Senaste kommentarerna i forumet

ha mer av det.... Vi bor inte i Stockholm med deltar alltid i Katarinamässan på söndag kl 11 och Allhelgonamässan på kvällen när vi har tillfälle. Det finns också Livsstegengrupper i Katarina församling, ett tolvstegsarbete för ’normalstörda’ som Olle Carlsson säger. Det har betydelse med en kyrkoherde som är öppen med att han är nykter alkoholist och inställningen att församlingens präster och medarbetare ska vara öppna med sin egen sårbarhet. Varm hälsning / mt

Och apropå "Dag" så är det DAG NIO för mig idag. Har klarat mig mycket bra utan A och är bara lite surare än vanligt. Fast det är väl säkert så att den surare versionen av mig är den rätta versionen. Var ju några år sen jag var helt nykter utanför arbetstid så jag har glömt hur livet utan filter fungerar.

Haft en svår kväll igår med samtal med exmannen och han bjöd på bubbel..... och öl....Vi pratar om äktenskapet som stöp efter fem års relation varav två år som gifta. Känns som ett komplett misslyckande. Ilska och förtvivlan som riktar sig mot honom och känslor av sorg och mindervärdeskänslor riktade mot mig själv. Alltså ingen särskilt glamorös och finstämd afton.

Idag har det känts lika illa. Vi har pratat med varandra och som tur är kan vi visa varandra medkänsla och respekt. Trots allt, märkligt nog. Jag inser att jag är livrädd att gå på semester. Jobbet håller mig uppe och där känner jag mig omtyckt och har det roligt. Nu kommer den oasen inte vara möjligt att ta sin tillflykt till. Jag var också hemma i hans hus för att sköta ett akvarium som jag inte kan flytta på ännu. Trädgården är full av vackra rosor och rabatter, gott om kart på fruktträden. Allt det där har jag anlagt och planterat. Känns synd att vara tvungen att lämna. Men jag har inte plats i min lilla plätt för all blomsterprakt. Alla slantar jag lagt ned och allt arbete, kan jag lätt bjuda på. Men det är en förlust att förlora en trädgård man skapat. En förlust som läggs ovanpå insikten att en relation man satsat på som en blågris inte finns kvar.

Och sen inser jag.... Jag är ju i en djup kris. Jag är i en bearbetningsfas utav helvete. Jag som länge stått upp som en tapper soldat och kämpat mig genom renovering av lägenheten, inköp av inredning och möbler, nykterhetsarbete, samtal med exmannen. Först nu inser jag hur dåligt jag mår och att det faktiskt är normalt i en sån här situation. Rädd att överleva en semester.... Vad är det för nåt?? Jag som alltid har haft lätt att hitta på saker och att se framemot det jag planerar. Men inte nu. Nu känner jag mig stundom orolig för att förlora förståndet.

Mitt i den här känslomässiga katastrofen har jag iallafall vett att ta itu med den överkonsumtion av alkohol som åren med exmannen grundlagt. Det är nåt handfast att pyssla med när jag tvivlar på mitt värde och mina förmågor. Det är något jag kan förändra och något jag har makt att göra något åt. Fint så.

Tacksam för den här dagen och tacksam för kvällens möte. Massor av fina människor, delningar och kärlek.

I serieväg så srekommenderar jag Dag, en norsk svart komediserie. Gissar att den funkar bäst om man har lite udda humor :)
Welcome to Sweden har jag tittat på = bra! Ska kolla upp Lillyhammer.

Jag ser nu varför du inte frågade... Du har stenkoll på tantsnusket ?

Oj! Ja har du kämpat med det så länge så förstår jag att det är lika bra att lägga ner. Just nu känner jag för att skita i det totalt för pratade precis med min gudfar. Han blev inlagd förra helgen, supit dygnet runt ett bra tag nu.. och nu ringde han o var så glad att han klarat 2 veckor o det är en jövla skit han hållt på med. Sen helt plötsligt säger han, min tjej kommer bli arg för jag har druckit nu. What?! Precis kommit från sjukan o säger att du inte vill ha skiten mer o stolt över dina veckor.. häll ut resten sa jag. Men det lär han inte göra..

Har du testat Lillyhammer? Skitkul. Welcome to Sweden är också rolig. Parks and Recreation ska vara kul.

G-Smurfen... haha... jag har laddat med tant-snusket delux ju!

