Senaste kommentarerna i forumet

Igår blev det en nykter dag och det känns bara bra. Det blev en ny laptop för mig som jag köpte ihop med min yngsta dotter som är bra på datorer.

Jag har pratat med min pigga och envisa mamma igår kväll och berättat för henne att jag nog druckit alldeles för mycket och nu vill dra i handbromsen. Hon tyckte att det var ett klokt och modigt beslut och kände sig stolt att ha en självständig dotter, som kunde ta hand om sig själv. Det känns bra att berätta för nån om hur det är. Mina vuxna barn har jag också nämnt det för. Fast på ett väldigt försiktigt sätt. De har nog tyckt att jag dricker lite för mycket, men upplever inte att jag har ett problem. Nä, det är ju bra det. Och det sporrar mig också att se till att det inte blir ett problem. Jag vill inte bli en alkoholiserad mamma som bekymrar sina barn. Jag vill hjälpa dem när de behöver och räknas som ett stöd. Inte som en oro och belastning.

För mig och säkert för en hel del av er andra, har det ju absolut inte fått framgå att man överkonsumerar alkohol. Och när det så småningom började bli uppenbart för mig själv, så tog det väl två år av vånda, att ens tillstå det för mig själv. När jag var yngre var jag väldigt måttlig. Jag och barnens pappa drack ytterst normalt. Två glas vin till fredagsmiddagen och sen var det bra. Någon gång ibland kunde jag dock dricka för mycket på en gång och bli full.(men aldrig när mina barn var med) Stor vånda nästa dag och sen vart det inga rotblötor på ett långt tag.

När jag utan skam och vånda tänker tillbaka på mitt liv, så verkar det ändå vara som att jag i det undermedvetna vetat om att jag bör ta det lugnt med alkoholen. Jag har ju alltid tyckt om att ta ett glas och upplevt det som väldigt mysigt och välgörande. De som inte har tendens att dricka för mycket, verkar inte uppleva alkoholen lika positivt. Så det är väl därför jag varit lite observant på mig själv. Sen måste jag väl tacka för att jag valde en förståndig och måttlig man som pappa till mina barn. Med en törstig man hade det nog varit svårare.

Tack Beata för att du önskar mig en fin morgondag. Det känns varmt i hjärtat att jag den här morgonen har med mig en vän.
Idag har jag en hel del att greja med och klara av. Solen lyser och utanför mitt fönster har träden nu friska gröna löv. Det kommer att bli en fin och nykter dag, både för mig själv och för dig som läser. Tack.

?Nu laddar vi för en ny vecka! Vår, frisk luft, friska hjärnor och en kamplust mot suget. Vi lyfter blicken och ser andra viktigare saker eller hur och peppar varandra! ❤
För visst är det så...när man vaknar utan att ha druckit vin dagen före, det räcker med 1 - 2 glas, så mår man bra mycket bättre. Ha nu en fin måndag och keep beeing strong outthere!

Underbar läsning en måndagsmorgon, tack du gav energi åt hela min dag❤️Strulan

Tänker lite på det ibland.
När jag tog den här pausen så var det just en paus jag tänkte mig. Först i 21 dagar och när de gått bestämde jag en månad och när den gått bestämde jag två månader.
Tänker alltid att en gång ska jag kunna ta ett glas till maten eller dela en flaska med någon men frågan är om det funkar. Jag är sådan att när jag väl tagit ett glas så blir det flera men har inte så svårt att helt enkelt inte ta något alls.
Särbon tycker det är mysigt att ta ett glas till maten och han vill att vi dricker lite när det är fest. Jag är lite rädd för det för jag vill aldrig mer vakna bakis och med ångest som håller i sig flera dagar.
Jag är lite kluven här, kan jag hålla mig till ett glas borde jag inte bli bakis/få ångest men tänk om allt går åt skogen och det blir fler än ett. Har ju hört x flera att det lätt blir så för oss som fått in "den vanan".

