Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit! Vad bra att du orkat berätta för en vän som kan hjälpa och stötta dig! Detta forum är ovärderligt, här finns hur mycket pepp och stöd som helst att få från människor som vet hur det är, som inte dömer men samtidigt kan se igenom en... Vilket man behöver ibland. Kram

Du låter så motiverad och du har klarat dig så länge utan alkohol. Det här återfallet är ett misstag du begått och du ångrar dig. Man är inte mer än människa. Misstag gör vi alla, försök att inte vara så hård mot dig själv som andra sagt.
Nu är det din nykterhet som är viktigast.

Lånar en kommentar som Muränan skrev i en annan tråd, den fick mig att förstå varför jag undanhållit hur jag mått:" Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten." Tack Muränan

Muränan, hoppas du inte misstycker men jag lånar " Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten" och klistrar in i min tråd, den var på pricken vad jag kände/har gjort.

Jag önskar dig lugn och ro i din nya lägenhet. Starkt jobbat att komma tillbaka och hålla dig nykter under en separation. Klokt att ha noll a hemma... Sänder en stor styrkekram, tänker på dig ❤️

Jag känner med dig, mår ungefär som du just nu även om jag inte klarat av det du gjort - att vara nykter i 7 år, glöm inte den bedriften! Du kan gå tillbaka till det! Det som alla andra trodde om dig var inte en lögn, en yta, en fasad. Den de känner är DU. Den du blir med a är INTE du, glöm inte det!!! Den definierar inte dig, den skadar dig och kidnappar din hjärna... Den alla känner är den du är. Jag ger dig massor av styrkekramar. ❤️

Tack för era svar...
Jag har nått ett nytt bottenmärke och just nu rasar ångesten i min kropp... Jag skriver här för stöd och hjälp, min man stöttar mig, men det är så svårt att förklara varför och hur för någon som inte har de hör problemen... Jag förstod inte heller tidigare. Vi var på en resa med jobb och 2 ggr ballade jag ur fullständigt (vilket jag skäms över så jag vill dö). Jag skriver ner allt, är helt ärlig här. Innan resan hade "rebellen" i mig börjat härja - jag köpte hem i smyg och tänkte alltid bara bli salongsberusad men eftersom jag inte kunde dricka när min man kom hem eller andra drack jah "lite" extra för att få behålla känslan. Vi vet nog alla hur bra det går. Min ångest nu slår i taket men jag försöker fortsätta min bekännelse. Det kändes som om det bara blev värre, ångesten för vad jag gjort och höll på med fick mig att fortsätta, hur konstigt det än låter. Jag fick en rastlöshet/krypande ångest i kroppen som gjorde det svårt att tänka, att få något gjort... Som var förlamande. Med lite a släppte den, inget annat kunde hjälpa då. Jag bad inte om hjälp eftersom jag ville fortsätta, samtidigt som jag inte ville. Jag drack inte varje dag, jag drack aldrig när jag jobbade, skötte jobbet perfekt och lade ner hela min själ i det, vet att jag gjorde mer än vad som eg krävs. Inombords kvävdes jag. Jag började prata med min man om att jag måste hitta "min" väg, att jag inte klarade av att vara kontrollerad hela tiden och känna mig som ett barn (sluta bete dig som ett sådant då!), vi kom överens om att jag skulle dricka vin på en tjejfest, vilket gick bra. Jag är nyss hemkommen från en jobbresa och det är under den jag hamnade i min avgrund som bara blir djupare... Vid två tillfällen blev kag redlöst berusad. Andra gången för att jag inte klarade av den förlamande ångesten som höll på att få mig atg gå under över vad jag gjort. Första gången eftersom jag nu inte hade någon som kontrollerade mig och då var det ju lugnt... Inte. Det är ett litet ställe vi jobbar på (nytt), jag har verkligen jobbat häcken av mig och utan a är jag omtänksam, ärlig, rättrådig, står upp för de svaga mm. Med a är jag knäpp. Jag hade möte med mina två chefer igår (vi jobbar inom vården så de borde ju känna till missbruk), för första gången gjorde jag det som jag inte klarat förr... Jag sa att jag har ett missbruksproblem som var svårare än jag trott, att jag var fruktansvärt ledsen för vad som hänt och om jag kunde skulle jag göra det ogjort. Jag sa att det enda jag kan göra är att ändra här och nu samt framtiden. Jag har bestämt mig för att inte dricka a alls, jag har tid hos psykolog imorgon. Jag trodde att när jag tillslut erkände skulle jag få hjälp i någon form. Det var som om de inte trodde på mig, som om mitt beteende där var vem jag var. Jag försökte säga att detta är ju en sjukdom, det ör inte vem jag är (de jag pratade med är läkare och sköterska). Jag frågade om de hade några invändningar om mitt jobb och de är ju väldigt positiva till det och har höjt mig tull skyarna, jag har aldrig varit full på jobb. De sa bara att allt förtroende för hela mig var borta och det funkar inte på en liten arbetsplats. Jag erbjöd mig att betala för PETh med jämna mellanrum så de ser att jag inte dricker, utan a är jag extremt lojal och någon att lita på. Jag fick inget svar, bara att de ville hjälpa mig, "men"... Och sen kom en andra sats som omintetgjorde "hjälpen". Jag bara grät. När jag tillslut erkände mitt a problem blev jag inte trodd, de trodde att jag var "frisk" och valde att göra så här.. Och det är klart, en sådan människa kan man inte lita på, det förstår jag också. Jag hade verkligen laddat... Och att sedan inte bli trodd... Nu sitter jag hemma med en ångest som går i vågor, jag inser att jag måste hotta ett nytt jobb men jag trivdes så bra innan men likaväl som jag svek dem svek de mig när jag behövde hjälp. Jag betalar själv 1000 kr i timmen för psykologen. Jag fattar att de är arga och med all rätt, men om en anorektiker hade varit med på resan och kräkts efter maten fastän hon sagt att hon inte skulle, hade de då sagt samma sak? Jag är sjuk och jag erkänner till slut fullt ut. Jag kan inte dricka. Punkt slut. Inte lite, inte ibland.., för gränserna kommer flyttas fram. Kram till alla där ute från en stor ångestklump

