Senaste kommentarerna i forumet

Varenda gång jag läser en kommentar får jag tårar i ögonen, tack Li-Lo! Jag tar verkligen tankarna på allvar när de kommer - det enda jag vet är att jag aldrig vill skada mina barn och familj på det sättet. Därför är det läskigt när tankarna och impulserna är så starka att man inte vet om man ska kunna stå emot... därför är jag extra tacksam för allt stöd... stödet här, min syster och min man som bara släpper allt för att sitta hos mig och krama mig när jag ramlat ner i de där avgrundsdjupen. Hittills har det bara hänt två gånger och jag har börjat vänja mig vid att få mattan undandragen tydligen eftersom jag igår bara fick "vanlig" ångest när jag fick nästa slag.
I förrgår var jag hos läkaren och blev väldigt bra bemött, sjukskriven och dessutom fick jag sms från ett av jobben jag varit i kontakt med att de inte medvetet lät mig vänta utan de var inte samlade alla förrän nästa vecka för att kunna diskutera. Jobbigt att vänta men sms:et kändes ändå hoppfullt, de var måna om att jag ibte skulle tro att de inte brydde sig och det tar jag som positivt.
Igår var jag hos psykologen och det kändes bra, på vägen hem ringde fackets ordförande. Han hade varit i kontakt med deras chefsjurist ich sedan den instans (högsta) som min chef dragit in. På en vecka har han rusat hela vägen till högsta ort. När facket pratade med dem bad de om en skriftlig redogörelse för vad de anklagade mig för. Det får vi inte. Det fanns även ett hot om att ifall jag inte säger upp mig polisanmäler de mig. Problemet är att de inte har några skrupler, min chef har redan ljugit om att jag på något sätt förgripit mig på två andra som inte var sant.... vad är han kapabel till här? Problemet med sådana hör fall är att man inte kan motbevisa något... dessutom blir det offentliga handlingar... på något sätt är jag beredd på allt just nu... det enda som kändes bra var att den facklige ordföranden var arg å mina vägar... samtidigt säger han att vi måste vara väldigt försiktiga här... det får ju ödesdigra konsekvenser om de går vidare, jag försöker lugna mig med att polisanmälan är hotet de har kvar över mig, om de går vidare försvinner det. Hade jag för ett ögonblick trott att detta vore sant hade det varit en annan sak, men trots att de var arga på redan sa ingen något om detta, kvinnan erbjöd mig skjuts ensam i hennes bil, hon satt med på första mötet och då försökte de få mig att sluta pga a. När de insåg att jag erkände allt och tog tag i mitt problem hittade de på detta.... kram

Det är väl det närmaste man kan komma när man ska beskriva de första storbilds-tv som kom på 90-talet. De var som en mindre lekstuga, en gigantisk låda som dominerade även det största av vardagsrum. Det var ingen tv i ordets rätta bemärkelse, det var en halvgenomskinlig glasskiva. Inne i lådan satt en projektor som projicerade en spegelvänd bild på skivan, den var ljussvag och aningen suddig, men ändå, den var stor; de fanns ända upp till 80 tum. Min gode vän hade en sådan, den kostade som en mindre bil så han var väldigt stolt över den och alla de 120 kanaler han kunde titta på. En sådan spelade också huvudrollen i min första och enda hallucination.

Jag befann mig i en liten håla på USA's östkust och bodde på ett kackerlacks-hotell. Rummen kostade någon hundralapp och huserade bland annat ett antal droghandlare, som hade vad som närmast kan betecknas som små närbutiker i sina rum. Trafiken till och från hotellet var intensiv, av ren självbevarelsedrift höll jag mig på rummet hela dagarna, utom då jag behövde handla mer sprit. Mitt missbruk hade nått nya nivåer, än i dag har jag svårt att förstå hur jag kunde dricka så mycket och fortfarande vara vid liv. Till slut började jag spy blod och hamnade på sjukhus. Efter magpumpning och endoskopi satt jag i ett väntrum och väntade på att läggas in. Där stod en storbilds-tv som visade motortävlingar, komplett med kommentator. Inga rosa elefanter eller läskiga insekter, bara en tv. Tack och lov skrämde det mig tillräckligt för att leda till min första riktigt långa nykterhet.

