Senaste kommentarerna i forumet

Kcällen verkar flyta på bra under förutsättningarna. Några extra öl intagna. Sitter i en hörna. Fullt sjå omkring mig. Alla glada. Utom jag! Jag tänker. Funderar om jag är den enda levande - och alla andra endast robotar skapade av Gud. Är det möjligt?

Alltid varit troende - trots jag ej är uppväxt i ett kristet hem. Men med troende kommer tvivel. Så det är en indirekt börda att tro.

Kände mig så nära Jesus efter någon dags vandring i skogen. Var det en inbillad inbillning eller kom jag närmare honom? Finns Gud ens? Och är det ens något positivt?

Tror mig veta vissa saker. Jag blir nog aldrig nöjd. Jag kan lyckas med vad som helst, men samtidigt kommer tanken, men det där kunde du gjort bättre. Jag har alltid haft prestationsångest inför mina systerbarn som jag vet älskar mig. Men jag är aldrig nöjd med det jag levererar och är alltid rädd att de ska tycka att jag inte duger.

Hur fan kan det vara så?

Hur kommer det sig att jag känner - ska jag dö är det långt från alla, där ingen vet vem jag är. Ingen ska veta! De ska bara undra varför jag inte hör av mig.

Det är inte lätt att vara människa, men det blir desto svårare i ett samhälle styrt av partierna i Sveriges Riksdag, de som inte bryr sig något alls än om sig själva. Hur fan ska man då kunna leva? T ex är jag sjukskriven nu, och det ska normalt ta 30 dagar att räkna ut sjuklön från försäkringskassan, men det har gått nästan tre månader nu. Nystartad enskild firma. Precis detta man behöver när man söker trygghet. Sparkapital ruineras i sökandet. Ovisshet om framtida inkomst realiseras. Dagens Sverige ska ingen kunna andas normalt med en puls under 70. Ska pengarna åt ena hållet så är det skott som väntar men ska de ut till enskilda individer så riskeras allt.

Jag passar inte in. Jag vill förändra hela världen men de säger det är omöjligt och jag måste ändras. Hur fan blev det så här? Jag kan inte vara ensam. Vi måste ju vara minst 25% som känner så. Varför kan vi inte enas? För att vi är så indoktrinerade?

Jag tror inte det är den stora faran för barnet. Dock ska du ju inte vifta bort farorna. Ibland styr inte förnuftet. Dra i nödbromsen. Andas. Vad vill du. Gå sen små steg ditåt.

Skrämselpropaganda är oftast ingen bra metod för att ändra beteende. Utan positiv motivation är det som kommer få dig i rätt riktning.

Säger jag som inte krökat på 20 månader men fick något jövla breakdown värre än WWII.

Kämpa på

Du är värd all medkänsla. Även min dag har varit lite tung, men jag har intalat mig att den kommer att ta slut den också. Det är gärna så att det är två steg fram och ett tillbaka- Och med dimmig hjärna och vingliga ben så blir det ju knappast bättre. Eller hur, vännen?

God natt och sov så gott, imorgon är en annan dag!

Ibland är det helt enkelt så synd om en själv så att man börjar gråta. Jag vet inte om det hjälper, för det ändrar inget. Men det kan kännas lite lättare om man kan gråta. Då är man iallafall inte helt inkapslad bakom ett pansar. Fint så.

Jag tror på dig och jag förstår att du inte saknar en "partner". Har man ingen familj av någon anledning, så hjälper inte ett romantiskt förhållande mot den sortens ensamhet. Jag tycker att alla får plats på ett sånt här forum, du med.

Ochäven med 120 slag är det inga större problem säger jag. Trappar du när är du safe, slutar du tvärt är det förmodlugen lugnt. Beror mycket från person till person och hur starkt psyke man har...

Tack för ditt svar Denlillamänniskan. Jag vet inte. Stabilitet, trygghet och att få uppleva äkta kärlek utan svek eller andra hinder. Det är vad jag tror. När jag mår bra så saknar jag ju dock ingen partner.

