag inget sug ens utan naltrexon? Oavsett vilket är livet för tillfället riktigt bra. Jag gillar att leva. Jag önskar och hoppas att alla ni som just nu kämpar med sug, ångest, abstinens, depression, tvivel, sorg och allt annat negativt som hör samman med alkoholmissbruk snart hittar ert inre lugn. Kämpa på, det kommer att bli bättre. Livet är bättre utan alkohol.?

Känslan av att det ju är sjukt dumt att ens leka med tanken att sluta dricka för alltid. Vad fan har jag gjort och gett mig in i? Fan vad dumt.

Jag vill väl inte sluta dricka? På allvar? Vill jag verkligen det? Berättade för mina föräldrar idag som blev förstummade men stöttade. Och nu sitter jag är med känslan av att det kanske inte var så smart att berätta det här? Berättade även för min dotter att jag druckit alldeles för mycket vin och att jag vet att hon också tyckt det men att jag nu vill sluta.

Likt förbannat undrar jag nu om jag verkligen vill det. Sjukt. Tvivlet letar sig in att jag kanske tagit ett för radikalt beslut som jag inte vill eller kan leva upp till. Fan.
Måste gå på ett möte imorgon.

Idag valde jag nykterhet. Jag hoppas att jag kan göra det imorgon också. ?

Jag är 22 år, jag har gått i kbt, har ätit alla möjliga antidepressiva, lungnde och naltrexone, många mediciner har jag fått bryta pågrund av för kraftiga biverkningar eller verkandslöshet.

Det som stör mig är att alla säger att allt kommer bli så bra om jag inte dricker. (Inklusive mig själv ibland)

Första veckan när man bestämt sig för 100 gånger, så känns det så jävla bra. Taggad till tusen att man aldrig ska dricka igen. Berättar för alla. Tar till alla medel.

Sen kommer verkligheten ikapp, man börjar inse att livet som nykter inte är så fantastiskt. Alla runt om kring tycker dock det, ”jag ser så frisk ut, jag är så trevlig och det är så kul att jag mår så bra igen” säger folk.

Men jag är inte frisk. Jag mår inte bra. Skillnaden när jag är nykter är att jag måste känna ångesten och självhatet varje vaken sekund.

Hoppas tiden läker lite sår.

Det går väl sådär... Men det är så sjukt hur livet ändå fungerar.
Alltefter som jag studerar förstår jag exakt, EXAKT, hur det är ställt med mig. Urusel självbild, dock bra selfefficacy gällande det mesta, det stora glappet är det som slukar mig. Till viss del. Resten är bara min hjärna som vant sig vid alkohol och på den vägen är det...
Var den enda som skrev 33 poäng av 33 poäng på senaste tentan...Den enda. Varför? Eller ens HUUUR?? Fast ja, jag grät när jag läste kurslitteraturen för att det var så fantastiskt bra. Klart man lär sig det.
Men tipsar starkt om Marcus Heiligs böcker men Ted Goldberg stal mitt hjärta.
Tänkte jag skulle prata med en specifik föreläsare men vet inte om jag vågar...
❤️