Senaste kommentarerna i forumet

Tack Femina och Tokan!
Visst, jag fixade en vecka - men nu är klockan snart halv fyra på morgonen och jag KAN bara inte somna. Tog med jobbet hem och lyckas inte avsluta det jag måste få gjort tills i morgon. Så nu sitter jag här och svettas över min uppgift! Jag är så trött och trög i huvudet! Hatar stress.
Starkt kaffe och äckliga cigaretter mår man inte så bra av heller... Jaja, bara att rulla upp ärmarna igen. Ända in i kaklet!

Hej!

Jag har varit inne här i olika slängar beroende på hur jag själv ställt mig till mitt drickande. Jag har landat i att min ambition är att ordentligt förändra mitt drickande och mitt förhållande till alkohol, utan att helt avstå eller bli nykterist. Är det någon som är inne på samma spår?

Såhär tänker jag runt mina svagheter/mitt drickande:

- Jag använder alkohol för att självmedicinera ångest och sömnproblem, började för tio år sedan i samband med att jag tog mig ur en ätstörning (ersatte mat-destruktivitet med alkohol-destruktivitet)
- Jag slentriandricker MYCKET, dvs. ofta dricker jag utan att tänka efter (eller före..) utan av vana och trygghet
- Jag är självdestruktiv i min natur (ev. borderline) och vet att jag ibland "med flit" dricker för mycket som en slags självbestraffning, inte av egentligt sug eller lust
- Jag är uppvuxen i en alkoholkonsumerande familj, "överklassdrickande", vardagsvin, avec, m.m., en vana jag tog med mig när jag flyttade hemifrån och i kombination med punkterna ovan

Och såhär tänker jag runt mina styrkor/möjlighet att förändra mitt drickande:

- Jag vet att jag numera kan sova utan alkohol (fått bevis på detta många gånger vilket är underbart! helt annan slags sömn!) och jag vet att min ångest blir värre av alkohol, win-win att sluta
- Slentriandrickandet kan jag bemöta med ökad medvetenhet, sluta köpa hem alkohol, välja andra alternativ, krävs bara en liten ansträngning och att "komma ihåg" detta
- Självdestruktiviteten är kanske det svåraste och att jag gärna tar till alkohol när det blir jobbigt - stress, oro, hjärtesorg, ångest m.m. Men har börjat landa i att det rent krasst inte finns någon mening att leva ett liv där man hela tiden saboterar för sig själv, då kan man lika gärna skita i? Har länge tyckt det är tönterier att hålla på och vara sin "egen bästa vän" och drivs av en del självhat, men försöker vända detta till att det inte tjänar något till att hålla på och förstöra sitt eget liv, dessutom drabbar det andra eftersom jag beter mig sämre mot folk i min närhet + de oroar sig för mig. Har kanske inte ens samma borderline-tendenser om alkoholen är under kontroll (fattar dumma beslut och är impulsiv med alkohol, har mer ångest, osv.)
- Alkoholkulturen är som den är i min familj men det går att moderera hur jag beter mig i den. Har t.ex. syskon som inte anammat samma trend som våra föräldrar, kan försöka inspireras av dom.

Andra fördelar/vinster:

- Upplevelsen av en sund kontroll över mitt liv, förmåga att hantera mig själv och känslor
- Sparar pengar
- Återgår till min "ordinarie" kroppsform som jag ej ens vet vad den är pga ätstörningar och överdrivet drickande (som gjort att jag gått upp i vikt - triggar ätstörning = ond cirkel). Kanske äntligen då kan hålla en normal livsstil med alla parametrar (mat, drickande, sömn, rörelse) inkluderat vilket vore närmast en utopi för mig.
- Klara tankar och förmåga att tänka rationellt
- Osv osv osv.

Anledningen till att jag vill minska utan att sluta är för att jag inte har ett alkoholberoende (enligt mig själv), jag får inga känningar av att sluta, är jag motiverad går det bra, jag blir gladare och tappar ganska snabbt suget på överkonsumtion och kan istället njuta av några glas i veckan vilket jag gärna vill kunna göra.