Men ensamheten är det som tär. Inga föräldrar, inga barn. Har en syster. Men hon har sitt liv. Shit. Nu rinnar tårar.

Tack för dina dina ord om min modiga resa för den kan ingen ta från mig. Vandrade ju 2.5 veckor först. Men jag når ingenstans. Är intelligent och allt. Känns ändå som ingen tror på mig. Känner mig så malplacerad här!

Tror nog inte att du får delirium. Fortsätt trappa ned hårt och bestämt. Låt det ta fem dagar, sen kan du släppa oro för abstinensen. Om du inte tror på mig så kolla symptom på vilopuls över 120 slag/ minut och rejäla skakningar. Inga såna symptom; Ingen abstinens att oroa sig för.

Sen har vi ångesten och svettningarna. Obehagligt men inte farligt så länge det håller sig till det. Vill du verkligen sluta dricka så kan jag gratulera dig till ett bättre liv om sådär två-tre veckor. Håll ut och ta en dag i taget. Skriv i forumet varje dag.

Ja, det kan vara svårt att hålla sig i balans, med eller utan öl. Livet blir ju liksom inte annorlunda, och man blir ingen annan person av att arbeta med nykterheten. Ensamhetsproblem och existensiella tankar smyger sig på lik förbaskat.

Du lever ut, men känner dig ändå inte mer levande. Du har gjort en modig resa, men vad saknar du egentligen? Att få höra till? Att känna dig mer nöjd och harmonisk?? Närhet och få spegla sig själv i någon annan?? Vad tror du det kan vara som gnager själen på dig?

Jag önskar dig en fin kväll och hoppas att du inte ska ramla rätt ned i något megaåterfall.

Drog ju utomlands för 2.5 veckor sen. Gått sjukt bra. Dock har jag känslomässigt åkt värre berg- och dalbanor än de jag åkte på Prater i tisdags. Ingen alkohol (förutom en som jag fick i måndags trots jag beställde non-alcoholic). Den slank ju ner och tankarna snurrade på.

Men en öl där gick ju bra, trots att jag inte ens ville ha någon. Bytte stad i onsdags. Ingen alkohol på kvällen men igår blev det mycket känslostormar. Känns som jag egentligen inte har några vänner - borde inte tvivla men tankarna kommer. Mitt liv är sjukt märkligt. Vet inte vad jag har för liv. Känns åtminstone som jag inte passar in en enda stans. Funderat att bosätta mig på ett enkelrum i Vitryssland för runt 15 000 om året. Fly bort eller komma till ro är frågan...

Iaf, jag drack en öl innan jag skulle träffa en tjej igår. Enklast att beställa och jag var helsvettig efter 20 min i en buss utan a/c. Det blev bara kalkon av hela mötet. Första tio minuterna funkade utrustningen som den skulle men sen helt död. Jaja, skitsamna på flera sätt men efteråt kände jag mig helt vilsen.

Vad söker jag? "Flyr" utomlands och testar typ allt som går att testa. Ja, inte droger alltså utan livssituationer. Flög nykter, åker "allt" på nöjesparker, ringer prostituerade, ska besöka alla städer, testar att skjuta skarp ammunition med bmg osv. Ska flyga flygsimulator med riktiga kaptener.

Jag vill leva, känna, må bra. Upptäcka livet för mig. Det känns likväl så jävla tomt stundtals. Det sliter i mig. Ett enkelrum i Vitryssland låter vettigt. Vad sysslar folk med i västvärlden som betalar 10 000 plus i månaden för boende? 50 spänn för tre små kulor glass när det kostar 18 i Budapest?

Jag får inte ihop livet. Ensamheten tär hårdast. Avslutat flertalet relationer senaste åren. Inte att folk avslutat de för att jag druckit tidigare. Utan för att jag inte vill eller orkar. Men vad vill jag?

Just ja, har dansat ute på "disco" nykter också. Känns som jag kunnat göra allt för att känna liv. Allt utom höga höjder i slänggungor och liknande.

