Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit aktiv medlem här sedan förra hösten. Har bara positiva erfarenheter av forumet. Här törs jag skriva totalt ärligt om mina tankar och funderingar. Jag har läst ditt inlägg med stor behållning. Vi är många som kämpar och vill förändra vårt alkohol mönster.
/Mrx

Tack för att du delade din berättelse! All styrka till dig och vad bra att du bestämde dig.

Dricker enbart folköl och de varierar. Och fast jag krampat och skit så pallar jag inte besvära vården. Hörde nyss om en äldre man som legat död i 3v i en lägenhet. Han fick inte hjälp fast han skrek ut att han behövde de och hans hyresvärd kontaktade soc... ''LVM-vård är för dyrt.'' no shit så vad har jag för jävla chans? Jag skulle nog behöva behandlingshem, inte för att jag är svinsjuk men för att enbart AA...de skulle inte hjälpa. Gått i terapi så jävla många år och satans trött på läkarna. Det kan låta som en ursäkt monstret säger åt mig att säga men det är faktiskt sanningen. Nu var jag uppe och köpte mer öl. Detta livet asso... Det sägs ju att når man botten så blir man antingen nykter eller så dör man, jag HAR nått botten, fått magkatarr pga alkohol och skit, då sa jag det till läkaren hur mö jag druckit fast mamma och min ena brorsa var med på akuten i de rummet. De sket ju i vilket, akutläkarna då alltså. Känns som de tror man måste va gammal och inte ha duschat på 3v för att vara ''alkis'', jag tar hand om hygienen och allt, ser man mig på gatan kan man inte tro jag är alkoholist liksom. Det är jobbigt, som att de diskriminerar och anser andra behöver hjälp mer än mig för att jag kan vårda mitt yttre..

Tack! Ja, känns dock inte som jag har tid och jag har verkligen inte råd med ett besök, bara att de ska ringa upp en kostar 200 spänn ju. Krångel med CSN... Men ja man borde fan ta hjälp där för jag vet ju att den finns.

Välkommen hit? Jag orkade läsa hela? Ja vilken resa du gjort/ gör. Ska heja på dig!

Hej alla,

Jag har följt forumet i ungefär en vecka (vilket är lika länge som jag har varit helt nykter), men inte skrivit föränns nu. Men i och med att forumet har en så trevlig och stöttande atmosfär bestämde jag mig för att i all fall delge min historia. Jag har tyckt det har varit mycket fascinerande (både upplyftande och nedstämmande) att läsa om andras, så det är väl inte mer än rättvist.

Min resa började nog för nästan 10 år sedan. Då bodde jag på andra sidan jorden, i en stad utan varken familj eller särskilt nära vänner, singel, och på ett nytt - och mycket stressfyllt - jobb. Då drack jag sällan, och när jag gjorde det så var det inte särskilt mycket (var man ute med kompisar så kunde det ju såklart bli säkert 6-7 öl på en blöt kväll, men jag var aldrig den som blev särskilt berusad eller så -- det har jag aldrig varit förresten).

Stressen och ensamheten tror jag ledde till en obehandlad depression, som i sin tur ledde till insomni. Jag vaknade klockan 4 (nästan på klockslaget) på morgonen varje dag. Det gjorde absolut inte att jag började dricka, men ensamheten ledde till att jag kunde ta ett glas vin eller två på vardagarna, även när jag bara var hemma själv. Absolut inte varje dag, men kanske två dagar i veckan eller så.

Detta eskalerade naturligtvis. Sakta sakta. Och två-tre år senare så var det mer eller mindre standard att jag drack tre glas vin per kväll (säkerligen hade jag druckit mer om jag inte begränsade mig). Jag bytte tillslut jobb och flyttade tillbaka till Europa. Stressen minskade och glädjen till livet kom tillbaka. Men alkoholen är en "cruel mistress", och de tre glasen vin, näst intill dagligen, följde ändå med.

