Senaste kommentarerna i forumet

Ja, om någon hade svaret på den frågan så skulle många människor bli lyckliga och mycket ångest försvinna! Jag tror att när vi passerat en viss gräns så kan vi inte gå tillbaka. Vår hjärna är redan "kidnappad". Tyvärr.
Kram

Hej!

Jag har skrivit här för cirka 3 år sedan när jag hette Holistic. Jag är en ung tjej som är bosatt i centrala Stockholm. Jag har haft ett alkoholmissbruk när jag var 20 år under cirka ett år. Jag fick hjälp av min husläkare och en psykolog att ändra på mina alkoholvanor och alkoholmissbruket övergick till ett alkoholriskbruk. Under de senaste två åren har jag haft en måttlig genomsnittlig alkoholkonsumtion. Jag har dock druckit för mycket vid ett flertal tillfällen. Den reducerade alkoholkonsumtionen möjliggjorde en lägenhetsrenovering, regelbunden styrketräning och ett körkort. I början av året hade jag en väldigt låg alkoholkonsumtion eftersom jag ägnade helgerna åt övningskörning. Under sommaren ökade min alkoholkonsumtion markant och jag fastnade i dåliga vanor.

I maj drack jag i genomsnitt 5 standardglas per vecka och all alkohol dracks vid ett och samma tillfälle. Jag övningskörde fortfarande i maj och försökte därför bibehålla en låg alkoholkonsumtion. Jag tillät mig själv att dricka alkohol eftersom vädret var fint och jag trodde att jag kunde kontrollera mitt alkoholintag på ett adekvat sätt. I juni var jag helt nykter eftersom jag gick en intensivkurs i en rolig bollsport. Det var härligt att njuta av sommarvädret och socialisera med nya individer. I juli drack jag i snitt 9 glas per vecka och större delen av alkoholen förtärdes under helgen. I augusti drack jag i snitt 11 glas per vecka. Jag hade alltså passerat riskbruksgränsen i mitten av sommaren. Jag drack vanligtvis 8-10 glas vid festliga tillfällen. Jag spydde på några hemmafester i slutet av sommaren eftersom jag hade druckit alldeles för mycket vin vid ett och samma tillfälle. Mot slutet av sommaren insåg jag att mitt drickande hade eskalerat och att jag borde återgå till en låg alkoholkonsumtion. Under hösten har jag haft en alkoholkonsumtion på i snitt 6 glas per vecka. Jag har druckit vid färre tillfällen, men vid varje tillfälle har jag druckit relativt stora mängder. När jag har druckit 2 glas vin blir jag vanligtvis sugen på mer vin. Om jag har tillgång till mer alkohol slutar det vanligtvis med att jag dricker för mycket.

Hur ska jag återgå till en låg alkoholkonsumtion? Vad är en acceptabel alkoholkonsumtion? Borde jag sikta på att vara helt nykter i stället? Tack på förhand!

Rätt intressant läsning att läsa sin egen tråd faktiskt. Ska försöka komma iväg på mötet ikväll, trots mörkret och kylan.

Kan jag såklart inte helt säkert veta. Och ingen annan heller. När mitt risk-drickande började för många många år sedan så reagerade hon direkt. Började som säkert så många andra med någon starköl eller två på vardagskvällarna men sen när det började gå över till nån whisky då och då också så gick hon på mig ganska snabbt. Ibland stod jag på mig och sa att det är min ensak och ansvar så länge det inte påverkar något och jag fortsatte ta mitt glas vissa kvällar och såg självsäker ut. Men som sakta när man själv inom sig börjar inse ett problem och var det verkar leda så smyger skammen på och smyg-glasen kom in i bilden. Jag förstår vad du menar Vinäger, ju mer skam och mer fel man känner att man gör ju mer smyg-glas blir det. Men hon har faktiskt inte nämnt eller påpekat mitt drickande sedan dess. Kan bero på att hon också tar sig nått att dricka ibland med betoning på ibland på vardagen, ofta nån cider max 1-2 styck framför tvn. Då är det ganska lätt att ta en öl själv, gå iväg och svepa nått extra glas starkt och sen nån öl till på det så är man "hemma" Så jag tror faktiskt ändå inte hon vet mina problem även om jag hör och tar till mig vad du säger Ullabulla