Har aldrig passat in och kommer aldrig göra. Det är som att försöka få ett isblock att landa på solen. Funkar inte!

Tankar om att köpa ett eget vapen och skjuta någon viktig person slår mig. Kan jag känna mig levande då? Om inte annat "ni lät mig inte få vara mig, då vann jag ändå".

Jaja, det blev ytterligare två ål ifår kväll när jag satt och funderade. Tänkte att vad spelar det för roll? Jaja, nöjde mig där och det var positivt.

Idag blev det massage (riktig) för sjätte gången på dessa veckor. Efteråt drog jag yill ett grymt burgar-hak. Hux flux hade jag beställt månadens drink, en snaps persika (4 cl) och en öl. Efter det ytterlugare två öl och här är jag nu. Imorgon ska jag upp 08 för att ta mig vidare.

Resan utvecklar sig till stress trots att jag chillat hela den här dagen. Funderingar om att besöka alla världens länder kommer. Vad händer?

Just det ja, kan lika gärna säga detta också... förutom vanliga prostituerade har jag kastat mig ut i bdsm världen. Visst, alltid haft ett öga dit. Jaja, upplevt det nu iaf.

Vad söker jag? Kan jag finna det? Mår jag ens bra? Får jag rätsida på detta? Vad gör jag nu? Traskar till ny pub eller går hem?

Saknar nog trygghet. Men vet inte hur det känns! Aldrig upplevt det tror jag.

Blä, nu blir jag sentimental. Inte bra. Inte självömka och gråta. Men på något sätt känner jag mig mindre instängd just nu med några öl i kroppen.

Var billigt här åtminstone, tre öl, en drink, en snaps, lökringar samt en fet burgare med strips för 23€. Och då är det ändå Bratislava vilket inte är superbilligt.

Fan, orkar inte vakna bakfull imorgon. Orkar inte känna heller.

Återfall? Kallas det så? Vad hände? Vart är jag på väg? Vet ju riskerna men kan jag hålla mig i balans, oavsett nykter eller med någon öl ibland? Usch! Lyckades åtminstone tacka nej till fler öl här. Alltid något. Känns ju som jag har kontroll nu trots det snurrar i huvudet!

:(

Hej! Första ggr här. Men jag har bestämt mig att sluta dricka helt, men är mycket orolig för ev. abstinens. Av forumet förstår jag att jag har en hög alkoholkonsumtion. Jag vet varför jag dricker och har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Drack därför inget alls innan 20-års ålder, därefter mycket måttligt fram tills jag var ca 38. Men sedan blev det för mkt stress involverat i mitt liv och Cavan blev min bästa vän. Dricker sedan flera år mer eller mindre 2 flaskor om dagen, mellan 17-01. Jag besökte en ggr en alkoholläkare för 8 år sedan som skrämde upp mig (då drack jag en flaska/dag) att jag inte skulle sluta tvärt utan trappa ned med 1/3 för att slippa abstinens, men jag vet inte hur adekvat hans svar var då han erkände att det brukade gälla starksprit.. Så jag ville inte gå tillbaka. Men, hur som helst nu har jag trappat ned med 2 glas och sedan 4 glas. Vågar jag fortsatta i den takten och vara helt fri om en vecka? Eller kommer jag att få svår eller delirium? Jag vet att jag kan sluta själv, men bör jag kontakta vård för det? Tacksam för svar från mer erfarna inom detta och som kanske har gjort samma resa. Allt gott till er alla starka som vågar dela mer er!

