Senaste kommentarerna i forumet

Nu är jag sugen på att dricka vin!! För någon timme sen kom maken hem med matkassar. Jag kom på mig själv att titta efter systempåse eller en bag. Kände ett styng av besvikelse att där inte fanns något ? Det sitter i fortfarande. Jag skrev att jag inte tror på vita knogar. ..får väl säga att sitta stilla i båten och inte agera på impulsen är vad som gäller! Men att tanken bara kommer....

...är ju ändå sjukt viktigt! Även när det är tuffa situationer det rör sig om! Fortsätt göra det du gör Monday, förutom att det nog är bra för dig själv så är det uppiggande för många av oss andra också! Wop! :)

allvarlig som man kanske borde vara i detta forum.
Det blir lite skrivet som jag tänker och ibland tänker jag inte alls.
Min lilla hjärncell tar semester mellan varven :D

Hej

Jag är en kvinna på 34 år (var på väg att skriva tjej men insåg att det inte riktigt går ihop med 34 år?)

I hela mitt vuxna liv så har alkoholen var med. När jag var 15 fick jag min första brakfylla o det var väl där mina föräldrar släppte mig. Alltså kontrollen. Känns fortfarande som de gav upp på något sätt. Jag har haft mycket terapi gällande min mamma. O det är inget fel med uppväxt på det sättet eller dåliga omgivningar.
Mamma, pappa, 2 syskon. Villa o fin skola i bättre medelklassområde (o genom att skriva detta menar jag absolut inte att det är bättre än ngt annat mer en målande förklaring) jag är jävligt medveten om vilka problem som rör sig där precis som hur det är på alla ställen.

Men om ngn läser detta så vill jag ändå mest för egen del förklara hur fan jag funkar o vad som rör sig i huvudet på mig.
Min familj flyttade till detta ställe när jag var 10 (redan när jag var pytteliten så kände jag av människor, hela tiden sökte vad de tänkte o framförallt om mig)
Jag fick stanna kvar för att gå färdigt terminen o jag fick bo hos farmor o farfar (i vissa avseenden är de o min pappa o faster min familj De fostrade mig för att jag alltid var med dem)
Då fick jag iallafall min första panikångestattack.
O detta med min mamma. Mamma är inte riktigt som andra. Hon är inbunden o har något svart i sig (som jag ärvt, det svarta alltså)
Problemet som jag fortfarande lider av, inte med mamma men i andra situationer nu var att hon gjorde skillnad på mig o mina syskon. Hon har sagt saker som att hon tyckte det kändes som farmor tog över mig när jag föddes så när min syster kom så kände mamma att farmor o farfar likaså gärna kunde ha mig. Detta har hon sagt. Så när det var något (min pappa har jobbat natt) o mamma skulle göra något så var min syster o bror med henne o mormor o jag fick vara hos farmor? Jag har alltid sett bra ut. Jobbade som modell ett tag (utan att skryta) o mamma använde ofta det emot mig. "Hon är så söt o glad så hennes syskon syns inte överhuvudtaget. Alla bryr sig bara om henne" HUR KAN MAN FÅ NÅGON ATT FÅ ÅNGEST ÖVER DET?!!! O mamma älskade mig också . Tror inte hon har varit medveten om vad hon sa helt enkelt. Pappa vägrar tro mig när jag pratar om det idag.

Det har gjort att jag är rädd för att helt enkelt känna mig förskjuten.
Jag har av min läkare fått veta att jag har GAD o kronisk depression. O det tar inte stopp där, antagligen så ligger något bipolärt med. O jag har fått min pappas extremt sociala del när man väl träffar folk. O det är så att man blir väldigt speciell när det är bra. Jag har då en utstrålning som jag inte har annars o alla som träffar mig blir lite överväldigade (jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt utan att det låter som jag är helt knäpp o skryter??)
Känner ni någon som är lite åt de hållen som har sådana diagnoser som är utåtriktade som adhd, bipolär osv så tror jag ni förstår vad jag försöker säga.

Jag har haft problem med mina leder sedan jag var liten. Saker går ur led, framförallt mitt ena knä. Så de tror att jag kan ha en sjukdom som heter EDS o det kommer mer?