Men tre glas är ju mer eller mindre en flaska, eller hur? Så försiktigt försiktigt blev tre glas en flaska. Och jag mötte nya, ännu större, motgångar i livet (en historia vi sparar till en annan dag). På med SSRI. Och en flaska började komplementeras (ofta) med en stänkare whiskey (8cl kanske) innan läggdags. Nu pratar vi ungefär sex-sju år in, dvs. tre-fyra år tillbaka i tiden. Ibland försökte jag begränsa mig till, säg, två glas vin, ibland inga alls, och det gick oftast bra; men de gånger det blev mer än den där "flaskan och whiskeyn" står säkerligen i paritet med de gånger som jag höll tillbaka. Oavsett så var min tolerans självklart ganska hög, och jag klarade utan problem av mitt jobb. Visst lite seg var man nog på morgonen (i synnerhet om det hade blivit mer), men inget vrak. Men jag mådde verkligen inte bra. Och de klassiska tankarna kom: mår jag dåligt för att jag dricker, eller dricker jag för att jag mår dåligt? Spelar det någon roll? När alkoholen är ens närmsta vän? Nej, tankarna får skjutas åt sidan för stunden. Dessutom så är min rädsla för att gå igenom insomni igen nästintill patologisk. Så vaknar jag runt 4 strecket på morgonen, kanske bara för att gå på toaletten, så måste jag nästan tvångsmässigt ta mig en stänkare (men aldrig mer än så) för att lugna ner mig och gå tillbaka till sömns.

Jag var nog nästan definitionen på en funktionell alkoholist. Tills förra sommaren, då livet tog en ny vändning. Jag vet inte vad det var, men jag var ledig en månad och tog hand om min son (separationen var den svåra perioden ovan som ledde till SSRI), drack ingenting, och hade precis gått av de antidepressiva, som jag varit av och på under fem till sex år nu. Om jag skulle gissa så är kombinationen att sluta med SSRI och att sluta med alkohol ingen bra ide, och jag ramlade på nytt in i en depression (denna gången mindre). Så efter en månad var jag tillbaka med självmedicinering, samtidigt som jag i alla fall hade vettet att söka upp läkarhjälp; så tillbaka på SSRI återigen (hurra!). Det måste vara femte gången eller så - jag är som en jävla jojo med det där - men de hjälper mig i alla fall att kom över svåra perioder.

Men nu var självmedicineringen värre. Jag var tillbaka där jag slutade - dvs. runt en flaska vin per kväll, samt en stänkare whiskey - men ibland kunde det slå riktigt snett med spriten. Ibland kunde jag vakna och inse att jag hade druckit en flaska vin och en halv flaska sprit kvällen innan (på en förbannad vardag!). Och det hände, verkligen inte ofta, men det hände, att jag satte i mig en hel flaska sprit på en kväll. Då mår man sannerligen inte bra, och man mår verkligen inte bra dagen efter. Fyfan, jag mår illa av att bara tänka på det. Detta var runt förra hösten (alltså hösten 2018) och här börjar jag känna att det på allvar går ut över mitt arbete. Det sköttes fortfarande bra, men jag var inte nöjd själv alls. Dessutom hände det att helger kunde tillbringas med en första öl klockan 14, som sen fortsatte tills jag somnade på soffan klockan 23 eller så. Lyckligtvis bor jag själv, så det har inte gått ut över någon (och med min son har jag alltid begränsat mitt drickande).

Men jag hade inte nått botten än. Javisst tänkte jag på att jag borde "skära ner", "hålla upp ett tag", etc. Det gjorde jag nog dagligen (vad är det för jävla gift som får oss att må dåligt då vi tar det, och dåligt då vi inte tar det?), och hade gjort väldigt länge. Jag smidde planer i det tysta. Men förloppet pågick, och de där dagarna som kunde börja tidigt med sprit blev allt vanligare (men här pratar vi om någon gång i månaden). Samtidigt hade jag inlett ett förhållande (som jag ännu inte förstört) med en tjej som nästan inte dricker alls. Om jag skulle gissa så dricker hon kanske max ett glas vin per vecka. Hon har också en son från ett tidigare förhållande, men bor i en annan stad ganska långt ifrån mig. Så vi får passa på att ses när vi kan, och då ofta under en helg. Under de helgerna har jag smygdruckit, dvs. haft en liten flaska sprit i ett skåp någonstans och tagit mig en stänkare när det har funnits möjlighet. Som att hon inte skulle märka?

