Senaste kommentarerna i forumet

är ingen månad som jag ser fram emot precis. Svårt med alla dessa helger som för min del är så förknippade med ett hejdlöst drickande. Jag har ju klarat det nykter också flera gånger om, men det var ansträngande på alla plan. Märker att jag oftare går in och läser här på forumet dessa dagar, famlande efter styrka.
Jisses vad man måste umgås och ha trevligt! Hej tomtegubbar slå i osv.En dag hade varit nog.?
Nu får man bita ihop och se fram mot ljusets återkomst.

Hur har du det? Saknar dig.
Är det dikeskörning så drar vi upp dig.
kram

Skamsen, vi är lite lika. Jag är sällan sötsugen. Möjligtvis efter ett lyckat tandläkarbesök som ren trots. Annars inte.
Det finns ett tomrum nu. Eller tomrum... Jag ersatte vin med afritt. A-fritt med ??? Jag tror inte jag måste ha nåt egentligen, men nu när mörkret faller och decemberstressen anländer, då.... vill ha godis, men gillar det inte.
Har liksom du barn som blivit större och har plötsligt mer tid. På nåt sätt måste man ändå fundera över beteendemönster. Var ligger begäret, vad utlöser det och hur kan man hantera det. Har givetvis inga svar, men vet själv att jag måste börja där. Tycker det verkar som om du har en bra plan. Hoppas promenaden hjälpte!

Tack snälla Gunda för pep. Jag ska gå och knyta mig nu. Låt oss hjälpas åt att uppnå den vita julen.
Tjalle

Kroppen blir nog mer och mer förstörd av sprit och tabletter, så levern får nog jobba mer efter varje återfall.
Kämpa på och du fixar det. Skönt med vit jul och nyår, det ska även jag har.
Trevlig kväll och hoppas du får sova.

det där med vikten, jag bryr mig inte så mycket i det heller, det är sånt man får ta tag i sen, Allt har sin tid.
Det jag måste börja göra är att ta en liten promenad om dagen, så kanske det blir fler och längre sen, men som sagt, allt har sin tid.
kram

Hej Unicorn
Ditt svar väcker tankar hos mig.

Att en del i mycket drickande är ett vanebeteende har jag också varit inne på. Man har lärt sig själv att när man behöver koppla av eller söker sinnesro är alkoholen det som ligger närmast till hands. Om det är så bör vi väl söka alternativ. Kanske att KBT kan hjälpa till med att omprogrammera detta?

Att stress och press ofta utlöser drickande är jag klar över men är inte det ett väl högt pris för ett "perfekt liv", vad nu det är för något. Är det något fel i denna strävan? Söker vi det ouppnåeliga? Och är det jag själv som sätter upp målen för mitt liv eller försöker jag leva upp till något som jag tror att andra kräver?
Kanske det skulle räcka med att sträva efter gemenskap och sinnesro? I stället för att räkna antal glas och kämpa för hur mycket man kan dricka utan att falla ur ramen.

Ja, detta var mina tankar med anledning av ditt svar.

vänligen Ikaos

Du är en kämpe Lena72 du har bevisat att du kan och du kommer att fixa det här. Finns ingen anledning att lägga mer på bördan än man redan har.
Stå på dig, vi finns här och vi hjälps åt hela vägen.
kram kram kram

Tack så otroligt mycket, jag tror jag gråter en till skvätt Blir så otroligt glad för era svar.
Det här är ingen lätt uppgift att ta sig ur det här, men ur ska jag det är bara så, kommer inte att vika en tum på det.
Så fina vänner som finns här, det är guld värt. Jag hade inte kommit så här långt utan er och om jag inte hade varit här.
11 daga det är hur härligt som helst. Sen att jag nu har berättat för 3 personer hemma här, att jag har fått stödet från alla tre är guld värt.
Tack än en gång. kram <3

Kurar i soffan och läser olika trådar, då jag varit inne i jobbkoma några dagar.
Trodde jag skulle bli mer stresstålig av nykterhet, på ett sätt är jag det men saknar fortfarande det att bara kunna stänga av.
Till helgen är det dags för decembers första fest och prövning, rustat min hjärna med mycket pepp och goda råd så känns rätt ok.
Men som sagt aldrig bli styv i korken då brukar man falla, gäller det mest tycker jag.
Så behåller min rädsla för spöket och hoppas att de ger mig styrka även denna gången.
Önskar er en fin kväll och att ni är rädda om er

Tyckte inte att vikten förändrades i början av det nyktra livet. Unnade mig det mesta jag tycker om. Men efter ett tag minskade vintunne-magen och det plufsiga ansiktet försvann. Träffade en vän jag inte sett på länge. Hon tyckte jag såg pigg ut och att jag hade gått ner i vikt. Då sa jag till henne att det är fylle-plufset som försvunnit. Tror att kroppen stabiliserar sig efter ett tag.