När jag började gymnasiet så hängde jag med killarna i trean (som utnyttjade mig något fruktansvärt o jag gjorde inte slut på det för jag ville så gärna ha deras bekräftelse) o jag o min bästa vän fixade falskleg för att kunna vara med på krogen när de gick ut. Det blev fest varenda vecka tor-lör (ibland sön) hela gymnasiet. Sedan läste jag vidare. Samma sak. Blev festprinsessan.

Jag hade ett dåligt förhållande som jag inte klarade att ta mig ur i 11år från 19-30 år.
Under hela 20 till 30 årsåldern så drack jag minst tor-lör. Allt för att fly ångesten.
Dock har jag aldrig druckit för att det är gott o jag vill ha mer eller för att jag blir abstinent. Jag har druckit för att jag inte orkar känna något annat. Det sjuka är att det "uppdagades" att min mamma var renodlad alkoholist när jag var 21. Hon hade druckit hela vår uppväxt utan att någon vetat (jag har nog vetat någonstans) min faster tror att mamma hamnade i en förlossningsdepression när hon fick mig. (Mamma har sagt att hon började dricka när min syster föddes) antagligen kom mamma aldrig ur förlossningsdepressionen o drack. Hon har sagt att drack på kvällen för att kunna sova.
Vid 21 års ålder på mig kunde hon inte hantera det längre. Det blev kaos. Jag fick släpa in henne med en polis en gång när de hittat henne i nordstan med en uppdrucken 75:a brevid sig osv osv hon är nykter idag. 3 år nu✌️

Men ja. Jag drack. Han jag levde med misshandlade mig psykiskt. Den lilla självkänsla jag hade blev överkörd. O jag började som mamma. Tänkte att jag behöver dricka så jag kan sova o bara glömma allt. Jag ville bara sova.
När jag var 25 år så pajjade mitt knä helt. Blev opererad o fick värktabletter "tramadol" det är en opioid (tillverkat morfin ungefär) problemet med dessa tabletter än i dag för många är att de verkar antidepressivt också.
Så när jag tog tabletten första gången så hände något i huvudet på mig. Jag mådde så bra. Värken försvann och ångesten. Jag blev pigg o framförallt så behövde jag inte dricka heller. Rädslan som fortfarande är den största att bli som mamma kunde jag rädda för jag drack inte.
Självklart blev jag beroende av tabletterna. Är fortfarande beroende av tabletterna o går hos en fantastisk läkare som hjälper mig med en nedtrappning nu. Äter också Lyrica som verkligen hjälpt än så länge. Det har fått mig att inte ha ångest när jag har möten o ska träffa folk. Varenda gång under åtta år när jag ska göra något så klarade jag inte av det. Jag fick sån ångest så jag inte kom ut genom dörren.

