Senaste kommentarerna i forumet

Idag känns det som dag två eller tre efter en lååång period på fyllan, hur kunde det bli så? Trodde det skulle va över nu på dag elva?
Ångest, hjärtat slår för fort, svettas.. ja alla symptomen man får i början när man slutar dricka.
Hur kan de plötsligt dyka upp idag, det känns som kroppen försöker lura in mig i en fälla.. drick lite, kom igen en stänkare.
Jag tänker inte dricka, men kan tänka mig att många hade gått i fällan!! ?☹️

Ja två extra starka under läppen gör susen på fyllan, tur man har slutat med såna dumheter ??

??? vill bara kika in i säga shit vad härligt att läsa om ert snusade. Aldrig träffat nån som snusar lika mycket som jag brukade - konstant prilla inne, ibland två. Inte kopplat belöningssystem-grejen, men det låter ju helt logiskt!

Jag tappade 8 rör i morse och jag som redan har järnbrist är galet trött nu ikväll. Väntar med spänning på provsvaren! ?

Tack Jasmine för din omtanke och pepp! Jag har också varit i situationen då man träffat knäppgökar, upptagna män som vill vara otrogna, narcissister och annat pack. Man får lyfta på många stenar innan man hittar den lilla guldklimpen. Fast med min har det varit en rejäl berg-och dalbana och vi har haft några brejk genom åren.
Skulle så gärna vilka dela denna resa med honom och hoppas att jag en dag kommer kunna kunna förklara för honom vad jag vetkligen kämpar med och mot! Ni här inne är de enda som vet! Har ingen aning om om mina barn egentligen har reflekterat över mitt ständiga drickande innan till att jag nu inte dricker alls?
Jag har aldrig fått något påstående eller suck om ”måste du dricka vin nu igen” eller nu dessa två månader har de heller inte sagt att de tycker det är skönt att jag inte dricker. Vet inte vad jag ska tro?
IRL känner jag mig ensammast i världen ?

Nåväl... nu får bi se vad mina blodvärden visar. Skulle de visa dig att leverproverna är dåliga får jag väl gå igenom den resan.

Ha en underbar kväll allesammans ❤️

Kram PimPim ?

Jag skulle sjukskriva mig om jag va du, skit i jobbet och hur stor högen på dit skrivbord blir.
Är man sjuk så är man sjuk, så är det bara.
Ta en vecka och ta hand om dig själv, strunta i att dricka.
Sov, promenera, vila, mysa och tänk endast på dig själv.
Nån vecka när du inte har barnen förstås, jag har inte riktigt koll på hur du har dom.
Har inte hunnit läsa allt, men läser lite varje dag ?

Snälla Jasmine!
Det är faktiskt bättre idag, svullnaden är nästan borta tillsammans med smärtan.
Så jag hoppas på ett mirakel, att jag slipper tandläkaren den här veckan.
Har fullt upp med att bli mig själv igen, nästa vecka skulle passa så mkt bättre.
Allt beror på smärtan.
Jaja Det är dag 11 och solen skiner i huvudstaden ☀️

Tack Jasmine❤️ Det värmer jätte mycket att höra!
Imorgon är det exakt en vecka sedan, jag har inte varit frivilligt nykter sen kanske 7-9 år sedan... en hel vecka!!! Känns helt fantastiskt!!!!
Nu börjar det synas i ansiktet att ”fluffigheten” börjar försvinna( jag som inte trodde det syntes nått utåt, tji fick ja) ... tar långa promenader med hundarna så orken är på tillbaka gång, fasen Jasmine, känner mig stark just nu!
Att få höra från Er, läsa andras och peppa andra, det stärker och jag inser att jag är långtifrån ensam och har det långt ifrån värst. Det stärker när jag svarar någon som är i min motsatta position, att de inte ska ta skit från sådana som jag när a sätter in... får mig att inse HUR jävlig a är och hur förändrad jag/ vi som använder a blir... De stackarna som bara älskar oss och vill hjälpa oss, hur utsatta de blir.
Min man frågade mig i fredags om hur jag tänkte mig helgen, han trodde jag tänkte ta nått då... ” inte den här helgen och inte nästa, jag tar en dag i taget och har inget mål på att DÅ ska jag”
Sa inger till honom, men det kanske är så att det är slut helt o hållet... inget jag kan svara på idag, jag hoppas kunna dricka nått på normalt sätt i framtiden men räknar inte med det!
Först o främst ska jag vara fri lääänge!!!!
Känns som vår i hjärtat ❤️❤️
( trodde inte det här var möjligt, så tacksam)
Tack alla goa ❤️