och välkommen hit.

Jag har varit i en liknande situation som dig. Efter 16 års nykterhet började jag dricka igen. Hade någon falsk förhoppning om att jag skulle klara att dricka måttligt. Det fungerade bara ett tag, sedan blev det svårare fyllor med ångest och skamkänslor.

Mitt råd är att du redan nu bryter med alkoholen igen. Använd de verktyg du använde förra gången. Den styrkan du uppbådade då, kan du hitta igen. Och som Muränan skriver, använd dessutom detta forum, AA, ja all hjälp som finns, som du kan komma på.

Du kan komma tillbaka till ett nyktert och fungerande liv. Du har gjort det tidigare, och kan göra det igen. Du kan om du vill!

Styrkekramar

Idag är det 3 veckor och 3 dagar sen jag drack något och jag är både förvånad och förundrad över mig själv att jag kommit hit där jag är idag det trodde jag aldrig. "Man är modigare än man tror, starkare än man vet, och smartare än man förstår"

Din snabba kommentar stärker, värmer! Vi hörs! / Dion.

Många tänkvärda frågor som jag ska fundera på.
När jag slutade 2009 så nådde jag nog min botten och min drivkraft var mitt barn. Hade det fortsatt så hade jag nog förlorat honom och det var det som fick mig att vakna upp. Nu vet jag att om detta fortsätter så kommer min man lämna mig och ta barnen med sig vilket jag förstår (han kom in i bilden när jag hade varit nykter i två år ungefär).
Med den vetskapen drack jag ändå! Det är ju viktigt att jag vill vara nykter för min egen skull också. Jag skulle må så mycket bättre och även min familj.
Min man känner sig väldigt ensam i detta och har behov av att prata med någon. Han är inte intresserad av någon anhöriggrupp utan pratar hellre med t ex en vän som han litar på.
Tänker mycket på vad det är som saknas och vilket tomrum jag behöver fylla med alkohol. Är det tristess? Nåt måste hända? Är jag beroende av att något i mig hela tiden måste lagas/fixas?
Jag kan inte dricka mer! Jag vill inte! Orkar inte! Vet att jag inte får fastna i skamkänslor och självömkan. Måste ta mig samman! Det är svårt när jag ser i min mans ögon hur sårad och ledsen han är. Hur ledsen han är pga MIG! Han litar såklart inte på ett enda ord jag säger just nu. Hur ska han kunna göra det? Det kommer ta tid och jag måste visa i handling inte i ord.
Jag kan inte ens komma fram till vad som gjorde att jag tog det första glaset. Jag tänkte inte, jag bara följde impulsen. Tror inte ens att jag tvekade.
Ska jag berätta för de runt omkring? Min mamma vet och snart vet nog min svärmor också för min man behöver ha henne som stöd. Barnen? Kollegor? Känns som jag svikit alla. Allt det de trodde om mig är bara en lögn, en yta, en fasad. Känner mig som en bluff! Se där! Nu fastnar jag i skam och självömkan igen!

