Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du tänker på mig, Linn. Jag förstår inte heller fullt ut varför han gör så här. Jag hoppas att jag får bra kontakt med min fackliga representant, då skulle detta kännas så mycket bättre... Kram

Hej observatör! När jag läser din tråd känns det som om jag hade kunnat vara jag som skrev den. Dina tankar är kusligt lika mina... Jag känner med dig just nu, jag är också i en svacka - kanske kan vi hjälpas åt? En dag i taget, hitta tillbaka till ett liv utan a, ett liv där vi kan gå rakryggade genom livet utan den där gnagande känslan av skam längst in. Skammen och skulden är så tunga att bära, tänk att få kasta dem all världens väg och istället känna sig stolt över sig själv. Det är mitt mål, just nu håller jag på att reda ut en massa galet i mitt liv så a hamnar lite i skymundan. Jag hoppas att du kan försöka att inte sparka på dig själv för mycket, lägg skulden och skammen åt sidan ett tag. Detta är en sjukdom och du behöver hjälp och stöttning. För att orka ta dig upp - lägg skulden åt sidan så mycket det går och tänk på den fina människa du är itan a. DU är värd bättre än så här - DU är värd att kämpa för! Stor Styrkekram

Men vilken skitstövel!! Blir så arg att din chef gör sådär. Du är redan i en utsatt situation och chefen beter sig sådär? Hoppas du verkligen får all hjälp att ordna upp det där och att du står på dig (kanske lätt att säga när man står på andra sidan) . Tänker på dig! Kram

Ja inte gick det den här gången heller att måttlighetsdricka.
Ibland har det funkat andra gånger inte.
Nu är ultimatumet ställt från min partner om jag inte lägger ner alkoholen så blir det skilsmässa. Jag har återigen förnedrat mig själv, försatt mig i situationer jag inte kan förklara. Det är dags att göra slut med alkoholen och finns ro i att jag inte kan hantera den.

Sisyfos, jag förstår inte heller hur man kan göra så mot en människa... Det värsta är att min chef är känd för att vara så empatisk och jag tyckte även det... Fram tills nu. Han är väl psykopat i botten men extra bra på att dölja det... Jag sitter nu och väntar på samtal från min fackliga representant (som har samma yrke som jag men jag känner inte honom, valde medvetet någon jag inte kände), känns jättejobbigt, svårt att sova och ångesten river genom kroppen. Det är så jobbigt att blotta sig och så svårt att få fram vad man vill ha sagt. Jag vet att jag längst in vill att han ska tro på mig, blir lätt att man bara blandar ihop allt i en röra istället för att vara saklig. Hade jag bara haft ett annat jobb innan ev rykten kommer ut hade det känts så mycket bättre. Jag är rädd för att det är kört annars... jag är rädd att jag inte kan vara saklig när jag har så mycket ångest.... Hur får man fram den här röran på ett bra sätt, på ett sätt där jag blir förstådd? Usch... Jag ville inget hellre ta ansvar för vad jag gjort... Hur kunde det bli så här?! Det värsta är att min chef ljugit inför mig om att jag har antastat flera personer på flera ställen och det ljuger han om nu och säger att jag har missförstått... Jag kan lova att man minns varje ord om man blir anklagad för något sådant...

Förstår det där med att det är svårt att säga nej... Jag har försökt bli bättre på att säga att "det måste jag tänka på, jag återkommer", istället för att säga ja direkt. Kram

Håller också på att lära mig att säga nej tack, vilket är väldigt svårt.
Två sidor av det bekräftelser och att jag vill att folk skall vara glada och nöjda.
Håller på att lära mig att första tanken behöver inte vara rätt, utan tumla ett par varv och svara sen.
Önskar dig och hunden en fin dag

Starkt jobbat mitt i allt tråkigt, ja vi kämpar på. Styrkekram

Det har jag alltid haft; svårt att säga nej till försäljare, till kompisar och till arbetsgivare. Som den gången då jag gick med på att passa en kompis hundar under mellandagarna. Han hade en kennel och skulle åka på semester, den som ursprungligen var tänkt som ersättare blev sjuk och jag ställde upp på kort varsel. Jag tycker om hundar, men att ta ansvaret för en hel kennel var jag inte riktigt rustad för. Det hela gick väl ok i alla fall, ända tills snön började falla. Det slutade med att jag satt insnöad över nyårshelgen, långt ute på vischan, utan el och utan vatten. Fast det är klart, hade jag sagt nej hade jag inte haft den här historien att berätta.