Vad bra att du har en plan för veckan!
Träning, träning, träning???
Första veckan är ju tuffast att klara av sedan går det lättare, det vet du ju.

Helst hade jag sett att du sjukskrivit dig men det verkar inte vara något alternativ för dig...(grunnar på vad för jobb du har som gör dig så oumbärlig..??)

Hursomhelst så skickar jag styrka och lyckokramar till dig!! ??????
Vill så gärna att du ska må bra ??

???

Det där med att inte få hjälp med barnen när man behöver det är hemskt! Man blir så otroligt låst! Det närmsta o det jag mest kan relatera till är när jag bröt fotleden för två år sen. Åkte in med ambulans till sjukhuset fullständig kaos i hjärnan...mycket surrade hur sjutton gör man nu? Barnen mat träningar jobb ja allt...
Messade barnens pappa o frågade om han kunde ta barnen trots att det inte var hans vecka. På hela dagen sket han i att svara alls (trots att jag vet att (ursäkta) fanskapet sitter med mobilen hela tiden i handen. Sent på kvällen svarade han att det tyvärr inte gick först till helgen...
Jag hade såklart fixat med sambon att han tog barnen (men kände att det inte var hans yttersta ansvar att 150% ta hand om barn o allt...) besviken? Förbannad? Less...ja allt det o jäkligt ont...
Skrev till pappan att han aldrig skulle be mig någonsin om hjälp på sina veckor för jag kommer aldrig ställa upp eller byta...
Har försökt att hålla det ganska bra men är i grunden för snäll så ibland hjälper jag fast jag inte borde...men egentligen brukar jag se det som att jag hjälper inte för honom utan att han ytterligare en gång skulle skapa kaos för barnen annars. Han är en genom egoist precis som jag kanske tänker att din mamma är. Man ska skita i dom precis som du gör!! Det är absolut din mammas förlust som jag tänker i mitt fall att det är barnens pappas att han försakar sin tid med barnen.
Han börjar smått förstå att barnen glider honom ur händerna - dom vill inte vara där på hans helger (ja det var en sak barnen valt bara varannan helg från tidigare varannan vecka) men inte ens helgerna är dom där hela utan är hos mig till o från. Det blir jobbigt men man gör det för barnen Jasmine förstår det! MEN nu har jag en sambo som ställer upp men har för något år sen varit i din sits. Ensam mamma ska fixa o trixa allt själv för stolt att be om hjälp av mina föräldrar jobbade massa...min vän vinet var en falsk vän då...
Slutade med att jag gick in i väggen sjukskriven en månad och försökte omvärdera o förändra mitt liv.
Summa sumarum du måste snälla be om hjälp förstår att du vill vara stark men man behöver tid att återhämta sig. Antingen be vänner om hjälp eller kanske hyra in barnvakt för egentid behöver o måste man ha. För att pusta o bara vara sig o tänka sina tankar. Vin är absolut ingen hjälp det stjälper! Känns bra för stunden men i längden mer katastrof (ja du vet men snälla lyssna på oss)
Långt svar men känner o lider med dig!! Har varit i din sits o gjort dom misstagen så snälla sök o ta hjälp man måste inte vara så stark ❤️❤️
Din mamma ja det är hennes förlust låt henne komma krypande o var hård! Precis på samma vis försöker jag behandla mitt x benhård det ska kännas någonstans att dom förlorar något. Vi sitter på det dom vill ha för vi är dom bästa mammorna o barnen älskar oss! Vill dom ha del i det får dom krypa o be eller framförallt engagera sig bry sig visa barnen att dom vill ha dom!
Önskar dig en lugn fin vecka o helst utan vin! Träning är bra o helt rätt!
Varm kram ??

