Senaste kommentarerna i forumet

Lyssna på boken ”Skål ta mig fan”, där pratar han mycket om svårigheten att ta till sig ordet alkis, och han myntar istället uttrycket problemdrickare. Mycket igenkänning i den boken!

Kram 🐘

Förlåt att mitt inlägg i din tråd blev lite för mycket ”jag” .
Jag tyckte så synd om Dig när du var så ledsen. Hoppas att du ändå känner dig lite ”renad” efter att ha fått ur dig känslorna istället för att bedöva dem. Att pausa ett tag från de som suger energi är inte helt fel.
Jag tycker du är en kämpe och du har väldig många bra analyserande tankar som är intressant att läsa!
Kram💕

Mycket intressant tråd .
Syskon, vad är det som gör att man är så sårbar när det gäller syskon, vad är det som gör att de kan riva upp så mycket känslor i ens kropp, som ingen annan skulle lyckats med?
Jag har två syskon varav jag har tagit avstånd ifrån den äldsta, mest dominanta. Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att ha hennes godkännande. Hennes ord var lag.Tyckte man olika blev man utfrusen.
Det svåra är ju att det var ju mycket kärlek också, men en villkorad sådan. Sen fick jag för mig att det inte var mig utan min övriga familj som var det intressanta, inte jag. Detta bevisades fler än vid ett tillfälle och gjorde mig oerhört sårad. Men jag har klippt av navelsträngen nu. Det är befriande och jag förvånar mig över att inte sakna den väldigt täta kontakten, vi tidigare hade, alls.
Alkoholist. Ordet skrämmer mig mycket och jag har just i min egen tråd beskrivit hur svårt jag har att ta till mig den titeln. Kanske får jag en dag kapitulera men jag har inte gjort det ännu. Att jag har problem med att hantera denna drog är jag helt med, men alkoholist, nej, vägrar.
Att tycka parkbänks alkoholister är äckliga. Ja, det är väl mest den bristande hygienen som jag ibland tycker är äckligt. Att någon luktar kiss eller riktigt mycket gammal alkohol. Det är ju väldigt äckligt. Hur mycket krävs för att huden skall lukta alkohol?
Samtidigt som det är äckligt, fylls jag av en ömhet och ett stort vemod över dessa trasiga livsöden. Hur mycket sorg och känslor har de inte medicinerat bort. En gång var de små barn, vad hände på vägen? Så sorgligt. 😔

Jag tror mycket på det här som @Sisofys skrev ovan ” Det blir många gånger jag får välja bort för att längtan efter att dricka finns där - längtan efter att snabbt komma ner i varv. Många gånger väljer jag också bort för att det verkligen inte tillför nåt med vin och för att man blir seg. Jag behövde verkligen börja se de där mönstren hos mig själv annars återupptog jag medicineringen gång på gång.”
Det där är en text som jag verkligen kan relatera till. Som tål att analyserar noggrant. För varje känsla som kommer som gör att man vill dricka. Där är nog hemligheten tror jag,

Ja, även om jag också har svårt att identifiera mig själv som en alkoholist så har ju de här erfarenheterna gjort mig mer förstående för beroendets krafter. Någon med lite mer otur. Jag är också både ödmjuk och tacksam för att jag inte fastnat, för att jag inte har valt alkoholen före annat. Ingen vid sina sinnens fulla bruk väljer alkohol först. Det är så oerhört sorgligt att se dem och vetskapen om att jag bara haft lite mer tur får mig att låta bli att titta bort som jag tidigare gjorde.

@Se klart Lite så tänker jag om psykisk ohälsa också. I våras när jag var som allra mest deprimerad tänkte jag flera gånger ”shit, jag är en obetald hyresräkning från att bli utslängd på gatan”. Jättemånga med både psykisk ohälsa eller missbruk, eller en kombo av båda, blir just vräkta och då kan det gå väldigt snabbt åt he…. 😢

Kram 🐘

Hej
Jag måste flika in en fundering och det är detta med ”äcklig alkoholist” som berör mig illa. Det är väl såna som du och jag- men med lite mer otur och lite sämre förutsättningar.
För mig (som ofta tänker att jag backade från stupet) är alkoholismen väldigt demokratisk- oavsett om du är packad på en parkbänk eller en gustaviansk soffa.
Alkoholberoendet är dessutom progressivt- ofta dödligt. Jag känner sorg och bedrövad att passera människor utan tänder som står utanför Systembolaget. Nästan ingenting gör mig mer ledsen. Sånt slöseri med människoliv.
Linjen är tunn mellan oss/ det är en millimeter, en genetisk fördel. Något vi sällan rår över.
Det enda som går att vara säker på är att vi, de flesta av oss här, haft någon tur i lotteriet- som gjort att vi kunnat hejda ett rusande tåg, i tid. För detta är jag tacksam varje dag, och har inga svårigheter alls med att se likheterna mellan mig och den trasiga kvinnan som dricker Los Gredos i parken.
Kram!

