Senaste kommentarerna i forumet

Ända sedan jag var på kurs med hunden ute på vischan har jag undrat om jag verkligen vill bo i lägenhet. Hyran är väldigt hög, och eftersom jag ska gå i pension så småningom behöver jag se över min ekonomi. (Här hade jag gärna blivit lite bittert politisk angående pensionssystemet men det är nog fel forum för det). Jag trivdes verkligen med att sätta mig utomhus med mitt morgonkaffe och titta på när rådjuren, hararna och fåglarna börjar sin dag. Det var härligt att vandra rakt ut i skogen, ut i riktig natur som omväxling till parkernas friserade verklighet.

Eftersom jag mest jobbar hemifrån kan jag bosätta mig i stort sett varsomhelst, och letar jag upp ett hus i någon avfolkningsort så blir det billigt. Jag har haft hus förut, så jag vet hur mycket jobb det är, inget som passar min lata läggning direkt men det kan jag nog leva med. Min största oro är att jag förlorar mitt skyddsnät. Om jag tar ett återfall idag kommer mina vänner så småningom att märka det, och då kommer dom hem hit och konfronterar mig. Vilket är bra, samtidigt måste jag ju själv hålla mig nykter, för min egen skull, det är både egoistiskt och orättvist att lägga den bördan på någon annan. Det kan vara en trygghet att ha bolaget på långt avstånd, men om jag tar ett återfall och måste åka några mil för att handla så lär jag ladda upp ett förråd som en finlandsfärja skulle vara stolt över. Kräver nog en del eftertanke det här.

När hunden tycker att jag suttit för länge vid datorn kommer han in med bollen i munnen och lockar till lek. När vi så går ut så vill han inte att jag ska kasta, jag ska bara stå och titta på när han leker. Han älskar att gå runt och studsa med bollen, men försöker jag vara med så går han undan. Han är lite knäpp, min hund.

Ha en bra dag!

Härligt!! Bra jobbat. Skönt att det inte var något allvarligt. Jag är inne på dag 10 idag:)

Fint att se dig här, du är en av dem jag minns från min första tid på forum. Inte roligt med ångesten dock.... Hoppas den ger med sig och att du hittar ett livsmönster där du är fri från den. Allt gott / mt

Är även snusare och trycker in ca 1 dosa om dagen. Har slutat flera gånger, men alltid drattat dit igen (oftast i samband med a-intag....)
Vill bara bli fri från alla äckliga beroendevanor....

Nån som slutat dricka och snusa i samma veva? Funkar eller inte? Vad kan jag vänta mig?

Kanske en lite för rak fråga, men jag skriver den i all välmening. Om du riskerar att känna som du gör just nu, vad är det som gör att du inte har som mål, att inte dricka mer? Jag menar, varför vill du inte låta bli att dricka helt?
Jag har inte läst din tråd, så du kanske har svarat på det redan, jag ber om ursäkt i så fall ? Du behöver inte svara, men tänk på det i alla fall. Ångest är det allra värsta som finns, jag vet, tro mig! Men den går över, ta en supervarm dusch. Det lindrar ett tag. Stor kram och det blir bättre!

Jag hade samma funderingar. Jag begrep inte, hur jag helt plötsligt kunde stå utanför Systembolaget med en bib, när jag för en timme sedan helt stenhårt var övertygad att jag aldrig mer skulle dricka. Mycket märkligt, minst sagt!
Jag fick det förklarat för mig, under min behandling. Hjärnan är indelad i 3 "lager". Den innersta, reptilhjärnan, styr hunger, törst, sex, sömn. Helt enkelt våra basala behov. Nästa nivå är den känslomässiga delen. Glädje, sorg, osv. Den tredje är den mänskliga moralen, vår mänskligaste del.
Alkoholen stimulerar reptilhjärnan. Den "lurar" hjärnan att tro att alkohol är ett av våra basala behov. I alla fall för oss som är beroende. Därför är det så obegripligt.
Vilken känsla som helst, kan trigga alkoholsug. Samtidigt kan man lära sig att se sitt mönster. Efter varje återfall är det en mycket bra idé att reflektera över tankar, känslor och förhoppningsvis se ett mönster.
För min del var det helt avgörande att gå en behandling, för att få hjälp att se mönstren och att ta itu med alla känslor och beteenden som ledde till att jag stod där med biben, gång på gång, fastän jag verkligen hatade vad den gjorde med mig.
Jag säger inte att det jag skriver är dem enda sanningen, men för mig blev det lite mer begripligt.