I alla fall så var jag hemma hos henne på besök under påsk. Eftersom jag visste förutsättningarna så var jag inte dummare än att jag hade med mig egen sprit, som jag hade tänkt att dricka i smyg. Naturligtvis dracks den mycket snabbare än planerat, och eftersom jag "passade på" att dricka när jag kunde (vilket nästan uteslutande var på förmiddagen; och jag måste ju verkligen "passa på" nu när jag kan!), så var jag ganska salongsberusad genom hela eftermiddagarna. I min enfald trodde jag inte det märktes, men det är klart att det gjorde. När jag återigen (och vad besviken jag var på mig själv!) upprepade samma sak på påskdagen (en söndag), så sa hon mitt på dagen och strax innan en middag, efter att vi pussats, rakt ut: "Dricker du, ensammapappan?". Jag ljög instinktivt (skammen!), och förnekade allt. Bland annat för att situationen var så dålig - två barn var där, och vi var på väg - men också för att det är väl vad varenda drickare gör när de blir konfronterade för första gången? Men jag visste att loppet var kört. Jag visste att hon visste bra mycket mer än vad hon hade gett sken av. Och jag visste att nu, nu är det dags att ta tag i det här.

Så här sitter jag, det är Söndag, aningen mulet men annars ganska behagligt. Jag har haft en långsam morgon, och ska strax ta en dusch. Jag har inte druckit någon alkohol sen jag blev konfronterad för nästan exakt en vecka sedan. Har det varit svårt? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Första natten, kanske även den andra, svettades jag väldigt mycket och sov oroligt. Sen stoppades svettningar och sömnen har successivt bättrats. Jag har kontinuerligt känt en viss oro i kroppen, en rastlöshet, en tomhet, som har med abstinens att göra. Den finns där, men den är inte mycket värre än ett myggbett i sig. Men i det här finns både en oro och ett hopp. Oron säger att jag inte vill gå runt med en konstant tomhet, ett konstant kliande myggbett. Men hoppet (som långsamt långsamt stärks lite varje dag) säger att den där tomheten försvinner faktiskt. Och visst är den mindre idag än vad den var för, kanske, fyra dagar sedan.

Så vad är planen? Jag vet faktiskt inte. Det är tidiga dagar, och just nu tar jag dagen som den kommer. Det viktigaste är att jag inte dricker någonting alls. Jag vet lockelserna, tillfällena då det slår till som värst, och de ska jag inte undvika, men jag ska förbereda mig så att jag kan hantera dem. Jag måste uppleva en hel cykel utan alkohol: resor, helger, middagar med vänner etc. Vissa har jag redan gjort, och det ger en enorm självförtroendekick. Jag känner mig starkare. Men det är tidiga dagar, och jag får traska försiktigt framåt. Vad jag vet med 100% säkerhet är att jag får aldrig igen hamna i den situationen jag har varit i under någon gång av de senaste 10 åren. Det är ett sluttande plan med bara en utväg. Och för att säkerställa det så kanske jag måste vara nykter för resten av mitt liv, eller så kanske jag i alla fall behöver nollställa mig, innan jag kan dricka "filosofiskt". Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag inte får lura mig själv, ljuga för mig själv, eller ljuga för andra igen. Det är slut med det nu. Och får jag ett återfall (vilket jag definierar som att jag avviker från den plan jag har), så kommer jag vara ärlig med det; både inför mig själv och med min partner.

Två saker som jag inser nu att jag har glömt att nämna:

1, Jag var, och är, vansinnigt kär i min partner. Det var längesedan jag kände så, och jag hade gjort allt jag kan för att få behålla henne. Men det är inte (bara) därför jag gör det här. Det är för min egen skull. Hennes konfronterande blev katalysatorn som fick mig att äntligen ta itu med något jag vetat väldigt länge att jag måste ta itu med.