Är det någon som delar mina tankar? Jag läste även om detta vilket är inne på samma spår: https://ki.se/forskning/alkoholberoende-kan-ganska-latt-behandlas

Skulle vara underbart att ha några med sig i detta, det är ju lite annan vinkel än den "absolutistiska" nykterist-linjen men jag tror att detta passar mig och kanske fler därute?

kram till er!

...vaknade jag av att jag själv skrek, mitt ur en fruktansvärd mardröm ? Måste skaka av mig den! Varje gång jag blundar..ser, känner jag händerna som håller fast mig och trycker ned mig, ansiktet med mask, mansrösten som säger till mig att sluta skrika och vara stilla...varje gång jag blundar. Bort! Försvinn! Vidriga mardröm ?

Bra steg att skriva. Känns som att läsa om sig själv. Känns som jag var exakt där du är för inte så långe sedan. Lider med dig, håll ut. Ta hjälp! Jag fick ta till antabus för att bryta mönstret.

Tack Miss Hyde, IronWIll, Femina och Glasögon-Smurfen för era tankar och insikter. Natten blev ytterligare en personlig stark egen insikt om vad alkoholen spökar till med i kroppen. Trodde jag skulle vara ett utmattat russin idag men dagen har gått märkligt bra. Tror jag varit väldigt motiverad idag, inte ens den ryska armén hade kunnat stoppa mig från min löprunda ikväll. Den satt precis där den skulle och björnen är förpassad till sitt ide kväll! Så ja Miss Hyde, löpning är ett universalmedel! Det enda jag inte blir klok på är att jag trots vetskapen om det inte kan hålla i den, mer i perioder. När perioden sen tar slut börjar jag så småningom dricka igen.. På tal om det och att du är inne på lite böcker, läs gärna Hjärnstark så får du garanterat pepp till att börja springa!
Nu är planen att försöka, med betoning på ganska bestämda försök, att komma ut på minst en liten löprunda varje dag denna veckan. En vecka kvar till semester och stormen har börjat vända, det kan gå detta! Tack för ni finns! Skulle vilja svara på mer av era tankar och kommentarer men behöver försöka få lite sömn inatt.. så får skriva mer imorgon. Natti <3

Du har börjat jättebra! Nu bara ligger du platt och andas ett tag. Nästa steg uppenbarar sig, och sedan nästa, och nästa. Tills du är igenom. Försök lita på processen. Gonatt!

A-fri Ginger Ale och Ginger Beer har litet ”bett” som ger en kick på någe vis. Jag kan tolerera sockret, bara det bränner litet att svälja ner det. Jag gillar Jamaican style bäst. Det är så mycket Ginger så min man höll på att storkna när han testade. Fint, då får jag ha den ifred :)

Men så gjorde jag det nu... lite iallafall.
Jag som är så orädd är plötsligt livrädd, vettskrämd.

Hur blir jag av med mina skuldkänslor för jag gjort, jag kan inte något ogjort?!
Den paniken är nog den största delen, hur kommer man genom det?
Tänk om min fru skulle nämna ordet "lämna" pga att något förflutet skulle komma fram, något jag kanske inte ens kan svara upp på, för att jag inte minns...
Så hemskt! Fy nu klarar jag inte att skriva mer men tack alla ni, jag känner mig lite lugnare och mindre ensam... sov gott <3

Jag har tyvärr inte en aning om när det börjar kännas normalt att vara nykter... Jag tycker det är bra att det känns jobbigt, för då minns man varför man måste låta bli alkoholen. Det är sen, när man är invaggad i trygghet som det blir farligt. Vi följs åt med dagarna. Jag är också på 24 :) KBT har jag också testat, men det gjorde mig bara tvärförbannad. Hmmm... överväldigad av känslor... Alla slags känslor. Du kanske är en sådan där högkänslig personlighet? I så fall finns mycket ”hjälp till självhjälp” på nätet. Jag är inte så insatt, men har förstått att det handlar om att förstå sin personlighetstyp och lära sig planera tillvaron på ett sådant sätt att man slipper bli överväldigad.