...men inte min...
..och...det är vice versa för frugan.
Och hon blev plötsligt äldre än sin storasyrra trots att hon är yngre, men hon har inte blivit mormor ännu.

Så, ännu en vecka att lägga till handlingarna, så vad hände?
Vi har tjuvöppnat stugan i helgen, och oj vilken helg, inte för varmt, inte för kallt, lagomt med sol och den värmde när det inte blåste.
Det är alltid mycket stök att starta upp på nytt varje år, det ska bäras och bubbas, slitas och släpas och jag brukar var helt slut efter den helgen, men vänta...det är jag ju...

Nytt för i år var det att vi fick en ny introduktion av ett litet knytte, bara fem dagar gammal...
Min gamla mor höll på att gå upp i limningen när hon fick höra att bebben skulle med ut i båt och allt.
Tja vad ska man säga, allt finns ju med, maten finns alltid färdigserverad och i rätt temperatur med all näringsinnehåll hon behöver.
Och egentligen så är det faktiskt bättre att hålla henne borta ifrån andra människor med en massa basselusker när hon ännu inte har hunnit bygga upp någon egen motståndskraft, och det gick hur fint som helst, hon trivdes med den friska havsluften.

Till en början följde svägerska och svåger med för att hjälpa till med båtiläggningen, de följde med ut till stugan för att kolla av vad vintern hade ställt till med i deras hus, men det var lugnt, tallarna hade lagt sig en bit därifrån.
Solen lös och det blev så där himla vårlikt, fåglarna kvittrar, påskliljorna lös gula i gräsmattan, myrorna håller på och reparerar sina stackar och ännu ett nytt kvisthål i trädäcket på altanen.
Kaffehurran stånkade på i köket med rostigt vatten släpad i dunkar från brunnen och en påse med dagsfärska wienerbröd och kanelbullar gjorde sig utmärkt på eftermiddagen, vi släpade fram saker under presenningen som tillfälligt gick att sitta på.

Och där datt vi sex vuxna, två hundar och en fem dagar gammal bäbis i vårsolen som fick oss att enbart vilja mysa och kisa upp mot himlen och med vetskap om att vi skulle få vita kistreck i ögonvråna som inte skulle få årets första solbränna på vår vinterbleka hud.
Men vad gjorde det, vi blev alla helt handlingsförlamade och bara satt mös, det var det här vi hade längtat efter hela mörka och kalla vintern.
Det tog flera timmar att bara fika, och svågern och svägerska ångrade sig att det inte hade tagit med sig vare sig mat eller sängkläder ut.
Lite slokna åkte de sedan hem och då fick vi andra sätta igång och börja riva upp presenningen och bygga upp paviljongen med tältdukar och krattor utan att dra upp nya revor i tältduken.

Ut med möbler och dynor, lyktor och blomkrukor, fram med grillen och påbörja middagen som blev en kvällsupe` klockan halvtio.
Ute var det kolsvart och myggen hälsade oss välkomna ut för sista kvällskisset och jag lovar det krävs en hel del koncentration när myggorna med sitt höga tonläge viskar i mitt öra....jag ääääälskar dig och man viftar vilt med snorren för att inte ett myggbett just där.
Direkt efter maten gick vi och lade oss, alla är trötta efter en hård dag, allt mest de nyförvärvade föräldrarna som väntade en orolig natt med en hungrig bäbis.

Teven i sovrummet kör det sista av actionfilmen för döva ögon(?), vi sover likt bäbben otroligt gott denna natt.
Lilljycken kryper in under mitt täcke och det sticker lite av dess päls på mina lår, men jag orkar inte klia tillbaka, så trött...så trött!