Krokusen, ja en dag i taget, vill bara inte att resten av mitt liv ska bli en kamp mot denna skit. Men det kommer det säkert att vara, gäller bara att försöka fokusera på de bra sakerna i livet. Forumet är en bra stöttning och såg att du startat en egen tråd, det är bra! Och är glad att jag även kommit tillbaka och verkligen försöka stanna denna gång också.

Ha en bra dag!

God morgon,

Funderar lite. Var det kanske så att du tänkte att du skulle "lösa alkoholen" själv först och sedan satsa mer på förhållandet? Låter lite så när man läser. Det kanske funkar. Men det kanske också blir onödigt tufft för dig, om det var så? Det är väl aldrig roligt att komma dragandes med problem i början av ett förhållande, men nu verkar ni ju ha varit tillsammans ett tag? Om du förklarar läget, så kanske hon kan vara ett stöd för dig och du slipper hamna i svåra situationer?

Jag märker att jag slappnade av på ett helt annat sätt när jag klargjorde för min man att jag verkligen INTE klarar av att dricka. Det var i somras när vi kom hem från vår resa och då jag hade passat på och dricka. Väl hemma igen hade jag ett sådant gräsligt sug och jag gick och dividerade med mig själv om hur jag skulle göra. Fortsatt nykterhet eller fortsätta dricka. Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten. Klart jag kan dricka nu också om jag vill. Men det har hjälpt i alla fall mig att uttalat säga att jag inte klarar av det här. Men det är ju jag det. :-)

Kram på dig

Varmt välkommen hit! Så fint att du hittat hit, även om det inte är någon rolig anledning. Vad stark du är som har varit nykter så många år! Vilket jobb du har gjort!

Försök att slänga skam och skuldkänslor åt h-vete. Det är lättare sagt än gjort, men det kommer inte hjälpa dig. Alkoholen är en galet beroendeframkallande drog som förändrar våra hjärnor. Det är skrämmande att så många faller in i gamla mönster igen, trots att det gått så många år. I min tråd har jag klippt in en text ganska nyligen från Lena Nymans tråd. Den handlar just om att hamna på ruta 1 igen och varför det inte hjälper att hålla upp lång tid, man är fortfarande en missbrukare av alkohol. Den är tänkvärd och bra.

Fortsätt gärna skriva här och ta gärna hjälp av AA, om du tyckte att det hjälpte dig förut. Hur gjorde du för att sluta 2009? Och framför allt, hur gjorde du för att hålla dig nykter så länge? Vad motiverade dig? Kanske kan du reflektera kring vad det var som fick dig att börja igen? Hände det något? Eller vad tror du var den utlösande faktorn? Inte för att du ska slå på dig själv, utan för att du ska lära dig något av det hela och kunna vara uppmärksam på signalerna längre fram.

Jag skickar styrka till dig och hoppas att du kommer ha användning av de verktyg och allt du lärt dig under de här åren, så att det går så smidigt som möjligt att sluta igen.

Vad bra det går för dig! Så roligt att det känns bra också!

Hoppas det går bra med firandet. Ha gärna en plan i beredskap, så du inte överraskas av eventuella tankar eller sug.

Kram på dig

Men vad duktig du är, känns i raderna att du är stark oxå. Det funkar säkert att gå ut med vänner, men bestäm innan hur du ska gå tillväga. Lycka till

Förstår att du reagera med att korka upp den där flaskan. Du uppfyllde alla kriterier HALT!! Jag fick det här rådet av beroende centrum.
H=Hungrig
A=Arg
L= Ledsen,lonley
T=Trött
Dom här stödbenen har hjälp mig de senaste dygnen, kanske kan det vara dig eller någon annan till hjälp oxå?? Har du pratat med din man om att du inte vill dricka och varför han handlade hem det där vinet?? Nu kan du bara komma i gen och lite snedsteg på vägen är är inget konstigt bara mänskligt!! All pepp till dig!!

