Senaste kommentarerna i forumet

Nej mot min fysiska smärta har jag aldrig medicinerat. Jag har aldrig ens tänkt på att göra det inser jag nu när du frågar. Samtidigt vet jag ju att det är många onda ryggar som döljer ett alkoholproblem.
Jag har druckit många ggr pga ångest o depression däremot.

till att jag började dricka så mycket. Och den anledningen finns kvar. Hur ska jag hantera den nu?
Jag började dricka i sena tonår för att kunna vara social. Hade en mycket ensam uppväxt och svårt med vänner. Skulle förmodligen ha fått diagnosen social fobi och troligen även Asperger. Hur som helst så förbättrades mitt sociala liv väldigt mycket med A de första åren. Jag fick ett socialt liv, helt enkelt. Sedan så var såklart inte allt bra, det blev mycket strul och jobbiga saker också, men mitt liv förändrades och jag drack bara i sociala sammanhang.
Om A i början var ett slags självmedicinering mot social ångest så blev det senare självmedicinering mot depression, ångest och bedövning av känslan att jag står utanför livet. Känslan av att ingen människa förutom barnen bryr sig om eller ens skulle märka om jag lever eller dör. Att jag inte är värd hjälp. Att det enda intressanta med mig är att jag ska fullgöra min funktion så att inte andra får besvär och behöver ha med mig att göra.
Det här låter väldigt självömkande. Jag fattar såklart att det är mitt eget ansvar. Jag ser ju varje dag att livet är oerhört orättvist - vissa människor som mår dåligt får enormt mycket stöd trots att de beter sig hemskt och andra har ingen alls.
Jag har aldrig någonsin pratat med någon om drickandet. Aldrig. Inte med någon inom vården heller. Har sökt hjälp några gånger för psykiska problem då jag kraschat ganska rejält vid flera tillfällen. De har frågat i sitt formulär om alkoholvanor, jag har ljugit, och det har inte ifrågasatts. Så då får jag väl skylla mig själv.
Jag har funderat mycket på AA men det har gått bort av två skäl - dels är det en person jag är rädd för att träffa, dels är jag väl jätterädd för att prata om detta öppet. Har inga större problem att prata om min psykiska ohälsa, men missbruket är en helt annan sak.Vet inte hur jag ska göra. Ensamheten är ett gift.
Nu har halva januari gått och jag har inte druckit. Men jag vill ju leva också och ha relationer till andra människor. Inte bara vara som en levande död. På senare år är det den känslan jag försökt döva med A. Jag är så rädd för allt, för människor, för livet.

Känner inte att jag har någon abstinens längre rent fysiskt, men psykiskt (skam och skuld och ångest över allt som varit) slår ångesten till lite då och då. Det kommer nog ta ett tag att tycka om mig själv igen. Läste i någon tråd att vi alkoholister ofta är känsliga intellligenta själar, och det tycker jag verkar stämma mycket. Jag har börjat gå på AA. Det är fint att höra andra människor dela med sig av sina liv, och att det helt uppenbart verkar gå att sluta dricka och få ett bra liv (även om det för mig känns rätt ogreppbart hur det ska funka just för mig - känns liksom ouppnåeligt just nu såhär i början av nykterheten). Jag var på ett möte häromdagen där en kvinna firade att hon hade 7 års nykterhet. För mig låter det ungefär lika lätt som att bestiga Mount Everest i Foppatofflor. Men jag försöker ta en dag i taget, (jättesvårt). Känner även igen mig i det där med självdestruktiviteten som Linus skriver här ovan. Ja, hur gör man för att börja älska sig själv? Jag vet inte. Men en sak som är säker är att för mig kommer det aldrig att ske om jag börjar dricka igen. Vi får peppa varandra! :)

Det där med långa promenader på morgonen och sköna frukostar är något vi delar. Och att höja sig själv genom kloka val. När man kan bocka av och känna tillfredsställelse i det nyktra. Hämtar mycket styrka i din tråd när jag behöver. Heja dig!

Ska vi vara! Till våra beslut, varandra och nya tankar. Jag har definitivt en biologisk sårbarhet. Pappa var alkoholist, så ock ett äldre syskon. Andra syskonet blir grälsjuk och svamligt när han dricker. Min mamma blev bladig på en öl och ibland drack hon whiskey i smyg, ett glas som hon halsade (ett glas åt gången)
Mysdricka. ..jomen det har funnits...ofta. ..I modern tid 3 glas men eftersom det blir mera, med minnesluckor, så är det inte så mysigt längre!