Arla morgon inväntar vi redogörelse för nattens aktiviteter i barnkammaren vid frukostbordet, det har varit en hygglig natt ändå.
En halvtimme senare kör vi åter igång med dagens arbetspass, nu lövblåsen.
Två timmar senare står jag skitig men lycklig över att allt skräp är väck från trädgården men det sitter nu i mina kläder.
Jamenskitoxå slår det mig, inget vatten i ledningarna, hur ska jag nu bli ren?, och ett dopp i havet är förenat med hjärtstopp, det är inte så länge sedan isen gick, vad kan det vara, fem, sex grader?
Näru, jag låter svetten torka ut och sedan torkar jag mig ren med en handduk, det som går, men sanden i håret får duschen ta hemmavid.

Och som precis som förut, söndagens stora gissel är...., när ska vi åka hem?
Ingen vill åka hem, men med vetskap om att vi måste, så sätter vi igång och dividerar, äta här eller hemma, vad ska plockas ihop och vad ska med hem, vad ska göras innan detta, stängas låsas och släckas.
Vi pruttar hem med båten lika molokna som svåger och svägerska var dagen innan, vågsvallet ifrån bogen glittrar förrädiskt i solen när resten av havet är sådär blåsvart, trillar man i kommer man förlamas av kylan medans havsfruarna långsamt drar ner en i djupet.
Man kommer se skrovet från bottensidan försvinna bort med ens luftbubblor som stiger mot havsytan och mörkret kommer till slut att omfamna en till ljudet av sina egna skrik dämpad av vattnet...

Jag har en väldig respekt för havet och tar aldrig några onödiga risker, jag älskar den och samma skräcksyn håller mig ständigt uppdaterad.
Om bilen går sönder kan du kliva ur den på vägen, om båten gör det har du problem av en helt annan kaliber.
Skulle man drunkna på bilvägen så har du fyllsomnat i en vattenpöl, thats it!

Väl hemma blev det hemmagjorda köttbullar och stompa (potatismos), och herregud vad mycket köttbullar man får på 2,5 kg köttfärs.
En hel plåt i ugnen, men jädrans vad vi åt, man blir hungrig av att jobba hela dagen.
Efteråt satt vi trötta i soffan med hängande ögonlock, grabben som varit hemma och festat i helgen var sliten och gick och lade sig tidigt av en helt annan orsak, jag vet hur han mår och hur mardrömmarna kommer att ge honom en obehaglig och orolig sömn inatt.
Ja det är självförvållat och rätt åt honom, han vet vad han satte på spel och nu tar han emot belöningen, varsågod lille vän.

Vi andra somnar gott för att vi har fått massor av frisk luft och jobbat ute hela dagen, det värker lite i muskler och leder, men det är ändå en skön värk för den kommer att ge en god natts sömn med snälla drömmar, det brukar den ge.

Okej okej, jag glider lite med redan nu begynnande sömnbrist, men jag kan inte låta bli att plita ner några rader på söndagen i vårat forum.
Det är en rutin som faktiskt har blivit riktigt bra för mig, jag kan summera veckan i skrift och återkoppla till hela tiden, och ni får en möjlighet att ta del av den också, och för lite insyn på vad som har blivit viktigt för mig när inte alkoholen och all dess biverkningar påverkar mig längre.

Jag är fri att göra mina egna val och ta konsekvenserna av de, de är inte många längre utan heter mest fördelar.
Fördel nykterheten, ett noll till mig,
Fyradagarsvecka igen, fördel en gång till, visserligen börjar den med en måndag, men det är en annan dag...
Nejföresten det är det ju redan idag, hjälp!

Berra

(Och knarkisar) jag träffade på avgiftningen såg ut som vem som helst. Tjejen som jag delade rum med läser på universitetet, är väldigt välvårdad och går helst på heroin. ?
Det är en förlegad syn att man ska se ut ut som tredje världskriget för att vara döende i sitt beroende.
De som jag knöt an till knarkade eller fyllde på med alkohol under studier eller jobb för att inte få abstinens. Jag gjorde lika så.
Vad tror du själv att du behöver göra för att bli fri från alkoholen?