Håller helt med Sisyfos och MM. Vårdslöst och icke-konstruktivt inlägg. Tufft klimat på behandlingshemmet kanske? I detta forum försöker människor stötta varandra i kampen.

Kämpa på, för du gör det bra.
Du kämpar på för din nykterhet.
Du har klarat många nyktra dagar och
du har inte så lång period av drickande
bakom dig.

Du behöver bara in på rätt spår igen
och du är på god väg
Är så övertygad att du klarar det

Varma kramar till dig

Jag tycker att du är så modig Lena72 som beskriver exakt hur det är. Det är inte enkelt. Du kämpar, lyckas, misslyckas och reser dig igen. Vägen är inte rak och det är ett ansvar att ta för sig själv och för andra. Men precis när kämpandet är som värst så är man också som känsligast, tvivlar på sig själv och skäms. Förstår inte sig själv och ältar tillkortakommanden. Jag har, för att klara mig ur beroendet, sopat de händelser som jag skäms för under mattan. Tar fram dem lite i taget då och då, när det går bra och jag känner mig stark. Har skrivit om dem i andras trådar istället. Vill säkert hålla nåt slags sken uppe och vill heller inte ha den typ av kommentarer som du fick ovan. Du har många nyktra dagar nu. Du hade också planerat drickandet så att det inte skulle drabba familjen. Ta nya tag! Du kommer ur det här till sist. Och det är ingen idé att fundera över om det är botten eller inte. Tror inte riktigt på "botten", mer på att man till sist hittar en framkomlig väg. Tror på dig!

Hej Ikaros!
Jag känner igen mig i att vi lägger tillförlitlig att alkoholen ska lösa de mesta och vara till hands i både glada och sorgsna stunder. Som om den vore den gyllene och enda lösningen på allt.
Håller med dig om att den gör en ofta besviken, man gör bort sig, spenderar massa pengar, blir bakis så man inte har energi över till annat vettigt mm.
Kanske är det ett vanebeteende som sitter djupt rotat i en (när man har hållit på på samma vis i 10år) och att man måste hitta andra lösningar för klara av allt de som man tror alkoholen hjälper till med.
Tror också iaf med mig själv att samhället sätter en sån press på en att man helst enkelt inte orkar med de, utan vill gärna ta sig ett glas. Pressen om att ha de perfekt livet, jobbet, fritiden, kompisar mm.
Det bästa vore ju att gå till botten med sig själv och göra en rannsakning på vad man egentligen behöver för att må bra. Det kroppen mår bäst av är ju att inte bearbeta massa gifter utan egentligen nöja sig med bra mat och vatten. Men det lät ju rätt trist iofs men en frisk och sund kropp ger ju massa energi som gör en glad :)
Jag gör detox då och då och det är efter dom som jag är som gladast och har mest energi, varför inte nöja sig där?

"Förr i tiden" kunde jag vara tämligen återställd efter fyra dygn. Icke så längre. Jag mår riktigt dåligt, både fysiskt och psykiskt. Idag var jag på behandling hos sjukgymnasten för min dåliga rygg. Blev mycket pinsamt när hon frågade vad det var för ett stort blåmärke jag hade högt upp på vänster skinka.........
Har alltså i min senaste fylletur druttat på ändan. Har ett svagt minne om att jag skulle lägga mig i sängen men hamnade bredvid istället. Med all säkerhet till följd av stora mängder alkohol och insomningstablett. Hur långt kan man sjunka??? Blåmärket kan jag leva med men fallet i sig förbättrar ju inte direkt konvalescensen för min rygg.

Jag har dock en underbar sjukgymnast. Hon gav mig akupunktur, tens (smärtbehandling) och lite ryggsträckning men också lite psykisk pep.

Förutom kämpandet mot A har också en hel del annat gått mig emot. Ordspråket om att en olycka kommer sällan ensam har aldrig känts mer sant.

Jag har inte sovit ordentligt på många nätter och känner mig lite disträ, minst sagt. Jag hoppas på en natt med åtminstone några timmars sömn.
Det enda jag känner med säkerhet är att denna jul och nyår ska bli "vit" för Tjalle. Trevlig kväll på er från en bedrövad Tjalle

Håller med precis vad du säger att det känns som en vilostund för hjärna och psyke när alkohol frigör detta för en stund. Jag tror att de ofta är personer med mkt känslor, tankar och funderingar som gärna fastar för alkohol.
Jag försöker också träna bort detta och inte inte lägga tid och energi åt att analysera allt i minsta detalj. Ibland har man ju också helt fel i sitt resonemang och lagt massa tid och oro helt i onödan.
Jag tror dock att kroppen kan må rätt bra av ett avslappningsglas, om man bara hade stannat vid ett!
Vad handlar dina katastroftankar om?