Här finner du många som gått i samma cirklar som du, eller liknande iaf. Din text andas verkligen desperation... som att allt ramlar över dig samtidigt, och du drunknar i både gammalt och nytt bråte... Intressant beskrivning ”Offerkoftan vänder jag inåt”. Jag nickar instämmande här i mitt soffhörn. Just så är det ju när man är en sådan som lider i tysthet, medan den entusiastiska, handlingskraftiga, superstadiga fasaden är vänd utåt. Klart den måste rämna till slut, när diskrepansen mellan det yttre och det inre blir en ocean av förljugenhet... Äsch, förlåt, nu svamlar jag nattsvart och hjälper inte ditt humör ett dugg. Jag tänker mig att sådana som du (vad jag tror iaf?) och jag, som lider i tysthet, behöver öva på att bryta ihop litet lagom och lätta på trycket med jämna mellanrum. Jag studerar mina kollegor tex. Jobbet har under senare år blivit mest ständig krishantering, pga misskött ledarskap, minskade resurser parat med större krav, arbetsrelaterad ohälsa i kollegiet mm. Saker och ting skiter sig. Ofta. Mest hela tiden. Mina kollegor hanterar det på flera olika sätt. Tex kan man bryta ihop och gråta en skvätt, släppa allt och gå hem, för att komma tillbaka ett par dagar senare med ny energi. Eller så kan man springa runt, vilt gestikulerande och kackla panikslaget medan man nogsamt undviker att lösa några problem. Eller så kan man sätta sig på röven, rycka på axlarna, anta en sorglig min och insistera på att allt är omöjligt och inte ens försöka göra sitt jobb. Det funkar för dem. Mitt sätt, att bita ihop, förhålla mig lågaffektiv och lösa det som behöver lösas, allt medan offerkoftan vänds inåt, funkar inte. Det självmedicineras med vin i soffhörnet, i största hemlighet. Tills hela korthuset till slut rasar, ridåerna rämnar, bomben briserar och förödelsen blir total. Ber om ursäkt om jag gör en massa antaganden... men jag får bilden för mig, att du liksom jag har bitit ihop för hårt och för länge. Nu slutar vi lida i tysthet! Kram

Du behöver stöd och hjälp. Gå till närmaste AA möte. Gärna företagshälsovården också och erkänn hur du mår. Det är bättre att du tar detta steg själv än blir avslöjad på jobbet. Du kan inte fixa detta själv. Det kommer bli bättre. Lycka till. ?

Jaaa ♥️ En lååång frukost full av skratt ? och nu är en extra lång helg slut. Imorgon jobb, med klar knopp ?‍♀️

Känner igen mig i så mycket av det du skriver, lider med dig! Har inga direkta råd förutom att försöka påminna sig själv om allt dåligt alkohol medför sig i livet! Man orkar liksom inte med det där hur länge som helt, men det för den sakens skull inte lätt att sluta! Ta en dag i taget annars känns allt alldelses för stort, tänkt att ”idag ska jag inte dricka”. Hur det blir nästa dag får du ta då. Jag är på dag 24 idag och det bar länge sedan jag var helt nykter så pass länge i streck. Känns på ett sätt lite lättare för varje dag för att man blir stolt över sig själv att man har klarat av att avstå så pass ”länge”.

Det stämmer precis, oro, ångest och katastroftankar dagligen! Så uttröttande! Jag äter medicin och har tidigare fått kbt men kbt hjälper inte och medicinen hjälper väl litegrann men långt ifrån helt. Är ganska missnöjd med sjukvården, blir liksom inte tagen på allvar gällande min ångest, är därför jag började självmedicinera med alkohol från början. Idag är dag 24 som nykter men jag börjar bli lite sugen på lite vin och det där filtret mot verkligheten som alkoholen är när den gör för ont inombords. Blir så överväldigad av alla känslor, både positiva och negativa känslor och har svårt att hantera dem. Känner mig så asocial nu när jag inte dricker, träffar knappt några vänner. När börjar det kännas normalt att vara nykter? Känner mig inte frestad att dricka men det är så tråkigt att vara nykter, känner att jag går miste om något. Försöker påminna mig själv om allt dåligt som alkoholen bidragit med i mitt liv

För mig är sedan länge tradition att läsa Berras södagsreflektion, fast då på måndagsmorgonen. Mycket uppskattad av mig.

Mvh

Det var hemskt, för dig, och det betyder mycket mer än vad några chefer eller kollegor tycker. Glöm aldrig det.