@Majaela Grattis till 4 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Nu har du det tuffaste bakom dig. Nu gäller det dock att se upp med att alkoholdjävulen börjar viska ”det var nog inte så farligt, du är nog inte alkis, ett glas kan du nog ta…” Då gäller det att ryta ”NEJ, minns du…” Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset.

Kram 🐘

@Berra Beklagar sorgen ❤️ Det måste kännas supertufft när man kommer upp i den åldern att folk omkring en faktiskt dör. Personer som nästan är i samma ålder.

Vi hade ett rejält skov med begravningar för några år sedan då min pappa, min farmor, min morfar, min mormor och min pappas bror dog inom loppet av ett år. Sen har det varit rätt så lugnt. Jag gillar begravningar med mottagning efteråt. Alla samlas och minns den döda, sörjer ihop, pratar minnen, kan till och med skratta lite ihop i bästa fall. Livet går vidare. För oss som har ynnesten att leva.

Kram 🐘

@Ensam1984 Välkommen tillbaka! Någon gång är den sista. Själv siktar jag nu på 3 år som nykter i februari nästa år. Mäktigt lång tid 🙏🏻

Kram 🐘

Så ligger jag här. Klockan är 05.02 och jag har återigen kommit fram till att jag måste ta bort, begränsa mitt drickande. Det har blivit för mycket och jag dricker för att dämpa ångest och stress. Har det bra i mitt liv men förstör det för mig själv genom att inte orka, få jag dricker för mycket och för ofta. Har sånt begär att bara fly just nu av någon anledning. Mår bra de dagarna jag inte druckit dagen innan men är totalt slut, dränerad och ovillig att göra något konstruktivt de dagarna jag druckit dagen innan. Vill mest bara ligga i min säng och slösa bort livet. Men varför?

Detta måste jag komma ur och jag vet vad jag måste göra. Har lyckats förr. Rekordet ligger på drygt 10 månader och nog blir det tufft, men det är värt det. Vill inte leva då här och behöver all energi jag har för att orka. Vill leva, inte överleva.

Ingen har en aning, så skamsen och kan verkligen inte berätta för någon. Men som tidigare så vet jag att ni finns här. Att det hjälper enormt att få skriva av sig. Att checka av mig själv. Det kommer bli bra.

Nu ska jag försöka somna om, skriver igen när andan faller på eller när hjärnan skriker efter att fly.

Hej Haddock! Det här är första gången jag är inne på den här sidan. Jag har läst dina inlägg och är nyfiken på hur det går för dig. Jag är en ung tjej och skulle inte klassa mig som alkoholist, men befarar att jag är nära att hamna där. Jag är likt dig en högpresterande HSP och vardagen lämnar mig med väldigt mycket intryck som jag har svårt att bearbeta. Skulle säga att jag mår ganska bra, men mitt förhållande till berusningsmedel är en röd flagga som tyder på att jag inte fullt hanterar verkligheten så bra som jag tror. Jag valde nog delvis att svara på din tråd för att du verkar vettig och utbildad, och minst sagt bekant med den psykologiska sidan av det hela. Jag har läst en del psykologi och även gått i terapi i många år så även om jag inte är expert så kan jag känna igen mig i det med att ha verktygen och ändå att kunna behärska sig. Jag dricker inte särskilt ofta, definitivt inte mer än någon annan i min ålder. Däremot tycker jag ingenting är i närheten av lika trevligt som att vara berusad. Spelar ingen roll om det är alkohol, sömntabletter eller andra lätta droger. Mitt mål är inte att sluta helt med alkohol, utan att vara proaktiv och se till att jag inte utvecklar ett beroende. Jag är bekymrad över hur destruktiv jag är, och förvånad över att jag ens lever efter en del av de fyllor jag haft. Jag dricker absolut inte för att det är gott, utan endast för att bli berusad. Det är ett ganska nytt problem och jag hade kunnat behöva lite råd, även om du inte själv har lyckats få bukt med det än. Har du några tips? Hur mår du nu?

