Senaste kommentarerna i forumet

Absolut göra, ska ta en dusch och krypa ner i sängen.
Sen läsa på :)
Första helgen som nykter gick galant, det är helt sjukt men man känner sig faktiskt lite stolt för att man inte druckit alkohol.
De är nog ingen normal människa som kan fatta det :)

Tyvärr sjunker seratoninhalten drastiskt av A men om du inte fortsätter nu så balanserar du det snabbt igen :)
Bra gjort! Dels att inte dricka idag samt att ringa och be om ursäkt.
Fint och starkt gjort ... :)

Ja vad blir det för fel på oss när vi får i oss A?
Man kan ju bli som en helt annan människa.
Obehagligt.

Hej
Jag tycker du skall vara stolt över att du lyckades bryta. Ditt återfall var inget negativt bara du inte börjar tro att du kanske kan klara av att gå ur så smärtfritt nästa gång. Jag gjorde nämligen så några gånger. Drack i två dagar och bröt. Tänkte därefter att nästa gång fixar jag det också. Men icke. Minst 8-10 dagars hårdsupande från öl till spolarvätska. Avgiftning och tre månader tills jag började bli mig själv igen. Nu tror jag inte att du är lika korkad som jag när det kommer till spriten men osvuret är ju bäst.
Alltså: BRA GJORT men passa dig! En uppmaning i all välmening som jag är övertygad om att du till fullo förstår.
vänligen
Ikaros

Jag bad om nåt lätt lugnande om suget sätter in. Hon tyckte att jag skulle hantera det på andra sätt än med medicin. Hon föreslog kbt, stresshantering, stödsamtal...

Jag börjar känna smått sug... skulle lätt kunna röka några bloss av en cigarett..vad som helst för att få bort den här känslan... just nu finner jag mig i den. Letat efter cigaretter eller åtminstone en fimp i huset...men nej... inget. Magnesium ska vara lugnande, det har jag tryckt i mig. Ska ta en kopp te med valeriana. Ett stort glas rumstempererat..nästan lite varmt rödvin...ååååååå. Visst ja, konsekvenserna, sovandes på golvet, kräks, ångest, konstiga tankar, rädslor, panik, .....tillbaka till noll! Löftet till min son, mina barn.. Jag vill vara nykter! Ska träna imorgon! Snart dags att sova. Barnen sitter i soffan med popcorn. Med en nykter mamma. Som ser dem! Som pratar med dem. Ser dem i ögonen.
Kämpa??????

Förmodligen är dina erfarenheter till stor hjälp redan nu för dem du möter. Men i takt med att du bearbetar dina problem blir du förmodligen än bättre. Jag vet inte hur det är för dig men jag kan tänka mig att för närvarande kan skamkänslor och ångest stundtals stå i vägen för dig.

Jag har under mina år träffat många läkare, psykologer och socionomer som inte förstått mycket av vad alkoholism och alkoholproblem är. Det gemensamma för dem har varit att de inte varit i närkontakt med allvarliga alkoholproblem. Jag tror faktiskt att det är en nödvändig förutsättning för att kunna hjälpa andra med alkoholproblem är att man varit i närkontakt med sådana problem. Egna eller närståendes.

Min numera avlidna fru var en erkänt bra socialsekreterare. Hon kom från ett alkoholdrabbat hem och hon levde med mig och min alkoholism i över 30-år.
Själv sade hon att den erfarenheten hjälpte henne i arbetet.

Jag tror att vi som har alkoholproblem tvingas att tänka litet djupare kring människans själsliv än de som inte ställs inför liknande svårigheter.

Avslutningsvis vill jag önska dig all lycka i din kamp för nykterheten.
Vänligen Ikaros

...imorse för att det skulle bli en tvådagars. Det kändes väldigt nära. Men det gick över lite efter ett tag och när jag sedan kom ut i den härliga vinterdagen släppte suget helt. Just nu känner jag mig inte alls sugen på dricka, vilket är bra. Däremot blev jag som nedstämd när jag kom hem igen... aja, det är väl som det är.

Tack Monday, Nya tider, Nyckelpigan och Karin! Det känns väldigt bra att få pepp och support även när man är besviken på sig själv! :)

Jo... man undrar ju vad fan som hände... upptäckte när jag vaknade upp (i soffan) att jag hade skrivit med flera personer som jag inte hade något minne av... Sista meddelandet i en tråd var: "Gå och lägg dig Linus." Jag minns inte ens att jag börjat skriva till henne. Dessutom var jag bjuden på födelsedagsfika hos henne idag. Så jag tvingade mig att läsa tråden. Det började helt okej men sen vid någon viss fyllenivå så tappade jag koncepten helt och skrev en del helt olämpliga saker. Va fan är det för fel på en?! Nåja, jag ringde henne i förmiddags och bad om ursäkt och det gick bra, så inga broar brända i alla fall...