Till slut så klarade jag av att bryta med honom helt. Jag skulle precis fylla 30 o bestämde mig för att hitta mig själv o leva ensam ett tag.
Det gick en månad o så träffade jag min blivande man idag. 16 år äldre.
Jag har aldrig älskat någon så mycket. Efter fyra år så är jag fortfarande kär i honom.
Dock så gillar han alkohol. Antagligen mer än mig. Det har varit mkt varje vecka o ännu mer ett tag när jag fick avliva min älskade vovve för ett o ett halv år sedan. O nu dricker jag varje dag. Aldrig på dagarna alls. Men däremot så gör jag konstiga grejer. Jag köper nästan alltid alkoholen eftersom min sambo jobbar sent.
O då köper jag alltid samma sak. Vi har inrutat en vana. En flaska rött, en flaska cava o jag har en cider o han två tyska öl o en starkare Mariestad. Men jag känner inget sug ändå köper jag två cider innan han kommer hem?' Jag fattar inte själv varför. Kan det vara något kontrollbehov??
Jag har gjort en massa skit. Men förra året slår alla rekord. Jag blev utförsäkrad från FK (sjukskriven i tre år för leder, depp o tablettberoende) dock går jag ju då ett program nu.
Jag fick sådan jävla panik så jag försökte till slut ta ett lån i min systers namn (min syster är min bästa vän) fruktansvärt destruktivt.
O nu fick pappa o min sambo reda på att jag levt av pantade pengar. först pantade jag ett smycke o tänkte att det löser jag. Sedan blev det panik o så pantade jag ett till o så fortsatte det. Nu har vi betalat 83.000 för allt. O problemet var att det inte var mina smycken. Det är min sambos pappas smycken som varit hos oss. O allt kom fram för att min sambos syster som är riktigt dum i huvudet vill jag tillägga ville ha dem hemma a la Joakim von anka style.
Jag bor i en jävla nybyggd taklägenhet. Har inte kunnat bidra med något alls. Ingen i familjen har förståelse för mina psykiska problem. Ingen stöttar mig förutom min läkare. Jag har gjort allt när det gäller min sambos mamma o pappa (som är grava alkoholister med mamma dog på golvet för hjärtat la av för de supit så mkt)
Jag fixade begravningen, jag lyckades sanera huset på 300 kvm som hade mal, flugor, diverse saker o möbler som hade mer äckligt än blod på sig, nu har jag sett till att pappan ska få en äldrelägenhet. Jag mår bra av att hjälpa till o visa med hela handen var skåpet ska stå. Jag har tidigare varit försäljningschef innan jag blev sjuk.
Ändå känner jag mig tom när jag är själv. Min sambo o min pappa är arga o besvikna på mig men samtidigt har de förståelse över den fullkomliga panik jag fått. O inget av det har gått till mig för egen vinning.

Detta blev jättelångt. Tycker mest att det är skönt att skriva av sig.
Det jag vill komma till är att jag vill sluta dricka. Jag vill kunna dricka på en fredag eller lördag om man käkar middag o så.
Men detta självdestruktiva (allt egentligen) måste ta slut. För fortsätter jag göra skit som jag gjort så kommer jag ta livet av mig. O jag måste börja någonstans.
Så jag har bett min läkare skriva ut antabus.
Men jag har försökt få tag i honom för när vi pratade så tyckte jag han mumlade om att det finns ett sätt där man tar det varje dag men att många fuskar?
Jag vill inte stoppa i mig en starkare brustablett som gör att jag inte kan dricka på två veckor?
Eftersom jag druckit varje dag i minst ett halvår snart så är jag livrädd över hur jag kommer må med ångesten med. Jag behöver något (kanske stesolid) ifall det blir skitjobbigt. Därför kan jag inte ta antabusen för en längre period. Jag kan bli sämre, psykiskt alltså.
Min läkare är också rädd för det. Jag har fått gå hos många läkare genom åren. Detta med beroendesjukdomar verkar de flesta missat totalt. Jag har blivit fruktansvärt illa behandlad av läkare som i stort sett spottar på en. Det är en sjukdom men ingen läkare vill "fastna" med en sådan patient. Så är det bara.
Att jag har hittat en läkare som till o med kan se förbi alkoholen o förstå varför är guld värt. Jag önskar er alla som har liknande problem detta. Vi ska inte behöva skämmas. Vi är sjuka som alla andra!!!!!

Men hur kan man göra med antabusen nu då?

Har du sökt någon hjälp för ditt drickande? Jag hade "turen" att min dotter mailade min chef om mitt missbruk. jag hade pratat till dottern om att jag själv skulle prata med chefen. Som de flesta med samma problem så sköt jag problemet framför mig. Men idag är jag djupt tacksam att missbruket uppdagades. Jag kollade upp olika ställen där man kunde få hjälp. Har du kollat efter a-rådgivning? Jag tycker du är värd att må bra. Styrkekramar till dig <3

Det har varit en lugn helg även om jag var på middag både fredag och lördag. Ingen större utmaning alkoholmässigt även om jag vid ett tillfälle fick en akut längtan att ta mig ett AW-glas. Det försvann ganska fort dock. Idag är det måndag en dag som oftast förknippas med ångest och trötthet. Jag ska inte ge sken av att jag hoppade ur sängen men jag vaknade utan väckarklocka (hade glömt att ställa den - hjälp) men vaknade i bra tid, drog mig länge men gick ändå upp liiiiite tidigare än brukligt. Inte helt godkänt men absolut bättre än de senaste månaderna. Wehey!