Jag kan bara hålla med de övriga som skrivit: du är inte ensam. Så mycket konstigt och så mycket skit som man åstadkommit på fyllan är... eh. Mindnumbing. Det är väldigt bra att du tog itu med konsekvenserna av vad som hände senast på en gång. Och det är bra att du kommit hit. Det är många som både har mycket erfarenhet och kan ge stöd, men också många berättelser som man känner igen sig och lär sig se sitt eget beteende genom.

Ang din andra fråga: jag har förut försökt dricka måttligt. Eller, det är inte rätt sätt att beskriva det, för jag vill inte smådricka, en bärs eller 1-2 glas vin gör mig inte gladare, jag vill bli full när jag väl dricker. Jag har absolut varit en sån som tenderar att bli fullast på festen, ragga på personer jag absolut inte borde ragga på, minnesluckor etc etc... Aja, jag bestämde mig för att lösningen måste vara att jag får supa rejält när det bär av, men det ska vara långt mellan fyllorna, och i situationer där jag inte gör bort mig: alltså, oftast ensam. Det har funkade ju så till vida att under några år har det inte påverkat mitt vardagsliv så mycket. Men jag har istället skrivit till personer på fyllan och gjort bort mig (det är som att det är något i en som vill skada en själv). Jag har inte så mycket fritid som småbarnsförälder utan de här tillfällena har varit när sonen och sambon varit bortresta eller jag själv varit bortrest. Men det har också inneburit att egentid nästan är synonymt med kalasfylla för mig. Dessutom har jag ju alltid matat beroendehjärnan och upprätthållit ett destruktivt bruk av alkohol, även om det inte alls har varit på dalig, eller ens veckobasis. Men, säg den lycka (eh) som varar... det har ju blitt mer, under hösten har det krupit sig på, i takt med att jag även mått sämre över annat i mitt liv och sista tiden på ifjol började det skena rejält. Så jag bestämde mig för att jag måste sluta helt nu. Jag vet inte hur det känns om sex månader eller så, men nu behöver jag helnykterhet. Det har inte varit helt bra än så länge. Framförallt den obra vanan jag skaffat mig att ensamtid = fylla... den gjorde att jag föll dit i fredags igen... men jag jobbar på det och jag har sagt till mig själv att jag ska vara helt ärlig mot mig själv, här på forumet och mot nära vänner om hur det är. Och det är ett fint stöd man får, mycket värdefullt! Fortsätt skriv och läs här, det kommer säkert vara bra för dig med! Kram

Det känns fantastisk att vakna nykter på en söndag, pigg och glad.
För första gången kunde jag sova ni timmar, så skönt för kroppen.
Dock vaknar jag varje timme, drömmer massor.
Men det ingår väl antar jag... :)
Som tur är somnar jag om direkt varje gång.

Imorgon har jag varit nykter en månad. 30 dagar i upp- och nedgång. De outhärdliga första dagarna byttes mot en mer lågmäld åktur i en berg- och dalbana där tårar på minuter kunde bytas till känslor av styrka och framtidstro. Å ena sidan beslutsam å andra sidan fundersam. Där suget har kommit och gått.

Just nu känner jag att hemmet är min borg. Trots att jag i fösta hand var en ensamdrickare innan så är det hemma det känns som allra bäst. Visst, kvällarna och helgerna kan ibland känns trista, men jag är fullt nöjd med en kropp i harmoni och med dåliga Tv-serier. Utan alkohol har man så mycket tid. Tid som man till en början inte vet hur man ska förvalta riktigt. Känns som om man blivit bestulen i åratal utan att ens veta om det.

Det sociala livet tycker jag har blivit svårare. De jag tidigare umgicks med är ganska förknippade med alkohol. Det var hemmamiddagar, after work, krogbesök, kryssningar och så vidare. Och de få andra nära som finns känner jag nästan ett motstånd till att höra av mig till. Hittar inget roligt och meningsfullt i det helt enkelt. Trivs bäst ensam även om jag längtar efter att umgås. Låter säkert helknäppt…

Det är alltid så mycket lättare att fastna i det mörka, precis som med alkoholen. På vad du inte får dricka snarare än vad du kan. På vilka du inte vill umgås med mer än vilka nya vänner du kan finna. På den mörka historien och inte se framåt och förverkliga det man drömmer om.

Återfallsrisken just nu? Inte särskilt hög men det är klart att den finns. Just nu behöver jag fortfarande mina trygghetssystem – dagsplaneringen, mina morgonrundor, undvika situationer där alkohol finns och varje dag påminna mig om allt det positiva som hänt. Med kroppen. Med sinnet.

