Senaste kommentarerna i forumet

Det låter helt rimligt att det hänger ihop med känslor och humör.
Jag blir ofta törstig om jag har bekymmer och problem. Alkoholen får ju problemen att försvinna, då tänker man att det löser sig ?
I morgon ska jag skjutsa sonen kl 6 på morgonen, han ska iväg och åka skidor.
Sen ska jag kolla på dotterns tävling kl 13-17.
Så idag är det inte att tänka på ens, att dricka.
Det passar mig perfekt, tror annars dagen kunde blivit tuff för mig ?

Jag tror också att jag ska kunna bli normal dricka igen. Provar mig fram med olika resultat. Funderar allvarligt på om det är värt att förhandla med sig själv om alkoholen.

... Och jag var på kliniken och blåste i morse. Det gick bra. På jobbet nu. Och helt plötsligt kommer suget över mig. Skulle ge mycket för att få ta vägen via bolaget hem om en stund. Men det kommer jag inte att göra. Istället jag går ner i fiket och köper en macka. Suget brukar höra samman med hunger har jag märkt. Och i eftermiddag tänker jag laga middag till frun och barna - utan att ha ett glas rött i näven. Jag vill inte vara bakis imorgon...

Ha en trevlig helg!

Jag tror också att jag ska kunna bli normal dricka igen. Provar mig fram med olika resultat. Funderar allvarligt på om det är värt att förhandla med sig själv om alkoholen.

.

Tack och det är klart att ni har rätt.
Jag håller med i det du skriver Dee och tänker på ungefär samma sätt bara det att i förra veckan kände jag mig så stark kunde ta ett glas vin till matennoch sen inget mer inget sug ingenting.
Sen bara för att jag antagligen trodde/tyckte mig ha koll så spårar det ur. Nu inga problem mer ön att jag skäms för mig själv och känner mig besviken. Nånstans vill man ju ändå kunna gå på en middag eller fest och ta ett glas utan att det slutar med fylla. Även jag kom ganska snabbt till tanken att detta beslutet är livslångt även om man ibland hoppas på annat.

Tack vitutanvin❤️

Kram till dig, finaste Lisa. ?

Härliga och uppmuntrande ord.

Kram på dig ?

Du är stark och vet vad du vill. Kanonbra jobbat!

Kram

När jag tänker på det nu så glömde jag svara dig om fastekuren i en tidigare konversation. Ber om ursäkt för det.
Fastekuren gick bra.. Det är verkligen bra att rensa ur systemet på det sättet.
Kan vara jobbigt p.g.a. hunger och att man blir trött. Värst är det de första dagarna.
Känner att det kan vara bra att fasta och ge stöd för levern som man förgiftat under många år med A.
Vi har många beröringspunkter helt klart.. Jag tror att man vaknar upp när man kommer upp i åren och det
har vi ju båda gjort nu.. plus att vi tagit tag i problemet ger ju liknelser. Ska bli spännande att följa din resa.
Du har eventet nu som kommer i slutet av Mars.. Kämpigt att ha det framför sig. Förstår hur du känner.
Du både vill och inte vill.. eller hur? Det är ju skoj att festa lite men man vet att man inte mår bra av det...
Vi hörs av... tittar in då och då.. Sköt om dig med Yoga och allt :-)
Och lycka till med eventet...varannan vatten kan vara bra..men det vet du ju vid det här laget :-)

John

Visst lägger man mer märke till andra som överkonsumerar när man själv är inne i en process att minska eller sluta? Jag känner så mycket mer sympati med andra missbrukare idag än för bara några veckor sedan. Och samtidigt blir många av dem som har det värre än jag lite grand av avskräckande exempel. Skäms nästan för att skriva det. ?

Kanske hör det ihop med att jag tänker på alkohol mycket mer nu. Eller i alla fall på ett annat sätt.

Jag går och blåser tre gånger i veckan på Nordhemskliniken. Skall dit imorgon bitti. Jag börjar känna igen flera av de andra problemdrickarna. Många ser väldigt tärda ut. Jag hejar på några. Att se att så många har samma typ av problematik som jag stärker mig på något konstigt vis. Jag vill inte vara en i det här gänget, även om jag naturligtvis är det. Och samtidigt vill jag bara gå fram och ge den slitna vin- och tobakstinkande äldre damen som jag ser i kön på kliniken en stor kram. Hon som ler när vi hälsar, trots att jag kan se att hon lever ett hårt liv.