Igår när det var söndag så var ångesten för en ny arbetsvecka inte heller så stor som den kan vara. Jag kände mig också väldigt utvilad och jäklar vad skönt det är.

Igår söndag var minst sagt en vilodag. Tog en rejäl sovmorgon och sen gjorde jag inte många knop förutom att byta serie på Netflix. Jag passade också på att läsa igenom lite av mina gamla inlägg. Drog lite på smilbanden när jag läste om all den jäkla tacksamheten som jag kände för allt och alla. Det var en fin påminnelse om vad den här platsen har betytt för mig i min resa. Påminns även om den ambivalens som jag tidigare kände kring min alkoholkonsumtion. Det känns väldigt bekant med hur jag ser på saker och ting idag. Men det ger mig en trygghet i att det kommer att ändras. Man får ge sig till tåls bara. De största effekterna kommer inte än på ett par veckor tror jag.

Jag ska läsa (eller rättare sagt lyssna, min hjärna funkar inte med böcker)
Älskar att gå långt, eller sitta på roddmaskinen och lyssna på kloka ord.
Vips har man gått ett par mil. Eller rott över Östersjön.

Inte idag då när jag knappt orkade gå till bussen....

Fick tips av Karin01 om en film som heter Sockerfilmen.
Den ska ses.

och grinig" är du – ROLIG!! Guld värt att kunna skratta åt allt. Är det Heueh som har smittat dig med flunsan, förresten? Tack för att du finns!

Klarade den 6:de dagen fram till 21.30 ungefär....

Detta är inte lätt. Sockerbombade sönder mig själv igår. Tänkte att på Söndagar kan man ju få fira lite? Som vissa tänker kring A.
Så det blev semmelkladdkaka med extra mandelmassa + grädde kl 22.00 som dottern bakade ihop. To die for.
Det blev ju inte en liten bit utan 2 stora. Typ halva formen.

Kan jämföras med en iskall immande Mariestad på en varm uteservering mitt i Juli.

Skulle gå och träna i morse, hade jordens energi igår på dagen och såg fram emot ett tufft träningspass nu på måndags morgonen.
Vad hände? Jag släpade mig dit. Pressade på. Väl inne på passet fick jag bryta. Jag höll på att somna på golvet. Känner mig svag och vill sova. Jag är tung i kroppen. Jag väger ett ton känns det som. Ont i lederna. Huvudvärk. Irriterad som fan. Jag tillhör gruppen som nästan aldrig är på dåligt humör. Jag är grinig och sur.
Jag håller inte på att bli sjuk i nån influensa.

Nu ska jag läsa om socker.
Se sockerfilmen.

Jag måste få ihop detta på mitt eget sätt - socker + alkohol + beroende.
Jag ser inte sambandet ännu men jag forskar vidare.

Din annons vidarebefordras strax till polismyndighet.

Så föll jag igen,, känner mig så maktlös och förtvivlad.
Känner sådant övermod när jag inte drukigt på ett tag. Så impulsen som styr mig , då finns det inget som säger nej nej..
Tror att det är för att mitt drickande inte har fått några svåra konsekvenser som gör att jag glömmer från gång till gång. Vet ju så väl vad följderna kan bli och hur alvarligt det kan bli.
Utåt finns det ingen som märker, har blivit mästare på att smyga , och att ta mig ur situationer,väljer mina tillfälle.
Mår så dåligt över skammen. Tänk om folk viste vad jag utsätter mig själv och min familj för.
Är så övertygad efter varja fall att den här gången ska jag klara det, så går det en tid så är jag på det igen. Har helt tappat tron på att jag ska klara det. Känner mig så maktlös. Vad ska jag ta mig till?

Hej
Beroendehjärnan den boken känner jag inte till. Skall köpa den omedelbart. Ett tips till dig i gengäld är Miki Agerbergs Kidnappad hjärna om du inte redan läst den.
Tycker du har många bra inlägg här på forumet vittnar om erfarenhet och klart tänkande.
vänligen
Ikaros

Sugar - det är sånt vi kan kalla varann men inte nyttja. ;)

Du gör det kanon. Varm kram.