Det är inte så lätt att smyga som man vill inbilla sig. Man känner ju på lukten och det märks att man är påverkad. Det hörs på hur man snarkar när man sover. Klart hon vet.
Du måste prata med din fru för det är ingen sund relation i dagsläget med du som smyger och hon som väljer att blunda. Sedan tycker jag att du ska söka hjälp. Det finns massa olika vägar att gå och du kan säkert hitta en väg som passar dig. Lycka till.

för dina fina ord.

Vi bär varandra härinne och det finns en otrolig värme, gemenskap. "Vi" förstår och vi kan hjälpa varandra
Det är en fin känsla med tanke på att vi inte känner varandra, aldrig kommer att ses i verkligheten.
Lik förbaskat så sitter vi i samma gungande båt och när det piskar på runt omkring ja då delar vi flytväst.
Och det är så självklart att vi talar varandra till rätta när det är jobbigt.

Tack igen och varm kram till dig <3

Era kamper mot alkoholen och för nyktra liv är starka, positiva och beundransvärda. Det ni två gör är mycket bra exempel på den stora fördelen med detta forum, att man kan börja läsa, skriva, stötta och kämpa tillsammans här inne. Och dessutom hoppingivande för så många andra, att man kan komma in här, trasig och eländig av alkohol och drickande, men kunna få extra kraft och vilja för att komma loss från ett destruktivt liv.
Få kraft att kunna börja leva nyktert, få tillbaka glädje och livskvalité.

Så ett stort tack för att ni delar med er, och jag önskar er all lycka och framgång i era kamper. Kramar!

Jag äter konstant jag med men va fasiken.
Hellre lite rund än alkistant utseende med avslappade
muskler.

Säkert gått upp 4-5 kg på 1,5 månad nu ...
Men äsch då, jag får väl köpa större jeans :)

Jag blir inte hungrig när jag dricker och har
t.o.m haft det som diet för att gå ner i vikt.

Några flaskor vodka o gin och ingen mat
på ett par veckor.

Hur är man funtad då?

Ju mer öppen man är och berättar, desto mer stöd får man.
Människor är ju i de flesta fall hjälpsamma
och älskar oss ännu mer när vi vågar prata
om våra problem.

Jag är så glad för din skull.
Och stolt!
Vilka framsteg du gör.
Inte bara i din kamp mot alkoholen
utan också som människa.

För 56 dagar sedan grät jag med
i 5 dagar. Konstant. Jag var så söndergråten
att jag inte kunde se. Det ledde till att jag
grät ut all sorg jag hade. Och på den 5:de
dagen ställde jag mig upp sa att nu är
det fanimej nog med detta skitliv.
För 51 dagar sen ringde jag till läkare
på alkoholklinik och bad om hjälp.
Och hjälp har jag fått av mina anhöriga,
min psykolog, min läkare, Katarina Kyrka
och sist men inte minst AV ER ALLA.
Jag vill tacka er för det.

Inget kan rubba mig.
Det är en väg framåt.
Den är spikrak och
den är spiknykter.

Härligt att du klarat gårdagen och dagen också. Klappa dig på axeln, det är du värd.
Jag känner lika dant, kanske inte efter sött, men mat, ost bröd. får nog passa mig så inter börjar gå upp i vikt.
Jag tror i mitt fall i alla fall är att suget kan se olika ut, men jag har tolkat det som sug efter vin.
Jag har också ett sug just nu fast jag nyss har ätit. Den knackar på axeln och säger, va då du kan väll ta ett glas, det är ju inte farligt.
Vin har jag inte hemma men jag har ju gubbens whiskey. Jag kommer inte att röra den, men den där den bara tjatar.

Hej
Jag har med igenkännande från min ungdom läst denna tråd. Känner igen mig i den ständiga kampen och i "katastroferna" när det spårar ur. Men det jag inte har blivit klar över hos mig själv, eller i det jag läst här, är vad det är vi söker i alkoholen. Varför tillåter vi den att ta så stor plats i våra tankar? Eller är det så enkelt att vi är beroende utan att veta varför? Där finns kanske en själslig mekanism som styr in oss mot alkohol och det vi tror att den skall ge oss. Men vi blir ju oftast besvikna. Alkoholen höll inte vad den lovade. Ändå ett nytt försök Och sedan platt fall.. Är det någon som har någon tanke om detta?
vänligen
Ikaros

Är ju rätt mycket socker i vin, så det är väl därför jag ersätter det med skumtomtar.
Bra jobbat av dig