Hur länge ska jag vara nykter? När ska jag våga testa att dricka 2 glas vin till en god middag? Kommer jag ens klara av det? Sätter inga tidsgränser och ger inga löften mer än för dagen. Det är inget mål i sig att leva utan alkohol, det är att få resa igenom livet utan att det är den som styr och ställer.

Idag bockar jag av dag 29 och imorgon är en annan dag.

Hej, jag är också ny här så det kanske inte är jag som ska säga välkommen :) men det gav mig mycket att läsa dina inlägg. Känner igen mig i mycket... 'mysdrickande' som är alldeles för mycket, egentligen har man fattat det långt innan man erkänner det, eller hur? Så är det iaf för mig. Och det där med att alltid vara fullast. Känna sig duktig och nöjd när det nån gång är nån annan som är värre. Om det är ens mönster redan från när man var mycket ung, betyder det att man har en genetisk läggning då? Kan man undra. Kämpa på!!

Det här med tröttheten känner jag igen. (Jag har 9 dagar nykter idag). Men det är ändå nån slags "sund" trötthet tänker jag. Att kroppen behöver vila mycket för att läkas. För mig är det dock tvärtom med maten. Jag är jättehungrig och behöver äta regelbundet och ofta. Rätt säker på att det beror på att kroppen skriker efter näring, då jag haft usel kosthållning pga A senaste halvåret - året. Tillsammans kämpar vi på! Detta forumet är toppen!

Hej VillVetaMer! Försök att inte slå på dig själv för ditt snedsteg. Jag håller med det någon annan skrev längre upp i tråden att skam och skuld bara ökar på risken att dricka igen. Läser att du går på Riddargatan. Jag har funderat på att söka dit också. Tycker du att du får bra hjälp där?

Björkek, så skönt att höra att du känner igen dig! Tack! Exakt så är det.
Och vad bra att du lagt av! Har det varit svårt, med abstinens och så? Jag har inget dagligt sug som vissa här beskriver men fortsätter man så hamnar man kanske där. Undrar också hur man hanterar all skam och skuld för allt man gjort, hur går man vidare. Kan man bli vän med sig själv igen?

Tryckte 2 ggr på sparaknappen så det blev dubbelt. Raderar det dubbla ☺

Tack Ikaros för dina välkomnande ord! Jag har lagt märke till, i andra trådar, att du är snabb att möta upp andra och reflekterar klokt!
Ja, idag och sen mellandagarna dricker jag inte alls alkohol! Under flera år har jag känt att det blir för ofta och mycket när jag dricker. För ganska exakt ett år sen var jag på hälsocentralen och tog blodprov. I samband med det tog jag spontant upp mitt problem. Sköterskan jag pratade med kollade omedelbart efter ledig läkare och jag gick direkt från labbet till läkarrummet. Där berättade jag om min alkoholkonsumtion och det sug jag känner efter framförallt vin. Jag bad att få Campral utskrivet och även remiss till hc kbt terapeut. Under våren gick jag i några samtal och åt Campral. Fortsatte dricka i stort sett som tidigare (terapeuten hade lite svårt förstå det) med den skillnaden att jag skrev ner mängd och situation. Det blev väldigt tydligt att även det jag räknade som "mysdricka " handlade om berusningsdrickande. 6-8 glas vin är liksom inte bara ett eller två glas ☺
Inför sommaren gjorde jag en audit vilket jag själv är utbildad att göra och också arbetat med (ironiskt, jag vet) och fick poäng 29. Vid 20 rekommenderas behandling. Jag blev omskakad och tog ett uppehåll på ett par veckor. Under ledigheten trodde jag att jag kunde dricka normalt vilket till stor del fungerade. Kontakten på hc avslutades med att både jag och terapeuten trodde (hon uttryckte) jag skulle fixa det och att audit varit en "eyeopener". Tänk, det fungerade ca en månad. Under hösten har det fortsatt och jag räknade ut att 40-60% av kvällarna var jag berusad. Reflekterat mycket kring det. Jag blev orättvist *L avvisad från krogen i november. Går ut 2-4 ggr/år. Fortsatte mina vanor. Nykter julafton, juldagen var det middag med åtföljande utgång med drygt en flaska vin i kroppen. Överraskade mig själv med att inledningsvis dricka vatten och sen bara 2 öl. Kände på det viset berusningen på ett annat sätt. Dagen efter var jag seg och trött, bakis helt enkelt. På kvällen åt vi middag och delade en flaska vin. Efter maten ytterligare ett par plus rester av en box.
Dagen efter, den 28 december, när jag illamående vaknade kände jag ännu en gång att nu får det vara nog. Gick under dagen in på alkoholhjälpen. Till min stora överraskning var jag medlem sen 2 år och 5 månader! Det hade jag glömt. Ännu en påminnelse om att jag brottats med mina problem länge. Mediterade över detta och kom fram till att jag ska vara alkoholfri under 2017, en dag åt gången. Berättade för min man om mitt beslut vilket för min del skulle innebära alkoholfri nyår. Nyår var jubileumsfirande inplanerat med familjen med äldsta dottern som värdinna. Jag sa att han gör som han vill med alkoholen då. Han valde omedelbart att ansluta till mig för att det inte skulle bli bra annars. Jag ringde dottern och sa att jag och pappa inte kommer att dricka. Hon blev undrande. Förklarade då att jag dricker för mycket och pappa för ofta samt att min kontrollförlust är oförutsägbar och jag ville vara säker på att nyårsafton inte skulle sluta i dimma.
-Jamen då kör vi utan alkohol! Kom svaret glatt. Vid tolvslaget skålade vi i cider inköpt på Ica. Nykter en nyårsafton har jag som vuxen bara varit 2 gånger; ena gången gravid och andra gången nyförlöst (2 olika barn ☺). Det var en skön känsla att vakna utan baksmälla och ånger på nyårsdagen.
Idag är det 19e dagen sen mitt uppvaknande. Jag har inte upplevt direkt sug utan mera impulsen att åka till systemet. Läser intensivt härinne och finner i varje tråd något jag kan applicera på mig själv. Inte alltid direkt eller tydligt, mera ett iakttagande som gör att jag studerar mig själv ytterligare lite till.
Tack alla som delar med er!