Grattis!! Förstår att vi får bära den där känslan för evigt. Iallafall emellanåt. Rädslan för första glaset. Vi får samla strategier för att inte någonsin ta det. Det är inte ens värt det. Aldrig någonsin. Håll fast i din nykterhet! ???

för värmande ord. Mod och tröst är fint att få.
Jag lever ensam nu, precis som du god vän med mitt ex. Jag har vuxna barn och längtar efter en hundvän ?
Önskar dig en bra morgondag.

Jag vill bara få ro och kunna sova just nu. Lite svårt efter mer än 48 timmar utan ordentlig sömn. Jag ångrar inte att jag berättade. Inte just nu i alla fall. Vi ska äta lunch i morgon. Tänk på mig i morgon. <3

Jag har också just läst din beskrivning och tänkte som du; så lika våra liv tycks vara. Jag vet inte om du lever ensam, eller om du har barn? Men vi tycks vara vid samma punkt. Trevlighetsdrickande har förbytts till fuldrickande. Det är fint att inte känna sig ensam där.

Tack för att du skrev något. Jag önskar inte dig bara styrka. Det har du nog redan.
Det jag önskar dig nu är mod och tröst och att din dag blir fin imorgon.

Ingen alkohol på 94 dagar, känns stort och har faktiskt inte varit speciellt svårt. Jag misstänker att det svåra är att inte ta det där första glaset, nu när det gått en tid... Jag ska fortsätta kämpa och tänka ännu mer på en dag i taget tror jag.

Ingen alkohol på 94 dagar, känns stort och har faktiskt inte varit speciellt svårt. Jag misstänker att det svåra är att inte ta det där första glaset, nu när det gått en tid... Jag ska fortsätta kämpa och tänka ännu mer på en dag i taget tror jag.

Vill bara lägga till, att jag själv har upptäckt att det inte bara är en tomhet som gör att man dricker. Precis som du själv beskriver i din fina berättelse, så handlar det förutom tomhet även om svåra känslor, stress och ensamhet. Alkohol är fullkomligt förödande effektivt att dämpa dessa känslor, samtidigt som den i sig ökar dem. Jag är själv inne på att nykterhet, handlar till stor del att hitta något annat som ger trygghet och tröst. Och att detta måste hittas inom en själv och i samvaro med andra människor. Eller i nån aktiviet där man glömmer bort sig själv en stund. Nåt som ökar en engagemang och glädje.

Tack så mycket Kulligullan, Hoppie och Mrx! Och ja, jag sällar mig till mängden: Jag vill obönhörligen förändra mitt alkoholmönster, och det permanent och genast. Jag kommer fortsätta kampen, i början dag för dag, men snart hoppas jag vecka för vecka. Sen får vi ta det därifrån.

Jag glömde säga att naturligtvis pratade jag och min partner senare på kvällen efter middagen. Vi satt nog uppe till tre på natten, och jag berättade precis allt. Gud vad jag skämdes. Jag har inte gett några löften - att ge sig själv måsten är kontraproduktivt; vi slutar för att vi vill sluta. Men jag kommer fortsätta kämpa för att uppnå mitt mål.

Jag läste Allen Carr's bok som på Engelska heter "The Easyway to Control Your Drinking". Den var ganska bra, men inte lika bra som hans "Easyway of Quitting Smoking", som var fantastisk. Har ni läst någon av böckerna? Jag tycker verkligen att han har hittat nyckeln till hur ett beroende utvecklas, och vilken mentalitet som behövs för att komma över det på ett smärtfritt sätt.* Men hans bok om alkohol var inte lika övertygande som den om rökning, kanske bara för att nikotin är en mycket "snabbare" substance än alkohol (man blir beroende snabbare, och nikotinet försvinner ur kroppen snabbare). Samtidigt ger inte nikotinet en flykt på samma sätt som alkohol.