Idag på pendeln satt jag intill två gubbar i min ålder. Helt vanliga gubbar som var på väg hem från jobbet precis som jag. En av gubbarna tyckte jag lite synd om. Han satt och ölade på tåget. Smög lite med burken men alla som ville se såg att han drack bira. Kunde varit jag själv innan jag vaknade och insåg att min konsumtion var för hög. Jag kände mig nästan lite mallig och tänkte att som han ska jag aldrig bli. Ville nästa ta kontakt och rekommenderar alkohol hjälpen till honom..?

Skönt att kunna vara stolt över något för en gångs skull. ? Men samtidigt viktigt att vara vaksam. Herre Gud, det är ju mindre än två veckor sedan jag drack två flaskor vin en söndagskväll!

Skönt att kunna vara stolt över något för en gångs skull. ? Men samtidigt viktigt att vara vaksam. Herre Gud, det är ju mindre än två veckor sedan jag drack två flaskor vin en söndagskväll!

Ja du har helt rätt. Vi får se hur det går imorgon men i värsta fall så får man ta en alkoholfri öl för att njuta av fredagen. Bio är ju alltid kul att gå på. Bra tips!

Haha, jag känner mig precis likadan!! Jag känner mig sådär lite mallig, precis som du skriver; ”här går nån som har lyckats med något väldigt bra.”

Gick förbi fönstren till systemet på vägen hem, va som att jag ville stanna och vinka till dom som jobbade där inne, ungefär som ”hej, hej, här är jag, jag lever trots att ni inte sett mig på ett tag, visst är jag duktig?!”?????

Vill aldrig mer gå in i den affären. Kom ut massa fulla typer... hade kunnat vara jag. Men inte längre!

Vi gör det bra så vi har med all rätt att vara stolt!!???

Ge dig själv en ny chans nu. Känn tacksamhet mot dig själv för de 3 månaderna och 2 dagarna. Alla vita dagar räknas.
Och som Dee påpekar dra lite lärdom genom att svara på frågorna vad fick dig att dricka? Hur undviker du det nästa gång?

Det går bra för mig 73 vita dagar och 30 dagar utan nikotin. Jag är stolt över det och hoppas kunna inspirera någon. Kan jag så kan fanimej du!!

... jag känner mig nästan lite tonårsaktigt tuff av att vara nykter. Cool. Eller stolt. Som att det syns på mig att jag inte har supit på snart två veckor. Att folk tittar och tänker "där går en jävligt stark person". Fånigt? Kanske. Men så känner jag mig.

Och jag känner mig intellektuellt tryggare än på länge, inte minst på jobbet. Typ att jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör. Så har jag inte känt sedan jag var doktorand för skitlänge sedan. JÄVLIGT skitlänge sedan. Jag har pendlat mellan att känna mig kass till medelbra på jobbet under många år, även om jag ofta har fått nya uppdrag och haft en god löneutveckling. Så något har jag ju gjort rätt. Men jag vet ju att jag hade kunnat vara så mycket bättre, att jag hade kunnat skriva så många fler artiklar, fått bokjäveln färdig för flera år sedan, etc.

Får man? Bör man? Alltså känna sig stolt över några dagars nykterhet? Känner någon annan här på samma sätt? Eller börjar jag tappa fattningen?

Köpte för övrigt kinamat på Rasa Sayang på vägen hem. Hämtmat. Där inne satt en handfull herrar och damer och ölade. Jag är glad att jag inte är en av dem som sitter där en torsdagskväll och "tjôtar", sippar på veckans öl (Tuborg, tror jag) och blir fylleosams om alltifrån vem som är bäst i skidskytte-VM till hur man skall handskas med IS-återvändare. Men det hade kunnat vara jag. Det kan fortfarande vara där jag hamnar. Men just idag känns det som att jag aldrig kommer att sitta på Rasa Sayang och öla.

Man blir så glad av alla peppande ord ❤️❤️ Glöm inte bort vi är alla hjältar som kämpar otroligt hårt!! Ibland kan vår väg vara lite bucklig men vi går framåt!!
Här rullar det på lugnt o fint! Eller kan känna viss retlighet pirr men tror det är att det är tjejträff hemma hos mig i morgon. Normalt köper värdinnan in mat o dryck. Nu har jag sagt att jag fixar maten men vin eller dricka (förutom alkoholfritt får man ta med själv). Sa som det var att jag inte dricker nu.
Känner mig lite extra stolt då mitt mål är slutet av mars. Två veckor kvar där började min hjärna förhandla men nix två veckor till är två veckor till. Men tror pirret ligger där...
Blir nog en trevlig härlig kväll med många skratt o jag vaknar pigg lördag ??
Styrkekramar till er alla ??