Jag orkar snart inte försöka längre men ställer ändå frågan, hur gör ni när suget tar över och inga argument biter och det känns som om jag inte vill sluta dricka fastän det är det jag önskar mest av allt i mitt liv. Och har gjort det länge, länge. Men är det hjärnan som luras eller vill jag egentligen inte sluta? Jag kämpar ju inte ens emot när den första lilla tanken på vin föds någonstans långt inne i hjärnan. Då vet jag redan att jag kommer att dricka idag och när väl den där känslan, tanken är född då blir jag helt radarstyrd. När jag åker in till stan för att handla eller göra något ärende så känns det ofta som om det egentligen, omedvetet eller kanske medvetet på något sätt, är en förevändning för att gå på systemet.

Hur har ni som känner igen er gjort när suget kommer och ni inte ens har känt någon kamplust? Jag vet att om jag äter mig mätt så blir jag inte lika sugen eftersom jag nästan alltid dricker på fastande mage. Många gånger låter jag bli att äta för att BLI sugen....hur sjukt låter inte det? Jag vet inte hur jag ska kunna sluta när det känns som att jag inte vill sluta när suget kommer. Är det vanligt att man känner så?

Fint om den nu har vuxit till sig, självkänslan menar jag...
Din historia lämnade ett starkt intryck hos mig. Skrev själv i
en annan tråd innan, och kapade min egen tråd med nytt alias
Tror jag förstår hyfsat vad du menar, för egen del kom nog en del upp
efter en tid I nykterhet. Det är bara att traska vidare och njuta av det som är
livet ;-) Stor kram

//PP

Du är ändå inne i en aktiv process och VILL sluta med ah. Sen att det är svårt och att du inte klarat allt på en gång är mänskligt, speciellt när man är beroende som vi. Fortsätt med att kämpa dig ur drickandet och var din egen bästa vän, var snäll mot dig själv men ändå stark!

Idag hände en olycka med ett av barnen, inget allvarligt men jag var sååå tacksam att jag inte var bakis eller ännu värre berusad, utan kunde köra till akuten med klart sinne.
Valet är ju så enkelt egentligen...har inte kännt nåt sug och mår jättebra. Lite sömnstörningar men det kan lika gärna bero på stress.
Skönt att skriva av sig lite.
Imorgon, ännu en dag!

Mår så fruktansvärt dåligt o är jätterädd för att jag druckit mig till skador. Googlar på symtom och fasar över vad jag gör mot mig själv o mina nära.
Fick ett telefonnummer att ringa från dottern som inser att jag behöver hjälp. Bor i en liten stad där alla vet allt om alla. VC har jag slutat gå till då sekretess typ inte gäller där. Är lite "halvoffentig" och igenkänd av många som person o vill inte skylta med mina alkoholproblem. Men dottern kom på en bra lösning om en person att höra av sig till. Kommer även ringa Alkohollinjen imorgon, tänker jag behöver stöd från flera håll. Dottern har även tömt hemmet på all alkohol nu, hon hittade champagne i ett skåp som nu är bortplockad även om det är en dryck jag är helt trygg att ha hemma. Skäms att hon tar sånt ansvar men det är hennes sätt att sätta stopp för mig så jag tar emot hennes stöd.
Nu ska jag sova o vakna upp till en nykter morgondag.

Länge sedan vi hördes. Jag har haft och har ett helvete med min rygg. Fruktansvärda smärtor som inte vill ge med sig. Jag har efter mycket om och en fått tagit en vanlig röntgen som visat alldeles för lite utrymme mellan ett par kotor. Är remitterad till magnetröntgen i oktober. Stundtals har jag inte stått ut med smärtan som plågar mig nästan dygnet runt. Från i början av juli har jag druckit alkohol på kvällarna för att stå ut. Inga mängder som fått några konsekvenser men ändå har jag förbannat mig själv att jag inte kan stå emot.