Vid ett annat tillfälle blev konsekvenserna betydligt allvarligare. Jag var i Portugal, hade sex månader nykter och kände mig tämligen tillfreds med tillvaron. Så blev jag hembjuden till en kollega, hans dotter var nygift och hade flyttat till sitt första hus. Redan där borde varningsklockorna börjat ringa men icke. God mat och, enligt värden, världens bästa vin. Dom trugade och trugade men jag stod emot, ända tills dom ställde ett fullt glas på bordet framför mig och sade att om jag ändrade mig så... Det tog mig ett halvår av drickande innan jag hittade tillbaka till nykterheten.

Nu är det resandet. Jag tog jobbet i Spanien i somras för att hjälpa till i en besvärlig situation. Så dök det här USA-jobbet upp och jag ställde upp igen. Det var ju bara en vecka... Nu är det dags igen, om ett par veckor blir det en ny vända över Atlanten. Meningen var att jag skulle sluta resa helt och rent generellt dra ner på jobbandet. Men så inträffar alla dom där "ja men, bara den här gången...". Självklart känner jag mig smickrad över att gubben fortfarande behövs, men låter jag det gå för långt så tappar jag den livsstil som jag trivs så bra med numer. Jag tror jag ska tatuera ett stort NEJ i pannan.

Ha en bra början på arbetsveckan allihop!

hit! Ja det är en jävla kamp. Vi ska lyckas!

Det har gått 41 helt nyktra dagar. Känner mig fortfarande förundrad över att jag tog beslutet att avstå helt ett tag. Och stolt. Det är för mig inte så svårt att avstå men jag saknar att dricka vin och lyssna på musik, dricka vin och prata, dricka vin och laga mat, dricka vin och dricka vin helt enkelt. Men också skönt att slippa. Nästa vecka har jag tid hos en beroendemottagning. Men jag redan att jag fått väldigt mycket hjälp av att läsa på detta forum. Den input och stöd jag hittills fått från Er är ovärderlig. TACK!

Ja, chefer är väl inte alltid de mest empatiska människorna. Ibland kanske till och med de minst empatiska människorna. Här verkar det vara så. Så tråkigt att läsa. Både du och Aeromagnus beskriver liknande situationer. Ni ska släpas till skampålen, helst offentligt förnedras. Man kan ju få en längtan att supa ner sig för mindre. Stark är du som står upp. Och du är värd all respekt! Förstår inte hur man kan göra så mot nån människa. Förstår inte motivet och inte heller att man sparkar på nån som redan ligger. Så skönt att höra att du reser dig upp och sparkar tillbaks. Lycka till imorgon.

Bra att det inte blev så många öl och kontrollerat. Smart att tänka 29 minus 1.