Jag har slitit tussvis av hår från huvudet. Vrålat rakt ut tills jag blivit knallröd och alldeles svettpärlig i ansiktet. Bitit sönder armmudden på en hoodie.
Jag har pmdd i full styrka - jävla igen. Fy fan också, det är ett straff värre än psykologisk tortyr. Offret och förövaren är densamma, jag själv. Och det sköna i kråksången var att jag i går var alldeles salig och lugn och skön och timid och fredlig - alldeles alldeles underbar. Det var då jag skulle ha satt mig ner och skrivit det här inlägget om vinsterna av att sockersanera, det hade känts mer autentiskt. Men nu får duga i stället.

Sockerbomben 3.0 av Bitten Jonsson.
Beroendehjärnan av Martina Johansson.

Två kanonböcker som gör att det här vi fastnat i - alkoholen - får sin förklaring. Känner man sig inte sockerberoende gör det ingenting - läs ändå. Det finns guldkorn i dessa böcker som man inte fattar att man kunde missa annars.

Jag är alltså sockerberoende. Gjorde en gastric bypass för några år sen. Nu är jag farligt nära bmi=fetma igen. Därför är jag glad över min insikt. Med insikt kommer handlingskraft.

Pi: Om du går före som morotslandsentusiast så kommer jag strax efter. Ska bara kuta ifrån pmdd:n. Kram på dig!

Rosen: Hehe, ja tänk vad perfekt att vara vitlöksjunkie eller sukta efter brytbönor varje helg. Det vore nåt! :D

rabbitgirl: Klokt sagt av dig. Såna här stunder funderar jag på att fokusera på eliminerandet i stället för på träningen, men jag har ju förstått att jag lite senare kommer att stå där, helt pmdd-oanfäktad, och må bra igen. Som sagt; heja dig och heja oss.

Sisyfos: Tack, kära du. <3

Lillasyster SL: Skam är noterat. Ska se. Och egen skam ska drivas ut som den djävulsåkomma den är. Schas bara! Det är därför jag gått ut här med att jag är gpb-opererad. Jag har skämts för det så ojojoj. Och jag har upptäckt att så fort jag börjar glida lite på sanningen och göra mig bättre än jag är, där jäklarimig ligger plötsligt den goda jordmånen för skammen att växa och frodas i. Var sann. Bär ingen skam.

En bok jag hade utbyte av var Shantaram av Gregory David Roberts. Den boken är en tegelsten som till och med slår Steglitsan. En annan fin bok var Ett litet liv av Hanya Yanagihara - också rätt omfångsrik. Ingen av dessa är särskilt spännande men dom har andra kvaliteter. Puss på dig!

Puss på oss alla. Låt styrkan leta sig in i alla våra bristningar och brister och ärr. Och trots att jag bitit mig i läppen så att jag har levrat blod på underläppen så vet jag också att acceptans och kärlek, oh-la-la, det är grejer, det. Mer sånt till folket, det vill säga oss.

Tårar här också. Glada och sorgsna. T.o.m. min problematiske man... läste dit inlägg och fastän han inte känner dig, Nyckelpiga, sen förut, blev han också berörd. Tyckte du skrev väldigt fint och klokt. Känsligt. Snacka om att du hjälper andra när du hjälper dig själv!

Hungry
Anger
Lonely
Tired
Ska göra mitt stoppkort vilket jag inte hunnit än, se var jag har mina främsta fällor. Tillgång skulle kunna stå under T också för mig. Ledsen/less kan stå på L. Och Hungrig stämmer liksom Allmänt på dåligt humör...faror o fällor finns många. Insikt, medvetenhet samt vilja och disciplin. Jag är för egen del glad att ha hittat en så bra alkoholterapeut som jag gjort, hjälper mig mycket att bara sitta framför en professionell kontakt och höra mig formulera mig själv...
Nej, vi vill inte ha det så där!! Kram

Ja du... just nu känns det lika lätt som det gjordes förra måndagen. Trodde inte det skulle vara några problem faktiskt... jag vet ju vad jag vill, vart jag ska och hur man gör. Hade tomt så när som på sambons öl som jag låtit bli förr. Och så sent på torsdagen så tyckte jag att det var en bra idé att dricka ett par stycken. Kanske för trött för att hejda mig då. Blev trött, somnade och vaknade vid 5 då jag drack upp 2 till. Det är ju sjukt. Skulle jobba. Och så måste jag ju återställa dem, cirkusen igång. Men nu känns det bra igen. Om det inte funkar att sluta nu får jag nog ändå söka hjälp. Jag vill verkligen inte ha det så här.