Du är stark med dina kloka val och det går att känna din styrka och vilja.
Ha en härlig dag

Välkommen Lilla Mårran! Absolut känner jag igen mig i det du skriver! När man vaknar upp dagen efter och knappt vågar titta på mobilen eller laptopen , för rädsla vad man har skrivit/ringt eller gjort. Ångest de luxe! För mig blev det så att det senaste dryga året har jag druckit i princip nästan varje dag, men nu har jag 9 dagar alkoholfri, och satsar stenhårt på att sluta för gott. Jag försöker ta en dag i taget, för lätt är det inte, och det finns fortfarande ångest kvar , och mycket skam och skuld för saker jag gjort och sagt när jag varit på fyllan tidigare. Jag går på AA möten, skriver här på forumet, och försöker äta bra och regelbundet (matintaget senaste halvåret för min del har varit katastrofdåligt - läs - lagt det mesta av mina pengar på A. Det är inget liv att leva, mer existens, och massa ångest. Kram!

Tog en halvmils promenad tidigt denna dag. Tänkte på mina sinnen och fick en stunds fullkomlig närvaro med naturen. Ögat såg, örat lyssnade, kroppen kände och det doftade vinter o fjolårslöv.
Nu väntar en lång dusch o en stadig frukost. Kloka val är mitt nuvarande mantra, göra kloka val!

Krya på dig och ha en fin dag

Till Famiglia, jag är egentligen så fruktansvärt mesigt rädd för vad folk ska tycka om mig, och ändå händer det med jämna mellanrum. Senast förra veckan, liten grej med kollegor, alla smuttar lite men jag försvinner ner i något, får minnesluckor och trillar, bråkar med nån, stöter på nån, bara är så jäkla äcklig. det är inte jag egentligen, jag har varit helt sänkt av ångest sen dess. Har pratat ut med personerna efter det, och det gick ganska bra, men ångesten finns kvar starkt ändå. Läste på nån tråd om nån som kände att man liksom vill till landet ingenstans, bara försvinna, när a tar tag i en och det känner jag igen. Inte varje dag men när det kommer så känns det så...