Tack till alla er som hållit tummarna och som gjort inlägg, det betyder så enormt mycket! Den här veckan har varit den värsta i mitt liv (och jag har haft en hel del dåliga). Man tror ju att när man väl erkänner och verkligen försöker lägga korten på bordet och ta ansvar så ska man i varje fall mötas av någon sorts välvilja... jag har mötts av exakta motsatsen och igår hade jag svåra självmordstankar, idag är jag dock starkare igen. Jag är dessutom nykter och har varit det hela tiden... Jag ska skriva ett längre inlägg sen, men min chef kallade ju till ett nytt möte redan dagen efter det första och jag sa att mentalt orkade jag inte det, då blev det dagen efter (inpressat mellan psykolog och en massa andra möten som ej gick att ändra på). Jag hade spelat upp alla scenarion i huvudet som jag kunde komma på, i vanliga fall brukar ju fantasin vara värre än verkligheten, men inte i detta fall. Jag kom in i mötet med min chef (som är läkare) och han började ganska omgående grafiskt beskriva hur jag skulle ha utfört övergrepp/antastat den andra kvinnliga chefen, smekt henne innanför kläderna, kysst henne mm mm. Jag satt som ett levande frågetecken. För det första har jag aldrig blivit sexuellt utåtagerande när jag är full, för det andra är jag säker nog på mig själv för att veta att jag inte har några latenta homosexuella tendenser. Han fortsatte sedan säga att en annan i personalen >(kvinna) fick ta mig med i en taxi och där gav jag mig på henne, hon hade "svårt att freda sig", jag delade rum med den här personen och en annan kvinna och jag fortsatte mina antastningar på båda två uppe på rummet.... Jag satt helt i chock och tänkte att detta kan inte vara sant. Jag mindes att jag hade kramat om den första personen och pussat henne på kinden, inget mer. Jag sa att jag ville prata med dem och be om ursäkt om detta nu hänt, men det gick inte i nuläget. Jag pratade även om rehabansvar men då sa chefen att med det kom ju även en anmälan om sexuella trakasserier... Jag satt bara och gapade, skulle jag ha antastat tre kvinnor på tre olika ställen (restaurang, taxi, hotellrum) och när vo pratat igenom detta innan kom det inte upp alls... den första kvinnan (chefen hade ju dessutom erbjudit mig skjuts från stationen till min bil på hemresan, ensam i hennes bil)... detta kändes som en enorm efterkonstruktion eftersom det första mötet inte gick som de trodde. De hade väl inte anat att jag skulle erkänna att jag hade missbruk och att jag skulle ta tag i allt, gå med på möten mm, när de inte kunde skrämma mig till att säga upp mig på det sättet gjorde de så här istället. Jag fick en garanti på att om jag sa upp mig så skulle det inte bli några anklagelser om sexuella trakasserier... när jag kommit ut därifrån och lugnat ner mig skickade jag sms till de andra två kollegorna som jag påstods ha antastat och bad om ursäkt, de svarade att det inte hade hänt, att jag inte gjort något mot dem, bara försökt pussa den första (det som jag minns). Här sitter min chef med en person i total kris och anklagar henne för att ha antastat tre personer... detta är bara början... jag skriver mer sen men det är som att vara i en Kafka-roman igen... eftersom de ville att jag skulle skriva på en uppsägning direkt har varje minut jag vägrat gjort att de tagit fler och fler steg och igår brast det... då ville jag inte leva längre. Som tur var fick min syster mig att ta kontakt med mitt fackförbunds jurister och jag ska prata med mitt lokala fackliga ombud imorgon, jag ska inte sitta i fler möten själv. Detta handlar om min karriär och mitt liv... det är inte det att jag inte funkar på arbetplatsen, jag har aldrig varit full där eller sjukskrivit mig, jag har jobbat häcken av mig och t o m när de var som argast och skällde på mig under resan sa de att de hade höjt mig till skyarna till alla.... jag hade även en vänrelation med min chef, därför gör det så ont. Jag var inte värd mer än så här.... de har försökt pressa till fler möten och nu skickat kryptiska sms om att de kopplat in jurister och att det ska göras någon utredning som kan påverka min anställning hos dem. Min man fick till slut tag i chefen i helgen och precis som jag trodde förnekade han att han sagt att jag förgripit mig på tre stycken, att jag hade "missförstått". Jag kan säga, att om du någonsin blir anklagad för sexuella övergrepp minns du om det handlar om att ha pussat någon och kramats lite för kärvänligt eller om det handlade om att detta sedan fortsatte i taxin och på hotellrummet och med flera inblandade.... jag kommer ju aldrig kunna bevisa detta... men det är så lågt och det är så svårt att inte straffa honom på något sätt... samtidigt är jag livrädd för hur jag ska komma helskinnad ur det här, fixa ett nytt jobb på studs innan de totalt förstör mitt rykte... jag går med en oro hela tiden eftersom jag vet att det hela tiden kommer nya saker... när han pratade med min man i helgen var det dock efter att jag talat om (sms) för honom att jag hade starka självmordstankar/planer (vi fick inte tag i honominnan dess), jag vet inte om han ringde för att han var rädd att om jag verkligen tog livet av mig så skulle vår sms-konversation finnas kvar eller om han verkligen brydde sig. To be continued... tänk, jag har inte bara sagt till mina chefer att jag har missbruksproblem, jag har ringt till facket och berättat för en jurist och nu blir det till en facklig representant imorgon... jobbigt som fan men jag tänker inte låta honom knäcka mig. Idag står jag upp igen även om jag är rädd inför morgondagen. Tack igen till er som tänkt på mig, det betyder så otroligt mycket!!!

Det har gått en tid sedan sist. Mycket drickande och smygande.... att det ska vara jävla svårt!
Nu har jag återigen slagit ut det sista i vasken och lagt ner ölen i källaren.... varit nykter sedan1/10. Drack öl sista september och kände hela kvällen att det var fel, jag ville inte, ändå fortsatte jag beställa in! Man är ju inte klok ihuvvet för att vara ärlig.
Min fru har tagit vin på kvällarna ibland men jag har tackat nej. Hon undrade lite men jag förklarade och sa att det fick vara bra på ett tag. Till saken hör att jag betedde mig riktigt illa sist vi var ute tillsammans då jag drack alldeles förmycket. Jag sa nu till min fru att jag inte klarar att dricka på ett (för mig) sunt sätt och inte mådde bra av det.... så jag behöver ett brake. Jaha, sa hon, så bra........
Hoppas jag kan klara av att hänga i.

Jag tror samma sak som du, att det delvis handlar om må bra och trivas i livet! En del dricker för att livet är en tristess och man känner sig ensam. En del för att fly livet och döva sina känslor eller sin ångest, andra använder alkoholen som sömntabletter osv.
Ja det finns tusen skäl till att dricka som leder till beroende problem!
Men sen handlar det också om att de flesta av oss känner ett välbefinnande när vi dricker alkohol. Eller hur?
Tja, "ge mig 18 bägare med vin jag älskar att vara full" Jag konstaterar att redan de gamla grekerna kunde tillverka vin med viss alkoholstyrka och att den som skrev raderna,"jag älskar att vara full" hade gått över gränsen med sitt vindrickande.

