Senaste kommentarerna i forumet

Ytterligare nyktra dagar har passerat och även en helg till utan alkohol. Antabusen är ute ur kroppen så den kryckan är borta men det har gått bra ändå. Jag tar fortfarande Campral och jag inbillar mig att det hjälper till mot suget för det har jag inte haft så mycket av. Men mest av allt är min vilja att inte dricka den största tillgången.
Har passerat den numera välfyllda vinkylen och skåpet med whisky etc utan att ens känna någon lust att ta lite grand.
Konstigt tycker jag och vet samtidigt att det kommer många utmaningar och frestelser framöver. Men jag försöker att inte måla fan på väggen utan mer ta en dag i taget. Jag ska klara av det!
Känslan av att vara vit är fortfarande härlig. I lördags kväll kunde jag skjutsa min dotter hem på kvällen, tidigare hade min fru fått göra det då jag säkert hade börjat dricka lite redan efter lunch. Min dotter sa att det var bra jobbat med dessa vita veckor och att hon hoppades att jag fortsatte med dem. Hon sa också att de var synd att jag inte tagit tag i det här långt tidigare och det kändes i hjärtat. Mitt smusslande har inte varit så dolt som jag trott, vilket jag i och för sig redan fått berättat för mig av min fru.
Besöken på Beroendemottagningen är slut då jag inte behöver få nån antabus utdelat längre men jag har fått tid till en psykolog i januari för planering av att gå hos honom under längre tid. Det känns bra. På fredag ska jag gå till läkaren och se hur de senaste levervärdena ser ut som jag tog idag. Även om de har gått tillbaka vill jag inte börja med antabus igen. De första 7 veckorna var de till otroligt stor hjälp men nu känns det som jag är stabil nog att inte halka dit.
Har läst i det närmaste alla inlägg här under helgen. Det betyder mycket för mig att vi är så många här som kämpar på. Jag är inte så bra på att kommentera men vilken vilja det finns hos de flesta att ta sig ur alkoholträsket.
Nu kämpar vi vidare mot en vit jul!

Ni diskuterar så klokt här och jag vill bara flika in att vi till och från pratar om att starta ytterligare en tråd, och nu när vi såg ditt inlägg Femina om just önskan om ytterligare en tråd/tema börjar vi fundera på detta igen. Det finns nu tankar om att dela upp det för dem som vill sluta helt (för alltid eller en period) och en för kontrollerat/måttligt.

Tack för era tips och önskningar!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen

Förstår precis hur du menar, jag har upplevt samma. Men då med AA. Blev bara oerhört deprimerad av det. Önskar dig all lycka till och hoppas få se dig här inne framöver. Du kommer att vara saknad. Men det absolut viktigaste är att du gör saker som sporrar dig.
Kram

Så härligt att läsa om din a framsteg. Starkt gjort att åka in till puben och utsätta dig för frestelserna och också uppleva att du hade en kul eftermiddag utan alkohol.
Grattis till 16 dagar, nu kämpar vi vidare mot jul!

Är ledsen, missade ju lucka nr 9 . Vi kallar 9:an något vi alla vet. En minneslucka :-) Men för min del var det en icke alkoholrelaterad minneslucka. Håller jag denna dagen,så bockar jag av dag 16 som vit. Vilket jag är så jäkla stolt och glad för.
Nu raskt vidare till lucka nr 10. Där bakom döljer sig " Mod" Modet att våga utsätta sig för en risk och faktist kunna tacka nej. För min del och säkert er också, så har tanken kommit. Hur fan ska det bli framöver??, ska jag sitta inne för mig själv för alltid. I Lördags tog jag mod till mig och åkte in till en pub på eftermiddagen där vi brukar samlas ett stort kompisgäng o kolla fotboll. Givetvis med flödande alkohol. Jag körde in, men det har hänt innan att bilen fått stå kvar ett par dagar och jag har vinglat ut ur taxi istället.
Men i Lördags bestämde jag mig, jag ska inte dricka. Jag ska visa mig själv och döttrarna att jag kan. När jag kom så stod det av vänlighet redan en öl på min plats. Jag tackade artigt nej och sa att jag håller mig till vatten. Givetvis fick jag utstå några gliringar. Typ,, va fan, e du sjuk eller osv osv. Längst in i skallen tänkte jag. Ja, eg är jag väl kanske sjuk. Men jag skämtade snabbt bort allting. Skyllde på att jag skulle köra senare på kvällen.
Men ! Jag vågade åka in, hade en kul eftermiddag med många skratt och jag hade modet att både utsätta mig för faran och modet att stå på mig och tacka nej.
Nu känner jag att lucka nr 10 låter som det bara handlar om mig, vilket inte alls är meningen. Utan vad jag menar att kan jag ( med världens sämsta karraktär ) gå ut, träffa folk och tacka nej. Då kan vi alla härinne göra samma sak. Det går, och det känns så underbart bra efteråt. Så alla kämpar. Våga prova. Så kämpar vi vidare mot Jul.