Jag har tränat varje dag, i enlighet med sjukgymnast, dvs lite cykling och stretching men inget hjälper ännu så länge. Försöker dock att inte falla in i destruktiva mönster. Nu är mitt mål att hålla ut till nästa röntgenbesked och veta vad jag kan göra själv för att möjligen förbättra min livssituation. Ständiga plågor är ett helvete.......................
Sköt om er /Tjalle

Jag har 2 saker framför mig som skrämmer mig i olika grad. Nästa helg skall jag få besök från en väninna. Vi har aldrig träffats tidigare, men vi har varit vänner på Facebook i 5 år. Hon har samma problem som jag. Jag har idag talat om för henne att jag INTE kommer att dricka när hon kommer hit. Jag kommer att ta Antabus. Jag är van vid att titta på när andra dricker, så det är inte så farligt, för hon vill inte vara utan alkohol en hel helg. Nu när jag har annonserat att jag inte skall dricka så är det lättare för mig att följa. Det andra, mycket värre, är att om 3 veckor åker jag till Grekland. Ensam. Jag litar inte på mig själv och vet inte hur det kommer att gå. Men jag skall försöka. En dag i taget. Någon annan skrev: Idag väljer jag att vara nykter. Det är en devis jag kommer att anamma.

IDAG HAR JAG VALT ATT VARA NYKTER. Jag tänker välja det imorgon också.

Också ett stort grattis till ditt första dygn! Den tiden är lika värdefull som mina 3 dagar.

Du är inte ensam i att känna dig rädd, jag är det också.

Men det är läskigare att tänka på hur min kropp skulle må , både på insidan o utsidan om jag inte skapar en sund relation till A..

Vi ÄR MODIGA som vågar ta tag i våran situation , det är ju det svåra , att faktiskt göra det.

Vi är vinnare varje gång och varje dag vi inte väljer att dricka. Alla dem gångerna räknas i våran process frammåt. Och alla goda val vi gör , kan inget ta ifrån oss.

Jag och min sambo har även vi riktigt flitigt hållt oss i närheten utav boxarna.
Vi har nu bestämt oss båda två för en förändring, min sambo är möjligtvis mer driven till ett helt nyktert liv (mer el mindre , hans önskan är att kunna dricka tex på ett bröllop o liknande)

Själv är jag livrädd för att tänka så långsiktigt , tänker helre Idag är jag nykter , den här veckan är jag nykter.

Känner igen mig i depressions problematiken o det är ju så illa att försöka lösa den med alkohol.. det är bra att du valt att vara ärlig både med dig själv och läkare nu, det är också ett av dem första stegen till att på riktigt kunna börja läka.

Jag känner liksom du någon form av förhandlingsförlamning men samtidigt kanske det är kropp o sinne som försöker finna balans i att inte bli matad med gift. Jag har tvingat mig själv till träning endå för att hålla mitt fokus på att vara nykter.

Hitta något som blir viktigare en alkoholen.

en dag i taget

.... till dag 3. Själv passerar jag snart första dygnet. Känner mig rädd och modig samtidigt. Nu kör vi!

I natt har det varit en sådan där riktig värsta skit natt.. drömt otäcka drömmar o vaknat med cirka 1 timmes intervaller. Och från kl 04.30 kunde jag inte somna om.

Dagen på jobbet har gått ok med tanke på förutsättningarna, och jag är fortfarande nykter ,dag 3.

Jag har satt som första mål att klara den här veckan o helgen. Känns bra.

Men redan inför nästa helg viskades det om sen sommar fest... på en gång gör sig "ett glas" rött sig påmind.
Jag vet inte als hur jag kommer välja där och då men jag borde inte tänka på då utan på NU och vilka val jag gör nu.
Det är svårt att komma på en ursäkt till att ev stanna hemma då det skulle uppfattas som underligt i sammanhanget det gäller.

Har precis sprungit 1 mil o är trygg i mitt val idag, träning är ett stort måste för min del för att klara av det här.
Försöker göra träningen till viktigare en alkoholen.

Imorgon har jag lagt mitt schema så att jag hinner med ett morgon pass också, var längesen en dag började lite senare med jobb pga en sund anledning..
Innan har det varit bakfylla o ekande tomma ögon som ungefär sett ut som en alkoholist bekännelse till alla som skulle se mig i ansiktet.

I nyktert tillstånd så blir jag ju mer medveten om hur mycket tid det handlar om, och hur många dagar jag svept in mig under det dova i min alkohol bubbla.mitt i det så blir det mer en vana o en sak man fängslas i , man ser det inte als ..