Min hund har blivit lite äventyrlig. I morse bestämde han att vi skulle gå vår vanliga morgonpromenad, fast tvärtom. Vi började där vi normalt brukar sluta. Han var synnerligen bestämd på den punkten och vem är väl jag att neka honom lite variation i tillvaron. Fast i går kväll tvingades jag ändå säga ifrån. Han brukar få ligga i min säng på kvällarna, vid mina fötter. Han ligger normalt bara några minuter sedan blir det för varmt och han lägger sig på stengolvet i hallen i stället. I går kväll fick han för sig att han skulle ligga på min kudde, inte med huvudet utan med den ände som luktar lite mysko, så jag försökte vända på honom. Det bar sig inte bättre än att han trillade ur sängen, då blev han sur och gick ner och lade sig i köket. Och jag låg länge vaken med dåligt samvete.

Ha en bra dag!

Observatör, göra bort oss har vi alla gjort som har problem med a. Vet verkligen hur det känns med all den hemska skam o ångest man känner. Försök att inte vara så hård mot dig själv, det blir inte ett dugg bättre. Försök att acceptera att du har problem med a och att om möjligt tala med din partner om detta. Fundera på vad du vill och behöver göra för att bli nykter. Ensam ärman inte så stark har jag märkt. Ta en dag i taget och läs o skriv av dej här. Tänk oxå att över tid lugnar sig omgivningen o därmed gubben, om du är ärlig och gör så gott du kan. Stor Styrkekram

bra jobbat!

Du är den där fina personen som speglar dig i något du inte känner igen. MEN du är den där fina och värdefulla personen. Vi är så många här som kan bära och dela din skam och ångest. Men det är inte vad du är. Du är är en modig och värdefull person. Du tar ansvar och agerar. Wow för dig...

Ja, nu har jag kanske hittat nånting riktigt kul och samtidigt stimulerande. Så det skulle vara i linje med vad KBT kursen flaggar för. Och jag begränsade mig till ett glas vin och resonerade med mig själv. Hur känns det i morgon efter dom här glasen och hur kommer det gå att träna om jag dricker två glas?
Jag vet ju att det inte blir så lyckat med två glas vin och träning dagen därpå. Allt väl denna vecka med kloka val!

Välkommen hit! Förstår skammen att man blivit det man föraktade ich slogs mot som liten... försök lägga skammen åt sidan just nu, bakom a finns en människa som är värd att må bra. Sök den hjälp du känner är bäst för dig, ha ingen a hemma, som Aeromagnus skriver, läs och skriv här där du inte blir dömd utan får stöd. Du kan och du ör mycket starkare än du känner sig just nu! Styrkekram

Om du nu är lärare, så är jag det också. Nu gör du så här.
1. Kontakta sjukvård för hjälp och konsultation
2. Häll ut all j alkohol
3. Var inte så dömande utan se det som en lärdom som du måste förbättra

väldigt bra funderingar du har! Är oxå en stark människa med många åsikter om saker till höger och vänster - både privat och på jobbet. Och sen kom alkoholen in i bilden och har gjort mig till en människa jag inte vill vara. Är vi så stark borde vi kunna besegra detta, något jag verkligen hoppas!

men tankarna hinner ikapp en mer nu när man är nykter och klar i huvudet. Vill så gärna se framtiden men just nu känner jag mig bara besviken över vad jag blivit. Jag jobbar på alla känslor som nu dom dyker upp och känner mig rätt ensam. Min familj är glad att jag är nykter nu men jag tror inte riktigt de förstår vilken kamp det är.

det är detta som stärker mig med detta forum, att folk går igenom så mycket skit själv men ändå bryr sig då mycket om andra. Det är bra att forumet är anonymt men önskar ibland att jag mötte människor som dig på riktigt! Jag har en styrka men samtidigt en besvikelse över vad jag blivit,svårt att få ihop ibland.