Hur som helst så åkte jag iväg till fikat. Hon bor nästan 1,5 mil från mig och jag övervägde först buss eller bil, men bestämde mig för att jag behövde frisk luft så jag äntrade järnhästen och trampade iväg. För ett så hurtigt beteende blev jag belönad med strålande sol och en kanonfin vinterdag. Bra beslutar lönar sig. :) Det var trevligt att komma ut lite och träffa en del folk, även om hemresan var förjävla kylig och mina stackars fossingar har ännu inte riktigt tinat upp. Men jag unnade mig en omväg förbi Max och fick med mig ett burgarmål och en extra stor läsk hem. Jag hade kanske mått ännu bättre av en fräsch sallad, men man får välja sina strider...

Nu är jag nyäten och känner mig nästan som folk. Tack igen till alla som stöttar och skriver fina och smarta grejer! Kram

Du kommer klara det fint! Vågar påstå att halva behållningen med en vit kväll ute är när man lämnat. Nöjdheten man känner är så härlig. Och som av en händelse så lämnar man alltid vid rätt tidpunkt när man är nykter.

Trevlig kväll!

Tack för din hälsning, Sisyfos, jag hoppas du mår bättre!
Dionysa... jag såg på det där you tube-klippet och gråten fastnade i halsen... jag har gått och sugit på den karamellen, om och om igen sett framför mig hur jag flyger iväg, hur jag är fri. Jag har inte skrivit i min egen tråd, men läst flera gånger om dagen och skrivit lite i andra trådar. Jag tror att en del av det som är så enormt läkande i detta forum är att man kan få känna att man är värd något, dels pga allt stöd man får, men även det stöd man själv får ge helhjärtat. I era ögon är jag en människa, inte "hon som inte kan hantera a"... ni kan se förbi det där andra eftersom ni själva vet vad det är. Här får jag känna mig hel och känna glädjen i att kunna stötta någon annan helhjärtat. Många av er har blivit som riktiga personer i mitt liv, jag loggar in för att se hur det går för er, håller tummarna och hoppas. Jag känner mig stärkt av att vara här. Jag känner mig stärkt av att kunna stötta någon när de är nere på botten eller bara har en dålig dag... jag vet ju också hur det är.
Idag var det 13 år sedan min mamma dog... då hade min pappa redan varit död i 3 år och jag hade inte ens fyllt 30... Det är konstigt hur kroppen vet... jag började dagen utan en tanke på vilket datum det var, även om jag visste att det var den 14:e. Under dagen kommer undan för undan en rastlöshet och oro i kroppen... en klump i magen... ett tryck över bröstet, irritationen som kommer från ingenstans... jag kopplar inte direkt, det tar fortfarande ett bra tag, även om jag varit med om det så många gånger. Kroppen vet. Kroppen minns. Egentligen behöver jag gråta men det är alltid så här, det byggs upp en inre spänning och illabefinnande innan jag kanske ställer till ett bråk eller till slut kan sticka hål på varbölden och gråta. Då kommer förhoppningsvis gråten... den där djupa gråten som river i bröstet, som känns som om något längst in ska gå sönder. Hur många gånger kan man slitas itu inifrån, undrar jag många gånger. Naturligtvis ändras sorgen, men det som förvånar mig är att man ändå kan hamna i ögonblick då den är lika stark som i början. I början var man dock i det hela tiden, nu är det korta ögonblick jämfört med det, men man kan ändå kastas ner i det där hålet av smärta. Man är där inte lika länge och det går över, men sorgen försvinner inte... den blir en del av livet som ibland gör väldigt ont. Morsdag är den dag jag alltid har det svårast, jag försöker alltid slå bort det eftersom jag tycker det är så dumt... men jag kan inte lura mig själv... nu har jag kapitulerat och vet att den dagen är svår.
Vi hade inte ett okomplicerat förhållande, jag var länge medberoende i hennes missbruk, men barnet i mig ville fortfarande ha min mammas bekräftelse. Jag fick aldrig säga till henne att hon skulle bli mormor, jag fick aldrig dela glädjen när våra barn kom till världen med henne. Jag fick aldrig fråga alla de dädr frågorna som dök upp när jag själv blev mamma. Mina föräldrar fick aldrig se oss gifta oss, aldrig vara med om alla milstolpar med barnen... inte kunna rycka in som barnvakt. Inte se på våra barn så som bara mor- och farföräldrar kan... det gör fortfarande ont, även om jag inte vill det. Det gör ont och det är komplicerat eftersom vår relation var så komplicerad pga psykisk instabilitet och missbruk.... samtidigt som allt var perfekt utåt. Det spränger i bröstet och kanske vill den där nyckelpigan sträcka på vingarna och flyga iväg... mentalt gör jag det när det känns tungt, men ibland får man stanna i smärtan och möta den. Den förgör mig inte. Den gör ont... men den visar också att jag kan älska genom allt elände, sakna något som jag aldrig fick men nu försöker ge mig själv.
Min hjärna pendlar mellan ytterligheter, "vad bra att jag är nykter, det känns så självklart", till att i nästa ögonblick tänka "jag köper lite vin".... men jag har sagt till mig själv att 2017 ska bli ett vitt år. På det sättet blir "bara en gång" väldigt stort, en gräns som är större att stiga över... jag behöver mer hjälp än så men den har hjälpt mig de här två veckorna och jag kommer att klara idag. Jag kommer att möta smärtan och saknaden, jag önskar att jag kunde gråta och hoppas jag kan det sen, då vet jag att jag mår bättre. Huvudet slutar kännas som om det ska explodera... jag måste kapitulera igen, inse att den här dagen är jobbig. Jag var där när hon kämpade mot döden, jag höll hennes hand och sa att hon fick släppa taget. Hon hörde mig inte längre, men jag fick i alla fall vara där. Jag såg när hon till slut fick frid. Sov gott, mamma... jag tänker på dig extra idag. Jag älskar dig, jag har alltid älskat dig så det gör ont. Kram till alla där ute i lördagskvällen