Hej! Första ggr här. Men jag har bestämt mig att sluta dricka helt, men är mycket orolig för ev. abstinens. Av forumet förstår jag att jag har en hög alkoholkonsumtion. Jag vet varför jag dricker och har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Drack därför inget alls innan 20-års ålder, därefter mycket måttligt fram tills jag var ca 38. Men sedan blev det för mkt stress involverat i mitt liv och Cavan blev min bästa vän. Dricker sedan flera år mer eller mindre 2 flaskor om dagen, mellan 17-01. Jag besökte en ggr en alkoholläkare för 8 år sedan som skrämde upp mig (då drack jag en flaska/dag) att jag inte skulle sluta tvärt utan trappa ned med 1/3 för att slippa abstinens, men jag vet inte hur adekvat hans svar var då han erkände att det brukade gälla starksprit.. Så jag ville inte gå tillbaka. Men, hur som helst nu har jag trappat ned med 2 glas och sedan 4 glas. Vågar jag fortsatta i den takten och vara helt fri om en vecka? Eller kommer jag att få svår eller delirium? Jag vet att jag kan sluta själv, men bör jag kontakta vård för det? Tacksam för svar från mer erfarna inom detta och som kanske har gjort samma resa. Allt gott!

Tappat glädjen, orken,lusten som så sakta började smyga sig in hos mig igen. Ingenting känns bra eller är roligt. Idag är livet trist utan vin. Men ärligt, det hade inte varit så mycket roligare med en dimmig hjärna och vingliga ben . Jag VET det.
Boar in mig i soffhörnan och tycker synd om mig själv en stund.
Tack snälla ni som skrivit tröstande ord, visat medkänsla och peppat här . Jag behövde det

Vilken härlig dag, om än lite för svettig och klibbig för min del. Jag har haft mina bönestunder och ringt min sponsor. Började läsa boken"Tillnyktring" utav Leslie Jamison, skriven förra året. Om den är bra återstår att se.
Barnen kommenterade idag att jag är mycket gladare nu, senaste veckan. Jag har inte haft något sug och känslan är ånyo att det går "för bra" och att det känns "för lätt". Jag vet att det är ett bedrägligt lugn för vilken sekund som helst kan min hjärna lura mig till att "skita i att vara så här präktigt duktig". Men, då har jag ju faktiskt en möjlighet att ringa min sponsor som kan skingra mina tankar. Nån som förstår. Det känns lite tryggt för jag litar alls inte på mig själv.
Dags för maskrosteet!

Tack för så värmande ord ?☀️

Tack. Det är det svåraste jag gjort. Men också det mest självklara.

Du har insett att du inte längre vill vara den person du blir när du dricker alkohol och du värnar om de relationer som är viktiga för dig, genom att nu sätta en gräns och söker hjälp från flera olika instanser för att bryta det destruktiva mönster du hamnat i. Så modigt och klokt att söka stöd från flera olika håll. Att du nu också läser och skriver här ger dig ytterligare en chans att få stöd, igenkänning och kloka erfarenheter från andra i liknande situation. Även mitt i allt som känns nattsvart kan det vara fint att få dela det, du är inte ensam!
Nu kanske du redan har en plan för behandling när det gäller alkoholen, men jag kan bara nämna att vi också har ett nätbaserat program här på Alkoholhjälpen (anmälan görs via den blåa rutan på startsidan) som är hjälpsamt för många.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Härligt att höra!
Man blir som en ny människa efter att ha sovit en hel natt!?

Kramar
???

Vissa dagar bara är sådana, man måste bara genomlida dem. Men det är skitjobbigt och allt känns så meningslöst.

Men om man jämför den falska lindring som alkoholen skulle ge en just då, med den äkta glädjen över att vakna utan bakfylla, så är ju den senare upplevelsen värd så mycket mer!!
Så kämpa på, det blir bättre!?

Kramar
???

Tack. Jag tänker kämpa. Men just idag känns bara allt så nattsvart.

Det du skriver, kunde varit jag. Känner igen mig i allt, har sån ångest och orkar knappt leva emellanåt. Önskar att jag kunde gjort annorlunda, men nu ska jag söka hjälp. Hoppas verkligen att vi lyckas med att ta oss från alkoholen. Finns ingen annan väg att gå. Om det nu har gått så långt att du blir ensam kvar så var egoist, ge inte upp, det är ditt liv, så ta tillvara på det<3

Jag har insett att jag har alkoholproblem. Och jag blir elak och triggar bråk samt beter mig otroligt dåligt när jag dricker. Jag har ingen gräns. Utan sårar alltid de jag mest bryr mig om. Har tagit kontakt med flera instanser för att få rätsida på detta. Inser också att jag har en depression, dödslängtan och ångest i samband med detta. Jag vill inte vara den här personen och jag vill kunna visa de runt om kring att jag klarar det här. Men jag är rädd att allt är försent. Rädd för att bli ensam kvar, utan någon vid min sida.