Idag känns det som att jag blivit ”botad” och att nu är jag ”normal” som alla andra. Men det är bara en ursäkt för att kunna sluta med medicin.

Jag vill aldrig sluta med antabus, men jag vill dricka... och jag kommer inte klara det utan. En hjärna två viljor????

Upplever exakt samma känsla nu efter 4 veckor. Hade garanterat sköljt bort oron och få lite ro några timmar. Antabus har nog räddat mig 5-6 ggr sista 33 dagarna .
Hur fan ska man klara sig den dagen man slutar med antabus??

Upplever exakt samma känsla nu efter 4 veckor. Hade garanterat sköljt bort oron och lite ro några timmar. Antabus har nog räddat mig 5-6 ggr sista 33 dagarna .
Hur fan ska man klara sig den dagen man slutar med antabus??

Tack för svar, har varit nykter i ett par veckor nu, ska börja med kbt och se om det hjälper mitt mående. För just nu spelar det inte någon roll om jag dricker eller inte, mår skit ändå. Dalarna är inte lika djupa när jag inte dricker. Men finns inga toppar heller.

Torsdag! Idag känner jag verkligen att jag inte fixar det här. Nu har jag varit duktig nog typ... 2 veckor! Men jag tycker inget är kul, bara vardag och vardag. Inget att se fram emot. Jag vill dricka vin! Det är det enda som existerar i mitt huvud nu. Koppla av för en kväll... jag skulle behöva göra fel nu så jag känner att jag kan fortsätta göra rätt!??

Idag är det skönt med antabus, annars vettesjutton hur kvällen slutat.?

Föreläsning igår som var fantastisk, ingav lite hopp men samtidigt känns det som om jag har en enorm mur framför mig som stoppar mig från att få den hjälp jag vill ha. Föreläsaren ingår i det svenska team som forskar på hur man kan använda rökavvänjningsläkemedlet Champix i behandling av alkoholism och vad jag förstod tror han mer på detta än t ex Naltrexon. Deras mål är att få fram en styrka som ger samma effekt som SSRI.... Det låter ju fantastiskt eller hur?
Tänkte också att honom skulle jag kunna prata med... Hans sätt att tala om beroende och alkohol visade att han förstod, att han brydde sig om, på riktigt. Men naturligtvis kommer jag inte prata med honom. Det är ungefär som att gå på konsert och känna att artisten riktar sig direkt till dig, sångtexten som går rakt in och beskriver allt du känner.... Ouppnåelig och efter föreläsningen ägnar han nog knappast oss en tanke.
Men hursomhelst, det känns ändå bra på något bisarrt sätt att det i framtiden kanske kommer finnas ett läkemedel som kan hjälpa mig om jag fortsätter att misslyckas på egen hand... Ändå kunde jag inte låta bli att googla hela morgonen på just Champix bara för att se om jag kan komma över det utan att behöva berätta om mina verkliga problem. Det visar sig att både Champix och Naltrexon går att få tag på utan recept och även om jag överväger det är jag inte säker på att jag vågar. Beställa läkemedel på internet går liksom emot allt jag tror på...Hur vet man att man inte betalar tusentals kronor för ett sockerpiller? Eller värre... Jag förstår ju att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle rekommendera detta, ändå överväger jag det för jag känner att jag snart inte har några alternativ kvar.
Fast idag är jag inte bakfull, min ambition är att städa och plugga, alltför många dagar per vecka klarar jag inte av just detta eftersom bakfyllan gör mig kraftlös och oengagerad. Och även om det första stadiet av fyllan är min enda möjlighet att uppleva lugn i själen, hopp och njutning så ska jag försöka välja bort det idag och istället försöka leva i verkligheten där dessa tillstånd flimrar förbi för snabbt för att jag ska kunna fånga dem. Istället finns oron och ångesten över felaktiga beslut, otillräcklighet, orkeslöshet, den återkommande känslan av att aldrig någonsin kunna få vila i nuet och känna mig nöjd. Och glad. Utan förstärkare.
Självömkan och själviskhet. Är det det jag håller på med? Även om jag konstant ger av mig själv till mina barn, min familj, arbete...
Jag är inte självisk, jag är nog bara ledsen...