… av att läsa att du fortfarande är nykter!!! Bra jobbat!!! När du är ensam på kvällarna den här veckan får du gå in och skriva i din tråd så ska vi stötta dig!

Kramar❤️

Mina "gamla" vänner Vinäger, FinaLisa, Morgondag och alla nya PimPim, Fibblan, Allterbra, Denhärgången, Svewild… ni anar inte hur mycket det betyder att någon "ser" och bekräftar det jag känner och det jag kämpar med!

När det gäller barnen så har jag har en del vänner jag kan be om hjälp, men i det här fallet tänkte jag att det borde vara enklare för ett pensionerat par att ta hand om barnen än vänner som har fullt upp med jobb och egna barn. Tänkte dessutom att en mormor borde vilja umgås med sina barnbarn (de har inte träffats sedan nyår trots att de bara bor 1,5 timme bort), men det var tydligen för "jobbigt". Men, nu slipper hon det, jag kommer inte att be om mera hjälp. Frågan är om det är en större förlust för henne eller mig? ;) Och om hon förstår min situation? Nej, det har hon aldrig gjort, hon fanns inte ens som hjälp när jag hade ett barn som var dödssjukt. Det resulterade i fem år av icke-kontakt från min sida, jag var så otroligt besviken och ledsen.

Helgen har inte inneburit någon total krasch, men jag har inte lyckats ge upp min "vän" ännu. Lördag var dock alkoholfri eftersom jag hade barn och deras kompisar här. Idag lämnade jag barnen till deras pappa. Var helt dödstrött, men plågade mig iväg till gymmet och kände mig rätt nöjd när en vän kom förbi med en flaska vin som present för att jag vattnat hennes blommor. Jag borde förstås ha sagt tack och sen illa kvickt hällt ut den i vasken, men så blev det inte. Jag hamnade i soffan med ett vinglas och somnade vid 23. I soffan.

Jag måste sluta nu... säger jag för femtielfte gången. Läste lite i min tråd och inser att sist jag kände mig "lycklig" verkar ha varit under min alkoholfria semester med barnen i juli. Sedan dess har följande hänt:

1. Jag fick återfall med min destruktiva relation och "föll dit" igen bara för att bli utnyttjad och sedan "bortkastad" igen
2. Ångesten över att gå upp i vikt har "besannats", väger nu 4 kg mer än i somras
3. Jag ser 10 år äldre ut när jag tittar mig i spegeln
4. Jag vaknar nästan varje natt vid 4 med ångest och hjärtklappning
5. Jag som tidigare var så noga med min kost äter nu urdåligt
6. Jag funderar på sjukskrivning varje vecka

Ett litet bokslut över hur snabbt det kan gå utför. Juli är bara sju månader bort. Var kommer jag att befinna mig om ytterligare sju månader?

Apropå sjukskrivning... Det känns som ett så stort steg av flera anledningar.. ekonomiskt vore det katastrof och sen har jag ett jobb som bara läggs på hög när jag är borta. Med andra ord, om jag är sjuk en vecka så måste jag jobba dubbelt så mycket veckan efter, något som bara stressar mig ännu mer.

Tack för att ni finns där ute- ni betyder så mycket!! Och nu vill jag verkligen bli "tvåbent" som FinaLisa brukar säga. Jag skriver Dag 1 idag och har lovat mig själv att inte boka in en enda sak den här veckan.... förutom träning.

Kram till er alla ❤️❤️❤️

Säger bara WOW vad duktig du har varit! Jag önskar ju själv att jag klarade 50 dagar, men jag har knappt nått 40 som bäst. Det låter mysigt att ha en särbo att umgås med på helgerna ❤️. Tänker ibland att det hade varit så mycket enklare att sluta med alkoholen om jag hade en fungerande relation... Men, nej, sen tänker jag att det aldrig är enkelt att sluta med alkohol, oavsett livssituation. Är sååå imponerad av er som lyckas så bra!! Heja dig!

Kram och ha en fin (vit) vecka!

