Senaste kommentarerna i forumet

Odette, tack för att du alltid är där och stöttar. Jag hoppas det går framåt i din process också... Min process går i racerfart, vanligtvis brukar ju sådana här saker ta evigheter, jag vet inte hur det är för dig? Sträck på dig du också, tillsammans står vi upp mot idiotiska chefer! Stor kram till dig

Levande, tack för ditt stöd! Ja, jag fattar inte heller det här... det är ju av en annan allvarlighetsgrad om man missköter sitt arbete, men om man INTE gör det, tar på sig allt ansvar, skaffar hjälpen själv och betalar för den borde man i varje fall få en chans att återställa förtroendet och tilliten, inte bli tillintetgjord i en fas som är så jobbig... när man tagit mod till sig och i skam erkänt sina problem. För mig personligen (och säkert de flesta) är det väldigt svårt och skrämmande att ta ett sådant steg, att blotta sig på det sättet... i den stunden är man enormt sårbar och att då bli så totalt attackerad gör att man ramlar baklänges. Jag kravlar mig dock upp... något inom mig säger att det inte får gå till så här... jag tänker inte börja dricka eller gå ner mig bara för att de är dumma i huvudet. Jag tar ansvar, men jag tänker inte bli hotad och trakasserad längre. Samtidigt finns rädslan för att hotet ska fullföljas, även om de ljuger ihop en historia (där grunden kanske bara är att jag har pussat någon på kinden och kramat om) kan jag aldrig motbevisa den.

Tack, Sisyfos - jag förstår precis vad du menar... en del av mig vill ju inte att de ska få komma undan med detta men jag inser även att om jag bestrider detta hela vägen så kommer det kosta mig enormt. Jag har tänkt ut mina minimikrav för att kunna gå, de är inte höga, jag inser att jag måste ur den här processen och de kommer att gå oskadade ur detta. Om de däremot verkligen anmäler mig hamnar både jag och de i en annan sits... DÅ kommer det kosta även dem eftersom jag inte har mer att förlora då. Mitt mål är att avsluta detta på fredag helst, med minst mina minimikrav uppfyllda. Sedan får jag med hjälp av min psykolog bearbeta alla känslor som kommer med detta för att inte bli bitter. Bara känslan av att någon så gärna vill bli av med mig är ju hemsk... speciellt som jag jobbat häcken av mig för dem och jag vet att de är jättenöjda med mitt arbete, de klarar dock inte av att ha någon med problem. Det känns hemskt att man inte är värd mer än så här för dem. Det gör ont och det kommer att göra väldigt ont efteråt. Jag betraktade dessa människor som mina vänner.

Observatör, tack för dina ord och att du står vid min sida!

Muränan, tack för dina råd! Efter senaste mötet bestämde jag mig för att inte ha fler möten ensam med min chef, precis som du skrev, juristen på facket sa samma sak. Ett problem är att det är en av delägarna (kvinnlig) som står kvar vid en ev sexuell anmälan (även om jag har ett sms från min manlige chef att hon ser saken var utagerad, det var dock efter att han trott att han knäckt mig och att jag skulle ha sagt upp mig).
Tack för rådet att skriva ner allt, jag har gjort det sakligt dag för dag, utan att lägga in värderingar utan bara en redogörelse. Vad gäller rehabansvaret har det drunknat i den här sörjan, jag funderar dock allvarligt på att göra en motanmälan angående detta om de fortsätter och ställer allt på sin spets. Jag känner mig även enormt kränkt av min chef, som jag har en beroendeställning till, som medvetet grafiskt har anklagat och beskrivit övergrepp som jag VET inte har skett (kvar finns den andra chefen som jag inte vet hur mycket mened hon är beredd att häva ur sig).
Om jag får det nya jobbet är jag beredd att i stort sett säga upp mig, få sekretessavtal och någon sak till (ungefär vad min chef ville förra onsdagen när han ljög om alla övergreppen)... ibland har jag tänkt - jag skulle kanske bara ha tagit det då och sluppit all den här ångesten och allt jag gått igenom nu... men samtidigt vet jag att jag nog behövde få gå vidare... annars hade jag alltid trott att jag skulle ha kunnat lösa det på ett bättre sätt om jag gått hela vägen. Nu vet jag hur jävliga mina chefer är och vad de är kapabla till... då är det på något sätt lättare att i framtiden lägga skulden och skammen där den hör hemma. Jag har inte sagt att jag har gjort rätt, jag VILLE ju ta på mig ansvar och rätta till mina fel, sluta dricka mm. Allt de har gjort har de gjort i nyktert tillstånd... Det värsta är att de har så gott anseende och inte ens jag kan knappt tro att de gör det de gör... ingen kommer ju tro mig.... Det jag kan säga är att jag går ur det här med min integritet intakt, det är väldigt viktigt för mig. Vad de går ur det här med vet jag inte, men inte är det med någon integritet i alla fall.
Tack igen för allt stöd härinne, det betyder allt för mig just nu! Idag är det 15 dagar nykter, inser jag, och det under de mest fruktansvärda omständigheter.
kram till er alla