Jättebra Lena!

Du får väl dansa nykter till fångarna på fortet ?

Ikväll ska vi ut med några vänner och äta, alla kommer att dricka utom jag. MEN det som är så förvånande är att jag inte är sugen på det heller.?? Innan vi går ut tar man alltid! Ett par glas bubbel/öl innan vi ens kommer till restaurangen, inte ens detta saknar jag.??

Jag får en känsla av att min största prövning inte kommer att vara att låta bli spriten, utan att inte börja tänka att "nu klarar jag nog av att dricka igen"
Svårt att förklara kanske, och jag vet ju inte hur det ser ut om 2,3 eller 4 veckor... Då kanske det är tvärtom, svårare att inte dricka.

Den som lever får se.

Från "visa" längst till vänster till "kommentarer" längst till höger.

Det är vanligare än man tror inom våra "hjälpa-andra"yrken med alkoholproblem. Mina alk.problem är tätt sammankopplade med stressen på jobbet och den emotionella påfrestningen jag upplever i arbetet inom socialtjänsten. Funderar mycket på hur jag ska hantera detta och om jag kan byta yrkesinriktning utan att "kasta bort" utbildningar och kompetens...

Tack så mycket :)
Vad är din status då nya tider?
Ska leta upp din tråd sen, om du har någon

Nya Tider, shit va tråkigt att höra.
Tur jag lägger av efter två år då, ska i alla fall göra mitt bäst :)
Nu ska jag gå en promenad för att få tiden att gå, har så mycket tid över när jag inte umgås med Mr A

Hej Zinga,
allt topp på min kant tack :)

Vilken beslutsamhet du uppvisar, imponerande. Speciellt tungt är det de första veckorna. Men det släpper skall du se. Ge dig själv möjligheten att få uppleva det lyckorus som man kommer in i efter 1 månad. AA kallar det för "rosa moln fasen". Det är en underlig känsla av frid och lycka. Hoppas du kommer dit snart.

Testa gärna gruppen "Early Bird" kl 1000 i morgon söndag (Flemminggatan). Väldigt bra delningar där. Många med lång nykterhet och sinnesro. Väldigt trevliga människor. Blandade åldrar o kvinnor o män. Jag hinner inte gå dit denna söndagen men vi kanske springer på varandra någon gång ;)

Ett annat tips är Mariagruppen på st Paulsgatan. Mötet på fredagar 1830 är magiskt. Efter mötet brukar många gå ut och käka/fika. Kanonbra att träffa andra som lyckats finna rätt i nykterheten.

Fortsätt kämpa nu och kom ihåg att det är helt OK att må dåligt emellanåt. För det går alltid över. Det hände ibland att jag mådde dåligt på kvällen, men när jag vaknade var allt borta och idag vet jag att jag inte behöver dricka för att jag mår dåligt. För när jag vaknar och tar mitt morgonkaffe så mår jag i regel som en prins igen :D

Kämpa på nu
Kram

Jooo, vi verkar ju funka på rätt så lika sätt. Jag sitter här nu och begrundar. Varför gjorde jag det - varför inte? Ok, jag kan välja att se det på två sätt: DÅLIGT: Helt onödigt att bryta en nykter svit på ett halvår och ta en fylla på en torsdag - och en halv på fredag. Karaktärslöst, tillbakahalkande, nollställande, och återigen onödigt. BRA: Jag bestämde mig för en torsdagsfylla. Inte mer. Bra så. 3 liter vin på 1½ dygn. Bryt. Inte mer. Stopp. Jag stoppar - det har jag aldrig kunnat förut. För det så väljer jag att ge mig själv en klapp på axeln. Ett sådant "lyckat" återfall har jag inte brukat prestera innan. Bra gjort av mig. Lyckat?!