Och bra att du redan funderar på nästa möte... Tänker att det måste vara ännu bättre att få träffa likasinnade IRL än här på forumet. Men, som sagt, själv skulle jag aldrig våga ;)

Och bra att du redan funderar på nästa möte... Tänker att det måste vara ännu bättre att få träffa likasinnade IRL än här på forumet. Men, som sagt, själv skulle jag aldrig våga ;)

Men, det är nog bara att släpa sig iväg till tandläkaren.. eller kanske det räcker med en läkare och antibiotika? Tycker verkligen synd om dig... nu när det gick så bra... Kram

Men, det är nog bara att släpa sig iväg till tandläkaren.. eller kanske det räcker med en läkare och antibiotika? Tycker verkligen synd om dig... nu när det gick så bra... Kram

Men, det är nog bara att släpa sig iväg till tandläkaren.. eller kanske det räcker med en läkare och antibiotika? Tycker verkligen synd om dig... nu när det gick så bra... Kram

Slutna möten är bara för oss alkisar, på öppna möten kan "vem som helst" drälla in. Ja, jag gillade faktiskt mötet lite grand. Det var som att "komma hem" bland andra människor med samma problem. Lite väl mycket Gud kanske, men det känns som om det här kan hjälpa mig.

Jag har bara varit här i 1 vecka, men redan lyckats reta upp människor. Snälla, bli inte arg på mig, jag vill bara väl.
Jag kom hem för ett par timmar sedan från mitt första AA-möte. Det är mycket Gud på AA-möten men det väljer jag att bortse från. Alla, utom jag, presenterade sig med "Jag heter si och så och jag är alkoholist". Jag fegade ur och presenterade mig med "Jag heter Onkel F och har som alla här problem med alkohol". Jag kunde inte förmå mig att använda ordet alkoholist om mig själv.
Om du, som jag, dricker varje dag i ensamhet så har du inte ett alkoholmissbruk, och du kan kalla dig "beroendeperson" om du vill. Erkänn inför dig själv, som jag borde ha gjort sedan ett par timmar, att du är alkoholist. Glöm det där med att dricka normalt. Det kommer att vara allt eller inget. Det ligger inget fördömande i det jag skriver.
Du har kommit in på Läkarprogrammet? Du är en ugn, smart, intelligent kvinna! Slösa inte bort ditt liv med alkohol.

Tag hand om dig, Gullvivan, tag hand om dig. Försök skippa alkoholen, men som EmmyLou Harris sjöng : Addiction stays on tight like a glove.
Var starkare än du någonsin trott du kunde vara!

I all välmening / Onkel F

På tisdag 19.00 lovar jag att gå på mötet, det är ett stängt möte.. vad nu skillnaden på stängt och öppet möte är.
Bra jobbat, du verkar ändå gillat det lite.. du funderar redan på nästa möte ?

Då var det avklarat. AA-mötet. Jag lever fortfarande. Några reflektioner: Jag har aldrig hört ordet Gud användas så ofta utom i kyrkan (dit jag bara går vid begravningar).
De åtta övriga deltagarna verkade vara gamla "AA-rävar" som var oerhört trevliga och ödmjuka. Jag kanske har något att lära av dem i det avseendet.
Det var faktiskt ganska skönt att uppleva en sorts gemenskap som grundar sig på vårt gemensamma problem. Var och en (förutom jag, som inte vågade) berättade helt öppenhjärtigt om delar av sina erfarenheter. Jag fick höra berättelser som får mitt liv att te sig som rena söndagsskolan Jag förstår inte hur de vågade. Kan ha att göra med det där med Gud... Var och en presenterade sig "Jag heter si och så och jag är alkoholist".
När det blev min tur presenterade jag mig med "Jag heter Onkel F och har som alla här problem med alkohol, men eftersom det är mitt första möte föredrar jag att bara lyssna". Jag kunde inte förmå mig att använda ordet alkoholist om mig själv. Vilket jag naturligtvis är.
Även om jag inte delar AA:s gudstro tror jag faktiskt att detta kan vara något för mig. Jag tror AA kan få mig att erkänna inför mig själv att jag är alkoholist, inte en människa med alkoholproblem. Förmodligen kommer jag att gå på nästa möte på onsdag.