En månad har gått…

..sedan brorsan dödförklarades på operationsbordet.
Ballongsprängningen lyckades inte, hjärtat stannade för andra gången och tiden för kroppen utan syresatt blod hade blivit för lång med för risk för bestående men, trots upplivningsförsök.
Han dödförklarades fyrtio minuter efter det att han hade anlänt hjärtintensiven.
Ibland går det fort, och utan vetskap om vad som händer under resten av dagen rycktes hans liv bort.
Man kallar det ödet, och det är ingenting vi dödliga kan rå på, man står handfallen inför den.
Aldrig har den varit mig närmare, döden, vi bestod av samma kött och blod, samma genbank.
På min mors sida väntar kräftan, och min fars sida är det hjärt och kärl som avlutar liven.
Nedräkningen har börjat, pappa 72, brorsan 67, kvinnorna klarar sig lite längre.
Syrrans man svågern började mässa om att det var dags att ta tag i hälsan.
Jag vet vad läkaren kommer att tjata om, ta bort allt som gör livet värt att leva så lever du längre.
Jag vet inte om det är värt det, börja banta, börja motionera, sluta snusa, sluta…andas!
Det enda jag kan snyta honom vid näsan är…och hur är det med drickandet?
Han kommer inte att höra att jag har slutat med det, utan säger vanemässigt…sluta med det också.
Att leva utan att ha levat är inget för mig, varför dö som ett torrt skinn?
Jo jag borde väl ta en hälsokoll, vet att blodtrycket är för högt osv…
Brukar skämta om att jag inte mår så bra, jaha frågar den jag pratar med, vad är det som är fel?
Jo jag har ett hål i ryggen!
Ett hål i ryggen???
Ja det sitter så långt ner, så ….det skiter jag i….

En månad tog det, från dödsbudet tills han hamnade i jorden, exakt på några timmar när.
Två veckor att rensa hans lägenhet få den besiktad och avlämnad, dödsattester, begravningsbyrå och samtal med prästen och blomsterhandeln med kransar m.m.
Jordbegravningar är tydligen inte så vanliga längre så prästen lyfte lite på ögonbrynen nör vi berättade om hur han ville ha det.
Bevakade kyrkogården, såg hur de byggde upp en lår för jorden på graven bredvid.
Dagen efter var den grävd med ett plåtlock ovanför, lyfte på den för att se hur djup den var, de hade grävt exakt bredvid pappas kista utan att skada den, och jag var mest förvånad över lukten.
Lukten jag aldrig glömmer, när pappa begravdes, det luktade sur jord, jag var beredd på samma lukt men den fanns inte alls, luktade bara…lerjord, torr och hård.
Begravningen gick fint, värdigt och så, sex gamla gubbar som var kistbärare, gamla nog att vara nästkommande på tur kan man tycka.
Vi hade minnesstunden hemma hos oss för att spara på de pengar som han inte hade, 26 personer som hade det trevligt och hyfsat glatt, gråten lämnade vi i under ceremonin.
Grät jag?, nej inte alls, men det var nära när min mamma brast i högljudd gråt vid graven efter att ha kastat i handbuketten, har aldrig hört henne så förut, det skrämde mig lite faktiskt.
När alla hade åkt iväg så drog vi iväg till stugan, ett bra sätt att få lufta sina tankar på annat.
Tanken var att vi skulle elda i eldgropen vid stugan, årets virke och möbler skulle få bliva lågornas rov, men dagen regnade bort helt och hållet, vi kom av oss.
Det är näst sista gången för säsongen, vi börjar plocka ihop många grejer ute, och det är lika sorgligt varje år, det ligger som ett tungt täcke över oss allihopa, en återkommande sorg på något sätt.
Efter det att vi har stängt träffar vi inte svåger och svägerska förrän till jul, vi har inget firande innan dess faktiskt.
Vi åkte tidigare hem på söndagen för vi hade blivit inbjudna att gå på kyrkokonsert i samma kyrka ännu en gång av våra gamla grannar som var med i kören.
Kände lite av en skam, det var fjärde besöket vid samma kyrka på en vecka, vi började med att byta blommor på farfars grav och så vidare…där jag är gravrättsinnehavare, och nu även på pappas.
Ännu mer förskräckt blev jag när jag kände igen var och annan av besökarna ikväll.
Herregud, håller jag på att bli religös, jag som alltid varit ateist?, eller kanske mer o-troende.