Just nu känns det väldigt jobbigt, ångesten bara kryper omkring i kroppen... jag fattar inte att människor kan vara så som mina chefer är... jag är arg, ledsen, vill bara skrika åt dem samtidigt som jag måste hålla mig lugn eftersom de hela tiden hotar med polisanmälan för något som de blåst upp till en enorm sak bara för att få mig att säga upp mig frivilligt så de slipper stötta mig med alkoholen. Allt har gått i ett rasande tempo... Nu är det beslutat att det på fredag ska vara en överläggning med arbetsgivarorganisationen, mig, min arbetsgivare (antar jag) och jag. I fredags hade jag gått en långpromenad, hade försökt tänka på allt bra jag hade i mitt liv, vad jag hade att vara tacksam för, att försöka lägga det som händer runt mig åt sidan för att kunna samla kraft med min familj i helgen... Jag kände att jag lyckades med det - gick och tittade på träden och alla fantastiska färgskiftningar som hösten bjuder på.... Kom hem lugn och nöjd. Halvfem på fredagkväll ringer den facklige representanten och säger att arb.giv.org. har kommit med ett bud (urdåligt, sämre än att säga upp sig), ultimatum att de måste ha svar på måndag. Allt lugn försvann, i bakgrunden ligger ju hela tiden hotet om att de ska anmäla och jag vet att de kan ljuga ihop vad som helst. Jag vill bara ge igen, visa alla hur jävliga de är, men jag måste sitta stilla i båten... Jag tänker inte ta deras "bud". Jag är trött på att bli hotad, trött på ultimatum. Vi hade ett möte inplanerat till på fredag, vi får sätta oss ner och diskutera detta då, inte hålla på med ultimatum och skit. Jag är så förbannad, vill bara skrika åt dem men vet att jag måste vara lugn, saklig och låta min facklige representant hålla i det mesta. Om de anmäler mig har jag saker jag vill anmäla, vad gäller mitt rykte är allt förstört ändå då eftersom det blir offentliga handlingar och då vill jag gå ut offentligt med hur de behandlar sina arbetstagare. Det de inte fattar är att om de bara hade gett mig ett par dagar att landa på hade jag så småningom sagt upp mig (eller förhandlat fram en deal) utan att hela den här cirkusen hade behövt dras igång... jag har noll respekt för dem som arbetsgivare och människor och vill naturligtvis inte jobba kvar. Jag hoppas att jag får positiva besked om ett jobb på tisdag, i så fall sitter jag i en helt annan sits när vi går in i mötet på fredag. Det jag har stött och blött i helgen är om de kommer att gå direkt till handling när jag säger nej till deras bud imorgon... men jag kan inte tänka mig att det är i deras bästa intresse, de vill ju ha detta avklarat så fort som möjligt. Jag har hela tiden försökt att inte sänka mig till deras nivå, men det finns en gräns hur långt man kan driva någon med hot och ultimatum. Jag har hela sms-konversationen med min chef sparad... och den visar hur "stöttande" han är... kan inte tänka mig att han vill att den ska komma ut.
Det är så jobbigt att bara vänta, att inte kunna göra något, inte ha någon kontroll. Bli anklagad för hemska saker... känns jätteolustigt, speciellt som jag inte ens kan få ett svar på VAD det är exakt jag är anklagad för... som jag sagt tidigare, om jag verkligen hade trott att detta handlade om någon som genuint kände sig sexuellt kränkt av mig hade jag gått direkt, men om ni har följt hela historien och hur min chef ljög för mig om andra övergrepp som är HELT osanna samt historien runt allt så tror jag istället att detta bara är deras sätt för att skrämma mig att säga upp mig. Sexuella anklagelser går inte att motbevisa och är förödande att ha på sitt CV... Jag bara babblar, men jag tror fortfarande inte att det här kan hända mig... när jag väl erkänner att jag har alkoholproblem så brakar hela världen lös över mig. Min energi nu borde ju läggas på att bygga upp min nykterhet, istället slåss jag för mitt liv. Det enda positiva med hur jävliga mina chefer är är att jag i nuläget drivs av ilskan; "de ska ivf inte få mig att börja dricka igen"!!! Nu har jag kräkts ut en massa... väldigt jobbig dag idag, igår kväll gjorde vi dock god mat hemma, såg på film och myste... då var jag i nuet och lyckades lägga detta åt sidan. Jag får väl acceptera att idag blir en skitdag med ångest och ilska. Önskar det gav mig kraft att ta tag i saker här hemma, men istället blir jag förlamad.
kram till er alla