Nu har jag inte druckit sedan i söndagskväll när jag svepte vodka och har inget akut sug för alkohol kvar. Den försvinner ganska fort. Nu har jag lagt över mina tankar på en ny mani. Brukar vara så nästan varje gång jag ställer om. I måndags fick jag en blixt-tanke att nu vill jag gå ner i vikt och är tanken bara tillräckligt stark så gör jag det och flyttar allt mitt fokus på det. Så jobbar jag alltid, har aldrig fungerat i längden, men jag mår bra när jag är upp i det och tror just då att det kommer hålla. Får se när jag kör detta i väggen, kommer förmodligen äta alldeles för lite för att jag vill se stora resultat på vågen. Har gjort det förr, vet hur man gör. Kickar, allt går ut på kickar tänker jag här och nu när jag skriver detta. Lagom är tråkigt, lagom är omotiverande! Men snart lär jag nog sitta där igen, helt uttömd på energi, nere, och fundera på vad fan meningen med att gå ned i vikt är.. Jag tar nått gott att dricka istället!
"The wheels on the bus go round and round, round and round, round and round..."

Tack för ert engagemang! <3

LitenS, tack för kommentaren. Bra skrivet om att kryckor har man inte jämnt. Jag klarar att gå själv nu :) Ska se till att jag inte halkar på nåt bara framöver. Ha en fin dag!

Jag tänker att kryckor har man ju inte för jämnan heller, du har nu läkt och klarar att gå själv :) Det kommer att bli toppenbra, kanske AA kan vara nåt? Minns de underbara känslorna att vakna utan ångest, minns den framtid du såg framför dig. Jag fick lite magkatarr av 400 mg, så de minskade dosen till 200 mg, det kanske kan vara nåt?
Skriv mycket och ofta, ta promenader när det blir jobbigt, håll dig mätt. Du klarar detta!

För att de flesta av oss alltid kommer att välja en kortsiktig lindring/kick/njutning över en långsiktig. Marshmallowtestet.

Heja John!

Krya på dig, Fina Lisa..Inget kul att vara sjuk, men samtidigt behöver man vilan det ger..Bra jobbat med snart 1 månad! ??Nu fortsätter vi så..Kram

Respekt til dig som klarat så många dagar. Du är en verklig inspirationskälla som visar att det går att ändra sig. Jag märker efter mina sju veckor stor skillnad i mitt mående. Minskad ångest, mer energi och bättre sömn är bara några saker. Bra gjort!

Har många nyktra dagar nu som flyter ihop i varandra.
Vardagar som helg är lika mycket värda..
Ingen kamp att tala om.. 119 dagar om jag räknat rätt.
Positivt är att jag ökat min muskelmassa (p.g.a. styrketräningen), bättre kondis,
hyn är slätare, större känsloregister, mer närvaro i nuet m.m.
Jag kan rekommendera längre nykterhet för alla som inte provat.
Jag är nöjd med mig själv, eller i.a.f. nöjdare än när jag konsumerade för
mycket. Det gäller att bryta invanda beteenden.. Kanske inte det lättaste om
man missbrukat en längre tid, men det går att bryta detta själv utan hjälp
om man fokuserar och tänker på allt som är viktigt i livet och som man kanske
missar om man överkonsumerar A. Nykterhet måste finnas i mängd, resonerar jag,
om jag ska kunna ha möjlighet till att dricka måttligt längre fram i livet.
Ha det bra forumvänner, det finns hopp om man bestämmer sig för en förändring.
Det är bara jag själv som kan förändra och staka ut mitt fortsatta liv.. Är på god väg
till en markant bättre framtid full med positivism, liv och rörelse.

//John

Jag har tagit antabus under sju veckor nu och inte testat något starkare än 0,5%, och det har gått bra utan några biverkningar. Så 0,7% borde inte vara några problem. Men något starkare än så skulle jag inte ta då jag bestämt mig för att sluta med giftet.
Kan nämna att jag nu fått sluta med antabusen på inrådan av min läkare då leverproverna har stigit under den tid jag tagit det. Förstår att du inte vill gå till Beroendecentrum eller liknande men som en skrev tidigare i din tråd så kan man ta leverprover anonymt. Det skulle jag rekommendera. Bra jobbat och nu kämpar vi på!

Jag ska klara av det, känner mig mer motiverad för varje nykter dag. Förstår att det kan låta som om jag bara litat på medicinen, i mitt fall antabus, och det kan till viss del stämma. Kände att jag behövde hjälp av den i början men nu när jag har kommit så här långt och fått uppleva den enorma skillnaden av att vara "levande" igen istället för att dagligen vara mer eller mindre bakis så vet jag att jag kan kämpa vidare. Beskedet kom bara lite plötsligt igår men nu har jag haft tid att fundera över det och det känns bättre. Tack för kommentaren, det stärker mig!