Du säger att han bara säger till dig när han själv är berusad, han kanske vet/misstänker mer än du tror men inte vågar säga nått?

Svårt för en utomstående att bedöma om din sambo klarar eller inte klarar att stötta dig.
I mitt fall så Visste vi båda att jag drack för mycket och för ofta det, min fru inte visste så var det smygsupandet, det man skäms för. Jag fick en bra känsla den dagen jag berättade (8 dagars sen nu) och visade min gömma. Bara kände att idag ör dagen då jag skall berätta och detta skall bli ändring på. Jag var så trött på smygandet och skammen sen visste jag att detta kommer att bli på påfrestande för förhållandet och det ser jag nog bara början av just nu.
Dock tror jag att jag valde helt rätt dag att berätta så här i efterhand. Hon stöttar mig och jag försöker vara så ärlig med mina känslor som det bara går när hon frågar nått.
Så vad jag vill ha sagt är att mig hjälpte det att berätta.
Hoppas att du får det stöd som du både förtjänar och behöver i detta!
Styrkekram till dig?

Men jag känner samma, visst är det hemskt och visar egentligen bara vilket grepp A har om en. Samma som nästa inlägg du skrev om känslorna man känner igen sig i väldigt många härinne. Tror det var bra att du hällde ut, en lockelse mindre.
Vet din sambo? Har du berättat?
Antar att du som jag gömde för att sambon inte tyckt det varit ok att dricka så mycket. Skammen gentemot henne jag bor med är just nu min största drivkraft.
Du klarar detta!!

Jag följer din tråd och känner igen mig i det du skriver. Bra insikt du har tycker jag. Nu kämpar vi vidare

I fredags blev det På spåret med mat, godis, öl, vin, rom för hela slanten. Min sambo skulle jobba i helgen så hon gick och la sig tidigt. Perfekt för mig att sitta och smådricka fram på småtimmarna och bara domna bort ifred..
I lördags hade jag huvudvärk. Var själv med barnen. Hade lovat att vi skulle göra knäck men det var inte på tal om att reda ut innan huvudvärken skulle försvinna. Men tillslut så kom jag på fötter och senare fram på eftermiddagen blev det ork till knäckkok tillsammans med barnen. Tack o lov räddade det lilla unsen av självkänsla som fanns kvar.
Som från ingenstans så kom plötsligt kraften när jag sa nej det här går ju inte.. och det vände. Jag låg i soffan och njöt av att vara nykter hela kvällen och försökte känna mig lugn och ge mig själv lite självförtroende. Jag är i dryga 30-talet och måste välja om jag vill supa bort åren jag har möjlighet att vara i min bästa form eller kasta bort den och aldrig mer få tillbaka chansen. De där tankarna kom äntligen, de där insikterna som gör att det är så självklart att man måste vända och bli stark igen.
Nu måste jag bara försöka tänka annorlunda för att det också skall bli annorlunda denna gången. Nu tänker jag försöka skynda sakta. Njuta av dagarna. Hejda mig i träningsprojekt, inte för den saken förbjuda mig att träna med motstå frestelsen till nya scheman etc. Vila när jag är trött istället för att gå som ett lok på all ny tillgänglig nykter energi och sen bli deppig den dagen jag inte orkar allt jag tänkt och känna mig misslyckad. Ja det får nog vara planen.
I lördags när jag låg och funderade på framtiden så tänkte jag att jag skulle komma på några saker jag ska göra varje dag som med väldigt små medel, så små att de nästa inte går att misslyckas med men ändå gör mig lite stolt över mig själv. Det blev en liten lista.