2, Jag kanske låter väldigt oberörd, men det är jag verkligen inte. Skammen. Den hisnande känslan när jag får berättat för mig vad jag har gjort. Vad jag skäms! Inte för vem jag är, men för vad jag har gjort. Först nu kan jag reflektera över det utan att antingen rodna eller att få tårfyllda ögon. Men fyfan vilken känslomässig resa. Att ta itu med allt som jag gjort; gömt sprit, druckit i smyg, alla sätt jag har försökt dölja mitt drickande, vad som kunde ha hänt barn, små liv, om en olycka hade varit framme när jag var ensamt ansvarig.

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt inlägg. Men jag behövde bara skriva av mig! Om du har orkat läsa ända hit så är jag förstås tacksam, och du ska ha en eloge för din beslutsamhet att läsa någon så vansinnigt tråkigt!

Ha en trevlig Söndag allihopa!

Det jag läser i din tråd är mycket likt hur jag har det. Jag har också kommit till en punkt där jag nu tagit ett beslut om uppehåll.
Upplever precis som du beskriver att det är skönt med vin mot stress och ensamhetskänsla, men också att det följs av trötthet och ibland ångest.
Så nu vill jag ha tillbaka det friska i livet.

Du skriver fint om att du peppar dig själv. Det var något jag ska tänka på också.
Styrka till dig.

...nu har jag googlat en massa Marcus Aurelius.. tack!?

Återfall... tanken har ju slagit mig så många gånger.. hur skulle det bli..? Skulle jag känna mig nedslagen? På noll? Eller bara som en ny läxa..? Allt skulle absolut inte vara bortkastat. Alla trappsteg, alla steg upp i personlig utveckling. De finns. Men vi har olika förutsättningar, olika mål.
Jag vill inte ta det där återfallet eftersom det i mitt fall inte bara blir några roliga grillkvällar, utan det kan bli livsfarligt. Jag har oftast fått minnesluckor, riskerat min hälsa allvarligt, tagit återställare, fått allvarlig abstinens, kramper, förvirring, ångest, hög puls, hjärtklappning, panik. Och gjort bort mig inför alla, vänner och familj.

För mig skulle återfall betyda risk för en absolut katastrof.

Jag behöver läka, min kropp, hjärna, min själ. Jag vill ge mig själv all tid i livet. Jag har druckit bort för mycket liv. Jag vill känna varje sekund. Jag är så tacksam att jag vaknat.

Jag väljer att vara nykter NU, alltid, NU??

Tack för respons! Min förhoppning är att alkoholen ska bli en allt mindre del av min tankevärld. Därför vill jag vara nykter nu för att se hur viktig den egentligen är. Tankarna borde istället kretsa mer kring hur jag vill leva mitt liv. Det känns viktigare nu.

Det låter som bra avvägningar du gjorde och utan skuld och skam. Gott att du verkar klappa dig lite på axeln och är stolt över dig själv. Det ska du vara!
Men visst är det märkligt att alkoholen ska uppta så mycket av ens tankeverksamhet?

Tack själv.just det att alla delar sina erfarenheter stärker och ger hopp. Det är guld värt!

Jag tror att alla måste gå sin väg. Huruvida du dricker två glas vin eller är spiknykter, kanske inte spelar nån större roll. Det viktiga är väl ändå att du funderar, drar ned på drickandet och delar med dig till oss andra som också går sin egen väg, på sitt sätt. Ödmjukhet, självreflektion och ömsesidighet är en stor hjälp för mig, när jag försöker få rätsida på min skeva relation till alkoholen. Jag hoppas att det kan hjälpa dig med. Tack för att du delar med dig.