Hoppas att flera av er jag känt ett tag har möjlighet. Bor inte längre i stan, men beroende från vilket håll någon kommer, kan skjuts och övernattning erbjudas.

IW, förstår hur du tänker kring anonymiteten och att det kan vara en begränsning att så att säga ha visat sig. Det går ju att vara helt anonym, alltså inte avslöja sitt nick. För mig är det viktigast att inte det rätta namnet, som är ovanligt, kommer fram.

Kul med träff, jag missade förra. Siktar på att komma, bor i Sthlm. Hoppas många kan komma, har gått på AA-möten i 5 v och jag tycker det är ett bra sammanhang, precis som detta

Ännu en dag, har också gått i ett. Lämna på skola, dagis, fullt ös på jobbet, iväg på en grej med hela familjen efter jobbet, glömt att stora barnet hade läxa till imorgon, fick åka hem och göra läxa och sen trycka ner dem i sängen utan saga...nu sååå trött och egentligen borde jag städa och sortera tvätt men måste ta tag i mitt projekt. Vill egentlige be min man att ta tag i hemmet, men klockan är 20:30 och han går upp innan 6....suck....livet borde ha dubbelt så många timmar....

Blev erbjuden cider idag, bara 0,7% men vågade inte chansa pga antabusen, någon som vet om det hade gått ok om jag råkat dricka av misstag?

Trevlig kväll och kämpa på allihopa

Jag hänger på, blir min första vita sen tonåren också. Skönt med detta forum. Nu kör vi!

Vore å ena sidan kul men har vissa tankar kring hur det eventuellt påverkar mitt forumbeteende efter det. Känns ibland som jag kan vara mer äkta när det är losskopplat från min fysiska person. Kanske kommer. Bor också i krokarna.

Jag har bokat in detta. Har inga problem med att visa nick och identitet där .

Jag tänker komma till Liljeholmen på IRL träffen den 16 februari. Det är i alla fall min tanke i dagsläget. Sen vet man ju inte hur läget är närmare inpå. Jag bor i närområdet och kan eventuellt erbjuda sovplatser.

Tänkte att det kan vara kul och bra att ha en tråd där vi förutsättningslöst diskuterar kring träffen forumet bjuder in till.

Alltså lördag 16 februari kl. 11-15 i Stockholm.

Vilka vill och kan komma?

Finns möjlighet att erbjuda övernattning till någon som har en bit att åka?

Vill vi visa vårt nick utan att avslöja vår riktiga identitet? Eller inte alls?

Vet inte om detta är en bra idé, annars får Admin självklart ta bort tråden.

Har tänkt på dig och undrat hur det gått för dig. Vad superfint att du fortsätter kämpa.
Jag ser fram emot första nyktra julen sen tonåren. Pratade om jul på aa idag, liksom hur skön känsla det är att all annan julstress blir så ynklig i jämförelse med detta. Det enda vi måste prestera är att ta det lugnt, glittra, tycka om livet.

Hon behöver nog tid. Ge henne det och fokusera på nykterheten. Lägg dina känslor du har just nu på minnet. Kanske en dagbok så att du kan minnas den här tiden senare. Skriv ner vad som hände på fyllan, konsekvenserna och känslorna. Använd det som motivation när minnet börjar svika eller förtränga. Jag återvänder till min ganska ofta eftersom jag får återkommande tankar på att jag är ”botad” nu.

Hon vet.
Vi ser och känner och första steget o insikt är just att vara helt ärlig.
Sätt dig ner,lägg korten på bordet och fråga om hon kan hjälpa dig?

Jag/Vi kämpade på i 20 år med ett missbruk som lurade i bakgrunden.
Men han erkände aldrig fullt ut och sökte inte heller hjälp för sina alkoholproblem.
Bara för sin utbrändhet/depression och allmänt dåliga psykiska mående.

Vår relation var nästan hela tiden kärleksfull och fin trots detta.

Nu har han 1,5 års nykterhet och mår som en prins.
Inte ett spår av depression/utbrändhet kvar.
Han har flera gånger uttryckt att det tog nästan ett år innan han fick full insikt om vad alkoholen ställde till med.

Både för honom själv och i relation till mig.
Så Ja, sök hjälp och var ärlig.
Då har du vunnit en del av kampen.

Om du visste vad jag känner igen mig i detta. Ångesten, inte minst. Skriver om min egen desperata kamp i början av min tråd. Själv drack jag i hemlighet delvis på grund av skam, delvis för att skydda och inte oroa min man. Vad gäller det sistnämnda blev effekten tvärtom, dåligt samvete för jämnan gjorde att jag drack ännu mera smyg. Precis som du skötte jag det snyggt, inga skandaler. Bara lätta ångesten lite. Och lite till...