*Bädda sängen
*Bit inte på naglarna
*Ägna en liten stund åt barnen
*Gör 3x10 armhävningar
*Ge *min sambo* en komplimang.

Tycker det blev en lite småmysig lista som känns greppbar.
Vet inte om det är någon som följer min tråd längre men det är ändå ganska skönt att bara skriva av sig för sin egen skull, det får en att samla ihop tankarna till något strukturerat som kanske kan hjälpa en själv också att se lite tydligare på det. Äntligen lite hopp och kraft igen.

Tomen, var är du? Hur går det med luckōppningarna?

Superbra gjort, kram till dig Fina Lisa

Det hjälper att läsa och dela det vi har gemensamt. Jag blir illamående och starka känslor kommer fram när jag läser allt som skrivs här, det är ju mig det handlar om, försöker andas igenom känslorna, hur ska detta gå???

Jag hatar den där äckliga smaken i munnen när man druckit under kvällen och vaknar på natten....

Där känner jag igen mig, dricka något tillsammans med min sambo och sedan till gömstället för att fylla på extra. I morse hällde jag ut allt i mitt gömställe. Nu tycker jag nästan synd om mig själv, sorgsen. Det låter ju inte klokt. Kram till dig

Så bra gjort av dig, jag är glad för din skull, kramar till dig

Hej Vinäger
Jag förstår, jag var i ett liknande läge efter ca 4 mån nykterhet... behövde pausa AF, blev för mkt alkoholtugg, nu har jag återvänt, behöver skriva och påminna mig.
Men hursomhelst vill jag önska dig ett stort lycka till!
Var rädd om dig.
Kram

Jag tror vi är lika rädda för att ta itu med själva drickandet. Så skamfyllt och fullt med skuld. Jag blir så förvirrad, vet inte vem jag är längre. Jag tror inte min sambo klarar att stötta mig. Jag är rädd.

du har rätt. 8:e dagen nu och fungerar bra men tankarna börjar att komma om man någonsin eller rättare sagt när kan jag börja dricka igen..... antagligen aldrig som du skriver och det hade ju vart det bästa men känns som att det saknas nått.
Nått som hjärnan gärna vill ha tillbaks. Fort oxå.
Alkoholen just nu betyder mycket i det sociala livet med umgänge fester semestrar osv, för mycket har jag insett. Tänker på A istort sett hela tiden just nu. Men har för tillfället inga problem att hålla mig borta. Är bara rädd att det inte håller i sig.
Tack för ett bra svar.

Det känns sorgsamt, men inser att tiden jag lägger och interaktionerna här på forumet tyvärr har motsatt effekt på mig.
Kommer att försöka sysselsätta mig med och fokusera på saker som gör att jag på ett naturligt sätt inte tänker på alkohol.
Vill tacka för all pepp jag fått av mina fina forumvänner och jag önskar innerligt att ni lyckas förändra era alkoholvanor på ett sätt som passar just er.
Massor av kärlek & lycka till!

Finns något dom kan göra, klarade på nått vis få det till att så länge dom dricker själva så kan dom hålla tyst, vet inte varför jag sa så, menar det ju inte, vet att mitt förhållande till alkohol år problematiskt, medan deras inte är det

Känner igen mig i det mesta du skriver högpresterande, familj, stress och press och depression. Jag har inte velat ta mitt liv men önskat att få dö ett antal gånger. Jag har kroniskt återkommande depressioner.