* I grova drag ser det ut som:
1, Av någon anledning så "tvingar" vi i oss något som egentligen är riktigt äckligt, och som kroppen initialt avskyr. Vi gör detta pga äldre generationer, reklam, skådisar och allt annat. Det är coolt. Som unga skryter vi om hur "mycket vi kan dricka".
2, Sakta men säkert etableras ett beroende. Beroendet visar sig som en tomhet som försvinner med ens man får i sig giftet (nikotin eller alkohol).
3, Då man blir av med tomheten slappnar man av, och man associerar avslappning med giftet (trots att det var giftet som satte igång processen!).
4, Hjärntvätten börjar. Att efter år av nikotin/alkoholintag inte associera avslappning med substansen är nästintill oundvikligt. Tillvänjning sker, och de negativa konsekvenserna börjar synas.

Jag har varit aktiv medlem här sedan förra hösten. Har bara positiva erfarenheter av forumet. Här törs jag skriva totalt ärligt om mina tankar och funderingar. Jag har läst ditt inlägg med stor behållning. Vi är många som kämpar och vill förändra vårt alkohol mönster.
/Mrx

Tack för att du delade din berättelse! All styrka till dig och vad bra att du bestämde dig.

Dricker enbart folköl och de varierar. Och fast jag krampat och skit så pallar jag inte besvära vården. Hörde nyss om en äldre man som legat död i 3v i en lägenhet. Han fick inte hjälp fast han skrek ut att han behövde de och hans hyresvärd kontaktade soc... ''LVM-vård är för dyrt.'' no shit så vad har jag för jävla chans? Jag skulle nog behöva behandlingshem, inte för att jag är svinsjuk men för att enbart AA...de skulle inte hjälpa. Gått i terapi så jävla många år och satans trött på läkarna. Det kan låta som en ursäkt monstret säger åt mig att säga men det är faktiskt sanningen. Nu var jag uppe och köpte mer öl. Detta livet asso... Det sägs ju att når man botten så blir man antingen nykter eller så dör man, jag HAR nått botten, fått magkatarr pga alkohol och skit, då sa jag det till läkaren hur mö jag druckit fast mamma och min ena brorsa var med på akuten i de rummet. De sket ju i vilket, akutläkarna då alltså. Känns som de tror man måste va gammal och inte ha duschat på 3v för att vara ''alkis'', jag tar hand om hygienen och allt, ser man mig på gatan kan man inte tro jag är alkoholist liksom. Det är jobbigt, som att de diskriminerar och anser andra behöver hjälp mer än mig för att jag kan vårda mitt yttre..

Tack! Ja, känns dock inte som jag har tid och jag har verkligen inte råd med ett besök, bara att de ska ringa upp en kostar 200 spänn ju. Krångel med CSN... Men ja man borde fan ta hjälp där för jag vet ju att den finns.

Välkommen hit? Jag orkade läsa hela? Ja vilken resa du gjort/ gör. Ska heja på dig!

Hej alla,

Jag har följt forumet i ungefär en vecka (vilket är lika länge som jag har varit helt nykter), men inte skrivit föränns nu. Men i och med att forumet har en så trevlig och stöttande atmosfär bestämde jag mig för att i all fall delge min historia. Jag har tyckt det har varit mycket fascinerande (både upplyftande och nedstämmande) att läsa om andras, så det är väl inte mer än rättvist.

Min resa började nog för nästan 10 år sedan. Då bodde jag på andra sidan jorden, i en stad utan varken familj eller särskilt nära vänner, singel, och på ett nytt - och mycket stressfyllt - jobb. Då drack jag sällan, och när jag gjorde det så var det inte särskilt mycket (var man ute med kompisar så kunde det ju såklart bli säkert 6-7 öl på en blöt kväll, men jag var aldrig den som blev särskilt berusad eller så -- det har jag aldrig varit förresten).

Stressen och ensamheten tror jag ledde till en obehandlad depression, som i sin tur ledde till insomni. Jag vaknade klockan 4 (nästan på klockslaget) på morgonen varje dag. Det gjorde absolut inte att jag började dricka, men ensamheten ledde till att jag kunde ta ett glas vin eller två på vardagarna, även när jag bara var hemma själv. Absolut inte varje dag, men kanske två dagar i veckan eller så.