Mest bara den där känslan att man kämpar så mycket för att få livet att gå ihop och plus det ska man kämpa mot detta. Jag kan göra nya planer och har dom redan, men känns bara som jag svikit mig själv på något sätt. Tack för att du bryr dig och skriver!

Tack söta ni!
Det finns så mycket igenkänning i detta forum. Läst många av Observatörs inlägg där jag finner många paralleller till min egen tillvaro.
Att ens dricka mig rejält berusad en vardagskväll hade varit otänkbart för mindre än ett år sedan. Gränser är lätta att överskrida när man väl börjat.
Det skulle ju, som vanligt, bara bli "ett glas till maten".
Observatör, du är starkare än du tror! Det här ror du i land.
Vi finns här för varandra och det är jag oändligt tacksam för just idag.

Kramar!

Jag kan inte sova. Normalt har jag en gräns på 2 timmar. Lyckas jag sova 2 timmar jobbar jag annars inte. Det är mer än ett år sedan jag var hemma av den anledningen. I natt sov jag inte alls troligen beroende på att jag slumrade till en timme på soffan i går kväll.
Vid 4 gav jag upp och gick till jobbet för just nu kan jag inte stanna hemma. Bra att inte dricka när jag är så trött...
Ny natt snart och mer stress imorgon.

För så där funderar jag mycket, var jag startade och vart jag är på väg.
Så lånar ditt sätt att se det en stund
Hoppas du haft en bra dag

Tidigare har jag inte velat sluta med alkoholen helt men jag känner just nu iaf att det inte längre låter som något helt omöjligt.
Jag vill bara att mitt liv ska vara bra, att jag ska kunna göra vad jag vill och uppskatta saker och ting utan alkohol. Jag vill våga göra saker jag inte gjort tidigare, jag vill ha energi och ett nyktert liv utan ångest. Jag tror på att det kommer bli bra, men det är så trist att det känns som att man förstör allt på grund av en kväll med alkohol. Det man byggt upp bara raseras av ett misstag.
Jag tackar det ödmjukaste för ditt fina svar, det uppskattas verkligen just nu. Tack!

Skammen att man blivit det man föraktade mest. Hemsk känsla! Ändock kan vi bara göra annorlunda och bryta mönstret. Det är väl inte så bara men för min del ett måste innan jag förlorar allt. Kramar till dig och kämpa på lärarinnan

Mitt enda råd till dig är att du verkligen gör allt i din makt att sluta dricka helt. Ta hjälp av vården, psykolog, AA etc. Är ju inget roligt råd att ge då vi alla innerst inne vill kunna hantera alkohol som "normala" människor och att lära sig att dricka måttligt. Men tro mig att det säkraste sättet för oss beroende att få kontroll är att helt avstå allt alkoholdrickande. Jag har provat allt genom åren för att bli måttlighetsdrickare. Gått från starksprit till öl, från öl till vin osv. Bestämt mig för att aldrig dricka ensam, aldrig dricka före ett visst klockslag osv. Det har inland fungerat en tid. Allt mellan 3 veckor och 11 månader men jag har alla gångerna sakta men säkert varit tillbaka på ruta 0 igen. Tillslut kunde jag bara kapitulera och inse att den enda vägen för mig var att sluta helt med all form av alkohol. Hittills funkar det bra men det gäller att alltid vara på sin vakt och att vara ödmjuk. Är så jädra lätt att trilla tillbaka igen. Önskar dig lycka till i kampen!
/ answe

Så mycket ångest, varför utsätter man sig för detta? Gång på gång, trots att man vet vilken skit man sätter sig i. Önskar så innerligt att det bara gick att sluta. Kämpa på, jag förstår hur du känner dig. Kram

Som jag känner igen det Du skriver!
Att ha blivit det man föraktade mest. Skammen, skammen, skammen.
Jag har inte löst gåtorna ännu. Det jag söker stöd och hopp i just nu är att: vi är så många som sliter med det här. Må så vara att jag känner mig ensammast i världen när jag drunknar i min egen alkoholskam - men vi är många. Och bland oss många finns det många som klarar det.
Som jag ser det måste det innebära att det finns vägar. Det är bara att fortsätta slita med att hitta dem.
Önskar Dig all lycka!
Faktum är att jag önskar oss alla all lycka!