Men nu har jag varit nykter i 7 månader snart och kan dela med mig av en del erfarenheter som kanske på något sätt kan vara till hjälp.
Det är (i princip) ALLTID värt att leva. Ditt fängelse finns inte på riktigt, det skapas av din hjärna och dess tolkningar av världen. Om du är deprimerad så tolkar din hjärna allt som händer i ett negativt och hopplöst skimmer. Du kan heller inte se några utvägar. Alkoholen ger dig en kort respit men skadar dig mer över tid. Minskar din stresstålighet, gör dig skörare psykiskt och du blir tröttare. Inte konstigt att du hamnar där med allt det där?
Men du nämner att din fru skulle lämna dig om du berättar? Men hur skulle din fru och dina barn ta det om du dog? Antagligen 10.000 ggr värre. Att hon skulle lämna dig kan vara en produkt av din depression. Ni lovade varann mycket när ni gifte er, ta ut ett lån mot det löftet. Jag tror även att din fru mår bra om du gör det!
Men om du tänker så här, att om du vill dö på grund av pressen och stressen, kan du inte först testa att göra något åt det? Det är väl till exempel bättre art ta hjälp för depressionen, och berätta det på jobbet och få dra ner och ev få stöd av företagshälsan? Eller i drastiska fall säg upp dig! Du kommer att hitta ett nytt jobb. Din fru kan ta mer än du tror om hon älskar dig. Det är ingen manual jag försöker skriva. Men du måste nog få hjälp med depressionen först, sen ändra på saker. Inget mått av materiell lycka är värd det du går igenom. Dina barn mår betydligt bättre av en glad och harmonisk pappa än en Tesla som familjebil. Jag tycker något har gått fel i samhället eftersom vi är mer måna om vår fasad än vårt mående. Om dina vänner inte kan ta vad du går igenom är de inga riktiga vänner ändå. Men prova att prata med någon av dem, du kanske blir förvånad. Min åsikt och lärdom om mig själv är att livet handlar om relationer, inte prylar. Att vara med andra och ha en nivå av tillit så att man vågar visa brister. Team-psykologi har det som en bas. Att hålla murar uppe gör att man inte kommer vidare och är väldigt påfrestande. Nu när avsaknaden av alkohol gjort att jag har ett stadigare psyke så håller jag själv på att genomföra förändringar för att minska stress och press. Känner mig mer hoppfull än på länge. Du kan det med, jag lovar. Är det inte bättre att riskera att rasera delar av ett liv du ändå inte klarar av, än att inte leva? Skriv gärna mer, jag känner igen mog väldigt i din historia. Du är mån om att andra ska uppskatta dig, du är säkert hjälpsam och en team player. Men vem hjälper dig? Tror att det är hög tid att du riktar allt det inåt och tar hand om DIG. Ursäkta om det var rörigt, skrev kanske lite till mig själv också.
Kram

Jag var rädd att hela helgen skulle bestå av drickande för att "hinna dricka" massor tills antabusen på tisdag. Maken fick dock raseri utbrott pga mitt tjat av alkohol i fredags kväll så det blev bara 3 folköl på lördagen. Igår fixade han 4st 7.5or åt mig men jag portionerade ut dom hela em och kvällen så inget märktes på mig. Idag är jag hemma med alla barnen och jag planerar att inte dricka alls för ikväll måste jag köra bil. Känns jobbigt men ändå skönt. Imorgon em antabus dags! Jag är redo!

Jag känner igen mig i det du skriver. Högpresterande och "underbar och älskad av alla" var på en fest igår och värdinnan presenterar oss som "den perfekta familjen" jo, fast att mamman i familjen som är så jävla duktig och engegerad och har så bra jobb och utbildar sig, dricker (drack) för att orka är det ingen som vet. Utom maken...
Måste fråga, vill du sluta, alltså på riktigt? Jag vill inte, inte helt och hållet men försöker det ändå, för familjens och till viss del min egen skull. Men det är fan inte lätt...

Mysig 2 advent, men oj vad det har gått i ett. Upp tidigt efter festen igår, iväg till kidsens träning, svänga förbi mataffären för att köpa grejer till lussebak och Luciafirande imorgon bitti, lovat en vän att ta en promenad, gick snabbt som tur var och var dessutom väldigt trevligt, fixa lunch, baka lussekatter, iväg och träna själv, hem igen, byta om på mig och barnen samtidigt som jag lagade middagen, iväg till kyrkan där största barnet och maken hade avslutning på en av aktiviteterna, hem igen, äta middag, läsa saga, sortera tvätt, plocka undan, ha sex och nu sitter jag och väntar på att en tvättmaskin ska bli klar så jag kan hänga den....behöver jag nämna att jag längtat efter ett glas vin X antal gånger idag???