Detta eskalerade naturligtvis. Sakta sakta. Och två-tre år senare så var det mer eller mindre standard att jag drack tre glas vin per kväll (säkerligen hade jag druckit mer om jag inte begränsade mig). Jag bytte tillslut jobb och flyttade tillbaka till Europa. Stressen minskade och glädjen till livet kom tillbaka. Men alkoholen är en "cruel mistress", och de tre glasen vin, näst intill dagligen, följde ändå med.

Men tre glas är ju mer eller mindre en flaska, eller hur? Så försiktigt försiktigt blev tre glas en flaska. Och jag mötte nya, ännu större, motgångar i livet (en historia vi sparar till en annan dag). På med SSRI. Och en flaska började komplementeras (ofta) med en stänkare whiskey (8cl kanske) innan läggdags. Nu pratar vi ungefär sex-sju år in, dvs. tre-fyra år tillbaka i tiden. Ibland försökte jag begränsa mig till, säg, två glas vin, ibland inga alls, och det gick oftast bra; men de gånger det blev mer än den där "flaskan och whiskeyn" står säkerligen i paritet med de gånger som jag höll tillbaka. Oavsett så var min tolerans självklart ganska hög, och jag klarade utan problem av mitt jobb. Visst lite seg var man nog på morgonen (i synnerhet om det hade blivit mer), men inget vrak. Men jag mådde verkligen inte bra. Och de klassiska tankarna kom: mår jag dåligt för att jag dricker, eller dricker jag för att jag mår dåligt? Spelar det någon roll? När alkoholen är ens närmsta vän? Nej, tankarna får skjutas åt sidan för stunden. Dessutom så är min rädsla för att gå igenom insomni igen nästintill patologisk. Så vaknar jag runt 4 strecket på morgonen, kanske bara för att gå på toaletten, så måste jag nästan tvångsmässigt ta mig en stänkare (men aldrig mer än så) för att lugna ner mig och gå tillbaka till sömns.

Jag var nog nästan definitionen på en funktionell alkoholist. Tills förra sommaren, då livet tog en ny vändning. Jag vet inte vad det var, men jag var ledig en månad och tog hand om min son (separationen var den svåra perioden ovan som ledde till SSRI), drack ingenting, och hade precis gått av de antidepressiva, som jag varit av och på under fem till sex år nu. Om jag skulle gissa så är kombinationen att sluta med SSRI och att sluta med alkohol ingen bra ide, och jag ramlade på nytt in i en depression (denna gången mindre). Så efter en månad var jag tillbaka med självmedicinering, samtidigt som jag i alla fall hade vettet att söka upp läkarhjälp; så tillbaka på SSRI återigen (hurra!). Det måste vara femte gången eller så - jag är som en jävla jojo med det där - men de hjälper mig i alla fall att kom över svåra perioder.

Men nu var självmedicineringen värre. Jag var tillbaka där jag slutade - dvs. runt en flaska vin per kväll, samt en stänkare whiskey - men ibland kunde det slå riktigt snett med spriten. Ibland kunde jag vakna och inse att jag hade druckit en flaska vin och en halv flaska sprit kvällen innan (på en förbannad vardag!). Och det hände, verkligen inte ofta, men det hände, att jag satte i mig en hel flaska sprit på en kväll. Då mår man sannerligen inte bra, och man mår verkligen inte bra dagen efter. Fyfan, jag mår illa av att bara tänka på det. Detta var runt förra hösten (alltså hösten 2018) och här börjar jag känna att det på allvar går ut över mitt arbete. Det sköttes fortfarande bra, men jag var inte nöjd själv alls. Dessutom hände det att helger kunde tillbringas med en första öl klockan 14, som sen fortsatte tills jag somnade på soffan klockan 23 eller så. Lyckligtvis bor jag själv, så det har inte gått ut över någon (och med min son har jag alltid begränsat mitt drickande).