Glasögon-Smurfen, det är stor hjälp att kunna ta del av era andras bakgrund och erfarenheter men gissar att det är förlösande att "bikta sig" här i forumet också.
Har precis köpt såna där läs-glasögon från macken som jag visst behöver nu när man närmar sig 50 och laddat med Grey-böckerna så midsommarhelgen är räddad :)

Du frågar IW efter tips på filmer, men inte en förfrågan gällande tantsnusk till little oh me... ??? Okokok... alla kan inte vara tanter... eller snuskiga... Synd om er ? Jag tar för övrigt också gärna tips på serier/filmer. Vi tittar just nu på ”Himmelsdalen” och är helt sålda.

Hittills 100% success... Inte illa ? Imorrn vaknar vi nyktra! Och så tar vi en till dag i friheten ?

IronWill, har du tips på några bra filmer då? Började kolla på Gome of thrones men skulle gärna varva med någon lättsam film utan blodspill :)

Nu är det "bara" att hålla i! Det desperata alkoholmonstret i hjärnan försöker lura dig att allt blir bra bara du tar dig ett glas. Du och alla vi andra med problem vet att det är precis tvärtom om du faller dit. Belöna dig med annat som själ och kropp mår bra av på riktigt! Var snäll mot dig själv och lycka till!

Tack, känns gott att kliva in i värmen! Inte en droppe Dag Ett I Friheten - och dagen är snart till ända:).

Jag dricker av samma anledningar som dig, och slutar dricka av ungefär samma anledningar. Jag har iofs inte gjort bort mig än, men det är bara en tidsfråga... Välkommen in i värmen :)

Nu 32 dagar utan alkohol. Trodde det var fler dagar än så innan jag verkligen räknade efter. Mitt mål är nu 90 dagar och därefter utvärdera. Är det möjligt att klara? Ja, jag tror det. Rädslan handlar återigen kring hur det kommer att vara på längre sikt än så. Får ta en dag i taget nu.

Suget? Jag tycker det har varit värre de senaste två veckorna än vad det var i början. Är det fler som upplever det så? Känner mig även något met dyster nu. Trodde att detta skulle komma som en mer direkt reaktion efter några dagar. Nu kommer det istället efter en månad! Kanske är det en vanlig reaktion. Ska stålsätta mig för att inte ta till alkoholen som ett uppiggande elixir.

Hoppas allt är väl!? Skriv gärna hur det går för dig - oavsett om det går bra eller dåligt. Ingen dömer här. Vi hjälps åt!

Ökade mellan 30 och 40 kanske, ganska långsamt. Kändes bra att dricka så jag hittade fler och fler anledningar.
Går säkert att dricka normalt ett tag eller ibland men förr eller senare går det inte bra. Eller så börjar hjärnan förhandla om oftare och oftare. För mig kommer det aldrig funka. Du får prova. Men jag har försökt dra ner sen jag var säkert 20, så jag har det inte i mig.

Vilja räcker nog inte, tyvärr. Forumet är fullt av trådar vars skapare kämpar med allt de har för att sluta dricka. En del klarar det. Andra håller ut i några veckor eller kanske några månader, sedan kan man läsa att de är tillbaka ,"hip deep in shit". Läs och bilda din egen uppfattning.
Tyvärr vet jag inte om preparaten går att kombinera. Kanske FASS eller 1177 kan ge vägledning? Du måste väl ändå träffa en läkare för att få medicinerna? eller har du dem hemma?
Jag är lite nyfiken på varför Antabus inte fungerade, eftersom jag själv är halvvägs genom en kur. Det fungerar alldeles utmärkt så här långt, men jag känner en viss oro för vad som kommer att hända när den är över. Det känns som om jag inte har "gjort slut" med alkoholen mentalt.
Avbröt du behandlingen, eller började du dricka igen efteråt?

Det är äckligt när det kommer, men man växer varje gång man klarar det.
Grattis till din månad ????//kram Strulan

Idag fick jag plötsligt sug som tog tag i mig riktigt ordentligt.
Vet inte om det är att jag tänkt extra på alkohol eftersom jag ”firar” en månad av nykterhet idag.
Hur som helst så tänker jag inte ge efter för suget. No way...