Det börjar bli lite lugnare igen när begravningen äntligen är över, men det varar inte länge.
Redan på torsdag drar vi iväg till Spanien för att kolla av våra gamla grannars lägenhet de köpte i våras. Det ska bli spännande.
Men innan dess är hela veckan bokad, teaterbesök m.m.
Frågar man frugan så är det väl bara två helger obokade fram till nyår, de är i november tror jag.
Men det tar inte så lång tid innan de är bokade också..

Egentligen så lever vi ett väldigt rikt liv, vi har ett tajt umgänge med släkt och vänner.
Det finns hur många anledningar som helst att umgås med alkoholen, men varför förstöra ett sådant fint tillfälle med fylla och berusning?

Jag lever och mår bra, om morgondagen vet jag ingenting, men på fyrtio minuter kan det vända till ingenting, bäst att leva medans man kan…
De brukar säga att man inte ska beklaga sig över att bli gammal och tjöta om sina krämpor.
Det finns många som inte ens hinner få uppleva det.

Därför lever jag idag, i morgon är det en annan dag.

Berra

Imorgon har jag fyra veckor bakom mig!
Jag kommer fortsätta på det här spåret. Det går bra att byta ut suget mot ett glas alkoholfritt vin eller cider. Jag mår bättre och tycker att alkohol har fått alldeles för stor plats i mitt liv. Jag måste ju börja lära mig att leva som jag gjorde före jag använde alkohol varje dag mot allt.
Känner tillförsikt ! ☺️🌸🙏

Åh tack för era kloka svar❣️@vår2022 @Andrahalvlek

Jag höll precis på att vrida mig ur skinnet för det snurrar bara i huvudet att jag är en äcklig alkoholist!
En högfungerande problemdrickare kan jag mer känna ro i❤️
Jag måste lyssna på boken!

@Himmelellerhelvette Jag tänkte precis som du. Så illa var det aldrig. Så långt däran var jag aldrig. Jag kunde inte tänka ordet alkoholist ens. Jo, min pappa var alkoholist. Men inte jag. Lyssna på boken ”Skål, ta mig fan”, där myntar författaren uttrycket ”problemdrickare” just av den anledningen.

Jag säger fortfarande inte att jag var alkis, men jag säger att jag har haft problem med alkoholen. Ihop med andra alkisar hade jag nog varit mer bekväm med att säga det, men jag vet samtidigt att ordet är så oerhört stigmatiserande. Just därför behöver även vi högfungerande alkisar höras och synas.

Men var sak har sin tid - du kommer att tänka annorlunda om ett halvår-ett år. Processen har sin gång.

Kram 🐘

Sen tror jag att det kan gå åt skogen för en del som ”oss” som utåt sett har det bra men med alkoholproblem. Om man inte kan sluta så kan det går riktigt illa, att man super bort allt för att man är så beroende.

@Himmelellerhelvette Tänker att ordet och innebörden alkoholist verkligen är negativt och nedvärderande. Det du beskriver är den gängse fördomen vi har om en alkoholist. Nedsupen på en parkbänk, med tappade tänder och ingenting kvar. Man vill ju inte tillhöra det gänget och det gör vi ju inte då vi fortfarande har kvar familj, jobb, hus mm. Kanske är det bättre ord med alkoholberoende, att man kan vara det i olika långtgående processer och även beroende på sina sociala och ekonomiska förutsättningar. Jag tror att det finns så många mer som oss på forumet, som har alkoholberoende men inte sitter på parkbänken, men de ”syns” inte. Även många som förnekar att de har alkoholberoende för man vill inte tillhöra det gänget. Det har varit svårt för mig tidigare att kalla mig alkoholist, men när jag denna gång beslöt mig för att sluta dricka var det för att jag till slut erkände för mig själv att jag är alkoholist eller alkoholberoende. Jag släppte garden och erkände att jag inte kan dricka alkohol då jag är beroende. Jag kallar inte mig själv för alkoholist utan för att jag är beroende av alkohol. Det står att en alkoholist är en som lider av sjukdomen alkoholism, och så kan det ju vara. Tror inte att man officiellt säger alkoholist mer, utan alkoholberoende. För att det är så negativt och nervärderande med alkoholist. Som att man inte längre benämner någon person som handikappad utan som en person med funktionshinder eller funktionsnedsättning. Alla människor har ju lika värde och den gemensamma punkten vi har är att vi är beroende av alkohol, oavsett om man sitter på parkbänken och super eller smygsuper sin soffa i villan. Så tänker jag😁

En alkoholist för mig har alltid varit mycket värre än vad jag är….
Sumpat jobb, familj, betalningsanmärkningar, parkbänk, sitta med alkisarna på sunkiga ställen….