Men jag hade inte nått botten än. Javisst tänkte jag på att jag borde "skära ner", "hålla upp ett tag", etc. Det gjorde jag nog dagligen (vad är det för jävla gift som får oss att må dåligt då vi tar det, och dåligt då vi inte tar det?), och hade gjort väldigt länge. Jag smidde planer i det tysta. Men förloppet pågick, och de där dagarna som kunde börja tidigt med sprit blev allt vanligare (men här pratar vi om någon gång i månaden). Samtidigt hade jag inlett ett förhållande (som jag ännu inte förstört) med en tjej som nästan inte dricker alls. Om jag skulle gissa så dricker hon kanske max ett glas vin per vecka. Hon har också en son från ett tidigare förhållande, men bor i en annan stad ganska långt ifrån mig. Så vi får passa på att ses när vi kan, och då ofta under en helg. Under de helgerna har jag smygdruckit, dvs. haft en liten flaska sprit i ett skåp någonstans och tagit mig en stänkare när det har funnits möjlighet. Som att hon inte skulle märka?

I alla fall så var jag hemma hos henne på besök under påsk. Eftersom jag visste förutsättningarna så var jag inte dummare än att jag hade med mig egen sprit, som jag hade tänkt att dricka i smyg. Naturligtvis dracks den mycket snabbare än planerat, och eftersom jag "passade på" att dricka när jag kunde (vilket nästan uteslutande var på förmiddagen; och jag måste ju verkligen "passa på" nu när jag kan!), så var jag ganska salongsberusad genom hela eftermiddagarna. I min enfald trodde jag inte det märktes, men det är klart att det gjorde. När jag återigen (och vad besviken jag var på mig själv!) upprepade samma sak på påskdagen (en söndag), så sa hon mitt på dagen och strax innan en middag, efter att vi pussats, rakt ut: "Dricker du, ensammapappan?". Jag ljög instinktivt (skammen!), och förnekade allt. Bland annat för att situationen var så dålig - två barn var där, och vi var på väg - men också för att det är väl vad varenda drickare gör när de blir konfronterade för första gången? Men jag visste att loppet var kört. Jag visste att hon visste bra mycket mer än vad hon hade gett sken av. Och jag visste att nu, nu är det dags att ta tag i det här.

Så här sitter jag, det är Söndag, aningen mulet men annars ganska behagligt. Jag har haft en långsam morgon, och ska strax ta en dusch. Jag har inte druckit någon alkohol sen jag blev konfronterad för nästan exakt en vecka sedan. Har det varit svårt? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Första natten, kanske även den andra, svettades jag väldigt mycket och sov oroligt. Sen stoppades svettningar och sömnen har successivt bättrats. Jag har kontinuerligt känt en viss oro i kroppen, en rastlöshet, en tomhet, som har med abstinens att göra. Den finns där, men den är inte mycket värre än ett myggbett i sig. Men i det här finns både en oro och ett hopp. Oron säger att jag inte vill gå runt med en konstant tomhet, ett konstant kliande myggbett. Men hoppet (som långsamt långsamt stärks lite varje dag) säger att den där tomheten försvinner faktiskt. Och visst är den mindre idag än vad den var för, kanske, fyra dagar sedan.

Så vad är planen? Jag vet faktiskt inte. Det är tidiga dagar, och just nu tar jag dagen som den kommer. Det viktigaste är att jag inte dricker någonting alls. Jag vet lockelserna, tillfällena då det slår till som värst, och de ska jag inte undvika, men jag ska förbereda mig så att jag kan hantera dem. Jag måste uppleva en hel cykel utan alkohol: resor, helger, middagar med vänner etc. Vissa har jag redan gjort, och det ger en enorm självförtroendekick. Jag känner mig starkare. Men det är tidiga dagar, och jag får traska försiktigt framåt. Vad jag vet med 100% säkerhet är att jag får aldrig igen hamna i den situationen jag har varit i under någon gång av de senaste 10 åren. Det är ett sluttande plan med bara en utväg. Och för att säkerställa det så kanske jag måste vara nykter för resten av mitt liv, eller så kanske jag i alla fall behöver nollställa mig, innan jag kan dricka "filosofiskt". Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag inte får lura mig själv, ljuga för mig själv, eller ljuga för andra igen. Det är slut med det nu. Och får jag ett återfall (vilket jag definierar som att jag avviker från den plan jag har), så kommer jag vara ärlig med det; både inför mig själv och med min partner.