Gissar att det skiljer en hel del på våra liv. Jag är 50+ har varit tillsammans med min partner i ca trettio år och alla våra barn är vuxna. Har dessutom haft förmånen att redan från början fått ha ett lyckligt förhållande. Men det hjälper inte alltid, tyvärr...

Det jag är mest rädd för är hur det blir för dig i fortsättningen. För mig gick det bra under många år, men det eskalerade och till slut var det för sent. Snälla du, sök hjälp igen och igen, om du inte får det gehör du önskar. En dag finns rätt person där.

Förra veckan drack jag handsprit! Hade någon sagt till mig så sent som för ett par veckor sedan att det kan sluta så illa, hade jag med ett snett leende skakat på huvudet. Never ever. Där är jag nu, det kan gå ruskigt fort.

Snälla, bespara dig en massa onödiga alkoholdimmiga år och sök hjälp nu. Visst, för din familj, men absolut främst för din egen skull.

Kram

(Uppdatering: Letade upp inlägget i min tråd jag relaterade till ovan. Det är skrivet som ett svar till någon den 29 oktober 2017:

"Ja, det är hemma mina alkoholproblem tar över. Kan vara nykter på fester, erbjuder mig ofta att köra, men vill gärna (jättegärna) ta något när jag kommet hem. Dricker så gott som alltid något efter jobbet, inte nödvändigtvis vin, även om det inte kan bli så mycket att det märks. Detta är min stora hemlighet, ingen, jag betonar INGEN, vet vilken kamp jag utkämpar varje dag. Jag skäms och tror ärligt att jag kommer att klara av att sluta innan jag blir avslöjad. Som sagt, nu tar vi en dag i taget!"

Inte meningen att ta över din tråd, jag raderar gärna det här sista om du vill.)

Ja visst är det så Ullabulla. Småbarnslivet är en lång kamp för vissa och när man inte mår bra inom sig själv så blir det inte bra alls. Jag känner ju aldrig att jag riktigt hittat mig själv och att göra den resan i småbarnslivet känns omöjligt.
Jag kan berätta hur konstigt den än låter att min sambo vet inte att jag kämpar med alkoholen.. Jag har inte haft ett sånt missbruk så saker går över styr hemma. Jag dricker "lite snyggt" på kvällarna i soffan tills jag domnar bort i mina känslor. Och blir ofta glad, lugn och tillfreds, framför TVn, ofta de sista glasen för mycket när de andra lagt sig. Och när det är illa när jag har ångest, som ofta beror på lång period av alkohol varje dag, så sveper jag nått extra glas med vodka eller whisky i smyg. Bara så jag blir lugn. Det låter kanske inte rimligt men så är det. Alkoholen påverkar inte mitt tal särskilt så jag kan dricka ganska mycket utan att det märks.

Så jag gör denna kampen själv i min tysthet därför att alkoholen håller på att förstöra mig själv inifrån med ångest, depression och kropp som förfaller. Jag kommer ingen vart i livet. Så även om jag nu vill påstå att mitt drickande med direkt onykterhet inte skapat så mycket problem än så gör den ju självklart det indirekt genom mitt mående på dagarna som till ganska stor del beror på att jag dricker för mycket.
Varför har jag denna kampen själv då kan man fråga sig. Därför min sambo är uppväxt med en alkoholiserad mamma och hon är skadad av alkoholismen redan. Det skulle såra och riva upp henne om jag berättade att jag också skapat ett missbruk.

Jag klarar att låta bli alkohol längre perioder men det slutar ändå alltid med att jag blir deppig ändå och tillslut har jag ingen motivation kvar till att vara nykter. Det är väl så att alkoholen blir sista utvägen till lycka när man inte hittar den på riktigt och just nu så vet jag inte riktigt vad jag ska göra eller komma vidare.
Jag tror att något saknas i mitt liv och fastän småbarnsåren är tuffa så tror jag att det har med min relationen att göra. Eller så är jag bara en person som aldrig riktigt kommer hitta mig själv och aldrig bli riktigt nöjd.
Jag önskar Sannah att jag kunde hitta någon att prata med men jag vet inte var jag ska vända mig. Mina samtalsbesök har blivit avslutade två gånger när jag sökt hjälp genom vårdcentralen. De kan väl inte lägga resurser på en sån som mig sålänge jag inte gör någon annan än mig själv illa och kan sköta ett jobb och dra in skattepengar.
Kram till er!