Jag har jobb, man, barn, god ekonomi, har alltid varit noga med att inte avslöja för folk att jag dricker förmycket,

Jag tror jag alltid haft fördommar om alkoholister, ända sen jag var liten och de satt på parkbänkarna och vuxna sa att man skulle akta sig för fula gubbar.
En alkoholist för mig har varit dom fula gubbarna, sällan såg man också en kvinna som var alkis på det där hemska sättet och det var riktigt äckligt tyckte jag, tycker jag.
Så tror jag inte vill kalla mig alkoholist för jag inte ser på mig själv som en äcklig människa som tappat all självrespekt.

Nu har jag skrivit samtidigt som jag tänker så det är kanske flummit….

Vissa har skrivit att dom backat från stupet, aldrig nått sin botten….

Är det skillnad på alkoholist och alkoholist? Nä, tror inte det bara att vissa haft mer tur än andra, eller?

Tack och grattis riktigt härligt att du kommit så långt🙏 Jag har varit helt nykter till och från..men dom 2 sista åren har det blivit mycket alkohol på helgerna..Och pallar inte längre med att vakna en morgon till och inte komma ihåg nånting…vill inte ha det så längre. Vet ju hur pass bra man mådde när man va nykter..ingen ångest och panik över saker man sagt och gjort. Ett steg åt rätt håll är ju att skriva här…

@Himmelellerhelvette Intressant! Berätta mer varför du inte kan säga/erkänna att du är alkoholist? Vad är det som tar emot?

Dag 56!
Är det svåraste med att inte dricka att erkänna för sig själv att man är alkoholist?

Jag kan inte erkänna det trots alla orsaker som pekar på det:
•Vissa söndagar behövde jag hälla i mig folköl för att stilla ångesten
•Ibland behövde jag ta en återställare på lördagsmorgonen, oftast kunde jag vänta några timmar
•Jag sov sålänge som möjligt för att komma undan värsta delen av baksmällan
•Jag har gömt alkohol för att ta mitt första glas tidigare än andra när man är med folk
•Jag har känt på kvällen att: Nu dricker jag förmycket, jag kommer få en jävla ångest imorgon, bäst jag gömmer lite A så jag kan ta en återställare om det behövs
•Jag har haft sånt sug att jag inte kan vänta till fredagen utan behöver börja helgen redan på torsdagen
• Jag har druckit varje dag i ett par veckor i streck för att sedan ta en vecka sjuk från jobbet för att återhämta mig
•Jag har otaliga gånger haft för avsikt att dricka mig aspackad för mig själv på soffan för att sedan gå rakt in i sovrummet och däcka
•Jag har lovat mig själv att dricka måttligt otaliga gånger och sedan gått över min gräns
m.m.

Ändå kan jag inte säga att jag är alkoholist

@Adde Blir bara glad av att du gillade mitt uttryck och att du tycker den säger allt om långvarig nykterhet😁. Det är det jag velat poängtera i mitt resonerande om att alkohol och ”icke-fråga”. Att man aldrig får glömma varifrån man kommer när man har blivit beroende och sedan lyckats bli nykter. Man får aldrig bli stursk😂.

Ensamhet är svårt och då blir det lätt att ta till alkohol för att lindra och glömma. Vad fint att du har verktyg och kan hantera det så bra och att du ändå är i sammanhang då du stortrivs och umgås med andra människor. När du väl har tagit itu med de mindre roligare sakerna kommer du att känna dig så nöjd, glad och tillfreds😁.

Ha en fin söndag❤️

Förstår precis, jag är likadan. Så trött på mig själv... Måste bli en ändring NU.

Tack så mycket @vår2022 ❤️
Ja efter saker med tiden mognar kanske jag kan släppa in dom i mitt liv igen men nu ska jag bara se ljust på framtiden med min nykterhet och allt positivt som kommer med den❤️Min tant är så underbar❣️
Idag mår jag jättebra! Behövde nog bara processa igår, det har varit mycket jag processat senaste året och jag tycker jag kommit långt❣️

En fin söndag till dig med❤️