Mvh

Det gör det, sluta drick så blir livet långsamt som det är meningen att det ska vara.
Jag har gjort allt du gjort och känt samma ångest. Det är inget värdigt liv.

Välkommen hit, häng i så har det snart gått 2222 dagar.

Mvh

Jag kanske inte var så hemsk som jag trodde att jag var? Blev dock väldigt förvånad över att inte ens chefen sa något? Jag kunde ju faktiskt inte gå till jobbet pga att jag var så bakfull. Hade jag varit chef hade jag nog kollat läget och åtminstone frågat hur min anställde mådde. Liksom känna mig för om det fanns risk för upprepning. Att inte jobba pga bakfylla är inte helt okej.

Precis som du skriver Crna macka så måste jag nu börja bry mig om mig själv och mina nära och kära. Jag ska inte bara pusta ut och tänka ”yes, klarade mig denna gång också”, och sen göra om samma misstag. För oavsett om ingen annan tyckte jag gjorde bort mig så gick det bort en hel dag av självförvållat illamående och huvudvärk. Jag hade ångest i fyra (!!!!) dagar. Fyra dygn av usel sömn som kommer påverka hela denna jobbvecka. Fyra dygn av depp och oro. Det är fyra dygn som jag kunde ha ägnat åt något vettigt och energigivande istället.
Just nu längtar jag extra mycket efter helgen. Jag längtar efter att ha en vit helg som förhoppningsvis kommer följas av många vita helger. Jag ser fram emot att ”tacka nej” precis som jag gjorde i lördags.

Kulissen har raserats & och jag med den

Skrikgråt och ångestpanik -igen

Vaknade som halva befolkningen helt överkörd & förstörd av alkoholen på midsommardagen!

Denna gången var molnen ovanligt mörka och blåsvarta över mig. Panik.

Jag kliver upp och drar upp kulissen såklart, häller i mig en starköl i förhoppning om att det dåliga besluten jag tog dagen innan skulle försvinna.

Men det blir ingen skillnad! Samvetets- & moralmörkrets tunga moln ligger som en blöt, kall filt över en och offerkoftan vänder jag innåt. Dom molnen kommer dröja sig kvar länge,

Det vet jag, för jag har sett det förr..

-Har jag sagt eller gjort något dumt? vem SMSade jag med? har jag ringt någon? Vill jag ens veta?!

Jag har alltid lyckas med att ta genvägar tillbaka till alkoholen när molnen lättat lite, och snart, då tappar jag långsamt men helt säkert kontrollen igen och får kravla mig runt i ångest.

MEN DENNA GÅNG ÄR DET ANNORLUNDA, FÖR JAG ORKAR INTE HÅLLA UPPE FASADEN LÄNGRE. Jag är helt matt & urmärglad på energi.

Det enda som verkar fungera just nu är tårar och påslag av panik.

Situationen är nu ohållbar och det tycks blir bara värre och värre.

Nu sitter jag här, oförmögen att göra något, panik och ångest som gör ont och förlamar både kropp och hjärna.

På jobbet undrar dom antagligen vad som hänt med mig, en glad person som alltid är glad, full av energi och med lösningar på allt har det sista halvåret blivit en opålitlig, arg satmara som inte orkar med något eller någon.

Min livskamrat får sitta och titta på medans jag hittar på fler lögner & halvlögner.

Se mig gråta, ångestfylld och inte är jag den glada som löser alla problem längre, nej jag är en arg satmara utan tålamod.

Jag stryker mest omkring som en otäck vålnad här hemma & väntar på att dom där otäcka molnen ska lätta. 

Mina vänner undrar såklart! Jag höll upp kulissen med "detta är snart över" "sover lite dåligt just nu" osv

så nu håller jag mig bara undan dem, dom når mig inte. Kulissen har rasat.

Jag har förvandlat mig själv till det jag föraktat mest. Det som splittrat min familj/barndom och min livskamrats liv/barndom.

Den jävliga resan verkar jag ge dom en repris på.

Dom jag älskar mest?! Hur fan blev det så här?!

Jag vet inte om & hur jag ska klara detta själv.

Har berättat för min livskamrat men inte allt...

Jobbet som jag nu förmodligen tappat allt förtroende på hur ska jag kunna göra det ogjort? Eller vända på det?