Härligt att kroppen känns bra! Och övernaturligt, ja det kanske det är eller så inte-vem vet? Huvudsaken är att det funkar! Jag vet att de gånger jag under längre tid funderat över ovanor, accepterat dem och därmed gjort mig redo att släppa så har det skett när jag gett upp att jag skulle klara av det och sen gått vidare. Exempelvis med nikotin...otaliga försök och uppehåll med ständiga återfall. Till sist vände jag på steken och accepterade att okej, jag använder det här men varför? Jag är ju en smart kvinna så jag har säkert mina skäl. Noterade hur det kändes i kroppen innan och efter, konstaterade att jag blev skärptare, mer fokuserad när jag var trött, jag blev lugnare när jag var stressad. Någon frågade om jag inte längtade att bli nikotinfri och jag svarade nej, då skulle jag vara det!
Bara en vecka senare vaknade jag och ett mirakel hade inträffat! Jag var inte sugen, kände mig närmast äckad vid tanken att stoppa in eländet i käften. Det var år 2009 och dryga 20 år med intensivt konsumerande som bara försvann!
Kanske är det likadant med alkoholen? Om vi fokuserar på vad det är för känslor vi vill komma åt, accepterar dem och tänker att det är väl själva fan om dessa inte ska gå att hantera på sånt vis att vi i längden mår bra, då borde väl oddsen öka för "mirakel" även där?
Jag tillhör dem som inte tror på vita knogarnas metod...

Du är nyktrare i skallen än 2016, har fattat ett beslut om hur du vill leva! Det kallar jag att inleda året nyktert! Borsta av dig och fortsätt! Here we go!

Det känns så bra i kroppen redan. Dock vet jag inte om det är för att jag verkligen känner att jag kan sluta denna gång eller något annat. Känns nästan lite övernaturligt.

Vi klarar detta tillsammans!

ja, vardagar helt enkelt...känner mig tryggare under arbetsveckorna än på helgerna. Nu är jag fullt upptagen fram till 17...

Levande och ekarna, det finns ju en bok som heter Simon och ekarna, och här på forumet har vi dig.
Hoppas du kan sova bättre i natt, det kan ju vara så att det blir kämpigt att sova ett par nätter för att sedan vända o så tar man ifatt vad man förlorat med råge. Hoppas det blir så för dig.
Jag är så imponerad över ditt år men mig även förstå din rädsla att falla på målsnöret. Herregud Kvinna, vad du har varit och ÄR duktig!! Vilken kamp och klart också detta gör dig lite trött. Nykter vardag låter för mig som en dröm och jag inser att det är en kamp varje dag och ett klokt beslut som ska fattas - varje dag, varje dag, varje dag...
Ha en fin måndag nu du Levande, kloka och vackra människa!

Olyckssyster min, ja, det är ju så förbaskat svårt emellanåt. Som de beroendepersoner vi är.
Men vi gör det enda alternativ vi har; upp i sadeln igen, tillbaka bakom ratten, upp i luften. Efter varje fall är det viktigast att vi reser på oss. Och är ärliga med att vi faktiskt fallit.
Nu är det vit vardag igen, tänker på dig och önskar dig en fin start på veckan. Så skönt att du har tomt i skåpen, exakt så som vi måste ha det!

Hej Zinga,
hoppas att den första fasen med abstinens och ångest har lättat nu..
Du skall se att det snart blir bättre.
Blev det något möte i helgen?
Skriv gärna om det är något du undrar över.. (AA, faser med ångest, tips mot sug och sorg/nedstämdhet mm)

Ta hand om dig.
Kram