Exakt! Finns ingen möjlighet till att göra bort sig i mitt fall heller.

Tack! :)

Ja mellan dessa galna perioder så lever jag ett mycket bra liv.
Jag har ett bra jobb, tränar och sköter mat och kost till perfektion.
Har inga problem att gå på middagar, sitta på uteserveringar, dra på kryssningar eller dra utomlands utan att dricka.

MEN mitt liv pendlar mellan att helt nykter utan alkohol sug överhuvudtaget, till att jag ligger i mina egna blodiga spyor i 6 - 7 dagar.

När jag går in på systembolaget så måste jag köpa så mycket alkohol att jag vet att det räcker för att däcka mig i ett dygn, tills jag kan gå dit igen. Så ser det ut i en vecka eller mer. Och trots att jag vet vad som kommer att ske när jag tar den första klunken (inget fin-vin eller fancy drinks här inte, utan billigast möjliga) så kan jag inte stoppa det.

Jag har iaf tagit kontakt med en alkoholmottagning nu och hoppas på en tid så fort som möjligt. Min önskan är att inte dricka alls...
Jag är övertygad om att jag kommer att supa ihjäl mig på ett eller annat sätt. Dör i min egen spya kanske..

Bästa söndagen

MissE

Ja jag har sovit, tacksam för det! Vaknar genomförkyld villet känns mindre roligt. Ska iallafall försöka ge mig ut i trädgården och höstfixa för det behövs sannerligen.
Ångesten smyger runt och jag hoppas hålla den undan, kunna dra djupa andetag som får mig fortsätta framåt. Ha en bra dag alls krigare.

Har tidigare lovat både mig själv och sambo att jag ska dricka mindre, inte dricka sprit osv. Tyvärr så spricker det ganska fort. Därför är jag inne på att sluta helt, undvika alkohol helt och hållet då jag bevisligen inte kan hantera det.
Skulle vilja sluta helt, undvika situationerna där jag vet att det är problem. Säga nej till arrangemang oftare.
Har förutom den familjerådgivning vi går på bestämt mig för att även fortsätta med enskilda samtal angående mina egna problem...

känner mig också som en fullblodsegoist, nykter eller inte. När man inte är hjälplös nere i svarta hålet skall man slicka sina sår i månader. Avstår också från att delta i många sammanhang för att det känns obekvämt. Jag tror att det är något man måste ta itu med annars ramlar man nog dit igen. Det blir för tråkigt helt enkelt.

Fortsätter att älta lite kring 2 glas vin. Om jag bestämt mig för att inte dricka vin är inte 2 glas ok.
Jag har lurat mig själv här förut och det är just där problemet ligger. Jag kan tänka mig att jag inte skulle ha samma problem att avstå kaffe eller mjölk och jag kan inte skylla på att jag inte vill ha frågor. Jag skulle få intresserade frågor om jag slutade med kaffe också och dem skulle jag kunna ta.
Bättring nu, i veckan som kommer tillåts inga undantag. Måttlighetsstraegin jag tänkte ut i gårkväll är målet men för att den ska hålla måste vin först bli en ickefråga och dit har jag en bit än.

är en del av mitt liv. Ångesten har poppat upp under de där första dagarna när jag har försökt nyktra till, men skammen ligger latent djupt nere i mitt medvetande. En del av den härstammar naturligtvis från allt det jag gjort mot mina närmaste när jag har druckit, och den delen håller jag på att lära mig handskas med. Jag var ju en helt annan person då, en självisk och okänslig enstöring som gav blanka f.n i andra människor, jag och min demon hade det ju så bra tillsammans. Men det var inte jag, inte den person jag har blivit nu, som nykter. Skammen över det kommer nog alltid att finnas kvar, men mer i form av den där känslan man får när någon man känner väl gör bort sig rejält.