Bara att höra 'välkommen' och 'kram' känns fint, tack för det! känns så uselt just nu. jag ska nog försöka skaffa kunskaper om a, som du, det var ett bra tips, vet du var det finns bra info så skriv gärna. tidigare har jag vaknat upp efter bläckorna, haft enorm ångest, minnesluckor osv, och tänkt Aldrig mer. Men sen går det en period, man upptäcker att man inte förstört sina relationer, ångesten försvinner. Och då har jag tänkt att det var nog inte såfarligt, klart jag kan dricka lite nästa gång, hålla det på en bra nivå...men så händer det igen. Inte superofta men för ofta. Efter att ha läst på forumet tänker jag att dedär tankarna som säger att det inte är så farligt kanske är vad man ska akta sig för, bättre sluta helt kanske...

och jag hade just vaknat. Jag hade lagt mig extra tidigt så det var kanske inte så konstigt att vara uppe vid den tiden. Någon lust att snurra runt i lakanen i ett fåfängt försök att somna om hade jag inte, så jag gick upp och satte på kaffe. Precis som med spriten har jag utvecklat en tolerans mot koffein, så jag oroade mig inte för att det skulle hålla mig vaken någon längre stund. Hunden hade inget emot att ligga på balkongen en stund, så vi studerade omgivningarna medans jag rökte där ute i kylan. Rejält kallt var det, snön gnistrade som om en Disney-prinsessa just svängt sitt trollspö över nejden. Då hör jag ett ljud som kändes vagt bekant. Det var som ett avlägset skott, men mer utdraget på något sätt, nästan lite spöklikt och aningen skrämmande. Det återkom några gånger innan min minnesbank lyckades rota fram rätt anteckning från min barndom. Jag växte upp intill en sjö, även här ligger en stor sjö alldeles i närheten. Ljudet uppstår när temperaturen förändras och isen spricker. Det är ett väldigt speciellt ljud som lätt inducerar obehagskänslor, speciellt om man är ute och går på den.

Hunden hade ingen vidare dag igår. Jag hade feber, så jag orkade inte gå varken fort eller långt. Klar besvikelse, sedan står han och nosar i en buske i allsköns ro när en kråka flyger förbi alldeles bakom honom och kraxar till. Han blir livrädd, nja, överraskad skulle han väl själv uttrycka det som, och rusar iväg några meter, svansen mellan benen, innan han inser vad det var. Jag hade väldigt roligt åt det där, själv var han djupt generad och tyckte att det där kunde vi väl låta stanna mellan oss. Senare på dagen låg han och slumrade på kontoret och insåg sent att jag var på väg upp i trappan för att gå ut på balkongen och röka. I sin iver att hinna ifatt mig tog han i lite för mycket, trillade i trappen och slog i läppen. Så nu ser han ut som om han snusar, stackarn.

Jag hade som sagt feber igår, minst 43 grader. Det var fruktansvärt synd om mig, så mycket vet jag, men jag har ingen febertermometer, så empiriska bevis saknades. Jag har haft mer än en, men de vägrar alla att visa över 38 grader av någon anledning trots att jag ju vet att jag är på väg att dö. Jag funderade på att använda stektermometern, den vet jag visar högre temperaturer, men så läste jag bruksanvisningen: man ska sticka in den till mitten av skinkan står det. Har dom en aning om hur ont det skulle göra?

Ha en fin söndag!

Hade inga som helst problem att avstå, berättade direkt för de andra att jag tänker ta en paus just för att det blivit så mycket, och alla förstod och accepterade det, utan konstigheter.

Ett råd till alla er som läser detta, säg som det är direkt, lättare att handskas med själv och säkert 99% av dina "riktiga" vänner som accepterar det direkt.

En annan sak jag blev väldigt glad för var att jag faktiskt tyckte att alkoholfri öl var gott !!?? Det hade jag aldrig trott ?.

Dessutom så kommer vi att slippa en massa problem med att skaffa transport/tåg/taxi eller dylikt när vi vill ut på galaj, för jag kan ju lika bra köra...

Over and out peeps!

Till jag har bevisat för mig själv att jag hade fel :)
Läste precis din tråd, grymt bra jobbat.
Att hitta det här forumet är nog det som hjälpt mig mest under dessa få nyktra dagar.

Hej
Intressant att läsa om din alkoholkarriär. Detta med att alltid vara den som blev fullast delar jag med dig trots den stora åldersskillnaden. Mitt drickande började tidigare och var nog redan från början intensivare än ditt. Numera är jag periodisk alkoholist.
Men jag undrar över hur du ser på ditt drickande som det är i dag?
vänligen
Ikaros

i det du berättar! Jag var som du i din ålder, nu är jag betydligt äldre. Blev aldrig att jag lärde mig dricka moget och måttligt som alla andra gör, utan har fortsatt bli dyngrak när det sups till. Gör fortfarande dåliga saker då bland andra - vilket nästan är det som känns jobbigast, så sen en tid gör jag det hemma nu också... Har försökt skoja bort det i unga år men du verkar mer insiktsfull om att du har ett problem, så du har nog goda chanser att stoppa det i tid! (Jag är ingen expert men det är så jag tänker)