(Jag pushar min egen tråd lite för att se om någon vill nappa.)

Jag sliter med att hitta mitt nya, nyktra jag. Men. Det som är svårt är att hitta det roliga, det småknasiga. Allt blir så förnuftigt och klokt; allt handlar om att göra rätt. Var ska jag hitta fnissandet; tokgarven med vänner; var ska jag hitta nya vänner som vill släppa ned axlarna och koppla av? Utan att ta ett glas eller sju.
Jag känner mig som kruska och helylle; jag känner mig som ett viftande moraliserande pekfinger. Och jag blir på vissa ställen bemött så; med ett moraliserande pekfinger. (Företagshälsan.) Det känns som om jag bara går runt och anstränger mig för att vara En Duktig Flicka. När släpper det? Är det detta som någon kallade "att vara nykter på vita knogar"?
Ni som har klarat det längre än jag - känner ni igen något? Hur gör ni?

Tack för dina rader.

Du kanske har rätt i att det är pga en rätt stor omställning man är lite matt. Så mycket existensiella tankar som kommer över en, blandat med skam för saker man gjort. Man får verkligen fejsa alla möjliga saker man tryckt bort med alkoholen. Är säkert nyttigt i längden, men jag känner att en terapeut hade nog inte varit fel i kombination. Hade jag bott i Sverige hade jag nog försökt lösa det men nu får det gå ändå, med hjälp av forumet.

Jag har som jag nämnts fått ett ultimatum av min partner. Sluta drick eller så är det inte vi längre. Det efter min sista fadäs som jag bara minns fragment av. Det jag minns är vidrigt. Helt otroligt korkat. I helt fel sammanhang om det nu finns några sämre och bättre. Jag har sårat min partner och vet egentligen inte helt vad jag faktiskt gjort. Det är också hemskt jag målar upp det värsta. Gjorde bort mig framför vänner något så radikalt.

Jag skäms, kan knappt se mig själv i ögonen. Jag är trött, orkar inget utan sover och sover. Har ångest och fladdrar mellan är det värt kampen eller det bättre att försvinna helt.

Jag imponeras av min partner som ens kan tänka tanken att fortsätta vid min sida. Jag förbluffas över att denne fina människa kan se bortom det jag gör under alkoholpåverkan. Att det enligt honom inte bara är den person jag är. Jag vet helt ärligt inte om jag hade kunnat gjort samma sak.

Folk säger du kan ej skylla på fyllan. Jag kan inte hålla med för jag VET att jag aldrig skulle göra de saker jag gjort under alkoholpåverkan om jag vore nykter.

Jag hatar mig själv och slår på mig själv för den jag blir. Just nu kryper jag längre under täcket än någonsin och undrar när jag ska kunna se mig själv i ögonen, se på min partner och mina barn och känna mig värdig dem, våga gå ut utan att vara rädd för att de jag gjort bort mig framför ska ge mig dömande blickar. Jag är samtidigt rädd, otroligt rädd för de tankar jag får, svarta om att avsluta livet. Den "enkla" vägen för mig men som jag så väl vet inte för dem som blir kvar oavsett vilken skit jag är/har varit...

Jaha, det gick jättebra för mig i över en månads tid men igår misslyckades jag. Jag blev väldigt full, minns inte så mycket. Men jag gjorde många dumma saker som jag ångrar, jag har sån ångest. Vad ska man ta sig till?

Så bra du beskriver hur det känns med "transportsträckor" fram till att man får dricka alkohol.
Har funderat en massa på det du skriver om att du har svårt att komma dig för att göra saker. Kan det inte vara så att du har "fullt upp" med din förändring och alla nya tankar och känslor det har medfört? Kanske är det helt omöjligt att i samma veva köra 100% på jobbet etc?

Svarar även i min egen tråd :)