Igår var en väldigt jobbig dag. Bra så till vida att jag har funderat en del och märkligt nog verkar ha förstått en del. Det är nu rätt tydligt, såsom många beskrivit att alkoholen varit lite som en krycka för en trött själ, som driver sig själv framåt utan någon egentlig mening. Och att drickandet i sig förhindrat att man kommer till förändring och eftertanke.
Sen vart det ju dåligt också.... Min make, som jag inte bor ihop med längre, men som jag ändå umgås med på ett trevligt sätt, tyckte att vi kunde gå ut och äta. Ja, ni fattar ju resten. Maken beställer mat och en öl och frågar sen vad jag vill ha. "Jag tar samma som du". Ja, det sade jag. Inte en bokstav om Loka eller ens berätta för honom att jag har en nykter period. Vips står det två kalla öl på bordet. Vi äter, har trevligt och jag dricker den där ölen som bara känns meningslös. Sen frågar han om jag vill ha nåt mer. Då har jag vett nog att svara - "det räcker såhär".

Vi avrundar kvällen. Hemma i kylen har jag en halv flaska rosé. Jag har den där för att se hur stort mitt sug egentligen är. Skulle jag dricka ur den så är mängden rätt liten, och dricker jag inte ur den så känns den som en bra påminnelse om att det gärna får ligga vin i kylen, precis som det kunde vara hos mig förr. Klart att vinet får ligga kvar. Och fast jag inte klarade att hålla mig nykter igår, så kände jag mig så tillfreds när jag låg i sängen några timmar senare. Det kommer gå bra det här, tänkte jag. Om jag bara har vett och mod att ta tag i det som får mig att börja dricka. Leva livet istället för att överleva livet.

Idag ska jag köpa en ny Laptop. Idag ska jag inte dricka och det kommer att bli en fin dag.

Bra mantra. Låter lite som den stoiske filosofen Marcus Aurelius (som jag just nu kämpar med).
Hur ställer du dig till ett återfall? Vore det katastrof? Skulle allt du åstadkommit vara bortkastat? Jag är kluven. Jag funderar på att dricka under sommaren (efter mina 3 månader). Samtidigt är jag rädd för konsekvenserna. Jag har aldrig varit full så jag tappar kontrollen, åtminstone inte sedan tonåren. Jag kommer att kunna dricka på grillkvällar som tidigare. Och sedan vara nykter i höst igen. Samtidigt känner jag både olust och oro över att dricka igen. Jag är helt enkelt jävligt kluven. Osäker. Rädd. Förvirrad. Vill jag dricka? Vill jag inte dricka? Är det viktigt att dricka?

Tack båda!
Ja, hade jag vetat hur bra jag skulle må hade jag slutat supa för länge sedan. ?

Ha en fin söndag!

Mantra! Det ör bra! Ett bra inlägg med mycket som jag kan ta till mig. Bryt tanke och tänk om! Tack för morgonens bästa tips.

Vaknar pigg, trots att jag drack två glas vin igår. Jag är väldigt nöjd med den här helgen! Istället för att dricka många glas vin så begränsade jag mig till två per kväll och det blev bra.
Men helt nöjd är jag ju inte. Jag läser om alla här som kämpar på med att leva helnyktra och ta mig tusan att jag ska jobba på det med. Inte bara under vardagarna utan också under helgen. Jag märkte ju nu i helgen vilka goda alkoholfria alternativ det finns och att jag faktiskt klarar mig utan ruset. Jag har ju bara mig själv och hunden att ta hänsyn till och det gör nog saker och ting lättare. Mina utflugna barn tycker inte att jag missbrukar alkohol, men har påtalat att jag har börjat ta för vana att dricka nåt glas varje dag och att det kanske inte är så bra. De gillar att jag har börjat ta tag i det och bli mer medveten. Och ja, jag är stolt och glad över det! Och tacksam över det här forumet som inspirerar mig så!Tack ni alla!