Välkommen hit! Jag tror att det var ett fantastiskt beslut du tog den där dagen och att de tog emot dig! Även om du inte var abstinent eller behövde deras fortsatta vård tror jag det blir en väldig krycka att luta sig mot när a-djävulen ska försöka lura tillbaka dig. När du inför dig själv tog det där beslutet och åkte in blir det svårare att blunda och låtsas som om allt är bra! Grattis till dina 10 dagar! Kram

Svårt det där när man är som programmerad. Kan du satsa på a-fritt? Du skriver att du prioriterar bort saker för att kunna dricka. Kan du inte bestämma dig för att göra det som står till buds? Belöningen när man låter bli kommer egentligen så snabbt. Lördag morgon är fantastisk när fredagen varit nykter.
Vet själv att jag dricker när stressen blir för stor. Kan det vara nåt sånt för dig? Vilja att varva ner snabbt?
Jag famlar ju själv runt i detta, så det är bara lite tankar jag har kring varför det periodvis blir fel för mig. Och där tror jag önskan att stänga av snabbt en stark trigger. 0

Hej Mick! Förstår att det kan vara svårt att bryta en vana. Dricker du hemma eller med kompisar på fredagar? Kan du inte planera in någon aktivitet som inte innefattar a, hänga här eller något annat som skulle hjälpa dig? Jag vet att a-djävulen samtidigt sitter och viskar i örat och INTE vill hitta en strategi... men försök överlista honom! Kram

Grattis till 2 mån och att du verkar ha hittat rätt i tillvaron, som du skriver kommer det att gå upp och ner men du verkar ha skaffat dig många skyddsnät runt dig! Välkommen hit! Kram

Men det är bara att gå vidare, ett litet snedsteg bara. Lycka till nu. Jag mår för övrigt sådär, men nykter iallafall på dag 49

Jag mår bra idag, men en lugn helg har gett mig tiden att fundera väldigt mycket.
Satte det där taket på två dagar i veckan för att minimera risken för fyllor och för att slippa riskera att dra i mig för mycket vin en veckodag och sedan sjukanmäla mig. Men jag märker att jag planerar flera veckor framöver vilka dagar jag ska dricka. Den tanken vinner helt över alternativet att inte dricka alls och det känns sjukligt att jag planerar upp min tid utefter när jag får dricka.

Är stämningen hemma bättre nu?

I know... skitjobbigt. Men jaja, det är mitt fel och ännu en påminnelse om varför jag inte ska dricka. Jag hoppas det lägger sig. Jag har också hört det där många gånger att sanningen kommer fram när man har druckit. Jag skulle vilja säga att det är rent skitsnack. Visst, ibland kan det väl finnas ett frö av sanning där men det tappar ju ofta proportionenrna till oigenkännlighet. Men nej, för det mesta skulle jag säga att det (iallafall för min del) varit mer ljug än sanning på fyllan. Jag har hittat på och sagt alla möjliga saker och nästlat in mig i lögner när jag varit påverkad. Helt i onödan!! Ibland känns det snarare som att jag blir mytoman när jag druckit.

Hur känns det för dig idag?

Vad trist och vad typiskt att då behöva konfronteras med gammal skit när det äntligen inte dyker upp ny.
Får mig att tänka på det här som folk brukar säga. Att sanningen och ens rätta jag kommer fram på fyllan. Jag köper inte det. Jag säger och gör massa saker på fyllan som jag inte ens skulle drömma om att säga nykter. Det är inga undertryckta sanningar utan oftast bara ren skit.
Hur tänker du kring den delen?

Sorry, såg inte ditt meddelande förut. Det går ok här, harvar på. Gick till aa vilket var ett bra beslut för mig tror jag.Kommer fortsätta gå. Såg att du hade firat månadsdagen. Tror dock att det är helt rätt att tänka X dagar -Y. Det blir så jobbigt om man ska börja om från dag 1, vilket man ju faktiskt inte gör.

Jag drömmer ofta om hur gott det skulle vara med en kall öl. Försöker dock klippa av den tankebanan så fort den kommer upp och det funkar ganska bra. Ger jag mig in i en diskussion med mig själv blir det bara jobbigare och det kan sluta på två sätt 1) jag dricker inte, men kommer vara grinig och sur resten av dagen för att jag inte fått den ölen kroppen börjat få vittring på. 2) att jag dricker. Den ångesten kommer inte heller göra mig på gott humör. Jag VET att om jag dricker en öl kommer den smaka gott, sen kommer jag vara seg, kämpa för att inte ta en till och troligtvis förlora och ta en till. Sen är karusellen igång :)

Önskar dig en fin söndag och bra jobbat med en månad!