Det är så jag känner. Då blir jag ju inte mig själv. Sen kanske det kan hjälpa en på traven men är livrädd. Samtidigt vore det skönt att komma ifrån tankarna man fastnat i. När jag är själv ältar jag mycket av det som hänt i mitt liv. Hur jag går vidare, kommer jag någonsin må bra? Jag har ju ett så bra liv, eget företag, jobb som personlig assistent, världens bästa kille och många fin människor omkring mig. Att jag började med alkohol var för att min före detta tyckte det kunde vara bra för att slappna av. I början sa jag nej då vi har alkoholism i släkten ( vilket många verkar ha) men sen tog jag ett eftersom han drack en öl varje dag. Sen drack inte jag varje dag. Men kanske 3-4 ggr i veckan inräknat helgen. Det kunde bli 15 glas per vecka vissa veckor inget alls. Sen det tog slut fortsatte jag. Mysigt när man tar ett bad, mysigt när man gör bokföring, slappnat ju av. Sen drack jag ibland i smyg för att jag var så stressad vid tex kalas. Men ibland ingenting. Verkligen gått i vågor. Har aldrig känt något sug. Tycker det bara är tråkigt att aldrig mer får dricka. Min kille säger att jag får sätta upp regler, inte dricka i ensamhet, hitta nåt jag tycker är roligt utöver jobb som kan göra att min ångest blir bättre. Det är så konstigt för när jag är med honom känner jag mig lättare. Och visst, jag vill ta ett glas ihop med honom i framtiden men frågan är om jag klarar det. Han tror det. Men att det tar tid. En kompis sa, sluta med alkoholen. Så kommer allt bli mycket lättare. Och det har jag gjort. Men ändå bubblar det inom mig och jag vill verkligen inte ha alkohol just nu. För det hjälper inte ett skvatt. Mår illa om jag luktar på det. Det är såna dubbla budskap i mitt huvud hela tiden.. jag njuter av att vara nykter. Jag njuter av mitt liv. Men ändå är det något som gnager i mig. Frågan är vad? Försöker rannsaka mig själv, att gå till botten med mig själv.

Hur länge drack du så? En del säger att set går att hitta tillbaka till en normal konsumtion beroende på hur länge man hållt på. Men just nu skiter jag i alkoholen. Vill bara må bra och hitta mitt sanna jag som jag tryckt undan i flera år ( även utan alkohol) känna att jah duger som jag är.
Du är verkligen cool utan alkohol! Det är så lustigt hur vi har våra olika resor och relationen till alkohol.

Jag menar verkligen vad jag skrev. Du ”är” inte ett fylllo. Du ”blir” ett fyllo i samspel med de sammanhang då du brukar dricka. Du kan tex berätta för pojkvännen att du utvecklat ett alkoholberoende... eller en snällare halvsanning, så kan du säga att du är är orolig över hur mycket och ofta du vill dricka alkohol. Gör honom delaktig i din plan att stå emot. Då hamnar du iaf inte i situationer med honom då du dricker bara för att det förväntas av dig. En sådan snäll halvsanning har jag serverat mina vänner. Det är lättare att låta bli vinet vid tjejträffar om de förväntar sig att jag ska låta bli, än om de förväntar sig att jag ska bli förtjust över att ha en anledning att korka upp. Klart du fixar det här! Du behöver bara förändra dina sammanhang litet i taget. Kram

Jag har gjort bort mig så många gånger på fyllan. Smusslat med vinboxar och 3,5-öl från Ica för tonåringarna hemma, försökt dölja att jag druckit efter jobbet eller på helgen (fredagskvällar är svårast!). Klart som tusan att de märker att jag inte klarar av att hantera alkoholen. Det är längtan att få slappna av, fly verkligheten, få energi, glädje och kraft som lockar. Men i själva verket gör jag dumma saker när jag dricker, klantar till det, skickar fylle-sms (ofta arga, har nog mycket ilska och sorg inom mig) och somnar till sist framför tv:n. Dricka offentligt undviker jag. Vill inte visa hur misslyckad jag är bakom den "fina" fasaden. Jag är trött på detta. Orkar inte sluta, orkar inte fortsätta. Men nu ska jag ta En Dag I Taget. Försöka stå emot I DAG. Surfa på abstinensvågen. Jag läser Allen Carrs bok om hur man slutar dricka för gott, hoppas att den ska hjälpa mig den här gången. Den handlar mycket om att inse att friheten finns där på andra sidan - och den smakar så mycket bättre än beroendet, skammen, skulden, ångesten, bakfyllan. Jag hatar det här alkoholberoendet och är förbannad på att jag lät det gå så långt.