Rädsla. Igår var jag darrande sugen på alkohol. Jag behövde något. För att stilla stressen i mig. Jag letade i min mans gömmor och hittade en cigarrett. Smygrökte några bloss. Blev alldeles snurrig av röken men konstaterade att det var just det jag ville åt. En flykt. Jag är rädd nu. Jag fick vända suget flera gånger igår. Jag tänkte på allvar att jag tänker dricka alkohol nån gång framöver. Att jag VILL det. Men det vill jag ju inte! Jag vill vara nykter NU, alltid, NU.
Jävla lördag - denna dag som triggar så!
I matbutiken igår, stod jag vid drycken, såg tonic att blanda en gin med. Blev medveten om hur tankarna försökte identifiera mig med att gilla en gin&tonic. Jag bytte medvetet tanke och tänkte högt och tydligt för mig själv ”jag är en som gillar att vara sund, jag är en nykterist, jag gillar den där aloe vera drycken, kombuchan skulle passa mig”. Så sträckte jag handen mot hyllan och greppade en ”kombucha” (senaste supernyttiga trenden). ”Ja sån är jag”. Och blev sån.
Så viktigt att observera tankarna. VAD intalar jag mig själv? Kan jag välja hur jag beskriver mig, kan jag välja tankar om mig, programmera om mig.. det KAN jag! Mitt rätta jag är en sund och nykter människa. Jag är tacksam, glad och stark! Jag är nykter NU, alltid, NU!

När mina barn har bekymmer brukar jag bla illustrera livet som en stig. Längs stigen finns vackra växter, sol, moln, blommor... ibland ligger det en blaj med hundskit som stinker. Jag kan välja att stanna i stanken och titta, rynka på näsa och bli irriterad, stå kvar och konstatera att det stinker. Eller så kan jag vända blicken bortåt, mot blommorna, välja att gå dit, fokusera på allt det vackra.

Vid beslut och val brukar jag be dem illustrera en väg, där framme delas vägen i två. En skylt med två pilar som pekar åt olika håll. Den ena säger ”rätt” och den andra säger ”fel”. Vi har alla svaret inom oss. Vi vet vad som ska väljas men blir störda av tankar, ”tvångstankar” som ”tänk om..”, ”jag borde..”mm.

När hjärnan börjar med ”jag vill dricka”, ”ska jag bara ta ett glas..”,,,, observera att det bara är vanemässigt tvångstänkande. BRYT tanke. BYT tanke.
Programmera in de tankar du vill ha. Så de blir de nya ”tvångstankarna”. Långt ihärdigt arbete, dagligen, varje timme, NU.
???

Mantra!! ”Jag är en nykter och sund människa, jag gör sunda val”.

Har lägre effekt på kvinnor. Endast 20% upplever att de blir hjälpta av Naltrexon enligt min läkare.

Hur mycket alkohol klämmer du i dig under en dag och hur lång tidsperiod?
Jag är själv ssk och trodde åndå att jag kunde sluta med alkohol tvärt. Jag hade druckit dagligen under ca sex veckor. När jag började krampa så åkte jag tacksamt till avgiftningen med ett akut högt tryck och takykardi.
Oavsett vad man läser på nätet så kan det vara farligt att sluta med alkohol tvärt på egen hand.

Jag självmedivinerade själv med alkohol som utvecklade sig till ett beroende där jag var tvungen att fylla på med alkohol för att inte bli sjuk.
Ingen medicin i världen kommer att rädda en om man inte fixar grundorsaken till drickandet.
Ta hjälp, du behöver inte ha det såhär. ?

Visst var det svårt att förstå hur bra man kan må utan a? Starkt jobbat!

Hoppas din botten är nådd nu så du stoppar fler konsekvenser. Lycka till med hjälpen.

Härligt och visst är det underbart att vakna utan bakfylla och ångest. Bra kämpat och du är på rätt väg???kram Strulan

8 vita veckor. Mår bättre än på många år. Men kampen fortsätter. ?

Så bra att du berättar om din situation! Att du skriver här!
Här vill vi hjälpa dig! Jag skulle vilja råda dig att kontakta i alla fall vårdcentralen och vara ärlig med det här. Jag var själv livrädd för att ta hjälp men har gjort det och det var bästa beslutet!!
Snälla skriv igen! Var inte ensam med det här svåra! Vi är många med dig här!
Kram?