Den skam jag känner numer är annorlunda. Som aktiv var jag ju som sagt väldigt självisk, nu, som nykter, måste jag fortsätta vara självisk. Demonen har blivit min fiende och kampen mot den har blivit min viktigaste strid. Jag kan inte kosta på mig att tänka alltför mycket på andra. Det skär i hjärtat ibland när jag säger nej av den enda anledningen att det är vad som är bäst för mig just då. Det där drar oundvikligen med sig ganska starka skamkänslor, jag vill ju inget hellre än att kompensera mina nära och kära för allt jag har tvingat dom att gå igenom. Tack och lov börjar jag nu, efter några månaders nykterhet, känna mig stabil nog för att kunna ta tag i det där. Den första månaden eller så var värst, nu börjar det lugna ner sig. Min förhoppning är att den skammen kommer att ebba ut med tiden. Inte helt naturligtvis, den är en del av mig och något jag får lära mig leva med.

Hunden och jag misslyckades med ännu ett sänggående igår. Min hund är inte som andra, han går inte runt, runt i cirklar innan han försiktigt lägger sig ner. Min hund väljer ut en bra plats, sedan trillar han omkull. Det låter som när man släpper en påse full med bestick på golvet. Igår kväll låg jag på rygg och förhandlade med John Blund om nattens aktiviteter när hunden hoppade upp i sängen och gjorde sin grej. Han landade ovanpå mig och hans skulderblad hamnade där ingen man vill bli träffad. Aldrig. Någonsin. Jag satte mig upp med fart och fermitet samtidigt som jag avgav ett förvånansvärt feminint skrik. Hunden blev livrädd, trasslade in sig i täcket, dråsade i golvet och drog iväg som en dragracingbil. Sedan var den kvällen förstörd för oss båda.

Ha en fin dag allihop!

Maken sabbade mina körplaner. Så det blev 2 glas vin. Funderade på att säga nej men orkade inte. Ville inte ha frågor och tänkte att 2 glas skulle vara ok. Ingen skulle komma på tanken att fråga mig om jag ville ha mer och hemma finns ju inget vin så det var ingen risk att fortsätta efteråt.
Ett typiskt felbeteende. Varför inte säga nej om jag nu bestämt mig för att inte dricka vin. Varför är det svårt? Troligen är det ju en ickefråga för alla andra...
Funderar över om jag någonsin kommer att klara 3 månader utan helt vin och om jag behöver det. Jag vill inte behöva det men jag vill kunna hålla mig inom regler som var naturliga för mig för 15 år sedan. Inte dricka vin ensam, inte dricka vin dagen innan jag ska jobba och aldrig mer än 3 glas...
De reglerna har jag ju hållit mig innanför idag så jag väljer att inte se kvällen som ett misslyckande. Jag hade trevligt och träffade människor jag gillar.
God natt dag boken

Låter kanon. Du är värd de bästa

Har druckit för mycket och av "fel" orsaker, om det nu finns rätt orsaker.., sedan tonåren. Är en person som samtidigt tränat väldigt hårt, har extremt höga krav på mej själv, har en alkoholiserad pappa, o vet mycket väl.. Lever i ett dåligt förhållande där han nästan lyckats att ta all självkänsla ifrån mej. Har haft psykiska och sociala bekymmer sedan jag var barn. Har en burk Antabus sen länge. Tar en, är nykter i 3 dar sen är ja där igen. Nu har jag varit nykter i 5 dar. Hittade hit o jag hoppas på att klara detta nu..

Jag har också liknande erfarenheter. Helt galet sätt att dricka på. Dygnet runt i dagar och däremellan långa nyktra perioder. Min mor gjorde detsamma. Inget vidare arv att ta med sig.Jag har vid sådana tillfällen inte ens varit runt och gjort bort mig som många andra här på forumet. Det har jag inte varit kapabel till.
Jag är övertygad om att det går att bryta beteendet. Det handlar nog inte bara om att förändra sitt drickande utan också sitt sätt att se på och tänka runt sig själv.
Jag har i alla fall bestämt mig för att sluta se på mig själv som en obotlig " periodare".