Jag som har en ledartjänst på jobbet fick gå hem idag för att jag tappade humöret -igen.

Fy fan vad panik jag får när jag tänkte på allt ihopa.

Jag har nonchalerat alkoholen och dess effekter på mig men idag sitter jag nu här och ser vad jag blivit av den.

-Trött, Ful, fet, orkeslöd, argsint, kort stubin och helt jävla hjälplös.

Medicin "sertralin" har jag ätit i 4år och trappat mig ur. Den har gjort mig lite lugnare och inte så ångestfylld under 4 år. Det får det att bli lite tystare i huvudet, har en känsla av otrolig trötthet när hjärnan är uppe i varv, alla tänkar snurrar och jag får inte fatt i en enda tanke, det är ett jävla sårl i skallen konstant. Oljud som gör mig trött men ändå i speed.

Jag slutade med den för jag minns inte hur jag var när jag inte hade den. Så jag ville ta reda på det och slutade med den.

Jag åkte raka spåret tillbaka i min tonårs- och unga vuxna liv. Bedrövligt med dom minnena som kom till mig, jag har verkligen gått och mått så dåligt under min uppvxt.

Så har jag uppfunnit det små små stunder då huvudet är tyst, efter första rejäla glaset, då stillar sig farten, det blir nästan tyst, jag får då gjort saker hemma och min livskamrat tycker jag är så duktig och idog.

Tar en hutt då & då ur skåpen och flaskorna så mår jag bättre under kvällen, sen slutar det ju naturligt vis densamma. jag vaknar upp och känner mig som ett ras, ingen riktig sönm, ångets över att jag inte kommer ur säng i tid, märker dom något på jobbet(??), kan jag ens köra bil?! Hur ska jag ens orka med hela dagen? Vilket möte skulle jag förberett?

Vad har jag blivit?! Vem är jag ens??

Så nu räknar jag nyktra dagar och kommer upp till 2. Önskar så att det vore 2222 dagar istället.

Hunden tog jag på en joggingtur 

-sen kommer jag hem och bryter ihop och storgråter med ångest igen.

Hur ska detta någonsin kunna lösa sig?

Nu har jag hittat Sommersby sparkling secco och sparkling rose cider, helt a-fri. Jag är ganska kräsen utav mig och gillar inte för söta drycker men dessa båda var riktigt goda! Jag vet inte om de är en nyhet men de finns denna vecka på Lidl för 10:-/st. Jag köpte en utav varje idag för att testa. Imorgon går jag dit och länsar lagret! Lite ombyte till Kombucha för en tredjedel utav priset.
God kväll?

Jag har haft svår ångest från och till pga trauma. De där vidriga myrkrypen i hela kroppen gör en galen om man inte redan är det. Läggdags är värst. Får ”fritt fall” känsla. Som svindel och att sugas baklänges in i ett svart hål samtidigt. Jag tycker att tyngdtäcke hjälper mot det. Och myrkrypen behandlar jag med att smörja in sprattlande kroppsdelar med apotekets Ormsalva.

Man kan verkligen leva sig in i dina texter! Och Gud i himmelen vad skönt det låter att vara gäst hos dig... En storpappa som fixar och donar med jämnmod (nåja, utåt sett iaf). En ”riktig vuxen” som tar hand om... ALLT. En sådan där vuxnare vuxen man förvirrat ser sig omkring efter när något går riktigt tokigt, och man panikartat inser att man själv är ”den vuxna” som borde återställa tingens ordning. Inte undra på ni har fullbelagt på Pensionat Berra med Fru :)

Det tar verkligen emot att skriva ditt nick... Jag önskar att du så småningom ska känna att du kan ändra det till ”värdefull”, för det är du, vare sig det känns så eller inte. Välkommen till forumet :) Det blir lättare för oss alla att hitta dig om du startar en ny tråd, där du beskriver så mycket av din situation som du känner dig OK med.

Det glädjer mig att höra. Nu har du tagit ett första steg mot tillfrisknande. Fortsätt gå dit så löser sig resten allt eftersom. ?

Tack för tipset, det är planen. Läsa om alla fördelar jag upplever med att va nykter, påminna mig själv om att jag kan inte dricka bara en kväll sen sluta. Tyvärr!