Jag har tidigare skrivit att jag här alltid måste vara helt ärlig med vad jag skriver. Framförallt för mig själv - så att jag närsomhelst aldrig skall behöva tvivla på att det som står på pränt faktiskt är det som hänt - eller har känts. Jag arbetar rätt oregelbundna tider - och att få till prattid med min kontakt/psykolog är inte det lättaste. Nu har vi en tid - i februari. Bokad och bestämd. På pränt i min kalender. Känns så bra - då skall jag berätta vad som hände dessa dagar. Det måste jag ju - det är ju inom beroendevården, och jag är ju där för att jag vill ha hjälp. Den ärligheten är så självklar för mig också - annars är det ju inte någon större idé - om man går dit och friserar sanningar. Vad vinner jag på det? En pokal.......?

Så: I mitt fall så blev det ett litet återfall. Ja så blev det. Jag fick en del gjort - och det blev inte en långkatejes. "Nuff said":-)

Hej
Hut har du det? Det är nog inte bara jag som saknar dig här på forumet.
vänligen
Ikaros

Hej Skamsen
Du har kronisk smärta. Jag undrar om du tillskriver den någon betydelse för dina alkoholproblem?

Själv hade jag i min ungdom mycket ont av ett diskbråck. Eftersom jag redan då hade lärt mig att bedöva min känslor med alkohol tog jag till den även mot smärtorna. Detta fungerade men den accelererade naturligtvis också min alkoholism. Det var då jag på allvar började att praktisera att dricka liggande några dygn i sträck.

Det är därför jag väcker frågan.

vänligen
Ikaros

Hej JoYo

Tyvärr finns det alltför många läkare som inte förstår sig på alkoholberoende trots att det är en sjukdom som alla andra.
Fick du inget råd om medicin? (Antabus, Naltrexon, Campral eller något annat.)

De här viktiga första dagarna behöver man all hjälp som går att få. Jag brukar (brukade?) ta omedelbar hjälp när jag försöker gå ur ett återfall och det finns hjälp att få. Beroendekliniker brukar vara bra.
AA , det här Forumet, och antabus är för närvarande de tre grundpelare som min nykterhet vilar på.

Lycka till i din kamp
Ikaros

Redigera-knappen syns inte i det smalaste läget på telefoner och plattor. Om ni prover och vrida på telefonen så borde det synas några alternativ under själva användarnamnet.

/magnus

Tack Dionysa
Har redan varit hos läkaren och tagit prov, får resultat på onsdag hur kroppen mår.
Läskigt ja, men vill veta.
Har gått promenader varje dag, fortsätter med det tills på måndag.
Sen lätt träning på gymmet.

Det enda jag känner nu, är att jag är väldigt trött hela tiden. Men det verkar ju alla göra, så vila är nog grejen precis som du säger.

Känner så väl igen mig. Man ropar hej och sen vaknar man och undrar vad fan som hände.
Jag ska inte förminska dina känslor just nu, men det som hjälpt mig enormt är att så många här inne bara hejar på för att man ska ta nya tag, och precis det kommer du göra. Bakslag kommer och du klarar av dem.
Stor kram!

Ja, så mycket vet jag att du dricker mycket mer alkohol än vad som är rekommendabelt om du vill slippa hälsoproblem. Du kan gå in på t.ex. Systemets hemsida, eller varför inte faktarutan här? så får du ett mer precist svar. Sedan kan det ju vara så att du klarat dig med blotta förskräckelsen, trots att du druckit dessa mängder så länge. Att du slutar / drar ned, är det bästa (och det nödvändiga) du kan göra.
Vad gäller träning, så är det bra att ge kroppen ett par dagar på sig för återhämtning om du druckit hyfsat mycket. Annars gör träningen mer skada än nytta, och det var ju inte meningen. Vila, vätska, en stilla promenad, gärna något du gillar som gör dig avspänd och gladare.
Ta gärna läkarkontakt och tala om dina bekymmer, låt kontrollera dina värden.

Jag känner mig inte piggare, fortfarande väldigt trött och drömmer massor. Men jag känner inte skam eller som jag är en dåligt person längre. Och visst, jag orkar lite mer, tänker lite längre och njuter till och med av fågelsången på morgonen. Ser fram emot att se vad som händer med kroppen om en vecka.