...nu har det i stort sätt gått 4 månader sedan jag drack alkohol - förutom 2 ytterst medvetna glas vin för några veckor sedan. Känns kalasbra! Nu är det helg igen - och antagligen rätt så jobbigt för många som kämpar för att låta bli drickat..... Styrka önskar jag alla som kämpar - och kanske lyckas låta bli, eller dricker lite mindre....- och om det inte lyckas så kommer det ju en ny dag i morgon, och en ny vecka på måndag.

Jag fortsätter att träffa min psykolog varannan vecka - och jag har förhoppningen att det skall ge resultat. Jag är såååå villig att förändra - och hoppas verkligen att jag kommer att kunna stå emot när varningsklockorna klämtar nästa gång. Trevlig helg till er alla!

Om du vill ha lite mer respons från andra så kan du flytta tråden till "förändra ditt drickande". Det är lite mer "drag under galoscherna" där....:-)

Välkommen till forumet - bra att du har startat en egen tråd. Jag känner igen mig så mycket i sättet att dricka. Precis så har jag själv gjort upprepade ggr - senast i somras (slutet av juni). Jag blev inlagd för avgiftning - och har efter det inlett en kontakt med beroendevården där jag nu träffar en psykolog regelbundet. Jag har inte druckit något (well: 2 glas vin för cirka tre veckor sedan) efter det. Känns såååå bra. Hoppas att du lyckas vända ditt beteende - det är tungt att ha sådana där perioder. Verkligen. Fortsätt att skriv, och ta en dag i taget. Kämpa på!

Har lyckats med liknande saker också, mer än en gång tyvärr så jag är väl insatt i ångesten du känner.

Själva händelsen i sig tror ja nog att tiden kommer att läcka de svåra är ju att inte upprepa sig och har man alkohol problem så har man ju en tendens till upprepning. Själv så vart jag/är jag väldigt skeptisk numera att åka på arrangemang som kan leda till dom värsta skandalerna men själva problemet i sig att man dricker för mycket är inget ja heller lyckats stävja. Enklaste kan ibland vara sluta helt. Har ju dragit ner på antal tillfällen mycket men problemet är ju kvar.

Hur vill du gå vidare? Sluta helt? Försöka med måttlighet? Men oftast har man ju redan provat det.

Lycka till/Ulf

Blev inte mycket sömn som jag hade hoppats på. Tankarna fortsatte snurra. Trots det en mycket bra dag! Avslutar dagen med spel och god mat tillsammans med de jag älskar mest! Mycket skratt, härligt! Hoppas så att få behålla den känslan hela natten och få sova. Tänk om man kunde stanna tiden och få vara kvar i stunder som denna, slippa möta världen med alla dess krav!

Tack Anders, bra att läsa tillbaka och se så att jag inte fallet tillbaka på samma sätt igen. Det går inte riktigt att släppa garden. Tråden sparad så jag hittar den igen nu fortsätter jag på det nya spåret

Jag hittade din gamla tråd. Jag bump a de den, om det är så att du ville ha kvar den för egen del. All styrka till dig. Kämpa vidare!!

Hej Rallan! Hittade din gamla tråd. Jag bumpar den, om det är så att du vill ha den kvar för din egen skull!?

Idag hittade jag en alternativ plats för husets spritdrycker i garaget, går jag ut där för att dricka dem själv har jag problem.
Att fira bröllopsdag utan vin gick utmärkt då jag fastnade på jobbet och maken och barnen käkade snabbmat själva... ingen höjdare som bröllopsdag, men vi får ta igen det när det är lite lugnare runt oss.
Idag är vi bjudna på middag och jag planerar att köra så därmed blir det inget vin idag och då det inte finns något hemma är även morgondagen räddad.
Sovit bra inatt. Säkert en kombination av inget vin och att det börjar ordna upp sig jobbmässigt.
Idag vaknade jag till gitarrspel utan att det irriterade mig. Normalt tycker jag inte att det ska spelas instrument innan lunch... Passar inte med tungt huvud.
Dags att komma på ett andra delmål. Det får bli nästa vecka vit.

Räkna de nyktra dagarna! Och försök att se till att det inte finns nåt hemma. Tror ändå att man har nytta av att dra ner. Du kan kanske börja en detox på tre veckor eller nåt som stöd? Det är svårt, 'men det är verkligen inte omöjligt.

Vilken inspiration jag fick här. Grattis till dina 141 dagar! :)

Njut av helgen Fredde!