Jag vet inte för vem eller vilka jag skriver detta. Antagligen för mig själv, i rent terapeutisk syfte för att bearbeta upplevelsen.
Om du har orkat läsa ända hit kanske du också skall överväga AA? Vad har du att förlora?

Har fått nån infektion eller något i tandköttet under en tand. Det är svullet och gör skitont.
Tog två citodon, inte ens det hjälper.
Får väl ta mig till sadisten i morgon, men vet ärlig talat inte om jag är i skick till det än.
Dom möten jag varit på har varit jävligt ansträngande, när man varit typ bakis och trött och haft ångest. Klarade det ändå, men tandläkaren ??

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Det gör ont i mig nästan!
Jag önskar att jag kunde få öppna min dörr för dig och be dig kika in hos mig - idag är det 12 veckor av nykterhet som förändrat mitt liv på så himla många olika sätt, från att ha missbrukat alkohol i dryga 3 år men under inprincip hela mitt liv där jag haft en relation till alkohol druckit på ett osunt sätt.

Att du har kommit hit och skriver här är ett steg i rätt riktning!
Jag kom hit för dryga 12 veckor sedan och jag kan lova dig - här inne på forumet finns en massa bra information och framförallt stöd från andra.

Jag kände och känner delvis fortfarande att det är jättejobbigt att behöva erkänna för sig själv att man är en beroendeperson, det går lättare nu när jag varit helt nykter i över 2 månader att se klart på saker och ting, att acceptera detta till min styrka och en livserfarenhet få "förunnad".

Min uppfattning är att om man ska sluta med alkoholen så behöver man vilja det. Man kan inte sluta så länge man känner att man måste. Man måste vilja. Jag kan bara gå till mig själv och hur det var för mig så fick jag tillslut nog av att förstöra mina relationer med både vänner, kärlek och familj + att alkoholen födde en avgrund av ångest med panikångest som inslag, och på slutet, dryga året innan jag slutade, kunde jag inte stå ut med att vara nykter någon gång under dygnets vakna timmar pga ångesten.
Jag googlade runt lite granna och hittade in hit, och jag anmälde mig till det programmet som erbjuds på startsidan, där man får gå igenom ett 11 veckors program med så mycket nyttiga saker, och får ett personligt stöd från Alkoholhjälpen. För min egen del var det att min botten var nådd och den hjälpen jag fått från forumet samt min familj och min vän som vet om mina problem som gjorde att jag lyckades släppa min flaska tillslut.

Vad tror du att det krävs av dig för att kunna sluta dricka? Vad är det som rent konkret känns omöjligt med ett liv utan alkohol?

Kämpa på Gullvivan, jag tror på dig, jag önskar också att jag fick vara en normal 33 åring som kunde hantera alkoholen, men det kommer nog aldrig bli så, å andra sidan mår jag så mycket bättre utan så det positiva väger över faktiskt.
Kram och styrka, mod och vilja!

lyssna gärna på alkispodden, massvis med bra tankar inte minst för unga människor. Kan ge dig en bra skjuts att du faktiskt har allt att vinna och inget att förlora på att ge upp alkoholen. Kram/Fenix

Fyfan för alkohol. Jag har egentligen så mycket ambitioner och intressen men håller på att slänga bort precis ALLT pga alkoholen. Började på läkarprogrammet i höstas men började dricka mer och mer, även själv på vardagar, så klarade knappt av utbildningen. Har nu studieuppehåll och dricker mest varje dag i min ensamhet då jag förlorat det flesta relationer pga mitt alkoholmissbruk. Vill inte leva det här livet och vet att jag måste sluta helt med alkoholen, men det känns omöjligt.

Det är så oerhört jobbigt att just acceptera att jag blev en beroendeperson och att komma över sorgen att jag inte kan dricka normalt. Det förtär mig att jag inte kan ha det där härliga livet med lite alkohol ibland som alla andra. Att jag inte kan få vara en vanlig 21-årig student.

Hur gör man egentligen för att sluta med alkoholen och kanske framförallt acceptera att livet blev såhär?