Två saker som jag inser nu att jag har glömt att nämna:

1, Jag var, och är, vansinnigt kär i min partner. Det var längesedan jag kände så, och jag hade gjort allt jag kan för att få behålla henne. Men det är inte (bara) därför jag gör det här. Det är för min egen skull. Hennes konfronterande blev katalysatorn som fick mig att äntligen ta itu med något jag vetat väldigt länge att jag måste ta itu med.

2, Jag kanske låter väldigt oberörd, men det är jag verkligen inte. Skammen. Den hisnande känslan när jag får berättat för mig vad jag har gjort. Vad jag skäms! Inte för vem jag är, men för vad jag har gjort. Först nu kan jag reflektera över det utan att antingen rodna eller att få tårfyllda ögon. Men fyfan vilken känslomässig resa. Att ta itu med allt som jag gjort; gömt sprit, druckit i smyg, alla sätt jag har försökt dölja mitt drickande, vad som kunde ha hänt barn, små liv, om en olycka hade varit framme när jag var ensamt ansvarig.

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt inlägg. Men jag behövde bara skriva av mig! Om du har orkat läsa ända hit så är jag förstås tacksam, och du ska ha en eloge för din beslutsamhet att läsa någon så vansinnigt tråkigt!

Ha en trevlig Söndag allihopa!

Det jag läser i din tråd är mycket likt hur jag har det. Jag har också kommit till en punkt där jag nu tagit ett beslut om uppehåll.
Upplever precis som du beskriver att det är skönt med vin mot stress och ensamhetskänsla, men också att det följs av trötthet och ibland ångest.
Så nu vill jag ha tillbaka det friska i livet.

Du skriver fint om att du peppar dig själv. Det var något jag ska tänka på också.
Styrka till dig.

...nu har jag googlat en massa Marcus Aurelius.. tack!?

Återfall... tanken har ju slagit mig så många gånger.. hur skulle det bli..? Skulle jag känna mig nedslagen? På noll? Eller bara som en ny läxa..? Allt skulle absolut inte vara bortkastat. Alla trappsteg, alla steg upp i personlig utveckling. De finns. Men vi har olika förutsättningar, olika mål.
Jag vill inte ta det där återfallet eftersom det i mitt fall inte bara blir några roliga grillkvällar, utan det kan bli livsfarligt. Jag har oftast fått minnesluckor, riskerat min hälsa allvarligt, tagit återställare, fått allvarlig abstinens, kramper, förvirring, ångest, hög puls, hjärtklappning, panik. Och gjort bort mig inför alla, vänner och familj.

För mig skulle återfall betyda risk för en absolut katastrof.

Jag behöver läka, min kropp, hjärna, min själ. Jag vill ge mig själv all tid i livet. Jag har druckit bort för mycket liv. Jag vill känna varje sekund. Jag är så tacksam att jag vaknat.

Jag väljer att vara nykter NU, alltid, NU??

Tack för respons! Min förhoppning är att alkoholen ska bli en allt mindre del av min tankevärld. Därför vill jag vara nykter nu för att se hur viktig den egentligen är. Tankarna borde istället kretsa mer kring hur jag vill leva mitt liv. Det känns viktigare nu.

Det låter som bra avvägningar du gjorde och utan skuld och skam. Gott att du verkar klappa dig lite på axeln och är stolt över dig själv. Det ska du vara!
Men visst är det märkligt att alkoholen ska uppta så mycket av ens tankeverksamhet?

Tack själv.just det att alla delar sina erfarenheter stärker och ger hopp. Det är guld värt!