Och det känns skönt. Det ger mig något att titta tillbaks på, ger mig något att jämföra med. Sen om någon läser spelar nog egentligen mindre roll.
Frukosten är iallafall intagen. Börjar så smått klarna till i huvudet. Ångesten är där hela tiden förvisso, men är hanterbar.
Igår bestämde jag och gubben lite inför helgen. På lördag blir det auktion. Vi får åka vid 8 för att hinna till visningen. Bra!!! Gillar dessutom auktioner och har jag tur får jag med mig den där cykeln hem som jag länge velat ha. På söndag blir det en tur till storstaden, ska köpa lite nya saker till hemmet, sånt vi förlorade i branden. Kul!
På tal om min gubbe, han har ju druckit lika mycket som jag och har nu låtit bli ett par dagar. Så trött han är stackarn! Känner igen det där sen förra gången jag slutade. Är tacksam att jag denna gång är relativt pigg i kroppen. Nu är det mest ångesten jag dras med.
Om en timme ska jag ner till jobbet en snabbis och från imorgon kör jag ett heltidsvik på en och en halv vecka. Bra det också!
Ikväll ska jag hämta nytt hö till hästarna. Har lite funderingar på att bygga en höhäck så dom inte trampar ner allt. Ett lagom projekt att klura på. Gäller bara att det inte blir ett för stort projekt, har en förmåga att gå all in även där, inte bara med alkoholen. Märkligt.
Nog från mig. Ta hand om er!!!

Måste bara säga att du skriver så otroligt inspirerande! Blir dessutom alldeles lugn när jag läser din tråd.
Är på dag tre som nykter efter ett två månaders intensivt återfall. Du ger mig hopp. Tack!

Dag 59-1 tisdag och tänker mest på allt det nya som kommer.Och komma ihåg varför jag ska leva ett liv utan alkohol. Känns som tiden rusar iväg just nu. Och om jag varje dag lever framtiden nu så lever jag som jag lär. Skapa bra vanor.

nyligen. Inte från drickande, han är aktiv nykterist, utan från internet. Jag har alltid försökt inpränta i mina barn att dom kan vara genetiskt disponerade för att utveckla ett eller annat beroende, och han har tagit mig på orden. Han tyckte att det blev för mycket Facebook, Twitter och annat virtuellt umgänge, så han bestämde sig för att se om han kunde vara utan. Och det gick bra men inte helt friktionsfritt, jag talade med honom under den där veckan och vad han beskrev skulle jag nog beteckna som sug.

Min yngsta son älskar fart, men när han fick sitt nuvarande jobb ville styrelsen att han skulle sluta köra motorcykel, det var för farligt tyckte dom. Så han sålde hojen och nu kan han inte ens se tävlingar på tv, han får sådana förskräckliga sug säger han. Det får mig att fundera lite över det här med beroendet. Jag har en bekant som hade en ganska lång period för några år sedan då han drack en hel del, nästan på min nivå. Men så tyckte han att det blev för mycket och slutade i en månad. Jag frågade hur han klarade ångesten och han såg bara undrande ut; vilken ångest? Kan det vara så, att vi som har en beroendepersonlighet inte bara har lätt att hamna i ett missbruk, vi har också mycket svårare att ta oss ur?

Första frostnatten idag. Jag såg det redan när jag kom ut på balkongen, frosten på bilrutorna, gräsets ljusare färg, så jag började leta efter en mössa. Jag har bara en, och den lade jag undan i våras, någonstans. Där ligger den än, varhelst det nu är. Det blev kallt om öronen men jag hittade i alla fall ett par handskar.
Min hund är en sådan där fluffig sak, massor med päls men en spinkig krake någonstans där innanför. Igår kväll gick han ut och lade sig på balkongen och ville inte komma in igen. Det var som när solen börjar värma så där härligt på våren och man sätter sig mot en husvägg och bara njuter. Fast tvärtom.

Ha en skön dag allihop!

Hej Allva! Vad roligt att det går bra för dej och att du verkar mår bra. Det har inte blivit av att jag börjat på en egen tråd, men är inne och läser din och andras, då och då. I somras gick det sådär, för min del men har iaf lyckats minska mitt drickande om jag jämför med tidigare. Har dock inte lyckats vara helt alkoholfri mer än 10 dagar, som längst. Jag skriver upp, i egen dagbok hur mycket jag dricker och hur jag mår dagen efter etc. Försöker ha kontroll men jag tror att det blir en lång process för mej. Jag försöker ha självinsikt, men det känns som att det tar lång tid att ändra gamla ovanor (och beroende). Men jag är envis.och vill ju ha ett liv som är mer hälsosamt och meningsfullt. Försöker planera att vara mer aktiv socialt, jogga, simma eller annat på min fritid, som kräver att jag inte är bakis.. Jag har t om tagit upp ett gammalt intresse igen: rider på ridskola 1ggr/veckan Det är jätteroligt men dyrt, men det kostar ju mycket att dricka vin också.. ;)
Det gäller att inte ge upp, ej heller luta sej tillbaks och släppa taget, som du skrev. Ha de gott!

Det är bättre att vara på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja;)

23 härligt vita dagar:)

Är det sant Nike:) ja det känns skönt å veta att man inte är ensam att kämpa och det är det som ger en styrka att fortsätta kampen:)