Jag såg med många känslor mot systembolaget jag alltid kör förbi på hemvägen idag, glad för att jag inte valde att svänga in idag heller.

Samtidigt tänkte tillbaka på att det var skönt när man inte insåg sitt problem , när man inte HADE ett problem att tvingat ta itu med

Såklart är det bara nonsens , insikten nu är ju det som kan rädda mig

Nu har jag läst nästan hela tråden, hoppade lite, men läst i alla fall 80 %. Dina inlägg ger mig hopp. Jag SKALL klara detta. Du inspirerar mig. Till skillnad från dig lever jag inte tillsammans med någon. Och till skillnad från dig har jag, sedan jag fick problem, bara druckit i smyg, när jag varit själv. Sedan ett par år tillbaka dricker jag alltid mineralvatten när jag träffar familjen, för att sen smygdricka. Jag har sårat min familj så många gånger. Jag vill inte detta längre. Att det har gått så bra för dig trots att du har din mans drickande så nära, ger mig hopp.

En stor kram till dig och alla andra som kämpar.

Finns det någon sjukdom som är så föraktad och förhånad som denna "skylldigsjälvsjuka"?
Man undrar. Om man drabbas är man en usel svikare som borde skys som pesten enligt vissa. Ja, pesten är väl kanske värre.
Dystert nu.

Ångest och skam har kantat denna dag. Känner mig så dum, så falsk, vek och oduglig. Men mest rädd.
Ska ringa Alkohollinjen imorgon, har jobbat hela denna dag och hemma är det tömt på alkohol nu!
Har en fantastisk man och finaste ungarna. Varför gör jag detta mot dem o mig själv?
Någonstans viskar en liten röst - nog nu! Detta var sista gången jag försökte ljuga för min man. Han säger stt det är bättre att jag säger till när jag vill dricka än göra det bakom hans rygg. Han ser mig som alkoholist o han ser detta som en sjukdom jag har. Han älskar mig trots allt o det är mer än jag förtjänar o det får mig att skämmas ännu mer..
Tack flr allas stöd!!!

Att dricka normalt är också mitt mål. Jag har dock fått för mig att jag måste kunna vara nykter några veckor först. Jag funderade på det i solstolen idag. Om man, som jag, inte kan vara utan alkohol i mer än två-tre dagar innan tankarna börjar vandra till vilket vin som skulle smaka bäst då är det rätt illa. Jag vill kunna dricka ett-två glas gott vin en kväll. Jag vill kunna dricka en god drink till efterrätt och känna den första avslappningen alkoholen ger vara nöjd med det. Det finns förhoppningsvis många vägar dit och jag följer dig med intresse. Jag tycker att det är intressant att rekomendationen kring vad som är och inte är riskbruk äntligen är uppe på agendan.

För välkomnandet och kloka ord.
Förhoppningsvis kommer jag att märka skillnad. Ska utvärdera efter en vit månad tänkte jag. Borde funka.
Är väldigt loj och handlingsförlamad just nu, men hoppas att det ska komma nån slags energi till att börja göra saker igen. Saker som ger energi istället för att ta...
En dag i taget..

Tack för att du läste. Det värmer. Jag har idag bestämt mig för att jag skall ta Antabus på mornarna. Att jag får ont i magen i 4 h får jag helt enkelt ta. Får se hur länge det funkar, men jag skall i alla fall försöka. Jag skall också försöka skriva lite i denna tråd varje dag. Sen om någon läser eller ej, det får bli som det blir.

Jag minns att när jag skrev mitt första inlägg i augusti 2014 så var det bara några veckor kvar till jag skulle på en veckas semester i Grekland. Nu är det precis samma sak. Samma ställe. Rädd för hur det skall gå. Jag har inte flugit utan alkohol i kroppen på många år. Inte så att jag har varit full, bara lite "tipsy". Rädd för att flyga. Å vad jag önskar att jag hade ett normalt förhållande till alkohol. Men det går nog aldrig mer :(

Välkommen igen, det finns nog inga genvägar direkt, ta ett djupt andetag och kör. Vi är många som följs åt på vägen.stöttar och peppar.

Det finns nog några som klarar det. Jag är inte en av dem. Jag gör bara mig själv och andra besvikna när jag ibland inte har ett stopp. Vill inte hamna där igen. Är inte beredd att betala priset.
Bara man själv verkligen vill så går det. En dag i taget!