Se det som en viktig investering i dig själv, kanske den viktigaste någonsin. En investering kostar ju något men vitsen är att den ger utdelning! Du får lite vad du betalar för kan man säga.
Lycka till! Själv är jag på dag 5.

Det tog mig flera timmar att somna igår trots att jag kände mig trött. Delvis beror det nog på värmen och delvis kanske det beror på alla tankar som snurrar runt i huvudet. Men då får det vara så. När man inte "slocknar" av berusning utan istället går och lägger sig för att man är trött så är det normalt att en massa tankar dyker upp och behöver bearbetas.
Imorse bakade jag scones och bjöd barnen på frukost. Det var trevligt. Det är sånt som jag tänker göra men inte orkar i vanliga fall när jag dricker. Ord är bra men handling är bättre.
Ha en fin dag!

Vad modigt och klokt av dig att skriva här om ditt sug efter att dricka mer under graviditeten. Jag tänker att det vittnar om att du verkligen vill ditt barns bästa, även om det är en kamp för dig att hålla den kursen. Du har gjort en enorm förändring i och med att du blev gravid, då du slutade tvärt med både alkohol och andra droger. Det är verkligen starkt. I samband med att du blev deprimerad för ca en månad sedan har suget att dricka blivit allt svårare att stå emot och du har druckit 11 gånger. Det låter som att du står nära en ond cirkel av skuld och ångest, som kan göra att du blir så uppgiven att du bara vill dricka bort allt. Men det finns hopp och det finns hjälp att få, om du vågar söka! Antingen via MVC, vårdcentralen, en beroendemottagning eller inom kommunens beroendeenhet. Kanske skulle ett anonymt samtal till Alkohollinjen på 020-84 44 48 kunna vara ett mindre läskigt första steg?
Att söka någon form av hjälp tror jag ger dig och ditt barn störst möjligheter att må bra i framtiden. Hur går dina tankar, vad tror du kan vara hjälpsamt för dig?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad starkt av dig att reflektera över alkoholens plats i ditt liv, i en situation där alkoholen kanske har blivit som en livlina som under en period av mycket svåra och täta förluster har fått dig att orka leva vidare. Nu börjar du bli less på ditt ölande och på de fysiska konsekvenser drickandet har lett till och du undrar om det finns någon som kan vägleda dig. Här på forumet finns mycket stöd, kloka erfarenheter och pepp att ta del av. Det lättaste sättet för andra att kunna följa dig är om du startar en egen tråd. När det gäller annat stöd funderar jag på hur du skulle ställa dig till att ta kontakt med t.ex. din vårdcentral eller en beroendemottagning för att få hjälp att dra ner eller sluta dricka. De kan också hjälpa till ifall du skulle få abstinenssymtom om du slutar tvärt. Du har redan tagit ett viktigt steg åt rätt håll i och med att du har skrivit här och du har kommit långt i dina funderingar om hur du vill att livet ska se ut framöver. Varmt lycka till!

Och till dig Cykoz, som har startat den här tråden, vill jag också rikta ett varmt lycka till. Du har verkligen tagit ansvar för ditt mående och dina alkoholvanor på ett mycket klokt sätt. Du ser vad som är viktigt i livet och värnar om relationen till din pojkvän. Du står på dig för att få den hjälp som du har rätt till för att hantera den starka ångest som kanske ligger till grund för flera dåliga vanor. DBT är för många en otroligt hjälpsam behandling just för att hantera såna starka känslor, utan att hamna i destruktiva beteenden. Hoppas att du ska få mycket glädje av det i höst och att sommaren fram till dess bjuder på många stunder där du kan få glömma allt dåligt, så som du upplevde för några dagar sedan.

Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet